Mitt förra inlägg handlade om hur det gick till när jag bestämde mig för att göra en mer radikal livsstilsförändring, för att hitta ett sätt att förhålla mig till tillvaron som inte var så centrerad till arbete och prestationer. Du kan läsa det här!
Jag var inte helt säker på om eller hur jag skulle försöka mig på att skriva om det, men så gjorde jag det ändå och jag skriver i en viss stil emellanåt som ger ett ganska självsäkert intryck, men jag har absolut inte fixat mitt shit bara så att ingen tror det! Jag är inget livsstilsproffs även om jag har slutat värdera mina dagar i termer av produktivitet. Går inte runt och njuter av att ‘bara vara’ heller. Aldrig i livet! 😅
Men hur som helst ville jag dela lite mer tankar om det här med att överfokusera på att prestera och va ‘duktig’. Vad det är som gör det viktigare än allting annat. Ifrågasatte inte det förrän det inte kändes meningsfullt att prestera längre, när det mest kändes tomt. Först då började jag undra vafan folk (och jag själv) sysslade med!
En kraft starkare än dopamin
När jag tröttnade på att va produktiv och störde mig på att alla skulle va så jävla duktiga hela tiden, undrade jag hur fan de orkade va så perfekta dag ut och dag in. Outtröttligt asgrymma vad de än tog sig för. Supermänniskor, ideal jag ville leva upp till. Det finns grader av produktivitetsjuinkies såklart, men här tänker jag på den extrema skaran.
Jag hade för det första ingen aning om hur mycket destruktivt skit som kunde ligga bakom den grymma fasaden. Jag ser bara vad de visar! Vad jag känner när jag ser dem, har heller inget att göra med vad de själva känner. De kanske inte alls känner sig som perfekta ideal? Jag trodde ju det, men de tycker ju inte heller att de är bra nog. De kanske är ‘bäst’ bara för att inte va sämst! 🤯 Inte medvetet kanske, men för min del så kunde jag inte alls avgöra vad som var “good enough” och kallade någon mig för perfektionist tyckte jag att det var helt orimligt.
Perfektionist? Det här ju KNAPPT godkänt!? Men så är perfektionisterna ofta, och säger de själva att de är ‘lite väl perfektionistiska’, “ibland” – oj oj då är det HELT extremt!
Det är väl ingen överraskning egentligen… men hur det här ensidiga prestationsfokuset kan vara så centralt, år efter år, ta över precis allting… hur är det möjligt…? Det är inte bara “högt dopamin”, en driven personlighet, rätt tillskott/mediciner eller vad det nu kan vara. De outtröttliga produktivitetstorskarna drivs av en övernaturlig kraft som driver på även när resurserna borde sinat för längesedan…
Om utbränd är väggen, var är då taket?
“Han gick in i väggen” säger man och får en bild framför sig av någon som är helt slut fysiskt och psykiskt. Trött, utmattad, värk i kroppen kanske… sjuk liksom. När personer beskriver sin utbrändhet så låter det som att de hade värsta grymma karriären, men blev abrupt avbrutna av sig själva. Kroppen satte stopp för det och DET är hela problemet, men är det verkligen det? Jag ser det som en av många möjliga konsekvenser av att under en väldigt lång tid, inte kunna hantera sitt eget liv.
Jag har haft långa perioder av att arbeta 12-16 timmar om dagen, 7 dagar i veckan, antingen studier eller egna projekt och alltid fått höra att jag ska “akta så att jag inte bränner ut mig”. Jag va inte trött eller utsliten på något sätt, utan hade mest en successivt ökande existentiell förtvivlan. Inget hinder för att fortsätta jobba. Jag har aldrig uppfyllt schablonbilden av en utbränd människa, bara av totalt andligt förfall och själsligt självmord.
Jag tycker “akta så du inte blir utbränd” egentligen är en väldigt konstig kommentar till en person som troligen har mycket värre, mer akuta problem. Total fysisk kollaps eller att bli så deprimerad att man inte tar sig ur sängen är ju väldigt långt gånget liksom. Bara för att man kan jobba på, betala sina räkningar och inte framstår som helt självmordsbenägen så funkar det väl kanske inte jättebra? Nej jag vet inte alltså…
Duktig, driven, utbränd
Nu när jag vänt mina prioriteringar tycker jag hela grejen med att vara så envist jävla duktig – duktig in i absurdum, är ganska konstigt. Jag tror ju att det hos dessa människor (mig själv inkluderad) finns ett grundantagande om att man är värd vad man presterar. No more, no less – så man får verkligen se till att prestera för att få fortsätta existera! Bara tanken på att inte ‘orka jobba’ blir väldigt skrämmande.
Kan vi inte hantera våra egna liv?
Att utbrändhet eller utmattningssyndrom är ett sjuktillstånd som leder till långa sjukskrivningar säger väl något om att vi förväntas leva på ett sätt som ingen människa är designad för? Jag tycket det är helt orimligt att allt fler havererar av vad som ska va en ‘normal’ livsstil. Nått är ju inte normalt och det är inte själva utbrändheten som är onormal, utan att det behöver bli så uppenbart onormalt att personen inte kan arbeta mer innan det liksom syns?
Kemisk stridsföring mot kroppens skyddssystem
Jag tycker att det ser ut som att mediciner ska göra att vi orkar när vi inte gör det. Inte vara deprimerade. Gå till jobbet. Fokusera på tråkigt skit. Toppat med en hel del dysfunktionell coping som överätning, alkohol, festa, shoppa, dejta, Tinder-swipe maraton, dataspel, netflix… sociala medier. Utbränd blir ju ett ‘sundhetstecken’ i sammanhanget: En frisk respons på en sjuk situation! Kroppens primära funktion är att få oss att överleva. Den jävlas inte med oss. Allt är gjort för att vi inte ska döda oss själva. De som inte har vett att bränna ut sig får man ha extra koll på!
Är vi dömda till varandra?
Hjalmar Söderbergs doktor Glas... citatet handlar om att om man inte kan (eller tror sig kunna) bli älskad för den man är, så får man nöja sig med att bli beundrad för sina prestationer istället. Blir man inte beundrad får man sätta skräck i människor istället och går inte det, så nöjer man sig med att vara avskydd. Till och med föraktad. I alla dessa scenarier är man åtminstone någon och blir sedd. Verkar som att vi är dömda till varandra för även vi tror att vi hatar människor så ska vi ändå ha med dem att göra…
Vi tror (vissa av oss) att man behöver göra så mycket för att ‘förtjäna’ mänsklig samvaro, kärlek och allt det där, men ju mer man anstränger sig desto mer berövar man sig på det. Man blir isolerad i sin strävan.
Varför perfektion aldrig kan bli bra nog
På piedestalen blir det också ensamt. Andra kan se en ja, men utan genuin kontakt eftersom det inte finns plats för hela människan där uppe. Vi ser ju bara en liten del. Det vi tillåts att se. Kurerat. Perfektion kanske. Det som är värdigt beundran. Resten finns inte, tror vi. Vad händer med en när man inte får lov att vara en hel människa? Det är ingen retorisk fråga för jag vet inte, men jag kan tänka mig att det driver ännu mer prestation och förnekande av det mänskliga?
Konstigt nog verkar vi älska de som kan härbärgera det fina och det fula. Det mörka och det ljusa. Det goda och det onda. Samtidigt. Då relaterar vi, för vi är ju alla sådär ofullkomliga. Den felfria blir otydlig för oss. Ett mysterium. Vi gillar inte otydliga människor. Personer som bara är trevliga, hjälpsamma, duktiga och 100% helylle och inget annat står vi inte ut med. Vi kan beundra dem på avstånd, men snackar också skit om dem.
När vi inte kan relatera
Bortanför prestation verkar det finnas en närvaro som många vill ha. Där man bara relatera till den andra, människa till människa, utan att mäta eller jämföra. Många är dock ganska bra på att öka avståndet istället, genom att ta bort det mänskliga och fokusera på vanor, yrke, politisk identitet, andlighet, ålder. Skillnaderna. Vi avhumaniserar oss själva och varandra men varför då?
Att känna sig annorlunda, va en alien
Om andra inte är som oss så är inte vi som andra. Känslan av att vara annorlunda kan få en att känna sig som en utomjordning. Det kan ha hängt med hela livet och man vill kanske ha en diagnos för att bekräfta sin verklighet och få ‘bevisat’ att man är från en annan planet. Det är smärtsamt att vara en alien oavsett om man är en ‘riktig’ eller gjort sig själv till en. Kräver en hel arsenal av coping förstås, för det är för svårt att relatera till människor på ett naturligt sätt.
Är det för att vi är aliens? Det är fel på oss?
Eller är det för att våra anknytningspersoner inte heller kunde relatera till andra människor? Är vi i själva verkat helt normala människor som inte fick med sig instruktionsboken?
Låst i annorlundaskapet
Jag har själv varit helt inne på att vara ‘en alien’ och fått psykologer att name droppa olika diagnoser och jag har tänkt japp, den är det! Det är nått fel på mig och det har ett namn nu bra bra. Känt igen mig i alla diagnoskriterier och blivit lättad. Hittat vad som gör mig sämre, och bättre, men aldrig samma.
