Inläggstips från Paula: Att inte vilja skaffa barn som kvinna, samt folk som ångrat sig att de skaffat barn. Tycker det är jätteintressant, för min spontana känsla är att det verkar väldigt jobbigt, och jag är inte intresserad av barn. Men sedan så vittnar ju en del om att de “ändrade” en sån åsikt när de väl skaffat barn. Plus att jag tänker att det inte är omöjligt att det kan finnas någonting i (de flesta) människors biologi som gör att man känner en stor tillfredsställelse av det… eftersom det handlar om att arten ska fortleva..
*Triggervarning* Martina babblar om känsligt ämne *
Jag brukar inte skriva om barn men det är ju ett ämne som rör lifestyledesign, så jag tänkte prata lite om det. Lifestyledesign handlar om att designa sitt eget liv, för att uppnå det man vill ha och bli maximalt lycklig. Barn är något som många skaffar för att öka denna livslyckan, ett långtidsprojekt och en investering för framtiden med potentiell avkastning (barnbarn). Jag vet att många svär vid att barnen är det bästa som hänt dem, och jag betvivlar inte detta men ju äldre jag blir ju mer övertygad blir jag att det inte skulle vara sant för mig.
Jag känner mig hyffsat övertygad om att barn inte hade bidragit till min lyckonivå. Inte ens vuxna barn. Det känns som en stress och belastning framför allting annat, vilket tyvärr är min tråkiga iakttagelse av familjer. Inte alla familjer, men många! Min inställning är att det här livet är för mig, jag ska ha huvudrollen i mitt eget liv och vad jag prioriterar över precis allting annat är FRIHET. Jag måste vara fri att kunna göra vad jag vill, när jag vill och har väldigt svårt för att ta hänsyn till andra. Kompromisslös.
“Men tänk om du ångrar dig?”
Personligen föredrar jag att ångra att jag inte skaffat barn, hellre än att ångra att jag skaffade barn jag inte ville ha. Det här beror säkert på min aviga och partiska inställning men jag har träffat flera föräldrar som har ångrat sina barn, även om jag förstår att det antagligen är ovanligt. Vi får hoppas att det är ovanligt! Anledningen till att de här personerna ångrade sina barn hade ingenting med barnen att göra, de gillar sina barn som personer men om de hade fått göra om hade de valt att inte skaffa dem. Det beror på att deras livssituation förändrades till det negativa, och att de känner att de inte kan leva “sitt” liv. För vissa innebär den känslan ett oerhört lidande, och jag vet att det skulle göra det för mig också.
“Ska du sitta där ensam på hemmet sen”
En del skaffar barn som en försäkring för framtiden. Att ha någon som kommer och hälsar på på hemmet sen, och det är för mig den värsta och mest ologiska anledningen som finns. Mina bästa relationer är valda i vuxen ålder, och det kommer att fortsätta vara så. När jag är 100 bast hoppas jag ha goda vänner i alla åldrar, för jag kan inte tänka mig något värre än att ha barnbarn som hälsar på mig av ren förpliktelse.
Att vara ensam är heller inget problem för mig. Äldre personer i Sverige är ensamma för att de inte har tagit ansvar för sitt sociala liv, i andra kulturer är det mycket bättre ställt på den fronten.
Vad gör man om man inte har barn?
Att ha barn ställer mycket högre krav på ens partner och karriär.
Om man inte ska ha en familj får man se till att ha sjukt intressanta grejer för sig och en riktig kalaspartner som är med på noterna. Att sitta i soffan och titta på TV efter en dag på sitt 9-5 jobb är inget alternativ, i den situationen kan jag bara se att barn förgyller tillvaron. För de som däremot bygger på sitt imperium och slängde ut sin TV för 15 år sedan, de behöver varken partner eller barn.
För mig är det viktigt att vara så otroligt nöjd med mitt liv att jag kan köra solo ride until I die utan att vantrivas en minut.
“Den biologiska klockan”
Är en social konstruktion. Jag tror inte att våra äggstockar vet hur många ägg de har och triggar igång någon slags barn-panik. Däremot tror jag att många kan känna att det är dags att fortplanta sig av ålderskäl och för att deras värderingar förändras, men också på grund av ovanstående anledningar; 1) rädsla för att ånga sig 2) rädsla för att sitta ensam på hemmet.
Kvinnliga förebilder utan barn
Sista punkten som göder min övertygelse om ett barnfritt liv är mina kvinnliga förebilder (som jag inte kommer att hänga ut här) som är 15-30 år äldre än mig och valt att inte skaffa barn. Jag kan se hur de är väldigt tillfreds med sig själva och genuint lyckliga av att bara ha VALDA relationer i sitt liv, och det är inspirerande för mig. Det kanske inte finns någon stark korrelation här men upplever att de är mycket “yngre”, piggare och mer drivna än sina jämnåriga som lagt tid på familjen. Framförallt har de otroligt mycket mer pengar, men det är nog en faktor av andra livsval förstås.
Summa summarum
Det känns skönt att bli mer säker i stora frågor som det här med familj och barn. När jag genom meditation kom på att det verkligen är såhär jag känner släppte en stor sten från mitt hjärta. Jag upplever att många kvinnor som hänger här går och frågar sig själva “vill jag verkligen ha barn” och jag hoppas att mitt inlägg kan ge lite mer självförtroende åt något håll. Kom ihåg att du inte måste bara för att du råkar ha en livmoder 😉
Man behöver heller inte sterilisera sig eller något sånt, jag använder själv Billingsmetoden och känner mig väldigt säker på den. Self awareness är grejen, både när det kommer till fysiologiska fenomen och psykologiska!
Intressant text, råkade hitta din blogg av en slump via länk till någon annan artikel när jag sökte på något helt annat.
Blir nog att läsa mer på bloggen sen då ämnena är intressanta.
Också funderat i samma banor som dig kring många av sakerna där.
Det finns en förväntning från samhället att man ska göra den resan med att skaffa partner och sen barn osv, följa en slags mall.
Själv en man i 35-årsåldern som varken har barn, partner eller nära vänner.
Skulle inte säga att jag saknar det heller, har väl egentligen aldrig haft något av det.
Är inte den som har direkt nära vänner, men en del ytligt bekanta och fungerar rätt bra socialt.
Mycket ligger nog i att jag haft bra kontakt med min familj och inte sett behovet att söka mig utåt för att få närmare vänskap/kärlek.
När mitt enda syskon dog häromåret började jag fundera mer.
Inte minst på det med att vara ensam när föräldrarna försvinner, när man själv blir gammal och behöver hjälp osv.
Det är ju ett samhällsproblem inte minst här i landet som många förväntas lösa individuellt genom att skaffa partner/barn/nära vänner. Många trivs bra att vara ensam, men kan behöva praktisk hjälp/stöd inte minst senare i livet.
Hade gärna haft kvar mitt syskon och fått syskonbarn men det blev tyvärr inget.
Även tankarna på vad man har att lämna efter, men samtidigt är det ju inte för någon annan man ska leva.
En del skaffar partner/barn för att få en slags mening i livet. Just den biten har jag inte hittat riktigt än, men tror inte att partner/barn är rätt väg att gå.
Hör dessutom från flertalet manliga bekanta i olika åldrar på olika orter hur otroligt svårt det är som vanlig svensk man att hitta någon partner om man vill det, många har letat aktivt i många år utan större framgång.
Då är det inte heller frågan om direkt dåliga män, varken våldsamma/otrevliga/fula/missbrukare/liknande utan helt vanliga normala välfungerande män.
Det är intressant hur det skiljer sig mellan män och kvinnor. En kvinna kan välja om hon vill eller inte vill ha partner/barn.
Enda undantagen är möjligtvis kvinnor med grava psykiska problem, extremt överviktiga eller missbildade/handikappade.
En vanlig man kan vilja ha det men det är långt ifrån säkert att han alls kan få det!
Just den skillnaden är något som kvinnor nog inte inser eller vill inse då det är totalt främmande för dem.
Har personligen gjort bedömningen att det inte är värt besväret att ens försöka, då det inte är något jag saknar.
Helt räknat bort de möjligheterna, det finns också en slags positiv lättnad i att det är klart. Det ska inte tolkas som att ha gett upp, inte alls, snarare gjort en omvärdering.
I yngre år (mellan ca 20-30) fanns det väl en tanke och vilja kring sådant, men motivationen fanns väl inte riktigt då heller och framgångarna var obefintliga.
Från början var det ofrivilligt men på senare år har jag istället sett att det är något positivt och värdesätter mig själv och min frihet mer. Ser inte att barn eller partner skulle tillföra mig något av större värde, men tycker synd om de män som vill ha det men inte får.
Tack för din kommentar, mycket uppskattat! Hoppas att du hittar mer av intresse här 🙂
Tack för att du skriver om detta.
Vi har ett så kallat plusbarn som är extra allt. Vi älskar vår dotter jättemycket och hon är en fantastisk person med mycket empati och en massa andra positiva egenskaper. Men … de första 2,5 åren var ren terror. Nu är hon drygt 3 och nu känns det som om vi ha fått livet tillbaka lite grand, men fortfarande är vissa dagar riktigt tuffa.
Vi är i den åldern att vi snart borde bestäma oss för om vi vill ha ett till eller inte.
Maken vill nog mer än jag. Jag tror egentligen att vi ens överväger det bara för att man “ska ha” 2 barn i Sverige idag.
Tack igen för att du sticker ut hakan och är en stark förebild.
Många kramar till dig 🙂
Att skaffa barn för mig var en rätt egoistisk handling. Jag tycker ju att jag (med alla mina fel och brister) ändå är en rätt fantastisk person, varför inte sprida mina gener vidare? Men det har jag minsann fått höra är ett bakvänt tänk…. Har aldrig själv sett mig som “intresserad” av barn, fattar inte riktigt vad som menas med det. Dock har jag två barn, båda planerade och högt älskade.
Vad som dock förvånar mig generellt är hur kvinnor (och män) ska skrämmas till barnlöshet. Medierna trycker ut artiklar om förlossningsskador, sjuka barn, deprimerade mammor, livspussel som inte går ihop och skrikiga adhd ungar som vägrar äta, sova mm upp i tonåren. I så fall borde det ligga gråtande föräldrar i vartenda hörn på arbetsplatserna och vägra gå hem till dessa monster . Gör det det? Nej.
Sen är ju barn bebisar en försvinnande kort tid. En del gillar bebistiden mer, andra mindre. Nu gör jag och 5åringen roliga experiment och 7åringen och jag bokcirklar Harry Potter.
Barnen är för mig är som ett vaccin för att inte bli vuxen-tråkig 🙂 Men något obligatoriskt för att vara en komplett kvinna? Verkligen inte.
Är otroligt glad att du har skrivit om det här ämnet! Väldigt många kloka tankar. Har också läst igenom alla kommentarer, och där kommer ju också hur många bra perspektiv som helst! Jag har själv inte bestämt mig om jag vill skaffa barn eller inte. Men jag känner igen mig i det Martina skriver om att aldrig ha känt barnlängtan av något slag. Det verkar som att det finns en hel del kvinnor ändå som känner likadant. Sedan har vissa av dem valt att skaffa barn, och somliga tycks vara väldigt nöjda med det valet, medan andra inte lika uppenbart är lyckliga över det valet. Jag hoppas verkligen att det här ämnet blir mindre tabu, för jag känner verkligen ett stort behov att förkovra mig i andras erfarenheter, i min egen resa att ta reda på vad jag egentligen vill.
Jag har ju ingen aning om ifall jag är en av dem som skulle tycka om det, eller som skulle ångra mig. Ibland tänker jag att om jag hade varit man så hade hade jag nog kunnat skaffa det.. känns liksom som att man investerar mindre i det som man, och att man då skulle kunna “go with the flow” om det visade sig att man gillade barnen, eller att man (om man verkligen ångrade sig) skulle kunna göra valet att vara en frånvarande förälder… det är liksom mer accepterat som man.. då kan man bara dra kortet att man är mer konservativ.. Hehe, kanske inte skulle fungera, men jag tror definitivt att den här frågan är MYCKET lättare för män.
Verkar vettigt att inte skaffa barn om man behöver 8h egentid per dygn. Jag har skaffat två (för att jag ville ?) men kan verkligen sakna just mer egentid. Låste in mig på toaletten för att kunna skriva klart den här kommentaren ?
Jag behöver nog minst 12h egen tid per dygn, annars blir jag väldigt gnällig.
Tack för ett intressant inlägg!
Som frekvent besökare av din blogg och frivilligt barnlös måste jag säga att jag tycker det är fantastiskt skönt med en kvinna i min egen ålder som inte lägger det där ”barnfiltret” på sin blogg.
Är en bloggare förälder (eller på väg att bli) förstår jag mycket väl att det är ett ämne som lätt slinker in i vart och vartannat inlägg. Och jag har all förståelse för de av dina kvinnliga läsare som väldigt gärna vill ha ditt perspektiv på graviditet etc.
Men ”egoist? javisst!” – jag är helt ointresserad av graviditet/bebis-ämnet och jätteglad att slippa det på min favvo-blogg! 🙂
”I så fall tror jag meningen med livet är att äta”, hahaha!
Tack Anna! Du får vara med i barnfriaklubben du också, välkommen!
Nu har ju jag tre barn (och är både lycklig, har socialt liv, roddar mitt liv som jag vill och blablabla), MEN jag vill ändå skriva att jag gillar detta inlägg även om det inte är riktat till “sådana som mig”.
Varför? Jo… här kommer ett exempel:
Min egen mamma har sagt att om hon hade fått leva om sitt liv så hade hon valt att inte skaffa barn. Inte för att hon inte älskar sina barn utan för att hon tycker att det kostat mer än det smakat. Och jag kan hålla med om att det är ett val hon borde gjort, konstigt kanske med tanke på att jag inte hade funnits då men så är det…
Alla är olika, vill olika och gör olika. Det är bara att respektera det tycker jag utan att döma eöler dumförklara någon för ens val.
Tack det var insiktsfullt <3
Ännu ett inlägg jag uppskattar men aldrig skulle våga dela på fb tvärr (detta o alla vego-relaterade..).. Så känsligt ämne. Jag vill inte och har aldrig velat ha barn (född 1990). Jag vill bland annat inte ha ansvaret. Har sagt det sen jag var liten och fortsätter säga det och har fått samma kommenterar sen dess också: “du ändrar dig när du blir vuxen/äldre”. Jag tycker det är så respektlös att säga så. Som om jag inte vet mitt eget bästa? Samma sak med att livet är meningslöst utan barn. Jag vet inte ens vart jag ska börja med den kommentaren.. Min pojkvän har självklart aldrig fått frågan eller blivit krävd på förklaring när han har svarat att det inte spelar någon roll. Som om det vore mer naturligt om han vill leva barnfritt.
Bland de “roligaste” kommentarerna jag får är att det är SJÄLVISKT att INTE skaffa barn. Bah hallå?? Det är ju inte som att jag har förvägrat ett barn att leva när den inte ens finns. Barn ber inte om att bli födda och det är ju inte befolkningsbrist direkt. Ingen lider utav mitt val och just det förvirrar mig – varför lägga sig i mitt val som påverkar endast mig?
Ofta känns det som att föräldrar blir provocerade när jag svarar “nej jag har inget intresse av det”. Som om det blir personligt eller att jag har attackerat deras livsstil (inte alla såklart men det känns som 90% av dem jag träffat tyvärr). Jag tror vi har olika “meningar/öden”, precis som att vi passar till olika yrken, val av boendeform, om man är rastlös i själen eller är nöjd att bo på samma ställe resten av livet etc.
Förlåt novellen men ämnet provocerar mig ENORMT 🙂 (inte ditt inlägg då men barnhetsen). Är så glad att mina föräldrar aldrig nämnt ordet barnbarn och verkar okej med att deras två döttrar inte är intresserade. Jag har nog med ansvar för mig själv.
/Maria
Välkommen till barnfria klubben då Maria, nu är vi ett gäng! Vi får hålla ihop sen på ålderns höst när vi inte har barnbarn 😉
Fattar INTE hur det kan vara själviskt att INTE ha barn… kan nån förklara?
