Hej!
Jag undrar hur du kom igång och hur du har lyckats stannat där du är? Jag är 37 år, fött 3 barn försöker med lchf och det går bra men sen blir det ett snedsteg och allt går åt helvete, hur motiverar du dig? Jag önskar att jag var som dig, du verkar så stark både fysiskt och psykiskt.
Mvh/ Marie
För det första – tack!
Jag ser mig personligen inte som särskilt stark, men jag får höra det väldigt ofta. Jag misstänker att det har att göra med att jag vågar känna alla mina känslor utan att vara rädd för dem eller reagera på dem, och det har att göra med att jag växte upp med extrem panikångest.
Om du som läser också har/haft panikångest så vet du att det allra värsta är rädslan för att få panikångest. Det är en trigger i sig självt, skräcken att det ska inträffa och man börjar inbilla sig att det finns vissa ställen som är extra utsatta som klassrummet, bussen, tunnelbanan, möten… ja överallt där det skulle vara högst olämpligt. Jag blev faktiskt av med min panikångest genom att totalt acceptera den. Eftersom jag visste (efter att ha läst på massor och sökt hjälp under flera år) att det var helt ofarligt och dessutom övergående så jag bjöd in panikångesten.
Kom igen då panikångest! Give me your best shot! 😀
Det är alltid spännande att sitta sig igenom starka känslor och känna hur de river runt där på insidan. Hur alla signalsubstanser går bärsärkagång.
En gång kunde jag göra detta i realtid och det var dödsstöten för min panikångest.
Dödsstöten på Sahlgrenska
Det här var före jag hade botat min ångest helt och hållet och jag kunde fortfarande bli okontrollerbart nervös i sociala sammanhang. Jag satt i ett möte på Sahlgrenska och skulle diskutera en utvärderingsstudie för lågkolhydratkost tillsammans med Mats Lindgren, och vi började med en presentationsrunda. Ju närmare det blev min tur att presentera mig ju fler kroppsfunktioner började balla ur.
Svetten sprutade, hjärtat slog i 200 och jag var knallröd i ansiktet, på bröstet och över hela kroppen. Mina lemmar var helt förlamade. Minns att jag försökte plocka upp glaset med vatten som stod framför mig men det gick absolut inte.
Så mitt i detta så vände jag min inställning till total acceptans och bjöd in nervositeten och ångesten, och jag såg framför mig hur mina stackars binjurar bara pressade ut kortisol och noradrenalin. Kör på bara tänkte jag, ge mig lite mer noradrenalin!
Det här avdramatiserade det hela så mycket att min intensiva ångest/nervositetsstress la sig inom några sekunder, så lägligt att när det var min tur att presentera mig så var jag helt lugn.
Halleluja moment!
Det var starten på en ny nivå av lugn och frihet från nervositet och ångest, även om allting har ett visst momentum. Nu är det dock inga känslor som kan skrämma mig längre, på grund av stor erfarenhet av hantering av till exempel ångest, panikångest, extrem nervositet, stress och mycket annat.
Det här med att vara stark
Så del 1 är att känna, tillåta och acceptera alla sina känslor oavsett vilka, och del 2 är att inse att man inte behöver reagera på dem. Det kan få härja loss bäst de vill.
Sen är det en annan aspekt också i att ta ansvar, det får vara det tredje benet.
Marie skriver “försöker med lchf och det går bra men sen blir det ett snedsteg och allt går åt helvete, hur motiverar du dig? Jag önskar att jag var som dig, du verkar så stark både fysiskt och psykiskt.”
Motivation är bullshit.
Om man hoppas på att motivation ska få jobbet gjort så blir det inte mycket resultat att hänga i granen det är ett som är säkert. Vad som behövs är att ta ANSVAR för sig själv, för sin hälsa och sin kropp och alla områden i livet.
Varför går det åt helvete? För att man inte har byggt ett system för sig själv som gör det möjligt att lyckas. Med mat och beroende så kommer det givetvis komma stunder av starkt sug efter drogmaten/drogen och då har motivation eller viljestyrka ingen chans!
Det handlar inte om att vara “stark” just utan att acceptera sig själv och sina brister, planera och ta ansvar för sina dagar. Mappa upp alla fällor, när man är som mest sannolik att halka in i sockerträsket eller något annat destruktivt. Mappa alla triggers och skaffa sig en social trygghet i form av vänner som är med på samma tåg och kan stötta. 