Men i min process att omvärdera min prestationsbaserade livsstil har jag fått acceptera att jag förvisso är unik, men att jag också är som andra. Ganska normal. Vanlig på många sätt. Det har varit bra för mig att förstå det, för nu är andra människor inte främmande element som jag inte kan hantera längre. Då kan jag relatera, få kontakt och annat jag vill ha utan att behöva vara eller göra något särskilt. Jag var så låst i mitt annorlundaskap tidigare att jag inte hade en aning om hur man relaterade som en människa. Det låter ju helt sjukt men jag fick tack och lov hjälp med det och då behöver jag inte krångla till allting så förbannat.
Kunde vi inte bara få instruktionsboken!?
Jag tycker att det ser ut som att många inte vet hur man mår bra naturligt och inte tar hänsyn till sina mänskliga behov. Än mindre tillfredsställer dem på ett vettigt sätt.
Utanför mig själv, alltid utom räckhåll…
Man känner att någonting känns fel på insidan, men vet inte vad man gör åt saken. Utgår bara från att något utanför sig själv ska fixa det. Bli riktigt jävla välutbildad. Eller gifta sig. Skaffa barn kanske. Gå ned i vikt brukar vara högt upp på mångas lista över vad som verkligen hade gjort skillnad, tätt följt av mer pengar. Det känns säkert toppen om man får till det, men börjar man snurra in sig här för länge så hamnar man förr eller senare i diagnoshörnan. Det är då man börjar överväga att bara medicinera sig till ett mer uthärdligt tillstånd.
Been there done that. Har inget emot varken diagnoser eller mediciner men det kan vara otroligt destruktivt när allt handlar om att hitta nått fel att medicinera. Inte terapeutiskt att utgå från att alla är helt trasiga. Vi föds ju inte med en instruktionsbok men det borde vi göra för det verkar ju va många som inte reder ut det! Du som läser här kanske tycker att det är super basic lågstadiekunskap och i så fall är det bara att gratulera! De jag umgås med tycker också att sånt här är (eller brukade vara) värsta science fiction och låten “instruktionsboken” med Miss Li är ju ett tecken på att vi är ett gäng som hade behövt en!
Undersöker i alla fall det här området med stor nyfikenhet och är tacksam för att få upptäcka det nu istället för att fortsätta vara mina prestationer! Jag är en tävlingsmänniska fullt ut och det går nog inte över, men allt sånt känns (ganska) oviktigt med mina nya insikter. Det finns inte nått att visa upp på det här området, inget jag kan mäta eller ta cred för, men vill gärna dela med mig för att kanske få ditt perspektiv på det hela!
Har du läst enda hit blir jag superglad för en kommentar! ❤
Hej Martina! Det finns faktiskt en diagnos som handlar om att vara arbetsnarkoman och perfektionist! Där görs även det privata eller hemmet eller intressen till arbete, hårt pressande, prestation och perfektion. Det är en personlighetsstörning – en ganska vanlig men grovt underdiagnosticerad sådan kallad “tvångsmässig personlighetsstörning”. Det behandlas i en ny terapiform genom att öka lekfullhet, spontanitet och social närhet.
Min mamma låg på subklinisk nivå och hon var en “duktig flicka” som dessutom höll på och kallbadade, fastade, keto, kontroll. När hon brände ut sig gjorde de en gedigen utredning. Men ofta utreds inte personlighetsstörningar.
Wow! Jättebra skrivet. Din text fick mig att gå från att vara lite småtrött till att bli klarvaken, spetsa hjärnan och även få lite gåshus. Med andra ord känns det som att du skrev var “på-riktigt-viktigt”.
Jag har själv på senare tid snurrat runt i en känsla av att jag inte är nöjd och att jag vill göra mer och att jag vill göra nytt. – En känsla som i bra stunder är härlig och ger mig en syn på världen som en stor lekplats med otroligt mycket spännande saker jag kan lära mig, uppleva och att jag känner ett sug att möta den.
– Samma känsla i jobbigare stunder känns som att jag är rotlös, söker efter något, fast ju mer jag söker ju mer borttappad känner jag mig från mig själv. Som att jag tappat min takten på melodin som jag nynnat på sedan jag var liten. Den känslan är helt klart mindre go å ha i kroppen. Jag tror mycket handlar om att hela jag inombords skriker du måste förändra något, gör något! Jag hamnar då lätt i att jag försöker förändra mitt sätt att vara med nya rutiner, nya mål eller saker runtomkring mig, medan jag egentligen tror att det handlar om att jag längtar efter saker som spelar roll på riktigt. Rutiner och fina mål kan vara bra, men.. Det saknar en djupare mening.