Tack! Borde starta en förening.
Ja den där ensamheten… Hur många sitter ändå inte själva när de är gamla TROTS att de har barn, som kanske till o med hälsar på att endast plikt? Jag hoppar jag blir som min morfar på 86 år – trots att han är änkling sen 14 år tillbaka har han ett enormt kompisnät genom sin vindsurfing (som han började med vid 50 års ålder o slutade för bara 3 år sedan), bowlingen och boulen. Han är nästan aldrig hemma och har mer vänner än mig som han träffar haha. Han flyttade nyss till seniorboende där dem bor självständigt men har ett socialt rum för alla boende för spel, träning etc. Han är mer där än i sin lägenhet. Han är därmed inte beroende av släkt och familj, även man såklart umgås ibland. Sån vill jag bli – ha en bekantskapskrets och ett oberoende av familj. Lever ens partner och familj så blir det en stor bonus men jag vill inte förlita mig på att dem är/vill vara där.
På tal om det själviska – liknande som någon annan skrev i en kommentar tror jag det handlar om ett synsätt att “komma ned på jorden” och sluta tänka på sig själv. Liksom växa upp och ta ansvar. Det är som ett sista, viktigt och avgörande vuxenpoäng att ha ansvar över någon och uppfostra. Kanske? Personligen anser jag att det räcker med ansvar gällande att skaffa inkomst och ha ett boende, samt jobba på min relation till sambon. Liksom – enough!:P
Fattar inte heller hur det skulle kunna vara själviskt att vara barnfri. Kanske avses det att personer utan barn har en mycket mer mer tid att lägga på sig själva, och att det kan resultera i självcentrering?
Enda jag kan komma på. Upplever att det är något i vår kultur (typ jante?) i Sverige som bidrar till att människor som väljer att satsa på sig själva ses som navelskådande/egoistiska, att det liksom ses som fult att ha så mycet tid för sig själv? Kanske avund, att smärtkroppen aktiveras för den blir påmind om något som personen själv egentligen skulle vilja ha möjlighet till?
Vore ju bra om många fler gjorde medvetna val som inte är sprungna ur rädsla i frågan om att skapa fler barn eller inte. Det finns ju redan så många barn ute i världen som vi alla behöver hjälpas åt att måna om.
Vore ju bra om befolkningsantalet sjönk lite på sikt (färre barn föddes) med tanke på förbrukning av naturresurser.
Intressant och engagerande ämne.
Jag håller med, jante är nog helt klart en faktor här…
Hej Martina,
Tack för att du ger ditt perspektiv på det här.
Jag är själv snart 27 och är väldigt tveksam till om jag kommer vilja ha egna barn. Känner inget sug efter det alls och är riktigt trött på att höra att jag kommer ändra mig om det när jag blir äldre. Jag vill leva för min egen skull och kunna göra vad jag vill, inte känna mig skyldig eller begränsad till att leva på ett visst sätt bara för att jag har barn.
I hear you!
Det här är väl på nåt vis en fortsättning på ditt inlägg “Är kritik dödligt?” Det är inte PK att välja bort barn, så vi som gjort det sticker ut och blir sådär fel. Andra människor tänkte nog att de bara ville mig väl när de argumenterade för att jag skulle skaffa barn. Har hört alla argument som finns tror jag. Jag gillar barn, men jag ville bara inte bli mamma. Ville inte ha det ansvaret. Nu är jag snart 51 och jag ångrar inte att jag inte har egna barn. Dessutom så har det gjort att jag har haft gott om tid för syskonbarnen och mina vänners barn. Jag är typ världens bästa barnvakt 😉
Sen är det väl kanske vi som dessutom är icke PK även på andra vis som också väljer bort barn, så vi är väl redan körda tänker jag, hahahaha.
Sen så stämmer inte argumentet om att barnlösa är ensamma när de är gamla. Fråga vemsomhelst som jobbar inom äldrevården. De som inte har barn har oftast ett mycket större socialt nätverk även som gamla. De har oftare varit med i föreningar där de har fått vänner i olika åldrar, och de har hållit kontakt med kollegor efter pension. Så de har oftast gott om sällskap.
Tack Marita!
Ja jag håller med, det är väl extra viktigt för oss att vara sociala och bygga nätverk och inte lita på familjen alltför mycket.
Jag har ett barn och instämmer med allt du skriver. Självklart älskar jag mitt barn men fakta består: mitt liv har blivit så mycket sämre. Jag ser det som ett fängelse- på så många sätt. Tidsmässigt, innehållsmässigt, ekonomiskt, ja allt. Påverkan på äktenskapet. Känslan av att jag aldrig kan vara mig själv utan alltid är en mamma. Alla bekymmer som tillkommer – från alla sjukdomar o sömnlösa nätter till problem med uppfostran. Min hälsa har blivit betydligt sämre. Känner mig som en slav. Och sen oavsett allt det möda och alla känslomässiga kostnader som vet man aldrig vad man får för det- barnet kanske hamnar fel ändå. Det kan gå snett bara därför att barnet kanske umgås med dåliga kompisar ett tag, typ. Allt går inte att förebygga.
Så Martina, du är klok som alltid.
Tack E
Har två barn.
Mina barnlösa vänner kan jag känna mig avundsjuk på ibland när det är lite extra slitigt , men oftast tycker jag det är lite ledsamt eftersom jag vet att de tidigare pratat om sina barndrömmar.
Ibland känner jag att jag skulle vilja ha ett barn till. Mådde bra som gravid med nr 2. Och amningen saknar jag verkligen. Man blir lugn o mår bra. Hade lätt kunnat jobba som amma om det funnits.
O jag längtar efter bebisgos, köpa babykläder o tänka ut namn.
Men sen tänker jag på att ungen ju måste komma ut på något sätt, alla möjliga risker, sömnlösa nätter, sätta ens egna behov på paus igen, vinterkräksjuka med tre ungar…
O då känner jag att det kan vara helt ok med två.
Tack för ännu ett bra inlägg!
Jag har aldrig gillat barn eller känt att jag vill ha egna – jag vet inte varför, kanske är det bara oron att inte vara en bra förälder. Jag har svårt att komma till ro med ett beslut att inte skaffa barn, trots att jag känner att jag inte vill, då jag är orolig att jag ångrar mig sen.
Vad är då meningen med livet om inte “föra sina gener vidare”?
Klurigt det här när inget val känns helt givet.
Ptja, meningen med livet är att ha så ROLIGT som möjligt!!! 🙂
Jag håller helt med dig Martina, Var och en bör få göra sitt eget val utan att bli ifrågasatt.
Jag tänker att alla som väljer att skaffa barn bör titta på sig själva först och främst och ta ansvar för sitt eget föräldraskap innan de ” skyller på” barnen och att det är barnen som gör livet jobbigt för en, att de bråkar och skriker, att de är anledningen till att man inte kan träna, resa, leva livet som man vill osv… Hur kan det komma som en överraskning liksom, att man behöver ändra saker i livet när man får barn?!? Det är enligt mig aldrig barnen som är “problemet” utan snarare den egna förmågan att vara förälder och handskas med situationer som dyker upp som behöver lösas på olika sätt. Barn vet inte hur det är att vara människa, de iakttar och lär sig av de närmaste vuxna.
Så att göra ett aktivt val att inte skaffa barn för att man vill kunna leva sitt liv till fullo utan att behöva ändra på ngt som man inte vill ändra på, eller för att man helt enkelt känner att barn inte är ngt som passar in i ens liv, DET är att ta ansvar … Om du förstår hur jag menar ?
Förstår precis, mycket bra uttryckt!
Jag har själv två barn och håller helt med.
“Det är enligt mig aldrig barnen som är “problemet” utan snarare den egna förmågan att vara förälder ”
“Jag tänker att alla som väljer att skaffa barn bör titta på sig själva först och främst och ta ansvar för sitt eget föräldraskap”
——-
Gå o prata med Jesper Juul då, en känd barnpsykolog. Det finns inte att man i förväg kan bedöma sitt eget föräldraskap, sin förmåga att vara en bra förälder osv. Enligt Jesper Juul växer man som förälder i takt med barnets utveckling.
