Jag har haft lite skrivtorka det senaste, eller rättare sagt har alla creative juices flödat in i andra projekt som har med mitt företagande att göra, men som inte direkt kopplar till bloggen. Dvs massa skrivande blir gjort men inte just blogginlägg, så jag frågade på instagram efter lite bloggtips och fick 14 sidor med tips (ja jag skrev ut dem) så nu har jag att göra ett tag! 😀

Jag fick en del frågor om hur jag lyckades börja jobba “på mitt sätt” som jag berättat en del om, det vill säga hur jag vänt mina svårigheter till styrkor och gått från ofungerande till välfungerande. Här är ett inlägg om högfungerande autism för er som önskade det. Det här inlägget kommer att ha en annan twist nämligen…

Klarhet & acceptans kring den man är

Vi är alla olika och är födda med olika personligheter och förutsättningar. Vissa passar bättre in i samhällets ramar än andra och har lätt för att uppfylla förväntningarna som ställs. Andra har inte det och faller utanför ramarna på olika sätt, kanske så till den grad att det motiverar en psykiatrisk diagnos. Kanske så till den grad att det slutar i ett svårhanterligt missbruk. Alla vill passa in och vara en del i en grupp och när det inte går leder det snabbt till olycka.

Ångest, oro, asperger (?) personlighet (?)

Vissa saker upplevs såklart som problem, som att ha jättemycket ångest eller inte riktigt förstå hur andra människor fungerar. Andra saker är bara personligheten och olika läggningar. Jag lutar mer och mer åt att diagnoser är oläkta emotionella sår, skev hjärnkemi, coping mekanismer och personlighetsdrag. Om man ska hårdra det så är ju precis allting biokemi, även personligheten men… det finns också händelser i livet som påverkar under lång tid, trossystem och icke-ifrågasatta tankar.

Hur det hela började – total brist på klarhet!

Ett av de största problemen för många, inklusive mig själv, var en brist på förståelse och empati med sig själv. Brist på klarhet och en allt för stor tro på negativa tankar. Jag hade en bandspelare i huvudet som tjatade om hur dålig och ful jag var, och dum och att ingen vill vara med mig eller ha mig och att jag inte klarade någonting. Min självkänsla var i botten, men varför? Min hypotes är att det började med mobbning och yttre röster som sa “du är dålig” som sedan internaliserades och inte ifrågasattes. Dock var jag duktig i skolan, så det drev mig att söka bekräftelse där. Plugga mycket och på så vis får lov att vara bra någonstans. Dock förstod jag inte själv att jag var duktig om ingen sa det till mig. Yttre bekräftelse var ett måste.

Detta beteende gick fram till Chalmers. Beteendet att “straffa sig” till framgång genom att plåga sig och bevisa sig om vartannat. Det som fick mig att börja ifrågasätta mitt beteende var Mia Törnbloms bok självkänsla nu, det var så jag hittade bandspelaren och kunde trycka på off. 

Jag har också berättat att min livsstil inte var särskilt bra (ja jag var vegetarian som levde på socker och koffein, men det är egentligen en annan historia och ni har hört den förr.) Ifrågasättandet av livsstilen kom för att det inte kändes bra i kroppen. Den kändes trött och sjuk hela tiden och jag tyckte att det var orimligt att känna så vid en ung ålder då energin bör vara på topp. Koständringen (till lågkolhydratkost utan bröd, mejerier, ris, stärkelse osv) gjorde stor skillnad tillsammans med att börja träna. Jag började träna för att jag orkade träna. Det ledde till ännu mer ifrågasättande, även om klarheten fortfarande var ganska låg.

Att börja jobba & varför det inte funkade

Jag insåg inte hur “konstig” jag var förrän jag började jobba på ett vanligt jobb. När man är student kan man gömma sig i biblioteket och dödsplugga. Jag hade jobbat i hemtjänsten innan och det gick bra för man kör sitt eget race enligt ett schema. På ett kontor är det vissa regler man behöver följa, som att vara där när andra är där. Inte sno någons favoritkaffekopp. Okej, ärligt talat jag har fortfarande ingen aning om vad som gäller. Jag kände mig dubbelbestraffad vad jag än gjorde och jag kan stoltsera med ett två A4 sidor långt brev från en överläkare (som var min chef) som beskriver mig som “inte stöpt i samma form som vi andra”, men också “enormt kreativ”. Jag började förstå att jag behövde göra någonting av den här kreativiteten, men fortsatte ändå att söka normala jobb.

Det var otroligt demoraliserande eftersom jag fick nej på nej på nej. Till slut fick jag ett konsultjobb där de efter ett tag personlighetstestade hela personalen och det visade sig att jag var en renodlad individualist med alldeles för mycket driv för att sitta och damma på ett kontor, och alldeles för mycket individualist för att klara av att någon annan talar om för mig vad jag ska göra. Där slutade den karriären.

Free flow kreativitet börjar spira

Min energi och optimism är hög by default och att jobba och vänta på att få uppgifter var för långsamt för mig. När man pluggar kan man bara öka farten, man kan dränka sig i plugg och man kan göra saker i vilken ordning man vill. Arbetslös och eländig ville jag tillbaka till den energin, så jag bara lät det som ville komma ut, komma ut. Eftersom jag är en skrivande människa bloggade jag redan väldigt mycket, men jag kände ett starkt behov av att skriva mer och det var så den första boken föddes. Ett intresse för meditation uppstod och så sakteligen gick upp för mig att den enda som blockerade mig själv var jag själv. Den enda som hindrade mig var jag. Inte att jag inte “kunde” få ett jobb eller “vara som alla andra”.