Jag har gjort en övning för ett tag sedan som förtydligar det för mig jättebra. Man tar ett papper sen skriver man ner allt du kan tänka dig att du önskar dig i livet. När man har den listan klar tar man och ett nytt papper och skriver en till lista med frågeställningen: “Vad vill du göra nu när alla dina drömmar är uppnådda?”
Ex.
Alla mina drömmar (lista 1):
– Köpa hus
– Träffa en partner
– Få barn
– Frisk och välmående
– Lära mig stå på en hand
– osv
Alla drömmar uppfyllda.. Nudå? (lista 2)
– Skratta
– Titta på stjärnhimmelen
– Jobba med något som hjälper andra tillsammans med trevliga människor
– Umgås med vänner och familj
– osv
Nu blev det visst långt här, men jag vill gärna bjuda på denna tanke för att jag tycker den är så simpel, men samtidigt så kärnfull! Jag känner att jag ibland hamnar i att jag lägger 100% av min tid och energi på att nå mina drömmar på lista 1, men då glömmer jag bort att anledningen till att jag faktiskt gör allt det och vill sträva mot det är för att få det ibland lilla och simpla som finns på lista 2 – det som för mig faktiskt definierar livskvalité. Mål och strävan mot sina drömmar är både bra och viktiga tror jag, men blir det allt känner åtminstone jag att mitt liv blir mycket mindre och gråare än det liv jag vill leva.
Tack för en tänkvärd text!
Bravo Martina! Du är enastående. Lycka till på din fortsätta resa! ❤️
Tänkvärt. Tack.
Wow. Vad fint att läsa. Jag känner igen mig så galet mycket i det du skriver. Nästan läskigt mycket. Har i många år försökt biohacka mig till bättre hälsa tills jag har insett att det är helt andra saker det handlar om.
Jag älskar att läsa dina inlägg😊 Tack 🙏
Tack va roligt att höra! ❤
Spännande och tänkvärd övning, det ska jag testa. Tack för tipset!
Läst eller hört någonstans att vara hel som människa är att vara i språkligt tal vara Helig
(whole på engelska) Kanske var Alan Watts
Tycker det är intressant att en hel människa med alla sina fel och brister är en beundrad person alltså helig.
Intressant 🙂
så viktigt, bra och härligt att det är ämnet lyfts! jag tycker en bra sak att börja med är att se över vad man väljer (med eller undermedvetet) att bekräfta hos andra, kanske framförallt barn i vår närhet. ofta är det genetiska saker de inte själva kan påverka (slank midja, snygg röv, tjockt hår, fina ögon blabla), saker som hör till deras ålder (fin hy, lena händer, söthet, orördhet blabla) eller så är det PRESTATIONER. skills och åstadkommanden. om man tänker att man ska försöka tänka gott om alla, ink sig själv, utan att gå i nån av de fällorna tycker jag man börjar skifta hjärnans fokus direkt. sedan tycker jag också det är bra att börja tänka att man faktiskt inte BEHÖVER göra allt man vet att man kan eller klarar av. att det kan räcka att man själv vet att man skulle klara det OM man verkligen behövde.
kul att du skriver igen o delar med dig 🙂 följt din hemsida i många år och du har en så väldigt djup och fin Introspektion, ditt sätt o tänka o analysera innåt o vända o vrida på saker med en blandning av vetenskap, andlighet, och psykologi är väldigt intressant, hoppas du fortsätter o delar med dig av din livsresa på ditt unika autentiska sätt ! mvh
Tack va glad jag blir! ❤
Bra att du skriver om det här. Jag är själv utmattad. Skillnaden är väl att jag inte eftersträvar perfektion. Jag vill bara må bra. Jag skulle må så mycket bättre om jag jobbade 50-75%. Men jag kan inte överleva på det. Att lyssna på kroppen är det viktigaste. Men när inte Försäkringskassan vill att man ska det och har makten att få en att bli arbetslös så blir det svårt.
Det här att alla måste prestera på toppnivå och vara högproduktiva genomsyrar hela vårt samhälle och politik när kapitalism och konstant ekonomisk tillväxt är religionen. Och det här kortsiktiga tänkandet har resulterat i ökande antal sjuka människor , radikalt försämrad välfärd och inte minst alla problem som överdriven konsumtion och klimatförändringarna medför. Och som du påpekar, Aurora, så är det nästintill omöjligt för de flesta människor att klara sig ekonomiskt på en deltidstjänst och därmed blir så småningom utmattning, sjukskrivning och/eller arbetslöshet, ett faktum för många. Alla kan inte vara entreprenörer och det är långt ifrån alla entreprenörer som verkligen lyckas.