Sedan grejen är det oftast är omöjligt att ta reda på vad föräldraskapet egentligen innebär . Det är tabubelagt att prata om nackdelarna, som Martina så modigt lyfter upp här. Det enda man hör från omgivningen är “skaffa barm för du kommer att ångar det annars , “allt går” “det löser sig” “alla före oss har klarat det” “barn är kvinnans största lycka” osv, massa med barn-propaganda. Min “konspirationsteori” är att det faktiskt är så, att de som skaffat barn och insett hur svårt och jobbigt det är det mesta av tiden, försöker att övertala andra till att skaffa barn så att de hamnar i samma skit 🙂 liksom jag har det jobbigt så du ska också har det jobbigt :D. Därför är det top secret när det gäller nackdelar. Det finns inte så många som vågar uttrycka sig så rakt i det ämnet som Martina.
Helt sjukt att vi ifrågasätter folks livsval på det här sättet? Ingen som ifrågasätter varför någon väljer att utbilda sig till ett visst yrke, varför man köpte just det huset, flyttade till just den staden etc.
Men hur folk väljer att göra med fortplantning är tydligen allas angelägenhet….suck…
Jag har valt att skaffa barn och för mig passar det bra. Är väldigt introvert och orkar inte jaga sociala relationer så då passar familjebubblan väldigt bra för mig. Ser inget konstigt med att någon annan vill göra precis tvärtom och tror inte att mina val passar någon annan än just mig.
Hej
Otroligt bra skrivet. Jag har själv två barn. De är min stora lycka i livet men jag kan inte förneka att livet hade varit mycket enklare om vi valt att göra tvärtom.
Tack för allt bra du skriver om.
Jag har aldrig velat ha barn och nu kommer jag heller aldrig att få några. Och jag är väldigt nöjd med det. Jag kan förstå varför man vill ha barn och jag kan förstå varför man låter bli och jag tycker att var och en väljer själv.
Jag passar inte in i den mall som folk gärna ritar upp åt barnlösa, för jag har lätt för att umgås med barn och jag inga problem med att förstå mig på dem. Jag tillhör en generation som bytte blöjor på och tog hand om sina yngre syskon, vilket jag har förstått är inte helt vanligt idag. Själv har jag väldigt stor integritet och det är därför jag tror jag inte drabbats lika hårt av omgivningens åsikter, som barnlösa ofta kan göra. Folk vill gärna posera med att de gillar olika, men så är sällan fallet. Jag tror att hälsan tiger still och människor som är nöjda med sina liv har inget behov av att hitta fel hos andras liv. Så om någon beklagar att jag inte fick barn, så har den personen berättat en hel del om sig själv men inget om mig.
På 1800-talet var 25 % av svenska kvinnor barnlösa i 40-årsåldern, idag är det 10%. Vi tror nog gärna att det är tvärtom. Normerna skruvas åt på andra områden när friheter erövras.
Åhå jag hade ingen aning om att det var 25% på 1800-talet, det var intressant!
Tack för din kommentar 🙂
Hej Martina. Läste några gamla inlägg om fasta. Tycker du fortfarande att kvinnor inte ska fasta.?
Mvh Jenny
tack för en mycket intressant blogg. ?
Nä tror det är bäst att låta bli ärligt talat, men om det funkar så funkar det 🙂
Det här med kvinnors val, antingen är det fel om vi inte vill ha barn, eller fel om vi vill ha barn, eller för många barn eller för få barn. Eller också fel om man väljer att vara hemma med sina barn eller fel om man väljer att jobba trots att man skaffat barn… som om man slutade leva för det. Suck! Kan vi inte alla få göra våra egna val utifrån oss själva? I min värld, yogavärlden, är det jättemånga som väljer bort barn och jag har verkligen inget problem med det. Jag har två barn och jag kan ärligt säga att de gav mitt liv mermening och glädje. Från första stund. Mitt andra barn födde jag efter att ha suttit på huk i flera timmar och bara andats. Det var det mäktigaste jag upplevt. Och idag när barnen är vuxna så är jag glad och tacksam att vi har varandra i våra liv. Men det är ett stort åtagande, större än vad jag insåg från början. Samtidigt växer man med uppgiften naturligtvis. Jag har ett bonusbarn, hon var 4 år när jag och min man träffades och det har ärligt varit mitt livs utmaning. Säg något jag inte försökt när det gäller henne… Idag har vi en ok relation men inte den där nära som jag hade önskat.. Kan häpna ibland hur lätt en del verkar ha i alla brokiga familjer. Sedan har jag barnbarn och det minsta, 1,5 år är min allra största kärlek idag, helt otippat. Han är underbar och en ständig källa till glädje men det kan självklart spela in att jag idag som pensioner (64 år) har all tid i världen att strössla med. Jag känner mig rik men självklart kan man känna sig lika rik utan barn, allt finns i betraktarens öga. Heja dig Martina, du lever ju ditt liv som just du vill!
Åh, vad spännande ämne! Jag skulle absolut inte ha barn tills jag var ungefär 27. Jag hade ju häst! Vad mer kunde jag behöva ;). Sen ändrade jag mig och innan jag var 30 hade jag två barn. Med samma man, vill jag bara tillägga, vi träffades när jag var 24. Idag har vi tre barn. Jag älskar dem. De är underbara personligheter, roliga, jobbiga, egensinniga och starka och med en underbar cynisk humor. Men att jag ändrade mig och valde att skaffa barn ändå innebär inte att jag älskar barn rent generellt, för det gör jag absolut inte. Jag har aldrig varit den där som dyker ner i barnvagnar för att gulla och jag lider med gravida kvinnor som stånkar runt med jättemage. För det är verkligen inte vackert (nu får jag väl stryk). Självklart har jag anpassat livet efter barnen men jag har också anpassat barnen efter mitt liv. Jag är hästtjej ut i fingerspetsarna och har lyckats få två av barnen att börja rida och hänga i stallet. Nu är den yngsta 13 år och de äldsta 19 och 18 så jag ska inte gnälla. De sköter sig själva och bröderna kan skjutsa lillasyster vid behov. Min svärmor sa en gång att meningen med livet är barn. Där är jag faktiskt inte beredd att hålla med. Tänk alla ofrivilliga och frivilliga barnlösa. Lever de ett meningslöst liv? Har jag svårt att tänka mig. Tvärtom tror jag att många lever ett rikare liv, eller rättare sagt, rikt ur ett annat perspektiv. Och vad gäller ensamheten när man blir äldre: Det handlar, precis som du säger, om hur man vårdar sina relationer. Min mamma har alltid varit en närvarande mormor och mina barn vänder sig till henne när de behöver hjälp och de kan åka och sova över. Min pappa däremot, nja inte så närvarande, och mina barn skulle aldrig komma på tanken att sova över eller ta med sina kompisar dit. Inte jag heller, höll jag på att säga ;). Min pappa är en av dem som inte skulle skaffat barn, med facit i hand. Han är inte dum men han har aldrig varit riktigt intresserad av andra människor eller av äkta relationer. Nog om det. Lååång kommentar men jag blev så engagerad. Var och en gör som den vill. Man måste respektera andras val och utgå ifrån att det finns skäl bakom beslutet, uttalade eller inte.
Tack! Bra kommentar, tack för att du tog dig tid! 🙂
Haha, tack själv. Hjälp, vad jag fick begränsa mig ändå. Hade kunnat skriva en roman. Kanske är det här boken jag funderat på att skriva; Livet med/utan barn sett ur en splittrad trebarnsmorsas vinkel? Tack för uppslag 😉
Att vara förälder och ha barn är i sig inte något problem sett till oss som art eller fenomen eller väsen.
Problemen uppstår mycket ur den förödande situation världen skapat åt föräldrar och barn.
När jag körde strikt lågkolhydratkost, innan jag själv blev förälder observerade jag hur alla omkring mig bara pratade om mat. Småbarnsfamiljer kom likt stora skrikande högar och det mumlades om pommes hit och pizza dit. Uppenbart var att det handlade om energilösa föräldrar med överenergiska barn. Jag började tänka på människor som generellt “sockerskalliga”.
