Det senaste jag uttryckte som jag vet är provocerande är min hypotes om att många som mår dåligt går in i sin sjukdomsidentitet och får svårt att skilja sjukdomen från sin egen person. Det gör att de inte riktigt “vill” bli friska för de *ÄR* reumatiker, astmatiker eller diabetiker. Att ta ifrån dem sjukdomen är att ta ifrån dem en del av deras identitet, vilket gör tillfrisknandet väldigt svårt.
Detsamma gäller förstås viktminskning. Om du identifierar dig själv som tjock blir det svårare att gå ned i vikt för tankarna måste förändras först.
Eget ansvar är provocerande
Att man har gjort sig själv sjuk och kan göra sig själv frisk är helt självklart för mig, men verkligen inte för alla. Många tycker till och med att det är en grov förolämpning att så skulle vara fallet. Andra provocerande antaganden är att man själv skulle vara ansvarig för att andra beter sig dåligt/respektlöst mot en, eller för att man blir mobbad på sitt jobb eller är i en dålig/destruktiv relation. Likaså att man är fullständigt ansvarig för sin ekonomi och sin jobbstatus. Det vill säga att det är ditt eget fel om du är arbetslös och ditt eget ansvar att fixa det.
Varför blir så många provocerade av dessa (enligt mig) helt självklara sakerna? Ansvar är ju makt! Man kan inte få makt utan att ta på sig en motsvarande mängd ansvar.
[pullquote]Man kan inte få makt utan att ta på sig en motsvarande mängd ansvar.[/pullquote] Jag går gärna in och tar ansvar även för grejer som omöjligen är mitt fel, men genom att ÄNDÅ tänka att det är MITT ansvar ökar min förmåga att påverka och få den utkomsten som jag vill ha. Jag tar gärna det extra ansvaret för att behålla kontrollen över min tillvaro och bli mer nöjd rent generellt.
“Total fucking ownership”
Bestäm dig för att ta ett absolut ansvar för dig själv och allting i din livssituation så slipper du känslor av hopplöshet och maktlöshet. Testa att se dig som ansvarig för det som händer dig, även i de fall då något görs “mot” dig. Då ser du lättare din egen roll och vad som är nästa steg framåt.
“Total fucking ownership” är mitt mantra så fort jag befinner mig i en situation jag inte gillar. Någon måste ta ansvar för att lösa den och om inte jag gör det måste jag lita på att någon annan har den förmågan, och dels är det inte schysst att lägga det ansvaret på andra och dels leder det bara till frustration och osämja om ingen lyckas ta ansvar nog när det väl gäller.
Om man tar för vana att göra det själv, så blir man dessutom sedd som väldigt trovärdig, autentisk och kapabel.
Ingen gillar en offerkofta 😉
