→ Guide till Vipassana i Ödeshög | Tystnadsretreat på Dhamma Sobhana
→ Inlägg om mina tidigare upplevelser med 10-dagars 
→ Poddavsnitt om Vipassana i Ödeshög med svar på alla dina frågor! 

Den obligatoriska före/efter-bilden från Dhamma Sobhana i Ödeshög (Vipassana-gården)

Jag har tillbringat de senaste veckorna i total tystnad, på mitt tredje 10-dagars Vipassanaläger. Högst upp finner du en komplett guide till upplevelsen som är gratis och tillgänglig för alla som är intresserade. Jag kommer alltså inte ägna det här inlägget åt information om hur lägret funkar eller vad man gör exakt eftersom det står utförligt på första länken!

Tredje rundan: med en vän! ❤

Jag är tacksam för att jag hade glömt hur extremt jobbigt ett sånt här läger är, för hade jag kommit ihåg det så hade jag nog prokrastinerat det! Det som är jobbigt är både att lägret är 10 dagar långt (det är helt otroligt länge utan internet, dator, mobil, samtal, nyheter, eller någonting från vardagslivet) så att varje dag känns som ett år, och att man kommer djupare och djupare i sitt undermedvetna och ska ha kapacitet att hantera det som kommer upp. Det vet man inte riktigt på förhand. Man vet inte vad som ska komma upp och man vet inte om man kommer att kunna hantera det.

Den här gången hade jag dock en av mina närmaste vänner med mig och vi båda tyckte att det kändes helt magiskt att vi kommit in på samma kurs efter att ha sökt och sökt hela året. Det är lång kö till kurserna så man måste vara supersnabb med att söka, och sen ha tur. Vi båda hade tur, och vi såg fram emot att få dela den här väldigt speciella upplevelsen med varandra. Man får ju inte lov att prata med varandra eller ens ha ögonkontakt, men sista kursdagen bryts faktiskt tystnaden för att man inte ska komma tillbaka till den vanliga världen helt konstig. Det är en normaliseringsprocess efter att ha stirrat in i sin själ non-stopp i 10 dagar.

Alla har helt olika verklighet

Något som blev ännu tydligare nu när jag gjorde mina 10 dagar med en vän, en vän som i mångt och mycket är otroligt lik mig, är hur olika våra verkligheter är. Det är så lätt att antingen anamma någon annans verklighet (tro som den tror, tycka som den tycker utan anpassning till sig själv) eller klistra sin egen verklighet på alla andra.

Vad händer under 10 dagars tystnad? Det som alltid händer för mig är att djupt rotade komplex från mitt inre kommer fram. Gamla trauman, oförätter, olösta emotionella knutar. Sen spenderar jag lägret med att knyta upp dem med så mycket sinnesjämvikt som jag klarar av att uppbåda. Som känslomänniska är det otroligt svårt att inte ryckas med i ilska eller sorg eller någon annan stark känsla, särskilt när det inte finns något att distrahera sig med. Mina tidigare läger innehöll mycket ilska, och det är ju en otrolig energi i det som kan vara svår att sitta igenom.

Min väns upplevelse blev motsatsen till min. Om jag är 100% “i mitt huvud” så är hon 100% “i sin kropp”, så hon hade extrema fysiska sensationer. Mycket smärta som periodvis var över gränsen för vad man klarar av, och det var inte för att hon är en otränad nudel som inte kan sitta och meditera. Nej det var en annan dimension till den där smärtan, så vi hade väldigt mycket att diskutera när vi väl var igenom skärselden. Vi båda hade fått rejält med stryk men på helt olika sätt. Det är så intressant att man inte på förhand kan räkna ut vad som ska komma ut…

Bild på mig när jag fotar Vipassana-gården före hemgång

Min upplevelse mer i detalj

En veckas “Jhana jumping”

Till min förvåning gick meditationen ännu bättre än förra året, då jag också var förvånad över hur bra jag var på att meditera. Jag tappade inte fokuset en enda gång utan satt där som ett ljus och fokuserade på sensationerna av min andning (tekniken kallas för anapana). Det gjorde inte ont någonstans, allting var väldigt behagligt och jag kände mig lite som ett fluffigt moln.

För er som kan lite om de buddhistiska teknikerna så finns det 9 olika meditativa tillstånd som kallas för Jhanas (länk till wiki). De 4 första är fysiska och resten är mentala och jag skulle säga att jag befann mig någonstans mellan första och femte Jhanan hela tiden, alltså någonstans mellan att det var väldigt bekvämt och trevligt och fridfullt till att jag upplevde en väldig expansion. Det kan låta jättekonstigt med expansion och kontraktion i meditation, men sitter man länge så börjar ens medvetande göra lustiga saker.