Sedan blev jag förälder och hamnade i samma fälla. Det blev lager på lager av komplett vansinniga val av mat och aktiviteter och så vidare. Upplevelsen av att det hela var svårt och eländigt maximerades i usel kosthållning och usel sömn.
Nu har det gått tre år och jag är tillbaka på mycket strikt ketogen kost. Min sambo har också börjat. När även vår son har labyrintat sig ut ut nuggets- och transfettsfällorna kommer det bli hur bra som helst.
Jag skulle vilja säga att människor som lever enligt low-carb-praxis, har bra kontakt med sig själva som väsen, inte är rädda för spirituella aspeketer, lever enkelt och minimalistiskt, inte triggas av skit, och så vidare: De människorna bör verkligen överväga att skaffa barn och liksom bli vägledande i hur hela vår art ska kunna överleva.
För de andra, de som badar i en tradition av sjukdom och trötthet och aldrig har fått chansen att uppleva vad livsenergi faktiskt är, upprätthåller bara någonting oändligt hemskt. För många är sjukdom en sorts familje-norm; föräldern räknar kallt med att barnen ska finnas där när man blir gammal och sjuk.
Låt det sjunka in. Det förutsätts att “dåliga nyheter” alltid kommer att komma. Åldrade är likaställt med sjukdom. Familjekonstellationer är i sig små sjukvårdsenheter där någon äldre har sin cancer eller diabetes. Det är mer regel än undantag.
Det är “utbrytarföräldrar” som kan visa vägen framåt. Jag kommer aldrig mer acceptera att lockas ner i den hemska “bekvämlighetsfällan”. Det är där det stora problemet med västerländskt föräldraskap sitter. Den trötta och inflammerade hjärnan, mamman, pappan, stressoffret, konsumtionshysterikern, roboten.
Vet man bättre än så och står för det man VET finns sannolikt stor meningsfullhet i att skapa nya människoliv utifrån det.
Väldigt fint skrivet tack!
Vad skönt att höra att det finns fler som frivilligt avstår från barn, man känner sig som den enda ibland.
Jag har vetat ända sen jag var liten att jag inte ville ha barn men fick såklart höra att “du kommer att ändra dig när du blir äldre” och “sina egna barn vill man ju ha, vänta ska du få se” och så lägger de huvudet på sned och ser lite medlidande ut…
Nu är jag 45 i år och undrar fortfarande när den där uppenbarelsen kommer då jag inser att jag visst vill ha barn, haha.
En annan frivilligt barnlös kvinna jag pratade med fick höra av en arg kvinna att man inte har existensberättigande om man inte skaffar barn…
Så visst är det ett ämne som upprör.
Varför skulle man inte ha existensberättigande? Det låter som att den kvinnan ångrade sina barn och tyckte att alla ska vara i samma lidande som henne.
Har aldrig haft behovet av att skaffa barn. Har fullt förståelse för de som skaffar barn, men också för de som verkligen bestämt sig att inte skaffa. Det sista tycker jag är även lite bättre för världen (det finns tillräckligt med folk), och därför är det så himla orättvist att folk utan barn måste betala mer skatt och får mindre/inga förmåner än de som har eller skaffar barn, fast de med barn utnyttjar mer resurser i samhället! Egentligen skulle det vara tvärtom! Gäller Tyskland, vet ej om det är samma i Sverige, förmodligen inte.
Jag har ett ok liv utan barn, däremot kan jag känna mig lite vemodig ibland att har inte gjort vissa grejor i livet som är ‘normal’ och som de flesta är med om, som ingår i ett livscykel. Men just nu är jag i en djup kris också, kanske därför.
Åh stackars Sonja! ♥ hoppas att du kommer ur din kris snart!
Har också alltid sagt att jag förmodligen inte vill ha barn, men alla har sagt att “johoodå, bara du blir äldre så kommer du ändra dig!”. Men nu är jag 31 och känner fortfarande att jag verkligen inte vill ha barn. Och jag blir också bemött på samma sätt med olika ogenomtänkta eller “oförskämda” kommentarer. (Tycker dock mest bara att det är roande). Har bland annat fått höra att jag borde skaffa barn för att bli av med mina samlagssmärtor.. “Men jag vill inte ha barn!” har jag svarat då, men då har svaret bara varit att när jag väl skaffar dem så kommer jag vilja ha dem… Känns som ett legit skäl…?
Men om sanningen ska fram så tycker jag verkligen inte ens om barn. Det finns ett fåtal jag “kan med” om man säger så, men annars står jag inte ut med alla skrikande, äckliga ungar (om man får vara så brutal – men det får man oftast inte! Sorry om nån tar illa upp!).
Kanske har det med min egen uppväxt att göra, jag vet inte. Men det är så jag känt hela mitt vuxna liv.
Haha tack för ärligheten!
Jag HATAR det där argumentet “Du förstår när du blir ÄLDRE”, fick höra det ofta när jag va liten och många av de grejerna fattar jag fortfarande inte…
Ah, kan relatera här. Jag har barn själv, älskar dem, men gillar inte barn rent generellt. Och jag kan säga att det absolut värsta med att skaffa barn är att ordna BARNKALAS! En gång sa jag till en pappa som skulle hämta sitt barn efter ett kalas “att vid sådana här tillfällen måste det vara tillåtet att som förälder få skjuta heroin”. Blicken jag fick, hahaha! Men barnkalas är verkligen ingen picknick i solen. Bäst är om man kan ha ihop med andra föräldrar och då ta hand om kök och servering och lämna lekansvaret till andra. Ja, eller inte skaffa barn alls, så klart 😉
Hahaha ? Jag kan bara hålla med. Barnkalas är rena rama terrorn. Jag har alltid begränsat det till max 8 barn. Vägrar låta en hel skolklass komma hem till oss och leva rövare ? Föredrar att barnen endast bjuder sina bästa kompisar som de alltid leker med.
Ville bara säga tack!!!
Tror vi är många som behöver höra den frivilliga barnlösas sida ibland oxå. Jag och min man vill inte ha barn, vi har ett annat liv planerat. Men det provocerar folk och många, nästan alla försöker övertala oss, (mig framförallt) att skaffa barn. Man tar inte ett nej.
Och när man blir hotad om att man kommer ångra sig, bli deprimerad och va olycklig resten av sitt liv så tvekar man tillslut. Man tvekar på sig själv, sina värderingar, val och hela sin existens. Då är det väldigt skönt att få läsa tankar från någon som har ett annat synsätt, samma syn som en själv.
Så TACK! Jag behövde detta.
Tack jag förstår precis Therese! 🙂
*barnFRIA ✌️?
Undrade ett tag varför jag inte fått frågan hela tiden om varför jag inte har barn. Kom på att det beror på att jag alltid varit så öppen med orsaken. Förlossningsskräck! Sökte och fick hjälp, men det hjälpte inte.
Men om de söver ned dig och plockar ut barnet genom planerat kejsarsnitt då?
På min tid fanns bedövning bara på kontorstid. Doktorn sa att då ser vi till att det blir på kontorstid. Andra doktorn sa att det kan han inte lova. Med kejsarsnitt väljer man när man vill ha ont, sa doktorn. Dessutom var kejsarsnitt inte lika lätt att få på sextiotalet som nu. Jag litade helt enkelt inte på läkarna.
Jag åt det första p-pillret som släpptes. Det var nere och vände, sen mådde jag illa i ett år. Mörkgrönt Anovlar.
Tänk vad mycket som blivit bättre!
Man kan ju fråga sig vad livet går ut på. Vad är det för meningen att finnas? När man tittar på hur det ser ut i naturen, den plats vi kommer längre och längre ifrån, så går ju allt ut på att äta och föra ens gener vidare. Träden, blommorna, gräset, djuren, allt och alla strävar efter att få avkommor. Jag tror meningen med livet är att få barn. Har dock inga själv.
