Varför lagom-predikan skapar problem

Vissa anser det ätstört att följa en strikt low carb diet eftersom det per automatik exkluderar det här med att “unna sig”. Visst finns det utrymme för godsaker ändå ibland men inte lika mycket eller ofta som med en mer tillåtande diet. Inte för att det är förbjudet utan för att suget och lusten till det helt enkelt inte finns där med ett blodsocker slätt som ett salsgolv och ketoner som ersätter större delen av energibehovet.

“Ät bara lagom och rör på dig!”

Senaste trenden bland tränings/hälso-influencers är att posera med pizza och godis varvat med energidrycker och proteinshakes. Det kallas för att ha en sund och avslappnad inställning till mat och träning och går ut på att träna regelbundet och sedan äta varierat och lagom av allt, inklusive skräpmat. I teorin är det väldigt vettigt eftersom det framstår som ett ganska avslappnat synsätt, men i praktiken blir det inte riktigt lika lätt. Vad de här personerna egentligen förespråkar är självdisciplin och kompensatoriska beteenden som att ömsom unna sig och ömsom hålla igen, samt att använda träning som ett reglage för vikten.

Våra stenåldershjärnor funkar inte riktigt så. Majoriteten av alla människor vet inte alls vad lagom är när det kommer till socker- och mjölmat. “Det finns alltid plats för efterrätt!” sa min mormor när jag var liten, och enligt samma princip krävs det ett under av självdisciplin för att inte en påse godis ska bli till flera dagars socker-kaos. Titta på en vanlig arbetsplats hur det sockerfrossas, efterföljt av pliktskyldig träning eller strikt period av sallader och måltidsersättningar, när det blivit “för mycket av det goda”.

Varför blir det för mycket av det goda?

Varför kan inte folk bara äta lagom och röra på sig lite mer? För att mat som totalt kapar vårt belöningscentrum gör det otroligt svårt att stoppa i tid eller veta hur mycket som är lagom. Det leder i sin tur till känslor av skuld och skam.

“Alla andra kan äta lagom men inte jag, det är fel på mig!” “Alla andra kan unna sig men inte jag, jag är så dålig!”

Nej du är inte dålig för det är otroligt få människor som lyckas med lagom-livsstilen och därför söker sig fler och fler människor bort från den, för att den inte funkar. Det är för plågsamt med självkontroll, kompensatorisk träning och kaloriräkning, särskilt när det blir ett långtidsprojekt över flera år. Varför svämmar min mailkorg över av meddelanden från människor som desperat vill sluta äta socker och mjölmat, som mår jättedåligt, som är trötta, har värk, svullna tarmar, kronisk förstoppning och envis övervikt?

För att lagom-metoden är en sån succé?

Nej däremot är det väldigt korrekt att som tränings-influencer visa hur avslappnad och icke-ätstörd man är med sin godisskål och säga “titta på mig jag är i fantastisk form och äter godis, du kan också!” Men vi kan ju inte! Det fallerar ju gång på gång så den avslappnade bilden smolkas återigen av skuld och skam och “det är fel på mig som inte lyckas.”

Artegen föda för peace of mind

Jag är inte socker- eller matberoende men väljer ändå en ganska strikt form av lågkolhydratkost för det ger maximalt peace of mind. Minst metabol och cellulär stress, minst hunger och sug. En lugn hjärna men framförallt lugna tarmar och en mage som aldrig gör ont. Det kräver noll kompensatoriskt beteende, det vill säga exakt noll träning krävs för att hålla vikten. Man behöver aldrig gå på några dieter eller “hålla igen” och kaloriräkning är ett minne blott. Är inte det mycket mindre ätstört så säg?

Jag kallar lågkolhydratkost för artegen, ursprunglig föda för tittar man några tusen år tillbaka i tiden, i början av människans historia så finns det mycket antropologiska fynd som stöd för att människan åt nära noll kolhydrater till vardags. Kosten bestod nästan bara av kött och fett och såklart annat ätligt som har gått att plocka och samla ihop. Här finns en intressant artikel om det.

Varför lagom-predikan skapar problem

Lagom-predikan skapar problem för att den indirekt säger att det är något fel på alla som får hälso- eller viktproblem av “vanlig mat”. Istället för att träningsinfluencers skapar en avslappnad och sund bild av hälsa skapar det egentligen mer skuld, skam och ångest för att de predikar ett budskap som sällan funkar, samtidigt som det är “rätt” och otroligt PK.

Billiga poäng i mitt tycke.

Mitt syfte är att informera om kroppens och hjärnans biokemi på ett trevligt och intressant sätt, så att de här lagom-budskapen faller på sin egen biokemiska och antropologiska orimlighet. Jag är inte absolutist på något område, och jag tycker inte att alla ska göra exakt som mig utan bara öppna ögonen för att vi rent genetiskt inte har kommit så himla långt från urmänniskans biokemi och inte är riktigt så anpassningsbara som vi tror. I alla fall inte när det kommer till grundläggande behov som näring, rörelse, sömn, vila och närhet till andra människor.

Nästa gång du ser en skrattande, vältränad hälso-ikon som poserar med sin energidryck kan du fundera på varför det behövs 200mg koffein, taurin och andra uppiggande ingredienser för att klara av ett vanligt träningspass. Eller när de tar bild på sin pizza för att några inlägg senare klaga över trötthet och svullen mage. Det finns mycket fler dolda beroenden än vad man kan tro, men att hålla fast vid snuttefiltar i form av koffein, socker- och mjölmat anses normalt. En mänsklig rättighet som ska försvaras till varje pris, eller till priset av ångest och skam.