![[Mer på bloggen för den som vill läsa mer + ha vetenskapliga referenser osv! ☝] Jag har snöat in TOTALT på stress-resistens det senaste (s.k glukokortikoidreceptorresistens som förkortas GRR) & förfasas över hur otroligt destruktivt kronisk sympatikus-aktivering (fight & flight) kan vara, särskilt med tanke på att (vissa av oss 🙋♀️) är naturligt böjda åt det hållet!
Vi har dock alla olika stress-känslighet beroende på mängden kortisol- & T3-receptorer, ålder, kön, genetiska faktorer & hur vi funkar i stress-läge: Vissa blir super-motiverade, andra hyperkänslig eller tvärtom avstängda eller passiva. Utbrändhet brukar gå mer åt det apatiska hållet, men oavsett upplevelse så verkar just överdriven stress-signalering vara extremt skadligt för hela systemet, om det får tugga på år ut och år in, utan tillräcklig motreglering!
ALLT blir liksom lidande till sist. Det läskiga är att för typ 30 år sedan var GRR eller stress-resistens väldigt ovanligt, men numera har "de flesta" åtminstone något symptom. Oftast flera.
STRESSBEDÖMNING FRÅN SYMPTOM 🧐
Om du inte kan bedöma din stressnivå för att du inte upplever dig som stressad, så kan du checka av lite hormonparametrar istället: är menstruationerna ok? Matsmältningen? sömnen? Humör & energi-nivåer?
Det är sällan ett test säger mer än dina egna observationer, men dra dig inte för att boka in ett läkarbesök om du är orolig! ❤️
Om något grundläggande inte funkar, är någon form av stress en TROLIG kandidat! Kortisol, noradrenalin, adrenalin, dopamin & glutamat är ganska toxiska på höga nivåer. Särskilt glutamat som är nervsystemets gaspedal. Har du relativt sett mer dopamin än noradrenalin upplever du troligen inte stress som negativt, men får du stress-relaterade symptom så är det ändå för mycket för systemet! ⚠️
Berätta gärna om du känner igen dig i överdriven stress-signalering eller om du lyckats omprogrammera det!](https://martinajohansson.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Dagens begränsande rädsla är: rädslan för att lyckas!
Den här rädslan kanske framstår som helt ologisk för alla vill väl lyckas? Eller?
Nej. Alla nivåer av framgång har en baksida. Det kan innebär att bli mer sedd, att få mer kritik eller ökade förväntningar på att prestera på en viss nivå. Det kan också öka risken eller rädslan för andras avundsjuka eller missnöje.
Rädd för att bli sedd?
Jag insåg att jag hade den här rädslan för flera år sedan när jag kämpade med att öka trafiken till min blogg. Jag tyckte att jag försökte med alla knep men statistiken såg ändå likadan ut och ökade inte vad jag än gjorde. Efter lite självrannsakan genom meditation och självinventering insåg jag att det fanns delar av mig som inte ville ha fler läsare.
“Staying safe by staying small” liksom. Fler läsare innebär ju fler potentiella kritiker, kanske mer negativa kommentarer eller att inte känna sig lika trygg eftersom man blir mindre anonym.
Identifiera rädslorna
Om du känner att rädslan för att lyckas hämmar dig rekommenderar jag att försöka identifiera rädslorna knutna till att lyckas och arbeta med dem. Tänker du att mer framgång ska ta något från dig? Tänker du att du kommer känna dig mindre fri? Känns det kravfyllt? Tänker du att det ska ta för mycket tid? Att du inte orkar leva upp till förväntningar? Att du inte kommer kunna vara dig själv?
Vad behöver du förändra för att bli mer trygg med att lyckas med ditt självförverkligande?
En sak som jag behövde arbeta med för att bli mer trygg med att låta fler läsa mina texter är att bli mer noggrann. Noggrann på alla områden, inte bara med hur jag skriver utan i allmänhet. Min starka energi är lite av en tsunami ibland, den har lett mig in i bloggbråk och missförstånd för att jag var lite väl snabb med att trycka på publicera knappen. Jag har fått lära mig att bli mer ödmjuk och eftertänksam och fundera mer kring hur jag vill uttrycka mig själv och vad mitt syfte är med att skriva om en viss sak. Efter att ha arbetat med mina svagheter är jag mer trygg med att lyckas!
Har du en rädsla för att lyckas? Hur hindrar det dig?
Har du några lösningsförslag?
Jag känner verkligen igen mig själv i detta. Jag är rädd för att lyckas. Jag är rädd för att bli sedd. Rädd för att bli granskad. Då kommer de märka att jag egentligen inte duger osv. Vilket gör att jag saboterar för mig själv. Nu har jag precis gått ner mycket i vikt och märker att andra ser detta, uppmärksammar mig. Men jag uppskattar det inte och känner inte att alla är glada för min skull utan istället missnöjda för att de själva inte lyckats. Vad har du gjort? Men så kan inte jag äta, klarar inte det. Det verkar inte sunt. Inte bra. Så nu kan jag inte riktigt glädjas åt detta och känner att jag istället för att fokusera på resterande viktminskning och mina mål så deppar jag ihop och börjar tänka att jag kanske är “värd” det ena och det andra. Har inte fallit än men känner igen mina tankar. Känner mig väldigt nedstämd trots att jag har lyckats väldigt bra.
Hm… behöver du tala om dina planer och mål och vad du gör? Jag hade nog varit mer hemlighetsfull i en sån situation just för att inte få den typen av kommentarer, och förstås sätta gränser. Säga att “jag undanber mig den typen av kommentarer, tack” och sen hållt fast vid det.
Jag vill inte göra avkall på min integritet, mitt privata, den är min trygghet och är jätteviktig för mig. Dina egna exempel kring kritik och att istället vara mer noggrann i sitt arbete kan jag helt klart känna igen mig i. Vad fint att du kunde lösa det på så sätt!
Sant, det är mycket bättre att läser dina texter! Tack!
Jag känner absolut igen mig då jag kan vara rädd att inte hinna med och/eller upplever till förväntningarna. Men samtidigt har jag en liten röst inom mig som då säger: “Vad är det värsta som kan hända? Jo, att jag kommer tillbaka till ruta ett där jag är idag.” Så att känna rädsla inför det okända är en klassiker för vad det okända än må vara, men om man aldrig testar så vet man heller inte vad det kommer föra med sig. Livet är ett äventyr!