Kreativiten tog sig uttryck i entreprenörsskap. Skapa min egen business. Då hade jag flyttat ifrån Sverige och drev mitt företag utomlands, och det jag sysslade med var scientific editing. Editera och granska vetenskapliga artiklar vilket passade mitt intresse för att plugga, min individualism och mitt driv. Allt jag behövde var min laptop.

Klarheten ökar med självinventering

När man jobbar för sig själv och spenderar hela dagarna i tystnad som jag älskar att göra, finns det väldigt mycket utrymme att spendera tid med sina egna tankar. Jag har haft ett enormt stort intresse för spirituell litteratur sedan jag hittade Mia Törnblom, för jag tenderar att bara läsa mer och mer om jag hittar något intressant. Det ena leder till det andra och sedan är man plötsligt djupt intrasslad i existentiella livsfrågor. Flera av mina favoritförfattare var före detta missbrukare, Mia Törnblom inkluderad. Vad hade de mer gemensamt? 12-stegsprogrammet! Ett imponerande klarsynt program som går ut på att vända och vrida på varenda toxisk tanke. Katie Byron har ett annat som hon kallar för “The Work” som jag också rekommenderar. Länkar till gratismaterial finns i mitt forum under kategorin mental hälsa. 

Självinventering och meditation för frihet

Det här maratonlånga inlägget knyter ihop till att besvara lite andra frågor som jag fick på instagram nämligen vad som händer när man mediterar, vad som finns i det undermedvetna och hur man kommer åt det. 

Ptja det första som händer när man börjar meditera är mötet med “the monkey mind” alltså totalt inre kaos. Det är då lätt att tro att det är något fel på en, att man inte är lämpad för meditation. Vissa blir rädda, oroliga eller börjar gråta. Hjärnan kan slänga fram alla möjliga otrevligheter i en rasande fart. Detta fenomen är helt normalt. Alla går igenom det och det går över. Fokuset ska ligga på andningen under hela meditationen men det glömmer man förstås bort och sugs in i det som är mer intressant. Det här fenomenet upphör också efter ett tag och fokuset kan då ligga på andningen konstant, oavsett vad som händer i det perifera medvetandet.

Då händer någonting spännande och nej det här är inte en process som tar decennier! Det undermedvetna börjar komma fram på ett mer organiserat sätt, i form av djupare insikter. Allt gammalt “psychic trash” kommer fram i ljuset och med det föds en enorm acceptans över sin egen person/lighet.

Att släppa handbromsen och bara leva

Jag har sedan två år tillbaka tagit hjälp av olika coacher för att komma vidare. Min första coach lärde mig att säga nej tack till allting som inte gynnade mig. Jag spenderade några månader med att bara tacka nej och jag fann en enorm frihet i det. Det är något jag gör fortfarande och jag skulle vilja (men tänker inte göra det) tala om hur mycket pengar jag har tackat nej till sedan dess men det är provocerande summor.

Min nuvarande coach uppmuntrar mina mörka sidor att ta mer plats med inställningen att det man har mest problem med är ens största styrka. För mig är det min energi som kan ta sig uttryck i aggressivitet om den inte kommer ut rätt, så att kanalisera den är otroligt viktigt. Jag tar ut den på min omgivning och på mig själv om den inte kommer till uttryck i form av entreprenörskap, skrivande, fysisk träning eller allmänt skapande. Det har fått mig chockerad över hur mycket kreativitet som legat dolt för mig när energin gått till att “passa in” eller “vara som andra”. En psykolog slängde till och med ur sig diagnosen Borderline (jag tror man säger EIPS (Emotionellt Instabil Personlighetsstörning) numera) när jag gick i terapi och fortfarande trevade med vad jag skulle göra av mig själv.

Släpp handbromsen!

Min tro är att kreativa individer är de som blir mest missdiagnosticerade i det här samhället för det finns ett driv, energi och idérikedom som inte är särskilt vanligt. Para det med en ovanlig personlighetstyp och vips har vi en diagnosbuffé som heter duga. Vad som egentligen är talang blir ett problem när man försöker pressa in det i en liten låda där det inte alls passar.

Nu uppstår inga tankar om att efterlikna någon annan eller att “passa in” någonstans utan all energi går till skapandet och att bara låta mitt unika uttryck ta all plats det vill.

Det kan vara väldigt svårt bara att existera i det här samhället och jag tror att det är anledningen till att vi ser en så stor ökning av sjukskrivningar för utbrändhet och psykisk ohälsa. Det hjälper dock verkligen att pausa intrycken och rikta fokus inåt, fråga sig själv vad som är viktigt, hur man mår och vad man behöver. Meditation och självinventering är fortfarande mina verktyg där samt såklart en (för mig) bra kosthållning och fysisk aktivitet. Arbetet med sig själv slutar inte men det blir lättare när man börjar säga nej tack och alla externa problem (jobb som inte passar, ofungerande förhållanden, missbruk osv) försvinner. Man kan verkligen likna det vid att köra bil med handbromsen idragen, försöka köra från passagerarsätet eller ha vindrutan full av skit som blockerar sikten.

Meditation, självinventering och allmän “self care” handlar om att skaffa sig fri sikt, styra från förarsätet och lägga ur handbromsen.

Vem blir du då?