När högpresterande människor dessutom ser ner på alla de som inte är lika “duktiga” som de själva är så blir det en polariserad debatt. Alla som lever har lika stor rätt att finnas till i vårt samhälle – oavsett prestation och produktivitet.
Wow och TACK för ett fantastisk inlägg som var otroligt intressant att läsa!! Ska läsa om igen o reflektera mera. Genuina o underbara du!❤️
Jag tycker ändå att diagnosen (adhd i mitt fall) har hjälpt en hel del. Att kunna connecta med andra ”wierdos”, och inse att jag FÅR vara som jag är. Jag behöver inte försöka leva upp till samhällets ideal. Jag har förvisso misslyckats kapitalt med att prestera. Mina prestationer är oftast antingen outstanding eller katastrofala, vilket blir rätt förvirrande. Både för andra och för mig själv. Varför klarar jag inte av basic grejer som att äta regelbundet, eller använda kalender, när jag på vissa områden har kapacitet för prestationer som anses beundransvärda?! Det ÄR förvirrande! Och sjukt svårt att förklara. Och att misslyckas med sådant som anses enkelt tär på självförtroendet. Det är lätt att vilja kompensera med prestationer. Men det spär liksom bara på den där skevheten. Man blir ännu mer ifrågasatt. ”Hur kan DU, som hamnar på topp-100-listan över högsta resultat på högskoleprovet inte lyckas hålla rätt på din jacka/glömma väskan på tåget/missa tandläkartider?!” Men i kontakt med andra adhd:ers har jag insett att det svåra för mig inte är att prestera bra på en tenta, utan det svåra är att inte missa tentan pga att jag klantar till småsaker runt omkring. Och just de där småsakerna runt omkring (de som anses så enkla att alla klarar) är de som stjälper mina prestationer. Så nu tänker jag att istället för att försöka kompensera med prestationer och ändå känna mig usel, så försöker jag bygga en tillvaro där jag förhoppningsvis kan jobba bort så många av de områden som är svåra/omöjliga för MIG, så att jag får mer utrymme för det jag faktiskt är bra på. För mig är det en tillvaro som kräver så lite planering som bara möjligt. Där jag kan vara så spontan som möjligt. Ta dagen som den kommer. Jag bokar inte ett event ett halvår i förväg om jag kan undvika, för det leder antingen till att jag glömmer det, eller drabbas av en extrem olust när det närmar sig (ja, även när det är något som jag sett fram emot jättemycket). Jag vill inte ha fast anställning, eftersom det är så sjukt stressande att behöva ha semester som ska planeras och bestämmas i förväg, utan föredrar timanställning. Som timanställd kan jag tacka ja eller nej till jobb utifrån lust och dagsform. Jag kan spontant göra det som andra verkar vilja planera. Jag har märkt att jag orkar mer och får bättre ekonomi när jag är timanställd. Antagligen just för att det passar bättre ihop med hur jag fungerar. Jag är grym i krissituationer, eftersom jag har lätt att anpassa mig till det som händer. Så varför inte nyttja mina styrkor mer, istället för att bränna all ork och kapacitet på det jag är kass på?! Jag är otroligt tacksam att jag lever nu, i en tid där sociala medier gjort det möjligt att få kontakt med andra som fungerar likt en själv. Det gör skillnad!
Tack för dina två sista inlägg. Jag håller med till 100% Hade haft “skavet” ett tag när jag sa upp mig och började göra saker som jag mår bra av. Du sätter verkligen ord på det jag kände då och nu. Stort tack Martina, du är klok❤️
Jag har varit med om liknande resa fast i annan prestationsklass. Hjärnan sökte sig ut i naturen och djur och självhushållning blev viktigare än mina arbetsprestationer. Det slutade med att jag sa fuck off och klarade mig utanför ekorrhjulet.
Dock blev det lite samma sak igen! Jag upplevde efter ca 10 år att djuren och naturen också bara ville ha och ha. Blev galen på att vara den enda som inte var hjälplös. Både djur och odling är hjälplösa och dör om ingen människa gör något. Helt osjälvständiga och det äcklade mig till slut.
Nu är jag tillbaka i högpresterade jobb och har inga djur och odlar inget. Jag tycker att det är underbart med självständiga människor runt mig som också presterar. Jag vill inte ta hand om någon eller något.
Det är spännande att följa sitt inre!
Tack för att du berättar, det är jättespännande! ❤ Kan verkligen fatta hur du menar och vad du känner kring det, hela tiden “ta hand om” osv.
