Jag har den senaste veckan processat kommentarerna till mina inlägg där jag ställde mig kritisk till hur framförallt jag själv kommunicerar, om jag har en för aggressiv approach och hur man kan göra för att undvika att vissa kostdiskussioner blir så infekterade. Jag har pratat med min ‘mentala’ coach och min träningscoach som numera också är en livscoach. Efter att ha ältat runt det här en del, har jag insett följande:
Man kan inte gå runt och oroa sig för vad folk ska tänka och tycka, att alla inte ska gilla en och att man ska lägga munkavel på sig själv för risken att någon eventuellt blir lite kränkt. Nej så kan man inte leva.
Har du varit mobbad någon gång?
Det har jag. Väldigt mobbad, och av både vuxna och barn och sanningen är att det knappast hade blivit sämre av att jag vågat stå upp för mig själv, tagit konflikter och satt gränser istället för att försöka bli så osynlig som möjligt.
Konflikter är läskigt, och att inte bli gillad är också jätteläskigt men att anstränga sig för att bli gillad är värdesänkande. Personer som gör allt i sin makt för att bli omtyckta får ett lägre socialt värde än personer som skiter i vilket. Orättvist men sant.
Det är det här jag arbetar med just nu i min egen personliga utveckling, att hela tiden sätta gränser, säga nej och vara väldigt tydlig.
Inte en dag för sent!
Att bli satt på piedestal
Så att ha en plattform som jag har, en blogg och instagram och facebook med många följare gör att man nästan oundvikligt blir satt på en piedestal. Det gäller inte bara mig utan även kompisar i samma situation slutar att ses som människor och blir någon typ av “guru” eller övermänniska som förväntas göra allting rätt alla dagar i veckan.
Är det rättvist?
Jag får kommentarer i stil med att jag har ett ansvar för andra människor bara för att jag når ut till många. Nej det har jag inte, alla har fortfarande ansvar för sig själva.
Jag får också kommentarer om att jag inte får vara mig själv när jag svarar på kommentarer utan att jag måste vara på ett särskilt sätt. Jag är inte helt säker på att jag håller med om det där, men visst det går alltid att anstränga sig mer.
Besvikna följare
När man är satt på den här piedestalen och har omänskliga förväntningar på hur man ska vara, så är det lätt att göra sina följare besvikna. Jag har många online-vänner som jag aldrig har träffat i verkligheten men som jag pratat med massor och kommit ganska nära, och sen plötsligt smäller det till och från ingenstans har en vän blivit ens värsta fiende.
Vad jag förstått nu såhär i efterhand är att de aldrig var vänner från början utan “fans” som hade någonslags rosaskimrande bild av mig som någon jag aldrig var. Det är idoldyrkan som vänds till förakt för att ens idol inte var den perfekta övermänniskan man förväntade sig utan en vanlig människa. Med fel och brister.
Nä det är en lurig balansgång det här. Jag tycker att jag är ganska öppen med mina personliga problem, försöker vara transparent. Låtsas inte att jag vet eller kan allting utan att jag gillar att läsa på, lära mig saker och testa och experimentera. Sen har jag svårt att ta att människor kan bli så himla, himla arga där bakom datorskärmarna men det är mitt ansvar att hantera mina känslor kring det.
Relaterat: