Hej vänner!
Det har ekat tyst här inne ett bra tag, och tidigare hade det varit helt otänkbart för mig att pausa såhär länge för jag hade fått total panik bara av tanken! Så är det inte längre för sedan jag insåg att mitt förhållningssätt till min produktivitet mest liknade ett beroende, har jag ändrat mina prioriteringar en hel del. Jag älskar fortfarande att vara produktiv och tillämpar mina tekniker för det, men från ett annat perspektiv och med en annan energi i det.
Idag tänkte jag berätta lite om hur och varför jag blev beroende av arbete, vad jag tänker kring det och framförallt hur jag läker från det!
Ingen ångrar att de inte jobbade mer!
När forskare intervjuar 90-åringar och ber dem se tillbaka på sitt liv: Frågar vad de hade velat göra annorlunda, så är det ingen som ångrar att de inte jobbade mer. De flesta nämner knappt sin karriär även om de hade en. De nämner familjen, vännerna och att våga uttrycka vem de är innerst inne.
Det finns ett sociologiskt koncept som handlar om att vi inte behöver göra alla misstag själva utan kan se andras vurpor och tänka att “det där hade kunnat vara jag!” Vi har den föreställningsförmågan, vilket är en jäkla tur för det hade tagit en hel livstid minst att göra alla misstag själv! Därför kan jag (äntligen, efter att ha balanserat på kanten till utbrändhet i så många år) stoppa mitt arbetsberoende i sina spår. Jag kan bromsa tåget här och nu, och fråga mig själv varför jag tror att jag måste jobba ihjäl mig. Varför? För vems skull?
Den prestationsbaserade självkänslan
Jag & mitt lilla hjärta “Lil’ Grey” 🥰❤
“Jag gör – därför finns jag” är essensen i den prestationsbaserade självkänslan, som i sin tur lägger grunden för ett arbetsberoende. Då är frågan: om jag inte gör något… vem är jag då…? Svaret för arbetsnarkomanen är att jag ingen är om jag inget gör, men det är tack och lov inte sant!
Arbetsnarkomanen vill också gärna tro att det värsta som finns är att inte vara “någon”, men det är inte heller sant för det värsta är snarare att inte leva ett valt liv!
När jag kom till den slutsatsen var det dags att sätta ned foten och rent konkret låste jag faktiskt datorn och mobilen så att jag inte vanemässigt kunde lägga all min tid där. Sanningen är att jag fick abstinensbesvär! Rastlösheten var inte nådig! Det fina var dock att mina riktiga behov kunde komma fram. Mina behov av verklig mänsklig kontakt, mina behov av att ha roligt, ha mina vänner nära, ringa dem, höra deras röster, vara en del i deras liv, vara delaktig i mina relationer och *trumvirvel* ha kollegor, snarare än att alltid bara jobba själv.
Vad är viktigt på riktigt?
“Fem i tolv-livsstilen”
Jag brukar predika självkännedom och att inte vara en anti-hacker som prioriterar nu-belöning framför långsiktiga mål. Tyvärr är det så himla mänskligt att falla i den fällan och leva vad jag kallar för “fem i tolv”-livsstilen: Det innebär att sätta långsiktiga (och på riktigt) viktiga saker på paus för man “ska bara”… jobba klart. “Ska bara” ta sin doktorsexamen, “ska bara” gå klart sin utbildning, “ska bara” renovera färdigt, “ska bara” nå sin målvikt osv och sen börjar livet!
Det är alltså till synes viktiga saker, men de får ta helt oproportionerligt stor plats och konkurrerar ut andra saker tills hela livet bara består av EN grej på ett väldigt obalanserat sätt.
Jag gjorde den här illustrationen för att försöka visa hur jag ser det: Det som borde vara i mitten (vänner & familj tex som illustreras av en gul plupp) flyttar sig utåt & det som borde vara i periferin (jobb, träning etc) flyttar sig inåt & konkurrerar ut det som verkligen betyder något. Den här analogin funkar för substansberoenden också! Tänk till exempel alkohol som verkligen är en periferi-grej. För alkoholisten är det långt ifrån perifert & kan till & med gå före barn & familj!
När prioriteringarna blir skeva guppar man allt längre ut till havs och 5 år senare inser man kanske att man är djupt deprimerad, saknar nära relationer, känner sig dö-ensam och misslyckad även om andra ser en som otroligt framgångsrik för att man liksom made it.