Hur tycker du nu i efterhand att folk runt dig kunde agerat? Utrycket: akta så att du inte blir utbränd är ett försök. Dock biter det sällan. Visserligen så väcker det kanske lite självransakning om kommentaren kommer från väldigt många.
Reagerat på vadå? Det finns inget att reagera på direkt… Alla jag känner som är högpresterande får den där “akta så du inte blir utbränd” kommentaren nån gång ibland. Oftast inte från nån närstående utan godtyckliga människor. Det tar man som avundsjuka…
Så sant, så klockrent och så igenkänningsbart för mig. Är på samma stig och önskade att jag hade landat i de insikter du beskriver.
Tack för att du delar med dig Martina.
Mina tankar i ämnet:
En normal livsstil i Sverige idag är inte vad människan är designad för.
Dagens krav på oss svenskar är kognitiva belastningar.
Behavourismen kan bryta ned oss.
YouTubetips: https://www.youtube.com/watch?v=ERnwEvqTcuo
Hej
Du skriver ” Jag är en tävlingsmänniska fullt ut” ett bra bevis på att du är dina tankar.
Har för mig att du har skrivit om Ekhart Tolle, det kanske vore dags för dig att läsa lite av honom igen.
När du mediterar vad är du då.
Det är en karaktärsbeskrivning. Tror inte det bevisar mer än att jag inte överkommit tron på att jag måste vara “mer”, men det är ju inte så HELA tiden.
Men jag är en tävlingsmänniska by nature, det kommer nog inte gå över i första taget.
Tänker jag på en aktivitet så är nästa tanke att jag ska bli bäst. Agerar inte på det utan tycker att det är roligt liksom. Eller helt stört snarare. Alla impulser av att va underlägsen eller överlägsen eller vad jag måste GÖRA för att va okej… de är där och det får jag deala med at the moment.
Jag är väl mina tankar, och mina känslor. Och det som är runtomkring också. När jag mediterar är jag på nån kroppslig punkt för tillfället, ryggen.
Hej
Dom flesta av oss (tror jag) är sina tankar.
Det är ju det som är problemet, kan man ställa sig utanför sina tankar så kan de inte stryra en. Jag har med lite svamp lyckats att stå brevid tankarna och titta på dem var en mycket speciell upplevelse som jag försöker återkomma till. Ekhart Tolle kan beskriva hur man gör utan svamp, men nu vet jag i alla fall vad han menar.
Jag frågade inte “var” du bafann dig, utan vad är du?
Jaha jag vet inte vad jag är, det är jättesvårt att förhålla sig till det.
Glad för att du hittat något intressant i psilocybinet men personligen tror jag inte på något psykedeliskt preparat. Naturligt eller ej. Funkar det för dig och andra så kan jag dock entusiastiskt hejja på er ☺
Prestasjonen må (helst) vare basert på vårt eget JEG, hvilket ikke alltid er det lettest. Det er først i kontakt med andre som vi blir vurdert på det ene eller det andre måtet. Så fungerer samfunnet og så har det alltid gjort. I jobb, akademia, sport eller hva som helst. Skal du konkurrere , gjør det med deg selv. Fortell ikke, visa ikke, gå din vei i stillhet. Ta så lite plass som mulig. Var elev av deg selv og lær mens du lever. Dele din kunnskap med dem du møter på din vei.
Japp! Jag har länge sett den mänskliga interaktionen som science fiction 😂 och försökt anpassa mig och bli rätt pusselbit i det gigantiska mänskliga pusslet. Men det enda som fungerar och som gjort att jag blivit accepterad var när jag tänkte “fuck it” och började vara mig själv till 100% och strunta blankt i om folk gillade mig. Resultatet? En massa nya underbara vänner 💖
Har tänkt mycket på det här temat det senaste året. Har varit utbränd och sjukskriven och diverse diagnoser i många år, senaste åren halvtidssjukskriven.
Och började tänka på att vart jag än befann mig i sjukprocessen så pressade jag mig alltid till det yttetsta. Orkade jag bara borsta tänderna som dagens enda aktivitet så gjorde jag det. Även om jag stupade efteråt. Orkade jag jobba 6 timmar i veckan så gjorde jag det, även om jag fick ligga still resten av alla veckans timmar för att återhämta mig.
Varför??
Jag hade bråttom till livet som var värt att leva. Jag diskvalificierade allt med mitt liv där jag befann mig nu. Aldrig tillräckligt. Måste komma upp en nivå till och en till och en till.
