Nu är jag inne i en väldigt ifrågasättande period, och allting jag funderar på går inte ihop logiskt men jag funderar på det ändå. Jag tror att det är mitt kaffeslutande (och tillhörande mini-depression) som har dragit igång det här. Jag funderar på vilka uppoffringar som är rimliga att göra för optimal hälsa, och vad den förväntade utkomsten är. Leva för evigt? Aldrig åldras? Vara frisk tills man dör?
Det senaste är nog mitt starkaste incitament och manifesto. Få vara frisk tills jag dör. Det unnar jag alla människor. Jag tror nämligen inte på åldrande som en sjukdom, och jag tror inte på att kassera människors samhällsroll decennier före de dör. Det är mord. I äldre kulturer var det något fint och hedervärt att ha uppnåt hög ålder, nu är man bara värdelös. Och ska jag vara värdelös vill jag i alla fall vara frisk, så att jag kan göra vad jag vill med den tiden.
Varför åldras man?
Det finns ett flertal teorier kring det; 1) Telomerteorin 2) Oxidativ stress 3) AGE/ALE och 4) Inflammation och alla går att hantera och till och med reversera med rätt livsstil. Telomererna kan förlängas, oxidativ stress går att undvika, AGE/ALE går att undvika och inflammation går att läka. Kommer vi i framtiden ha människor som är 100 år men ser ut som 17 år? Det är jag helt övertygad om, för de mesta åldrandet är helt onödigt. Slitage skapat av onaturligt leverne.
Är det värt det?
Är det värt alla “uppoffringar” för att nå dit?
Hur mycket uppoffringar behövs för att nå hur långt?
Jag gillar inte att tumma på min livskvalité allt för mycket, och jag prioriterar alltid att saker ska funka i verkligheten hellre än att vara perfekta. Om jag känner för ett glas vin på fredagkvällen, så tar jag mig ett glas vin på fredagkvällen. Om gymträningen inte inspirerar mig längre, hittar jag på något annat. Flexibilitet och dynamik i allt.
Just nu försöker jag vända upp och ned på mitt liv för att hitta “minimal effective dose”, det vill säga var jag passerar tröskelvärdet för effekt.
Till exempel; hur lite fett kan jag äta (till förmån för mer levande mat) och fortfarande vara i ketos? Hur mycket kan man komma undan med? Måste man problematisera och göra avkall på massa saker, eller finns det en bättre väg?
Är min hjärna kapad?
Frågeställningarna kommer från att jag inte är nöjd utan känner att jag kanske tagit min hälsoresa ett steg för långt, och jag vet inte var jag ska sätta gränsen. De här hjärnspökena kanske är en effekt av 17 dagar utan kaffe, och jag är helt medveten om det. Kroppen skriker när den inte får sin drog, när den inte får “unna sig”, och det dröjer inte länge innan hjärnan spelar med och hittar på argument för att man visst ska få unna sig.
I vilket fall antar jag att det är nyttigt med en mer reflekterande period, så att man inte gör saker “bara för att” utan har en vettig anledning bakom alla sina val.
I ett svagt ögonblick av kaffe-senilitet kan jag inbilla mig att det faktiskt är kaffe. Det är ett mycket gott betyg! 😀