Jag är inte riktigt där, jag är inte superdeprimerad men jag ser hur fortsatt arbetsnarkomani inte hade lett mig till rätt ställen. Därför har jag fått möblera om ordentligt både invändigt och utvändigt, och har till exempel börjat gå hos en ny terapeut som är expert på just precis det här med skeva prioriteringar! För första gången (någonsin?) känns det som att jag pratar med någon som förstår mig. Någon som ser mig. Någon jag inte kan “out smart” eller hålla på ett intellektuellt avstånd. Det har gjort att jag äntligen börjat begränsa min arbetstid, sätta gränser för hur kontaktbar jag är, tacka nej till erbjudanden, stänga igen dörrar istället för att ha dem lite på halv-glänt. Jag har också tagit mycket mer ledigt och har kunnat ha laptopen STÄNGD från fredag till måndag!
Jakten på extern validering!
Den här metamorfosen började egentligen redan 2019 men det är först nu jag är redo att leva det varje dag, för det är först nu jag kan släppa jakten på extern validering och bekräfta mig själv istället. Utifrån-bekräftelse är ett sånt nutids-gift och en motorväg till utbrändhet! Inte konstigt att så många unga människor bränner ut sig, ibland före de ens har börjat jobba! Titta bara på hur alla sociala appar är uppbyggda: Allting går ut på att andra ska värdera oss och ge oss ett värde. Det är “duktig flicka”-syndromet på steroider eftersom det inte bara är på jobbet eller i skolan som man ska vara duktig, utan varenda millimeter av ens liv kan läggas upp för bedömning.
Vem är jag nu?
Resultatet av de nya prioriteringarna var till en början extrem rastlöshet och existentiell fasa. Jag visste inte var jag skulle göra av mig själv och började ifrågasätta hela mitt liv! Saker är ju oftast inte så illa som det känns, men att släppa ett beroende lämnar utrymme för så mycket undanträngda känslor som alla behöver tas om hand om. Nu har jag aldrig, aldrig använt arbete som en flykt, men när arbete börjar trycka undan allting annat och närma sig cirkelns kärna – är det helt naturligt att andra saker inte får plats. När beroendet flyttar ut i periferin (eller försvinner helt) kommer mängder av undanträngda behov att rusa till cirkelns mitt!
→ Behov av vänner → behov av samhörighet → behov av roliga intressen → behov av fysisk aktivitet och så vidare!
Känner du någon arbetsnarkoman eller är du måhända en själv…? Det här är min lista som stämmer för mig, men googlar man på det är det många psykologer och forskare som håller med om punkterna. Arbetsnarkomani är dock ingen diagnos ännu och kommer kanske aldrig att bli. Arbete är ju trots allt en dygd i vår värld, så det är en svår balansgång att veta var man ska dra gränsen…
Här är i alla fall min 10-lista:
10 tecken på att du är arbetsnarkoman!
- Du kan inte sätta gränser för hur mycket du tar på dig (tackar ja till allting)
- Din hälsa blir lidande (för att du struntar i att äta, äter fel saker, struntar i att sova, struntar i att träna osv)
- Dina relationer blir lidande (för att jobbet går före hela tiden. Varje gång du tänkte ringa en kompis väljer du någon jobbgrej istället)
- Du är aldrig ledig (alltså ALDRIG!)
- Du har sömnproblem eller andra stressrelaterade problem inklusive depression (eller ångest men den psykiska hälsan är INTE på topp)
- Du värderar dig själv efter arbetet du gör (du är bra när du presterar, dålig när du inte gör det)
- Du mår fysiskt & psykiskt dåligt av att ta ledigt (du mår inte bra på helgerna eller under sommarsemestern)
- Bara tanken på att ta semester känns obekväm (du frågar chefen om du verkligen MÅSTE ta semester)
- Du saknar helt down-perioder (du kraschar istället, när kroppen har fått nog)
- Du jobbar mer än alla andra (du jobbar fler dagar i veckan och fler timmar)
Berätta gärna om du känner igen dig!
Arbetsnarkomani som traumarespons
För min del tror jag att min arbetsnarkomani är en traumarespons. Jag blev väldigt mobbad i skolan och min väg till att vara “någon” var genom att prestera akademiskt. Det var ganska lätt för mig att få bra betyg och det gick ju hem hos lärarna. Att glänsa på uppsatser och prov gav mig en identitet jag gillade, så naturligtvis fick jag mer värde av att göra mer.