Jag tror i så fall meningen med livet är att äta 😉
Men då får du bara ut hälften av vad som är meningen med livet ju.. ?
haha jag är okej med det 😀
Jag är 26 år och har aldrig gillat barn och känner att livet skulle bli så inrutat och ekonomiskt fattigt om jag fick barn. Dels så skulle jag behöva bo större och dels inte kunna spara lika mycket som idag. Dessutom är min partner inte “pappa material”. Vi har för olika värderingar… Ja, vi får se hur långe vårt förhållande håller. Dags att dra av det bekväma plåstret?
Jag vill bli ekonomiskt oberoende och kunna designa ett liv utan massa onödiga krav som ett fast heltidsjobb. Min vardag ska utgå ifrån vad jag vill göra. Kanske bor jag utomlands i solen om 20 år? Barn finns inte på kartan om jag ska leva mitt bästa liv. Djur däremot tycker jag mycket om och vill vara hundvakt ibland. Kanske bli medryttare på en häst.
I hear you!
Tack för inlägget! Jag är också en individ som inte vill ha barn, men just dom orden har jag inte kunnat säga till folk. Så fort de hör det så säger dom: “men det är ju klart att du ska ha barn, tänk på dom som inte kan få några!!” saken är ju den att “man lever inte efter andra, utan man lever ju efter sig själv!” jag ska ju inte tvingas till att skaffa barn bara för att andra tycker det liksom..
Haha nej det vore superkonstigt att skaffa barn för att någon annan vill det…
Det finns vi som vill ha barn men också leva våra egna liv. Det ses inte heller som okej. En mamma som fortfarande satsar på sina drömmar och mål samtidigt som hon vill uppfostra ett barn får väldigt mycket skit.
Det är så bra att du lyfter ämnet, vi kvinnor måste få välja själva utan att andra ska ha massa åsikter.
Absolut, jag är för att kvinnor ska kunna stanna hemma om de vill, men också göra sina egna grejer om de vill.
Jag har ständigt varit babysjuk, men jag har inte mått så bra när jag varit gravid och tur är väl det, annars skulle jag säkert ha fler än tre barn. Jag tycker ju så synd om alla som inte har barn, jag tror ju att dom inte kan få barn, jag har så svårt att förstå att man väljer att inte ha barn, men tydligen kan det vara så och det är helt okej för mig, bara svårt att förstå när man alltid längtat så efter barn…
För mig är det konstigt att gilla bäbisar… tycker de är lite läskiga och allt annat än söta haha!
Jag tror det finns studier på hur lyckliga folk är när det kommer till barn och lyckligast är tydligen de som inte har barn och gjort det valet själv, därefter kommer folk som har barn och sist de som är ofrivilligt barnlösa. Hade varit intressant att ta med ” de som har barn men inte velat ha barn”!
Tror också att människor med vuxna barn kan vara lyckligare än de utan barn.
Ja definitivt! Vissa behandlar ju sina vuxna barn som avlägsna släktingar. De mår likadant, med eller utan dessa släktingar.
Exactly!
Så uppfriskande och härligt inlägg!
Som barnfri 33-åring har man hört en heeeel del i den fronten! Senast förra veckan fick jag höra att tåget snart lämnar stationen. Är noga med att poängtera att detta är ett medvetet val från min sida, samtidigt som jag känner en smärta för de kvinnor som kanske har försökt bli med barn i år och får höra dessa sårande kommentarer.
Tack för dina insikter!
Naturligtvis ska man göra precis som man själv tycker, speciellt i en så livsavgörande fråga. Det är inte alls mer själiskt att inte skaffa barn än att skaffa barn. Varför skulle det vara det? Man skaffar ju barn av egoistiska skäl också. Det är ju inte heller brist på människor här i världen.
Har själv två barn och ångrar inte det annat än att jag inte tycker att vårt samhälle är anpassat för barn (eller människor överhuvudtaget) så jag har haft mycket dåligt samvete för att ha fött dem till denna galna värld (som jag inte upplevde som lika galen innan jag skaffade barnen).
Jag vet liksom att det samhälle vi lever i gör att de inte kan utveckla sin fulla potential, varken fysiskt eller psykiskt. Det ödet delar de ju i och för sig med den största delen av mänskligheten.
Hej! Jag känner också att barn nog inte är för mig. Tyvärr lever jag inget coolt liv och alla mina vänner har minst två barn så jag känner mig ibland lite väl udda och ensam i min situation, och som om jag är lite mindre värd som människa, typ. Hur som helst är jag tacksam för att du skriver om detta på ett sånt bra sätt, särskilt i och med att du är en förebild på flera plan för mig!
Tack Hanna!
Jag tror att de flesta skaffar barn för att de “råkade” blir gravida! Jag tror att de flesta tror att man måste skaffa barn och jag tror att det finns massor av människor som skulle vara lyckligaren utan barn! Jag var livrädd för barn och alltid känt mig obekväm med dom. När jag var 23år kom det en länktan i min kropp. Jag var fortfarande rädd för barn men min kropp sökte det! Idag är jag 32år och har 3barn. Min resa att bli mamma har varit fruktansvärd! Att acceptera att nångon annan ska styra mitt liv, att jag måste ta hand om någon annan24/7! OMG liksom! Att mina negativa sidor kan påverka barnens beteende mm! en sjukt jobbig resa! Efter allt jag lärt mig, känner du dig tveksam inför barn, SKAFFA INTE barn!
Jag har accepterat att detta var mitt öde, jag har blivit en bättre människa med barn, mindre rädd, mindre ångest över mkt mm. Så jag ångrar det inte, detta var min väg att vandra och jag är lycklig!
Jag tror att de flesta skaffar barn för att de “råkade” blir gravida! Jag tror att de flesta tror att man måste skaffa barn och jag tror att det finns massor av människor som skulle vara lyckligaren utan barn! Jag var livrädd för barn och alltid känt mig obekväm med dom. När jag var 23år kom det en länktan i min kropp. Jag var fortfarande rädd för barn men min kropp sökte det! Idag är jag 32år och har 3barn. Min resa att bli mamma har varit fruktansvärd! Att acceptera att nångon annan ska styra mitt liv, att jag måste ta hand om någon annan24/7! OMG liksom! Att mina negativa sidor kan påverka barnens beteende mm! en sjukt jobbig resa! Efter allt jag lärt mig, känner du dig tveksam inför barn, SKAFFA INTE barn!
Jag har accepterat att detta var mitt öde, jag har blivit en bättre människa med barn, mindre rädd, mindre ångest över mkt mm. Så jag ångrar det inte, detta var min väg att vandra och jag är lycklig!
Tack Elin!
Vi valde att skaffa barn och genomgick t.o.m. ivf för att vi typ ville ha barn. Jag ska inte säga att det var målet i mitt liv men åldern började ticka på och den enda chansen vi hade var ju då. Jag har massor av intressen och älskar att leva mitt liv men ville ha barn som alla andra. Jag ska dock säga att jag tvivlade på om jag VERKLIGEN ville ha barn…egentligen.
När dottern kom blev jag helt paff. Hon var ett “plusbarn” med extra allt så att säga. Min träning, mitt välmående och min personlighet fick sig en rejäl törn. Jag har fortfarande inte kommit igång med att ta hand om mig själv och hon är över 2,5 år. Jag känner att jag har åldrats och jag minns knappt hur jag tränar trots att jag har tränat i 20 år innan.
Det ÄR underbart att ha barn men man ska ha i åtanke att det är en uppoffring man gör. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man orkar skaffa flera barn. Jösses. Det räcker gott med en marodör.
Jag har fått höra argumentet “det skulle nog vara bra för dig att bry dig om nån annan än dig själv” i en diskussion kring barnskaffande. Vet att jag någonstans köpte det (!) då men nu är min reaktion mer såhär: Varför skulle jag INTE bry mig om mig själv främst? Det är nog för att jag slutat skämmas för att sätta min egen person (dvs mitt liv herregud) först. Skulle kunna tänka mig att ev uppfostra ett barn som kommit till genom typ automatiserat barnafödande men aldrig att jag skulle föda ett. Har inte tid att krascha min hälsa och kropp i botten, det har tagit tid att bygga upp den hälsa jag har nu och det kostar liksom för mycket att behöva börja om från början. Har sett alltför många exempel på hur kvinnor blir förstörda rent fysiskt av att föda barn. Jag är medveten om att många skulle kalla mig ytlig eller till och med självisk men det skiter jag i.