Eftersom jag varit så långt borta från normen så har jag tänkt att jag är inte en sån där prestationsmänniska. Jag värderar inte stor framgång eller extremproduktivitet. Jag nöjer mig med att vara “vanlig”. Inte förrän 10 år senare fattade jag att allt det där va en totallögn. För min bild av “vanligt liv” var lika långt bort om inte ännu längre bort som en ultraframgångsrik vision för en vanlig arbetare.
Jag skulle bli bättre, starkare, friskare, normalare. Hela hela hela hela tiden. Varenda sekund.
Och om jag i vissa perioder övade på att ta det lugnt, vara mindful, göra roliga sociala saker osv, så var ALLTID med slutmålet att jag skulle bli friskare.
Jag skriver i dåtid men jag är fortfarande där. Fast medveten om det som sker. Och i små små stunder här och där så testar jag att bara vara för varandet skull. Det är orimligt svårt. Prestationshetsen är så otroligt inövad i mig, maskerad som “rehabiliteringstankar”.
Fick en bra bild när jag nyligen läste boken compassionseffekten som beskriver att vi är antingen i vårt hotsystem, prestation-/belöningssystem eller trygghetssystem. Och jag insåg att alla de där tillfällena jag har trott att jag gör trygga och återhämtande saker, så har jag egentligen varit i mitt hot-, eller prestations-/belöningssystem. För min avsikt har varit att skydda mig från ytterligare misslyckanden, vila för att bli bättre på att vila, sitta hemma och måla som avslappning – för att nå upp till mitt mål på återhämtningsminutrar, osv osv. Jag har BARA antingen försökt skydda mig från hot (från att bli sämre i min utbrändhet/mående) eller prestera mig friskare. Helt vansinningt sjukt.
Och jag förstår inte hur det är möjligt att jag varit inom sjukvården i 10 år och min tillfriskningsprocess varit så långsam utan att någon har hjälpt mig inse detta. Tvärtom har mycket hänvisats till ångest, att jag måste lära mig att pusha igenom situationer och inte bli så stressad…
Och ja, visst har jag haft ångest. För jag har ju hela tiden känt att jag inte är bra som jag är. Att jag inte kan acceptera det läget jag är i. Hade önskat att jag fått hjälp med verktyg att hitta acceptans och kärlek till mig själv.
Så det jobbar jag på nu. Att försöka känna mig bra som jag är, oavsett hur mycket jag klarar eller inte. Oavsett hur många/få timmar jag lyckas arbeta. Oavsett hur meningsfull eller inte min fritid känns denna veckan. Övar på att bara vara ok med allt. Det svåra är att hitta ett sätt att acceptera mig själv utan att det i sig blir till en prestation. Håller på att klura på den biten fortfarande…
Tack Sara, jättefint att du delar med dig så mycket! ❤ Det är helt jävla galet hur man kan göra om rehabilitering till prestation men alltså… man är ju störd! 😅 Det finns INGET jag inte kan göra om till en prestation så jag är EXAKT likadan. Känner mig som en fisk som ska lära sig cykla om jag tar bort den komponenten ifrån saker… so confusing!
Man UNDRAR verkligen hur folk (eller vårdpersonal mm) kan vara helt blinda för så mycket. Ångest ja, var det där deras nivå låg? “Va inte så stressad” 🙄 Suck alltså..
Woow Martina!
Jag har följt dig i många många år och det här
var ett fantastiskt inlägg!! Gillar massa massa saker hos dig och du har lärt mig så mycket om allt nytt du provat på genom åren. TACK för det!
Men det jag gillar mest med dig är att du helt obrydd meddelar att detta spåret jag slaviskt följt under 6 månader eller 1 år inte funkar längre så nu testar jag det här spåret… så även denna gången men nu är det BiG THINGS vi snackar..
Oj Oj vilken livstilsresa du är på… galet inspirerande….. så spännande att se vart den leder…..
Tack fina du va glad jag blir! Visste inte om det blev lite för flummigt men roligt att du fattar hur jag menar. Means a lot! ❤
Hej!
Antagligen är det en kombination av många olika faktorer men jag tror att gener spelar en mindre roll och miljö och socialt arv en större.
En av de mer inflytande faktorerna (som man vet om) är hur vi som barn lär oss att andra människor behandlar oss och det kommer att påverka oss i alla relationer i våra liv. Vissa är så klart mer medvetna om mönstren de har fått med sig från barndomen än andra. Många som har haft en så kallad idyllisk barndom tycker att de som har haft en traumatisk barndom beter sig konstigt och oförståeligt. Och många som har haft en traumatisk barndom tycker ofta att de med en idyllisk barndom är bortskämda, oempatiska och tråkiga. Det finns självklart många nyanser här men vi har alla fått med oss mönster från barndomen som präglar våra relationer till oss själva och till andra.