Det är hemskt att tänka på vilka otroliga sår i själen man får av mobbning. Sår som aldrig läker om man inte aktivt arbetar med dem, och det är vi som offer som måste fixa det inte våra förövare!
Min självkänsla är mycket bättre nu men det går verkligen upp och ned och det enda som verkligen hjälper för mig är att utvecklas spirituellt genom meditationen. Det är min väg till att sluta identifiera mig med mina prestationer och hitta värdet i mig själv, oavsett vad jag gör.
Mitt sätt att läka
Jag skulle säga att min väg till läkning är insiktsbaserad, och det är därför insiktsmeditation (Vipassana / insight meditation) passar mig så bra. Tekniken är att ta bort alla yttre stimulin och rikta fokus inåt. Man studerar kroppen med sinnet, millimeter för millimeter, och eftersom kroppen och psyket sitter ihop “låser man upp” minnen och känslor och genom det kommer mycket aha-upplevelser. En stark känsla av inre sanning trycker undan allting annat och det blir svårare och svårare att begå någon form av våld på sig själv. Det blir svårare och svårare att vara inautentisk.
Det var så jag successivt kunde se att…
-
Vara upptagen hela tiden, och att alltid ha för mycket att göra, är en traumarespons…
-
Att alltid komma med andan i halsen, eller ha en fullbokad kalender, är en traumarespons, och…
-
Att prestera på bekostnad av livets mjuka värden, är en traumarespons!
Det finns ingen egentlig skillnad mellan beteendeberoenden och substansberoenden (utom möjligen graden av abstinensbesvär) och de har ofta samma ursprung. Det är något grundläggande som saknas, det finns en kroniskt svag självkänsla, kronisk känsla av ensamhet eller otrygghet.
Att leva ett valt liv!
Tack vare insikterna och tack vare min fina terapeut kände jag starkt att jag inte kunde fortsätta att dundra på på fel väg med öppna ögon. Att prioritera fel för att man inte vet bättre är en sak, men att fortsätta göra det när man vet konsekvenserna är en helt annan. Plötsligt är man maktlös, och en slav under sitt beteende. Det är kärnan i alla beroenden och det som gör dem så smärtsamma. Därför bryter jag det beteendet nu och tar tillbaka makten. Tar tillbaka mitt aktörskap och bestämmer mig för det valda livet där jag väljer familj och relationer, hälsa och mina andra mjuka värden före mina prestationer.
Så sammanfattningsvis…
Jag kommer att fortsätta blogga, filma videos och göra content som jag tycker är intressant att dela med dig som läser här och på mina övriga sociala kanaler. Inläggen kommer att vara fortsatt sporadiska ett tag till, medan jag bygger upp en ny struktur för hur jag ska förhålla mig till mitt arbete. Jag driver ju inte bara mina sociala kanaler utan forskar också på heltid samt står sedan förra året med ena benet i start-up världen. Det är för många bollar att jonglera för en person, så numera är jag tack och lov inte själv utan har till exempel en teknisk assistent och andra personer som jag jobbar med varje dag.
Berätta gärna dina tankar om det här, (jag läser och godkänner allting manuellt!) 🙂
Tack för att du delar med dig! Så mycket klokheter. Var hittar jag denna terapeut som är expert på skeva prioriteringar? Jag skulle behöva prata med en sådan. Kram!
Det är svårt att dela för mig, eftersom han är väldigt platsberoende och jobbar just där jag bor 🙂
Så tacksam för ditt delande Martina!
❤️
Har du kikat på https://gangaji.org/
ser ut som right up my alley men inte hört talas om faktiskt 🙂 Ska kolla!
Tack för att du så frikostigt delar med sig av dig själv, för oss andra att lära oss utav. Vad givande att komma till insikt så där! Låter verkligen som en djup, viktig och livsomvälvande insikt. Och vad som gläder mig och ger mig massor av motivation är vad du skriver om meditation under “Mitt sätt att läka”. Så vackert beskrivet, speciellt detta: “En stark känsla av inre sanning trycker undan allting annat och det blir svårare och svårare att begå någon form av våld på sig själv.”
Jag har strugglat med en stabil meditationsrutin av och på men börjat mer seriöst sedan du tipsade om The Mind Illuminated i dina sociala kanaler. Även gjort verklighet av drömmen att åka på Vipassana, och vill dit igen. Jag tänker alltid på dig som en inspirationskälla när jag har svårt att motivera mig i meditationen.