Same here, egoist javisst! 😉
WORD!
Under många år sade jag ofta att jag inte visste om jag vill ha barn eller inte, men jag är helt säker, jag vill inte ha barn. Det tycks vara väldigt provocerande för vissa, och jag har bemötts av den ena konstiga reaktionen efter den andra, ”Du behöver bara träffa Rätt Man!” ”Man ver inte vad Äkta Kärlek är förrän man skaffat Barn” ”Men om killen du träffar vill ha barn, vad gör du då?” (Då är vi inte rätt för varandra, uppenbarligen, har inte samma syn på vilket liv vi vill leva. Ergo: dags att söka vidare, jag gör ju inte våld på mig själv för en eventuell partners skull!) Om folk tänkte efter ett varv extra innan de säger så korkade saker, och hörde vad de faktiskt säger…
Tack Madde!!! Du får gå med i barnfria-klubben 😀
Många skaffar väl barn för att det är norm, för att man “ska”. Då blir det liksom så oreflekterat, istället för att det skulle vara ett aktivt reflekterat val. Sen kanske de blir lyckliga av det ändå, men det finns väl ett massivt stigma i att ångra att man skaffat barn, så många pratar nog helt enkelt inte om det utan bara finner sig.
Tycker också att det finns en skev bild av barnfria kvinnor just. Att de inte “bejakat sin kvinnlighet” fullt ut, för att moderskapet skulle vara det ultimata självförverkligandet osv. Vet inte exakt hur utbredd den bilden är, men vad jag sett/hört så finns den iaf.
Usch, har så mycket mer att säga i diskussionen men då blir kommentaren så lång 😀
Vi får hoppas att folk kan respektera varandras val utan att tjafsa, helt enkelt.
Jag har aldrig varit intresserad av barn och har därför heller inte skaffat några. Och nej, jag kommer inte att ångra det. Tvärtom jag och min fru är båda glada för att vi har valt att inte skaffa några barn. Om man är intresserad av barn så är det självklart helt OK. Det finns dock en irriterande norm (som du är inne på) att man måste skaffa barn. Det finns väl en naturlighet i det, annars hade vi ju inte existerat men idén att livet enbart skulle gå ut på att föda barn känns dammig.
Kul med en man som kommenterar här också, tack för det. Tror det är viktigt att vi frivilligt barnlösa får höras och synas och att de som behöver hittar till inlägget och det här kommentarsfältet.
Snarare tycker jag normen börjar bli lite tvärtom, idag ska via vara så “moderna” och “nytänkande” att vi inte ens ska skaffa barn. DN propagerar ut skitkrönikor om att man bör skämmas om man skaffar flera barn för det förstör klimatet, samtidigt som vi massimporterar människor från låg-CO2-utsläppssamhällen hit av just den anledningen att vi inte skaffar tillräckligt med egna barn…
Att skaffa barn och att vara hemmafru ses ju nästintill som något äckligt, reaktionärt, i vårt postmoderna clownsamhälle. Tänk att hela familjelinjer, familjegenerationer slutar här och nu i tvåtusentalet för att vi tycker det är “jobbigt” med barn. Ingen har sagt att det är enkelt, men ställ er då frågan: är det enklaste och mest simpla verkligen det som kommer ge dig mest mening här i livet?
Mvh
Ofrivillig barnlös, med hopp om flera barn i framtiden
Jag kan förstå! Det är ju SKITjobbigt ibland (ganska ofta) att ha barn. Även om jag älskar mina barn outhärdligt mycket, så kan de vara ganska bra på att göra mitt liv jobbigt. Plus att det finns INGET som gör en så sårbar, som ens barn. Det finns inget som kan skada mig så mycket, som om något hände dem. Hade jag inga barn, så hade jag inte varit lika sårbar. Det kan jag vara avis på hos dem som inte har några barn, de slipper det “oket” att bära.
Ja! Det här är nog min enda “ånger” kring att skaffa barn. Utan dem hade jag varit ostoppbar, men här är min akilleshäl. De går före allt, deras säkerhet (fysisk och mental) är så viktig för mig.
Däremot hade jag kanske inte haft samma driv, om inte min relation till dem hade tvingat mig att utvecklas.
Respekt! Var och en sitt eget val. Samtidigt vill jag sätta det i ett tidsperspektiv. Jag var 32 när jag fick mitt första barn och 52 när mitt andra/sista barn flyttade ut. Jag räknar med att leva tills jag blir minst 86 år. Det innebär att barnen eg bara varit mitt ansvar 1/4 av mitt liv. Nu sköter de sig själva och hör inte av sig mer ofta än någon annan av mina nära vänner. Men det är en enorm lycka och tillfredsställelse att se dem växa upp och gå vidare med sina egna liv.
Bra perspektiv, tack så mycket 🙂
Hejsan ! Jag tycker absolut att det är upp till var och en om man vill skaffa barn eller inte. Det finns väl inget värre än om man skaffar barn och inte riktigt vill det, hur sned blir den relationen… Barn har rätt till att känna sej välkomna! Men på dina funderingar om frihet , vill jag bara säga , oj oj, tiden går så fort! Den första tiden är sjukt jobbig! Att ha ett litet väsen som är helt beroende av en är mycket mycket krävande, det ska man absolut inte sticka under stol med. Men , oftast är man två om detta! Pappan kan också ta hand om barnet. Man kan fortsätta att leva om man delar på ansvaret. Dela , verkligen delar på allt. Den relationen man får med sina barn är så otroligt givande! Innan man fattar vad som hänt så är dom stora egna individer, med sina egna liv. Jag njuter verkligen av att umgås med mina stora barn, dom ger mej mer just nu än vad jag ger dom! Det som är bra också är att det kan vara nyttigt att fokusera på någon annan, sina barn, än bara på sej själv. Du är fortfarande ung. Njut av det och se vad tiden ger ann. Man kan skaffa barn sent i livet också. Och inte lyssna på vad folk tycker om det … man ska göra det som känns rätt för en själv ! Kram på dej och alla andra !
Apropå det där med hormoner mm, jag kände ett så enormt sug efter att få ett barn när jag var cirka 22 år. Kändes som att kroppen skrek efter barn. Var det enda jag kunde tänka på då, helt besatt var jag ett tag. Trodde “alla” kvinnor går igenom samma… Men uppenbarligen inte?
Jag ser det inte som konstigt alls att en del väljer att inte skaffa barn, förstår inte varför det skulle vara så kontroversiellt.
Sen har jag alltid haft en stark känsla för vad jag vill ha ut av mitt liv och respekterar därför fullt ut andras val också.
Vi har bara ett liv och önskar så att alla får leva sina liv precis så som de vill!
Kan inte alls relatera till den känslan… vi har nog helt olika hormonnivåer 😀
Övertygad om att det finns kvinnor som faktiskt känner sig fullbordade utan barn. Men jag har personligen aldrig mött en äldre barnlös kvinna som inte ångrar sig eller sörjer sitt barnlösa liv.
Är själv en “Me, myself and I” och har levt som en galning i flera år. Extremsport, udda och varierande jobb, stenhård träning, ätit lchf i minst 8 år, har rest och gjort princip allt som fallit mig in. Känner mig inte nöjd om jag inte går all in, på alla plan.
Men jag utökade min sfär och introducerade min nya livsstil – “Me, myself, I and My baby” 😉
Det är bara första månaderna som är lite udda och begränsande, men ändras väldigt fort.
Tråkiga människor får tråkiga barn och tråkiga familjer.