Tänk på när man går ut och raggar. Då brukar det (generellt) finnas två läger. De som har haft en otrygg och traumatisk barndom och de som har haft en trygg och idyllisk barndom och gissa vilka som dras till vilka? Har man haft en otrygg och traumatisk barndom så är sannolikheten mycket stor att man kommer att dras till människor som har haft liknande upplevelser. Och oavsett barndom så kommer en främst att dras till människor som behandlar en på liknande sätt som ens föräldrar/familj/anknytningspersoner gjort – oavsett om det var bra eller dåligt. Igen, man kan inte dra alla över en kam men generellt så kan man se de här tendenserna.
Här vill jag tillägga att många barn blir dåligt behandlade av sina föräldrar under hela uppväxten – det finns många olika sätt att missköta sin roll som förälder så alla situationer är givetvis inte likadana – och för de barnen som har växt upp med många olika föräldrar så spelar alla dåliga beteenden roll, oavsett om du är barnets biologiska föräldrar eller “bara” adoptiv- eller fosterföräldrar och oavsett om du tagit på dig föräldrarollen när barnet redan är i skolåldern, ett år gammalt eller nyfött.
Vad jag menar är att de mönster vi blir påtvingade som barn inte behöver förfölja oss resten av livet. Både barn och vuxna kan lära sig att förändra de mönster som förstör för de. Att skylla på föräldrarna hjälper sällan även om det oftast är de som skapat problemet till att börja med. Och tyvärr så skyller föräldrar (ofta) i från sig – antingen på gener för att de är adoptiv- eller fosterföräldrar eller för att de inte har någon självinsikt. Men det går att lära sig att vara både “förälder” och “bästa vän” till sig själv och att skapa nya trygga och hälsosamma mönster och relationer (till sig själv och andra).
Det går helt fint att bryta negativa mönster och skapa nya positiva mönster utan vare sig diagnoser eller mediciner. Lita inte blint på någon diagnos och speciellt inte diagnoser som ingen läkare/psykolog/psykiatriker kan förklara hur och varför de uppstått. Om man inte varför någon har fått en viss diagnos så kan man heller inte påstå att man vet hur de ska bli friska och må bra.
Va fint att du tog dig tid att dela dina tankar i ett längre inlägg! TACK!
Instrutionsbok eller inte
“Vi föds som original och lever vi tillräckligt länge så dör vi som kopior”
ett äldre tänkvärt citat av Young och Zahrtmann
Ja men jag hade gärna haft instruktionsboken alltså… jag är ju sur att jag inte fick den tidigare… 😅
Klart jag läst hela texten, ligger i sängen och ska ta en siesta. Du är en underbar kvinna och jag är tacksam för att du finns. Livet ja det är ju som det är, chilla med Cilla så lät det alltid i Hammarkullen. . Så Cilla chillar fast med Sally nu för tiden och tycker världen är en konstig plats. Önskar man kunde bo i ett kollektiv ute på landet och bara ha det bra.
Men jag finns här ♥️🐈⬛🙏🏻
Stor KRAM
Jaaa kollektiv på landet är ju back to basics! Hade varit helt fantastiskt ❤ Tack för din kommentar, vi ses i GBG om ett tag 😻
helt rätt och inne på samma sak… vi har tappat kopplingen till det essentiella och vi mår bara sämre och sämre. man ska bara producera men aldrig vila… hoppas allt fler vaknar och inse att vi lever omänskligt
Ja vi vet fan inte va vi sysslar med längre alltså… 😩
Som vanligt bra tänkt och formulerat.
När man idag betraktar sin omgivning så finns en otäck känsla av att utbrändhet har blivit en markör på hur hårt man har jobbat, hur mycket ansvar man har tagit på sig, hur gärna man vill säga – jag borde ha sagt nej redan för flera år sedan.
Utbrändhet är inget som drabbar svaga, utan bara de som jobbat röven av sig. Så resonerar väldigt många människor.
Man har varit så duktig, så man förtjänar lite utbrändhet.
Så det är status i att bli utbränd eller vara i riskzonen? Status är kanske fel ord men alltså… att man är en hard worker…?
Verkligen underbara åsikter och bra analys! Man känner igen sig i allt de där jagandet men jag har kommit fram till att jag skiter i allt de där glittriga och glamorösa! Förr skulle de vara häftigast bil och klocka och semester and so on. Nu vill jag och frun bara sälja av allt och bli skuldfria. Och detta för att bara vara en människa. Jag tror vi är galet långt från vårt genetiska uttryck och därför blir det helt sjukt helt enkelt. Längtar till att jag kan se fram emot dagar utan måsten och galna krav.
Tack Göran!