Har du gjort några förändringar i din meditation eller vad är det, tror du, som gjort att du kommit till denna insikt nu? Är det bara tillräcklig tid på kudden?
Men åh tack! ❤ Jag drar på Vippen igen i augusti faktiskt!
Jag skulle säga mer tid på kudden… tyvärr… men ju ihärdigare man mediterar (längre pass, OFTA) desto mer av vikt verkar komma fram tycker jag. Just senaste året (efter förra Vipassana) började jag med långpassen NÄSTAN varje dag = lot’s of insight!
Jag har anmält mig i juli så får se om jag får plats.
Ah, okej. Så Goenka har en poäng trots allt när han säger minst 2*1h/dag 😛
Sånt har fått växa fram, för min del, känner jag. Numera kan jag längta efter stillheten i de längre passen.
I något inlägg efter din förra Vipassana så skrev du att Vipassana slutade fungera och du gick till en annan meditations-coach. Hur går dina tankar om det nu, med tanke på att du faktiskt utövar Vipassana fortfarande? 🙂 Vad hände i den perioden, om man får fråga?
Sorry om jag missat att du redan skrivit om detta.
Haha alltså jag tror det finns måååånga vägar till success på det området, från psykedelier till klassisk terapi och allting däremellan. Allting som kan få fram ens sankarras. Detta vet jag inte ännu, men när alla sankarras är klara och man har sin 360 view, då är man klar? Så länge det är resultatet borde vägen dit inte spela så stor roll tänker jag.
Det där att Vipassana “slutade funka” var att kroppen blev så upplöst till sist att det inte fanns nått att scanna. Då pratade jag med Frank Yang som är påstådd arahant som sa att man kunde testa att scanna saker utanför sig själv eftersom det också ÄR en själv. Så då började jag göra det, och jag kunde använda Vipp igen. Dock kör jag nu också MASSA “just sit meditation” med noll krav på att meditatören ska utföra någonting. Det tycker jag är en lätt och bra meditation som fortfarande ger gainz!
Tillägg: Hoppas du får plats på kursen!! ❤ synd att det var juli å inte augusti då jag åker 🙁
Tack för svar. Önskar dig också en riktigt utvecklande Vipassana ❤️
Oj!! Jag har lite då och då nämnt för mig själv och när vänner att jag jobbar även mycket för jag nog är lite arbetsnarkoman och att jag inte mår riktigt bra om jag är ledig. En ledig dag i veckan löser jag men två är svårt. Är man då egen företagare är det lätt att gömma sig bakom detta och då är det ju helt okej att jobba dygnet runt.
My god- behöver nog titta närmre på detta efter ditt inlägg- tack för att du delade med dig! 💜
Hej Martina! Helt orelaterat till ditt inlägg. Jag har läst din blogg och följt dig i många år, antagligen sen du startade din blogg. Har du läst några intressanta rön om stamning/talstörningar och hur de kan kopplas till kost, livsstil eller andra faktorer du skriver om? Jag har stammat hela livet och började nyligen fundera på om det finns någon biokemisk synvinkel man kunde kolla på gällande detta.
Åh va roligt att du följt så länge! ❤ Japp, jag hade en chef som stammade otroligt mycket och jag lärde mig en del om det då. Både hur kost faktiskt kan påverka (det klassiska ta bort gluten, mjölkprotein osv, eller uteslutningsdiet) och hur man kan ha en hörapparat med typ “störljud” som gör att talet hamnar i fas. Finns elektroterapi också å vissa har fått effekt med KBT (detta fattar jag inte) och talterapi såklart (speech coach). Du är säkert jättepåläst och det är inte meningen att säga massa självklarheter, men ville bara dela det jag vet (det är verkligen inte mycket tyvärr!)
Tack för svaret! 🙂 Hörapparaten har jag läst mycket om, men vet inte hur tillgänglig den är inom vården. I KBT antar jag att man fokuserar på rädslor och undvikande beteenden man har runt stamningen. Rädslorna är en stor del av stamningen och kopplingen mellan rädsla och större talsvårigheter finns där.