Kör hårt! 😀
Jag har också tänkt mycket på det här, men ur ett annat perspektiv då jag är homosexuell (dessutom psykiskt instabil), och därmed nästan tagit förgivet att jag ska bli barnlös. Homosexualiteten i sig är inte ett egentligt problem (eftersom man kan adoptera etc), utan det handlar om ansvar. Har man ett hum om biohacking (som jag ändå får säga att jag har relativt bra koll på), så skulle man kunna tillämpa det om barnet skulle visa sig få samma krassa DNA-uppsättning. Men världen är för hård om man på olika sätt inte mår bra. Det betyder inte att man inte har rätt att skaffa barn, men det kommer inte att bli lätt. Sen tänker jag på överbefolkning och på vilka som ska ta hand om de äldre i framtiden. Det förstnämnda är ett direkt problem, men inte det andra då vi blir allt friskare och att förutsättningarna för det utvecklas. Jag tror (eller snarare hoppas) också att man kommer att få större inflytande en över hur länge man vill leva, vilket skulle kunna bidra till att förhindra överbefolkning. Många lider mot sin vilja och det tycker jag är integritetskränkande. Jag tycker att det är orättvist och i princip brottsligt att hälsa är så snedfördelat (jag är idealist rakt igenom), men tyvärr är det så. Mycket blir bättre men mycket är också oroande. Så att skaffa barn kommer att innebära större och större ansvar med en ökande befolkning (eller så blir det inte ett problem iom bättre teknik). I slutändan kanske det inne spelar någon roll.
Jag har tre stycken i åldrarna 4-18. Jag har alltid vetat att jag vill ha barn och fick första när jag var 19. Men jag har full förståelse för de som inte vill det, vi är olika och ska göra individuella val som passar var och en. Rädslan många har för att bli för bunden känner jag inte alls, jag älskar den tryggheten och har inga intressen av att t ex resa en massa. Drömmen är att köpa en mindre gård och skaffa får och höns, hund har vi redan och jag han är som ett fjärde barn för mig. Jag tycker det bara är positivt för vår befolkning att de som definitivt inte vill ha barn låter bli att skaffa dem så kan de som älskar barn kan skaffa fler än en var. Då har vi balans i befolkningen ?
Kram och ha en trevlig dag!
Låter supermysigt! Tror det är toppen att skaffa barn tidigt om man ska ha några 🙂
Så klokt resonerat Martina! Jag kan inte tänka mig något värre än vara ett barn som inte är önskat! Med föräldrar som ångrar sig… Själv fick jag en dotter vid 36, the love of my life, efter det blev det inga flera barn hur mycket vi än försökte. Jag hoppade av min karriär för att vara med min dotter, gissa om folk hade åsikter om det? Själv har jag inte ångrat mig en sekund, livet är långt, karriär och självförverkligande hinns med.
Det är en annan sak jag tycker är helrätt – att välja barnen framför jobb och att vara en stay at home mom. Fler borde välja det, känns väldigt sunt och kärleksfullt mot både sig själv och barnet/n.
Det känns som de flesta tar det för givet att alla vill ha barn och har man inga är det pgr av att det är nått fel.
Det kan jag tycka är väldigt konstigt att det inte är fler som aktivt väljer bort barn, särskilt då det brakar åt helskotta för många….I stället blir de barnen omhändertagna ac socialen. Väldigt sorgligt! Nä, flera borde göra ett aktivt val att ej skaffa barn. Heja dej!
Ja men verkar som att folk inte klarar av att INTE skaffa barn pga inte ansvariga med preventivmedel eller koll på kroppen. “Det bara hände” är helt obegripligt för mig dock.
Bra skrivet. Självklart ska man bli respekterad för att man inte vill skaffa barn. End of story.
Ok, men jag (som har två barn) har en, alldeles självisk, anledning till att det skulle vara intressant för mig om du skaffade barn (det här är inte en uppmaning till att du skulle göra det, utan bara en lösryckt personlig fundering). Det händer så hysteriskt mycket i kroppen och själen under graviditet, förlossning, amning och alla stadier av att knyta an/ släppa loss barnen. Knepig känsla av att vissa funktioner och beteenden är förprogrammerade och plötsligt är all jävla ångest väldigt funktionell. Hur amning kan vara extremt snabbt och effektivt ångestdämpande, som nån slags blixtfylla. Att kroppen reagerar på samspelet.
Vad jag skulle komma fram till var att det hade varit intressant att höra ditt biokemiska perspektiv på hela den hormon- och ångeströran, och hur man skulle kunna använda de här funktionerna i biohacking. Och då är min fördom att det inte helt går att få insikt i vad som händer under alla år av samspel med avkomman, utan att ha upplevt det själv. Det grundar jag, helt egocentriskt, på att jag själv ständigt får massor av aha-upplevelser i föräldraskapet, trots att jag försökt sätta mig in i det före mina egna barn och dessutom alltid levt nära barn och barnfamiljer.
Men med det sagt kring mina egna intressen, så tycker jag att du gör alldeles rätt bedömning kring att skaffa barn. Mycket står på spel, valet ska vara fritt och man ska inte behöva ifrågasättas för det.
Japp det är många som vill att jag ska ha barn för att kunna ta in det perspektivet i det jag skrivet om. Hade varit värdefullt det är jag helt säker på, men får nog ta in en gästskribent för de jobbet 🙂 Det hade jag gärna gjort!
Jaa, kan du inte göra det? ?
Hej!
Jag respekterar ditt val och hur du känner. Inget konstigt med det alls tycker jag. Man ska göra det som känns rätt:-) Men, jag personligen måste säga att jag känner nog ändå att mina barn ÄR en VALD relation.
Stor kram och fortsätt på DIN väg 🙂
Precis 😉 barnen är de som är mest valda av alla relationer. Bonusen är att barn ofta är lika sina föräldrar, så man känner igen sig och får en vän för livet utöver föräldraskapet.
Häftigt och så underbart att vakna och älska sitt barn som sitt eget liv.
Fast man väljer ju inte sina barn (man väljer att skaffa barn) och dom inte sina föräldrar.
Jag har två barn och kommer väldigt olika överens med dom. Den ena hade jag inte valt självmant men hon är mitt barn och vi gör vårt bästa för att båda ska få utrymme och må bra! Vi finns där för varandra men kommer kanske aldrig umgås på samma nivå som med mitt andra barn. Och det är okej!
Hej Martina!
Bra att du är ärlig och rak gällande barnfrågan. Alla måste respektera varandras val! Det jag däremot tycker synd med att du inte väljer har barn är att vi, som har barn, saknar din “forskning” kring just denna fråga, dvs. vad händer i kroppen när man blir gravid, under tiden, fått barn och efter. Hur påverkas vi av mat, livsstil, hormoner, m.m. Ja, i stort sett allt du bloggar om, fast med “familje-glasögon” på. Hoppas du förstår vad jag menar och inte ta det som negativ kritik.
Hälsningar
Grethe
Tack Grethe! Ja det är ju en grej som saknas här. Jag får ta in en ketoskribent som också är mamma 🙂
Mycket sunt tänkande!
Min dotter är inte heller så säker på om hon vill ha barn, jag skulle egentligen inte heller ha barn, men det blev så…men min dotter, jag skickade det här blogginlägget till henne. Lite för att hon inte ska få någon form av dåligt samvete över de val hon gör. Många säger- men vill du inte ha barnbarn? Jo visst men inte på bekostnad av en annan människas liv. Jag har en son också och han vill ha barn i framtiden så visst blir det nog barnbarn om det ska vara nödvändigt. Jag är glad om mina barn är lyckliga. Sedan om de inte vill skaffa barn så är det ju upp till dem!
Jag är väldigt kluven i frågan.
Jag har alltid tyckt att gravida kvinnor är bla d det vackraste och mest hederliga som finns. Och efter att ha kämpat för min kropp för att få och hålla den hel och frisk i många år känner jag att jag nog inte skulle kännamig fullbordad som kvinna om Jag inte får genomgå en graviditet och få någon slags “bevis” på att min kvinnokropp klarar av det den är skapad för.
Men jag är nog mer intresserad av just det än att uppfostra ett barn. Och har svårt att se mig med stor familj ytan isåfall blir det ett barn.
Pojkvännen är helt ointresserad och kan mycket väl tänka sig ett liv utan barn..
Så det är lite tvetydigt. Och blir det ett barn vill jag ju ha det ganska tidigt av hälsoskäl..
Vi är 20 och 21 nu så några år har man ju på sig att fundera.
Men dina inlägg är viktiga för nyanseradet. ?