Aldrig stanna – alltid framåt
Tänker också på den här formuleringen: “Jag undrar hur du kom igång och hur du har lyckats stannat där du är?”
Om motivation ska spela någon roll så handlar det väl om att just komma igång, för någon gång blir man ju inspirerad av någon yttre faktor. Men det handlar inte om att stanna någonstans utan att FORTSÄTTA utvecklas. Om man halkar av kommer man aldrig framåt utan bakåt, blir lite sämre hela tiden. Om man tar fullständigt ansvar för sig själv så är bakåt aldrig ett alternativ, och inte stagnation heller.
Det finns så mycket coolt att göra och utforska, både när det kommer till kropp och hälsa och övriga saker också förstås. Börja med att acceptera fullständigt ansvar över ditt liv, och börja bygg någonting långsiktigt för dig själv.
Så inspirerande skrivet av dig om att lyckas med det man vill <3 jag tror också att acceptans är en nyckel för att lyckas förändra. Jag tänker att det är därför meditation är ett sådant bra verktyg i förändring eftersom det ökar förmågan till medvetenhet om känslorna.
Stämmer! Självinsikt, ansvar, men också att inte ta sig själv på för stort allvar. Göra om och göra rätt när man råkar glida iväg, vilket är naturligt. Man lär sig …. har jag erfarit av mina 55+ ?
Hmm, hoppas kommentaren kommer fram. Jag har haft lite krångel att kommentera här. Vilket spot on inlägg för mig just nu, tack för det och tack för att du delar med dej så öppet! Jag går i KBT-terapi just nu för panikångest uttryckligen och har fått rådet att andas och fokusera på området under näsborren och varmare/kallare luft som passerar där vid andningen. Lite som i Vipassana-meditationen. Har också fått en mindfulnessövning där man ska föreställa sig monstret framför sig och så som jag läser din text är det ju precis det du gjorde då du föreställde dig binjurarna som pumpade hormoner! Kanske jag kan försöka skifta fokus från att föreställa mig en abstrakt situation till en fysisk kroppslig del av mig själv istället, och då ha större framgång med övningen. För mig är det fantastiskt att läsa att du tämjt din panikångest! Heja dej! Det är alltså möjligt! Jag har inte nått ända fram än men kämpar som sagt med det via terapi bland annat.
Det går att tämja, nu vet jag inte ens om jag skulle kunna få panikångest 🙂
Tack Martina. Så kloka ord. Egen vilja och eget ansvar.
Lyssnade på denna nyligen:
How to Harmonize Heart and Brain – Gregg Braden
Tack Rolf!
Så fint att du delar detta. Verkligen väl beskrivet om svårigheterna och vägen till frihet från dem.
Jag tänker att många är mycket unga när det kämpar med tex panikångest. Hade du professionell hjälp då när du hittade metoder och vågade utmana rädslan? Har du tips på hur man kan börja?
Jag fick panikångest när jag var 7 år och har aldrig fått professionell hjälp för det, knappt ens medicin. En gång fick jag 5 tabletter benzo och de sparar jag på än idag för att det är så svårt att få ut.
Varför vågar så få köra 23:1? (OMAD)
Trots att det är ett så kraftfullt verktyg
Tycker det är jättemånga LCHF:are som kör OMAD?
Underbart inlägg. Jag behövde detta! 🙂
Viktig og inspirerende tekst! Jeg strever litt med å tillate og være med alle følelser (særlig skam, frykt og tristhet), uten å reagere på de, unngå, flykte eller prøve å endre. Men har fått en forståelse av at veien til frihet og mer styrke går gjennom følelsen, være nysgjerrig på den og vennlig tillate følelsen. Å VILLE ha den der. Men mener det er forskjell på å utforske/tillate følelsen, og det å bli fanget/oppslukt av den. Har du erfaringer rundt det?
Kanskje jeg skal prøve å “be de inn”, som du sier. Det er en ganske aktiv holdning/form for aksept, vil jeg si.
Hørte nettopp en pod av Tara Brach og Haenin Sunim som snakket om at aksept av det uperfekte ved oss, kan frigjøre oss fra angst og lede til frihet. Det er litt på siden av dette, men likevel relatert. For hvorfor har vi angst/kjenner ubehag i visse situasjoner..? ☺
Jag tycker om den aktiva formen av “be de inn” för att sedan bara “surrender” till den känslan och låta den göra vad den vill. Det är min metod i alla fall.