Vad jag har läst, diskuteras det mycket om huruvida stamningen är inlärd eller inte, om man föds med en benägenhet att utveckla stamning eller om det är ett inlärt beteende (där amygdala är inkopplat). Intressant! 🙂
Spännande! Jag kan som sagt inte mycket alls men en sån hörapparat hade kanske varit cool att testa? Om den inte finns inom vården finns det kanske privat?
Kolla med olika audionomer/läkare, de har säkert koll på vad en talmonitor är och som vanligt i vårt land erbjuds olika hjälp i olika regioner. Kanske någon som är specialist på tinnitus kan hjälpa dig.
Du har också rätt att söka hjälp i annat EU-land om du inte kan få apparaten i Sverige, lite krångel bara att fylla i blanketter från Försäkringskassan för att få ekonomiskt stöd.
Jag vet att förr så var Linköping långt framme på vanliga hörapparater och som utomläns privatbetalande kunde man få den senaste tekniken, vilken inte vården erbjöd, då arbetade viss personal med detta efter ordinarie mottagningstid.
På Hjärnfondens hemsida nämns att “Ännu vet man inte vad stamningen beror på men troligen är det ett antal olika faktorer i kombination. Man har sett tecken på att stamningen kan ha en neurobiologisk orsak vilket skapar störning i talmotoriken. Det finns även en ärftlig komponent i stamning men främst medfödda eller miljömässiga faktorer påverkar hur stamningen utvecklas.” Kanske Hjärnfonden också vet var/hur man kan få tag i hjälpmedlet.
Är glad för din skull Martina! 🙂 Har “varit med” dig (vill inte använda ordet följa :)) i flera år och är så tacksam att ha kunnat bevittna din utveckling. Jag skulle nu kunna komma med massa med beröm men avstår avsiktligt för att inte dra dig in i “bekräftelse utifrån” fälla 🙂 🙂
kram!
Tack!!! Blir superglad ❤
Intressant inlägg.
Jag har följt dig i flera år via bloggen, vi snackar 2015 och framåt. Du har verkligen utvecklats under denna tiden ex. med just arbetesperspektivet. Jag är tacksam för du är delar med dig av det samt att du förändras. Ibland har jag en felaktig bild av att människor inte förändras, vilket rent krasst vissa inte gör. Eller att vissa håller en image och inte utåt förändras. Vilket är sjukt ointressant. Lyssnade på en podd om relationer där författaren sa att ett stort problem vi har i kärleken är att vi inte ger vår partner förmånen att vi är nyfikna på den samt att förstå att partnern även förändras! Jag märker det själv med kommentarer som “Jag vet redan vad X tänker, jag behöver inte fråga.”. Det är en lyx att ge sin partner förmånen att kunna få lov att förändras, utvecklas och att man är nyfiken på det.
Men men, mer relaterat till ditt inlägg:
Jag sa rätt tidigt till mig själv att jag antagligen kommer efter examen vara en klassiskt exempel på en person som kan komma att bränna ut sig. Ung kvinna som vill bevisa mycket för omgivningen samt för mig själv. Som typ ska vara perfekt utan för den delen vara för perfekt. Du vet, lagom perfekt. Lagom av allt. Jag har ofta tänkt på saker du skrivit där du sagt att man får lov att gå sin egan väg och att det finns inte tid och energi till allt i omgvningen. Det gäller att priotiera! Det tänker jag nästan dagligen på. Vilka mina priotieringar är. Och inte bara att välja utan att VÄLJA BORT! Vad väljer jag bort! Det har varit det tuffaste men även det mest befriande. Kan ibland nämna det för vänner men många vet inte. Många vet vad de vill ha mer av men inte vad det kommer kosta, tex. vi har 24 timmar på dygnet. Det är sjukt mycket tid egentlgien men inte till allt. Som sagt reflekterar mycket över välja och välja bort.
Tack för bloggen.
Kram
Vilket fint perspektiv på relationer, och så sant! Vad hette podcasten?
Hon heter Annika R Malmberg men glömt vilken podd! Vet att hon blivit intervjuad i Framgångspodden flera gånger så sök efter henne 🙂 <3
Jag tänkte först skriva lycka till, men det implicerar att du skulle behöva tur för att lyckas med detta vilket inte känns korrekt.
En någorlunda välkänd hälsoskribent brukar varje dag skriva:
Every day is a blessing, joy is our birthright.
Även din.
