Varför är vi så rädda för tristess? (överätning)

Är det inte märkligt när man tänker på det, hur otroligt livrädda vi verkar vara för tristess – att ha tråkigt?

När jag läser om de vanligaste anledningarna till överätning så handlar det ofta om tristess eller som ett sätt att distrahera sig själv. Ingen sitter längre och stirrar rakt ut på bussen eller tunnelbanan, utan stirrar ned i sitt instagram-flöde eller facebook. En knäpp grej är att inte ens TV eller serier verkar stilla vårt begär efter distraktion utan vi måste även äta till TVn eller framför datorn.

–> Hur har behovet av att bedöva sig själv på det här sättet uppstått?

–> Vad är det som ska bedövas?

I min bok beroendehjärnan dissikerar jag den här typen av frågor och resonerar kring det här med känslor och flykten från dem. Min teori är att vi har massa negativa föreställningar som har legat och grott i det undermedvetna under så lång tid att vår hjärna har accepterat dem för sanning. När tristessen kommer så finns risk att massa otrevliga känslor eller tankar dyker upp, så för att inte ge dem den möjligheten stoppar vi nått i munnen för att ändra känslorna.

När jag åkte på Vipassana-läger (meditation 16 timmar om dagen i 10 dagar) så var tristess den absolut mest dominerande känslan – jag hade såååå tråkigt! Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle kunna ha tråkigare, och att varenda bussresa eller långflygning skulle vara som att gå på fest i jämförelse. Under Vipassana så är det lite det som är poängen – man får absolut ingen stimulans alls. Man får inte prata med någon annan, man får inte tillgång till sin mobil, man får inte ens lov att ha penna och papper man får BARA ha sin egen hjärna i total tystnad, dygnet runt i 10 dygn.

Vad händer då?

Jo det som man vanligtvis försöker fly ifrån – medvetet eller omedvetet: ALLA tankar och ALLA känslor och ALLA minnen kommer upp till ytan och allt man kan göra är att låta de vara där.

Meditation som medicin mot beroende/överätning

En intressant sak händer när man accepterar tristess och icke-stimulans fullständigt, när man accepterar allting som kommer upp till ytan fullständigt. Det tappar sin makt över en – för även det mest hemska minnet och även den mest brutala ångesten – har inte någon makt att skada en. Ångesten kan härja fritt på insidan och tankarna kan spruta ut hemska grejer men det är inte farligt, hur livsfarligt det än känns så är det inte det. Det är en illusion.

Har du testat meditation som en metod att hantera överätning?

Har du testat meditation som en metod att hantera ångest?

Vad fick du för resultat?