“Easy now, tomorrow you will cry!”

Rubriken är vad min meditationslärare sa till mig när jag sjätte eller sjunde dagen beklagade mig över att det inte hände något. Det kändes som slöseri med tid att inte jobba med mitt undermedvetna, inte jobba igenom trauman osv. Det var ju därför jag hade kommit dit!

Meditationsläraren hade helt rätt, det var någonting som körde igång vid dag 7 som började med ökad hetta. Vi sitter ju och scannar kroppen hela tiden, känner våra fysiska kroppsförnimmelser såsom smärta, klåda, stickningar, svettningar, känslan av kläderna mot huden eller håret mot ansiktet och givetvis också väldigt subtila förnimmelser som är svåra att sätta ord på. Men jag började känna mig väldigt varm, svettades ordentligt. Ingen annan verkade svettas som jag så jag anade att någonting höll på att flyta upp från det undermedvetna. Någonting som skulle göra mig arg…? Jag kopplar hetta till ilska, att man “brinner av” så det var min gissning.

Känslor starkare än en själv

Puhh…. när min emotionella knut väl dök upp från det undermedvetna förstod jag varför jag varit så nervös före lägret. Någonstans visste jag väl att det finns en del känslor som är så mycket starkare än mig, som är i det närmaste omöjliga att kontrollera!

Det som dök upp var någonting jag jobbat mycket med och som jag behandlat både själv och i terapi, så jag var förvånad över att det kändes så mycket fortfarande. Det fanns så mycket ilska, frustration och besvikelse kvar, och där bakom sorg. Som gammal meditatör har man en egen cell och kan meditera i total avskildhet, och jag var väldigt tacksam för att kunna stänga in mig när min känslotsunami började dra igång. Känslorna slet och drog i mig timme ut och timme in, det var totalt omöjligt att meditera.

Jag började få okontrollerbara spasmer och var tvungen att lägga mig ned, och med det lilla fragment av medvetenhet som ändå fanns kvar kunde jag rikta fokuset mot kroppen någon sekund här och där. Det bromsade känslorna en stund innan de körde igång igen. Tålmodigt fortsatte jag att bromsa när jag kunde, och hålla sinnet mjukt. Acceptera och välkomna alla sensationer, oavsett hur obehagliga.

“Jag orsakar allt mitt eget lidande & nu multiplicerar jag det”

Vår vana är att projicera allting utanför oss själva och tro att vi är olyckliga för att den gjorde si och så mot oss, och hade den bara gjort på ett annat sätt hade allting varit bra. Visst händer det att någon gör något dåligt mot oss, och det är bra att reagera på det då det händer genom att säga ifrån och sätta gränser. Men när vi sedan säger “jag ska minsann aldrig glömma vad du gjorde mot mig!” för vems skull säger vi så? Det är ju bara vi själva som mår dåligt av att inte släppa oförrätter utan istället gå och bära på dem år ut och år in, så att vi kan ta fram dem ur vårt minne och bli förbannade eller ledsna decennier efter händelsen.

Förlåtelse är inget som går att tvinga fram, det kommer naturligt den dagen man inte längre bryr sig. Men innan man kommer till förlåtelse kan man komma till ett neutralt läge där man inser att “den här saken som jag inte gillade hände, det var dåligt men det går inte att ändra på nu” och med ett mer neutralt sinne kan man också försöka förstå fler perspektiv än sitt eget.

“Det är inte jag, det är du!”

Nära relationer triggar oss allra mest och är därför en jättebra spegel för att se vad man behöver jobba med. Det är så lätt att tänka att bara min partner hade ändrat sig lite, varit lite mer såhär, då hade allting varit helt perfekt! Vad vi inte inser är att vår partner bara är en spegling av vad vi redan har inom oss så det spelar ingen roll om vi byter ut honom 10 gånger det kommer alltid finnas grejer att störa sig på om man inte kontinuerligt jobbar med sig själv.

Värsta exemplet är när man upptäcker att alla pojkvänner har exakt samma fel! Alla pojkvänner är oromantiska, dåliga på att kommunicera, kan inte förmedla sina känslor, överger en känslomässigt eller vad det nu kan vara. Det här är bara exempel, det kan vara vad som helst. Vissa lyckas alltid träffa män med missbruksproblem, män som är otrogna eller män som misshandlar.