Oj jaa-a, där var det igenkänning på många plan. Efter min burn-out har det blivit en del positiv omstrukturering, varav kanske de mest betydande har varit skilsmässa och researbete med jämna mellanrum. Då jag är borta och jobbar så jobbar jag super många timmar och barnen får bo hos sin pappa i några veckor. Men sen emellan så har jag råd att inte jobba alls i över en månad och kan då vara med barnen på ett helt annat sätt, stressnivån är så mycket lägre. Kan göra saker jag tycker är kul. Kan studera en del. Njuter verkligen!
Är fortfarande arbetsnarkoman, men med lite kontroll kanske 🤷🏻
Det låter som en sjukt bra deal!
Vad roligt att få läsa här på bloggen igen! ❤️ Har kikat in varje dag☺️ Och intressant det du skriver. Har själv en känsla av att jag ingenting är/är lat om jag inte presterar hela tiden.
Nu har jag ändå beslutat mig för att säga upp mig nästa år (läs pension😊), och det är ett STORT steg för mig. Kommer att vikariera lite emellanåt åt, men då är min utmaning att det där ”emellanåt” inte ska bli för ofta!
Åh va fint att du kikat in här ändå, det uppskattar jag! ❤
Off topic, men har en fråga som hastar lite (för min del). Märker att jag mår bättre av att vräka på med mat. Äter nu ca 2600+ kalorier och ca 250-290 g fett. Hur länge tanker du det är hållbart att äta så mycket? Kan ju inte vara bra i längden, för mycket kan man ju lägga på sig av, och evt få fettlever.
Vet inte riktigt vart fettlevern skulle komma ifrån, den skapas av fruktos först och främst. Och alkohol. Fett kan inte ge fettlever.
+2600kcal är inte särskilt mycket… låter ganska normalt för en vuxen person. Mitt mål är att aldrig gå under 2200kcal, det är mitt minimum vilket innebär att 3-3500kcal är ganska vanligt, särskilt träningsdagar.
Utan att känna dig, så har mitt intryck varit att du är i det närmaste undernärd. När du skriver “för mycket kan man lägga på sig av” så får jag ätstörningsvibbar så det skriker om det. Min respons är… so what? Det är väl najs att lägga på sig lite, inget fel med det så länge man mår bra och orkar mer.
Om du mår bra av att vräka på med mat så tolkar jag det som att du under lång tid ätit alldeles för lite.
Är inte ätstörd, har inga problem med att äta mat, men har lyssnat på motstridande information. Som jag tidligste har sagt så tycker jag att det är skitsvårt att veta hur man ska äta ketogent iom alla motstridande råd. Hög vs låg protein, fiber inte fiber, etc. Får njursten av högre mängd protein, så läkaren tutade i mig en lägre mängd och då blir det mindre mat på den punkten. Tål inte mejerier, vilket gör det svårt att hålla fettmängden hög. Får otroligt ont i magen av fiber, magen blir tre gånger sin egen storlek, vilket gör mycket ont, så kan inte äta så mycket grönsaker, vilket gör det svårt att få i sig nog. Tar tre dygn för magen att lägga sig. Är sockerberoende, så kan inte lägga till andra kolhydrater i större mängd. Märker du mönstret? Klart att man då måste hitta en mängd mat man kan äta utan att bli sjuk i njursten och magont. Har ingenting med matstördhet att göra, utan desperat önskan om att slippa ha ont. När jag nu äter mer har jag lite mer energi, men har otroligt ont i magen och klarar inte fungera. Ps. mängden mat jag nu äter är säkert bra mängd till en som tränar och tål mat. Men en som är inaktiv borde nog inte äta så mycket utan att man då tänker lite på vikt också. Inget konstigt med det.
Men jag är jättebekymrad över om man behöver grönsaker överhuvudtaget, eller om fibrena bara förstör tarmen.
Jag förstår att det känns jobbigt, jag delar bara vad jag observerar. Det är genom text så såklart kan det bli hur fel som helst… men just sharing!
Du behöver inte grönsaker.
Till T: Vid icke alkoholrelaterad fettlever ses övervikt (vanligast) men vissa ärftliga anlag kan också öka risken för fettlever. Men det kan också orsakas av vissa läkemedel och sjukdomar men de två senare är mer ovanligt.