Att vi har ångest och obehag kommer nog från väldigt tidiga omedvetna kopplingar tror jag.
Wow, tack för att du delar med dig! ?
Jag ser dig som en stark person. Önskar jag kunde låna din personlighet och dina egenskaper för en vecka 😀 Det skulle fixa en del av mina problem och mina svagheter, säkert.
Det du skriver om att när du accepterade ångesten vilket gjorde att den försvann, det är intressant. Men om man vill gå djupare. Vad ska man göra om man “accepterar” och ångesten (eller andra känslor för den delen) inte vill släppa ändå. Jag vill ha kommando över min psyke, eller rättare sagt, jag vill kunna med vilja styra att typ nu räcker det nu sätter jag stopp för adrenalinflödet. Är det öht möjligt? Finns det någon som lyckats med det? Jag menar utan att ens behöva “acceptera” eller utan andra tricks, bara med ren vilja. Är jag i drömlandet?
Tack!
Jag tror inte det, jag tror att acceptera är vägen att gå för att “what you resist persist” 🙂 Grejen är att bli okej med att det kanske inte släpper.
Wow vilken motivationsboost man fick av din text idag, grymt skrivet, tack!
Tack Robin!
Så väldigt sant allt detta <3. Tror många människor inte förstår begreppet ansvar fullt ut. Alltså Martina du är så rolig, jag skrattade högt när jag läste Q&A på insta ?. Tack för att du delar med dig.
Haha tack H! 😀
Tack för (ett som vanligt) intressant och klokt inlägg. Det är mycket som stämmer in på hur jag idag lever. Tidigare styrde raffinerade kolhydrater mitt liv och jag hade bra perioder när jag lyckades undvika att hamna i drogträsket och sedan föll jag tillbaka och dikeskörningarna kunde var långa och svåra.
Nu har jag med hjälp av kontroll och planering både lyckats gå ner en massa i vikt , men framförallt har jag kontroll över mitt mående och kan nu på ett helt annat sätt ge kroppen & hjärnan det den behöver för att prestera som jag önskar. Jag har precis som du skriver tagit fullt ansvar över mitt mående och det är då jag har lyckats. Jag har sett det som vilket annat projekt som helst med tydliga ramar , strukturer och uppföljning , det är ett tufft jobb men vilken utdelning ! Nu kan jag laborera på en helt annan nivå och märka skillnad av olika tex födointag / tillskott vad de gör för min kropp när den inte behöver kämpa med en massa skit som jag tidigare stoppade i mig.
Det är så coolt! 😀
Hej Martina! Jättespännande läsning, tack!
Jag har två frågor om du hinner besvara dem.
Den sista meningen du skrev fascinerar mig: Börja med att acceptera fullständigt ansvar för ditt liv…osv. Men HUR gör du? Och hur vet du att du gör det?
Har uppfattat det som att du tränar varje dag…hur hinner din kropp återhämta sig? Har fått ett program av min pt på endast två träningsdagar/v och det känns lite tycker jag.
Tack för en fin blogg!
Den första frågan får ett eget inlägg. Den andra frågan: Ja två träningsdagar per vecka är oerhört lite, jag tror gränsen för att få resultat överhuvudtaget är 3 dagar i veckan (varannan dag träning) men gärna 4-5 dagar. De som verkligen får RESULTAT med stora bokstäver tränar kanske 3 timmar om dagen eller mer, har en kompis som tränar 10-12 timmar om dagen och har gjort så i flera år nu. Det går utmärkt. Det är ju dock väldigt viktigt att SOVA och ÄTA som om det vore ens jobb.
Hej Martina, så fint skrivet! Tack! Mvh Eva
Så himla bra formulerat.. att när känslorna kommer så behöver man inte reagera på dom! Jag vaknar ofta om nätterna och har svårt att somna om för jag ofrivilligt börjat få tankar om saker jag borde hunnit göra på jobbet men som jag inte haft tid till. Som följd blir jag stressad och får ångest, ska försöka tänka att det är okej att tankarna kommer men att försöka få tankarna neutrala dvs mer konstatera att “okej det där får jag göra imorgon, jag kan inte påverka det nu kl 02”.
Mycket bra formulerat om ångest, motivation och ansvar!
Petter, psykolog
yey psykologgodkänt! 😉