Vem är den gemensamma nämnaren i allt trassel?

När man börjar rannsaka sitt inre går man från att tycka att allt är den andres fel (för det är ju helt uppenbart en idiot) till att se lite av sin egen del. Man börjar kunna dela på ansvaret, i alla fall 60/40. 60% hans fel och 40% mitt på grund av dåligt omdöme men mest hans fel för han var så elak och jag var så god men ack så naiv.

Sedan växer egenansvaret till att nå 100%, man börjar se hur inte ens en tiondels procent ligger utanför en själv. En inte alltför behaglig insikt alla gånger. Och det betyder inte att personer som beter sig dåligt ska ursäktas eller ska få fortsätta att bete sig hur som helst. Det inte vad det här handlar om alls, men många drar felaktigt slutsatsen att “om jag nu är 100% ansvarig inför allting som händer mig, då ska jag bara fortsätta ta skit och aldrig säga ifrån?” Det är helt tvärtom!

När man ser sin egen del, sitt eget ansvar – då börjar man sätta gränser på ett helt nytt sätt. Man kan såklart fortfarande råka ut för att någon beter sig dåligt, men det går aldrig så långt som till att någon kan kränka en gång på gång, och man hamnar absolut inte i ett förhållande med någon som kränker en. Om man redan är i en sådan situation, så åker den ut med huvudet före!

Knuten löstes upp!

Åter till min egen knut då, min känslotsunami. Jag vet inte hur många timmar jag jobbade med den med det var otroligt utmattande. Det kan ha varit tre dygn eller något sådant, och den fortsatte att vara intensiv hela vägen tills den gick upp i rök. Plötsligt var det bara klart, mina små inbromsningar och försök till acceptans hade till slut gett resultat. Om jag hade haft starkare sinnesjämvikt, starkare meditativ förmåga hade jag kanske löst upp den snabbare men jag är glad att den kunde jobbas igenom för det var en väldigt viktig pusselbit i arbetet med mig själv.

För att vara konkret om någon undrar hur jag jobbade med det här traumat så använde jag Vipassana-tekniken: Alltså fokusera på kroppen, på mina fysiska sensationer och försöka röra medvetandet/fokuset hela tiden. Känna mig igenom kroppen från huvud till fötter och sen olika delar av kroppen eller punktvis. Kanske gå in i en smärtpunkt och stanna där ett tag och utforska den: “hur ont gör det? Vad är det för smärta? Var börjar smärtan? Var tar den slut?” osv, samtidigt som jag har sinnesjämvikt, alltså ett mjukt sinne som bara betraktar som ett tyst vittne. Detta är hela tekniken för övrigt. Det är inte krångligare än så 🙂

Tillägg: Vill klargöra att emotionella knutar kan vara precis hur litet eller hur smått som helst. Det vi inte bearbetar utan “stoppar undan” blir en knut, och det finns ingen knut som är för stor för att knyta upp på det här sättet. Jag vet att vissa tänker “jo men just mina trauman är sååå svåra, jag har varit med om sååå mycket.” “Du anar inte vad jag varit med om / vad jag sett” men min personliga tro är att allt går att lösa, och att det inte måste ta lång tid! Här talar jag av egen erfarenhet. I dialog med andra har jag fått höra “du har haft en så lätt barndom” eller “allting går så lätt för dig, du vet inte hur det är” och det kunde verkligen inte vara längre från sanningen. Anledningen till att jag inte är tyngd av trauman är för att jag har jobbat med dem, och löser upp dem genom bland annat Vipassana-tekniken. Jag är absolut inte klar än, utan ser vikten av att jobba med självinventing och själv-scanning dagligen!

Väl hemma blir man välkomnad av djuren ❤

Nöjd med upplevelsen och alla insikter!

Avslutningsvis vill jag säga att jag är väldigt tacksam för min upplevelse på Dhamma Sobhana för det gav otroligt mycket (även de första dagarna även om jag inte fattade det då) och det fortsätter att ge såhär i efterhand. Det har snart gått en vecka sedan jag kom hem och jag fortsätter att få insikter och knyta upp knutar. Det är så obeskrivligt givande!

Jag är även otroligt motiverad att meditera seriöst hemma, 1-2 timmar Vipassana-meditation om dagen för jag vet hur mycket fördelar jag får och jag vet att tekniken är bra!

Lämna gärna en kommentar om du läste enda hit. Undrar du någonting är det bara att fråga! 

Det finns mängder med info på länkarna som ligger överst i inlägget, men du får fråga vad du vill ändå 🙂