Bra jobbat 👏! Har saknat dina inlägg, så blev glad att se ett livstecken. ☺️ Starkt jobbat att bryta en trend som är så svår att bryta. Är glad att jag är äldre och inte uppväxt i ”likes-världen”, men känner delvis igen mig i arbetsnarkomanen. Aldrig nån längre sammanhängande semester, den som tog på sig allt som ingen annan gjorde och tog (oombedd) ansvar för allt (vilket såklart kollegor/chefer drog fördel av och utnyttjade). Vi måste prioritera andra värden i livet, annars går vi under till slut. Livet är för kort för att inte stanna upp och njuta av de små tingen varje dag, göra roliga saker, vårda sina relationer och sin kropp, och viktigast av allt: vara självsnäll. Önskar dig fortsatt framgång på din nya väg! 💞
Tack Eva! Ja alltså jag tyckte det var löjligt det där med att njuta av de små tingen, var inte alls intresserad av det men nu har jag fått en helt annan inställning till det!
ÄLSKAR att lösa din blogg om smått och stort och blir så GLAD när du uppdaterar! Tänkte bara säga det.
Tack!
Väldigt intressant inlägg. Brukar läsa din blogg, men inte kommentera, men tänkte skriva en kommentar denna gång. Tänker rent spontant att du verkligen förtjänar att bara fokusera på dig och vad du vill och att må bra – och att inte behöva tänka på att prestera, göra osv. Du verkar verkligen göra och har gjort så mycket redan, så att inte tänka på massa måsten om att blogga exempelvis kan du unna dig. Självklart ska du göra det om du VILL och tycker det är kul, men inte pga en känsla av måste eller för någon annans skull. Det är okej att bara vara. Brukar tänka på The power of now av Eckhart Tolle. Nu var det flera år sedan jag läste den, men tror han i den skriver något om djur. Typ om du kollar på ett djur i naturen så kan de ibland bara sitta där och ingen tänker på att de behöver prestera eller göra något, de bara finns. Ska nog läsa om den när jag tänker efter.
Själv har jag jobbat väldigt mycket i perioder. Tagit på mig saker, känt att allt hänger på mig, att jag måste “bevisa” något. Det sorgligaste med det är att när jag jobbat som mest har det varit på riktiga skitjobb, som inte ens lett till något specifik karriär eller bra ekonomi. (så dumt?!) Nästan som något slags självplågeri, som om jag förtjänade att ha det så. Har blivit lite bättre nu, överpresterar inte längre, låter andra göra saker och accepterar icke-perfektion på jobbet. För jag märkte att ingen tackade mig för att jag låg sömnlös över problem som egentligen tillhörde mina arbetsplatser.
Ha en fin sommardag!
Jaaa… TOLLE!!! 😍 Läst både The Power of Now och A New Earth minst 30ggr vardera och lyssnat säkert 50ggr. Budskapet var såååå viktigt för mig när jag gick igenom en av mina tuffaste perioder någonsin 2010/2011! Det hjälpte!
Jag tror att den prestationsinriktade självkänslan hänger ihop med att många blir deppigaste de pensioneras. Att man inte är någon när man inte har sitt jobb. Har hört flera vänner som uttryckt just det. Jag är själv pensionär sedan några år och det tog lite tid att ställa om. Idag kan jag ärligt säga att jag älskar mitt liv nu. Min frihet och att inte hänga upp min identitet på vad jag gör eller arbetat med.
Tack för ett klokt och klargörande inlägg!
Hej, tack för detta inlägg! Känner så väl igen mig på flera plan. Jag blev inspirerad och peppad att både tänka och agera annorlunda. När jag kom till slutet på inlägget plingade min jobbdator, någon sökte mig. Men jag stoppade impulsen och tänkte, nej jag ska läsa klart hela Martinas inlägg innan jag kastar mig över datorn. Kollegan kan vänta 3 minuter och det fick hon också göra 😊
Hejja!! ❤❤❤
Hej Martina! Har du inte kommit i kontakt med Hans & Martina Tvillingsjälar så är ett tips att kolla in dom. Du är ju absolut på rätt väg, men det skadar aldrig att ha extra stöd på resan. Lycka till!
Tack för tips men jag har jobbat med spirituella coacher i flera år och anser mig redan ha de bästa. För mig började den verkliga transformationen först efter att jag nått långt inom de meditativa teknikerna för det var då jag kunde SE allting mycket tydligare. För att man ska kunna bli vägledd behöver man ju också ha samma världsbild och där gillar jag det lite mer avskalade advaita vedanta (typ oneness-grejen och inget annat). Sorry för lång utläggning om det men ville förklara lite 🙂