Det har inte gått upp för alla ännu, men vi befinner oss i en kris. Jag känner igen de mentala processerna mycket från personliga kriser, och att medvetandegöra stegen gör att man kan ta sig igenom dem snabbare. Därför har jag här satt ihop kristrappans 7 steg med förklaring här nedan.
1. Ignorera
Det första man gör är vanligtvis att ignorera informationen som man har fått. Bara låtsas som att man inte har sett eller hört det. Hur många känner igen det här från traumatiska upplevelser? “Jag har inte sett något!”
2. Förneka
När informationen har nått fram och man behöver skapa något slags förhållningssätt till den, börjar man oftast med att förneka den. Den har gått in men man säger ändå att “nä… så kan det bara inte vara! Det kan inte vara så som du säger!”
3. Bli arg & irriterad
När verkligheten ändå verkar vara på ett sätt och det inte verkar hjälpa att förneka den, blir man istället provocerad av den och börjar argumentera emot. Man letar efter bevis på att det inte är sant.
4. Förhandla
När viss nivå av acceptans smugit sig in börjar förhandlingarna. Man börjar vända och vrida på informationen och tittar på den från olika håll. Situationen är som den är så såklart kan man inte förhandla sig till en bättre verklighet, men det är vad hjärnan försöker göra.
5. Känslor av hopplöshet
Förhandlingarna leder förstås till att man måste inse faktum. Det går inte att förhandla sig till en bättre position eller till andra fakta, vilket följs av uppgivenhet, nedstämdhet och känslor av hopplöshet. Här och på steg 1 och 2 finns en ökad risk att fly in i droger, alkohol och distraktioner för att verkligheten är för smärtsam.
6. Börja fundera över lösningar
Om man lyckas ta sig förbi känslorna av hopplöshet och närma sig punkten av total acceptans som är sista punkten, kan det komma upp lösningsförslag. Förmågan att kunna tänka klart börjar återvända.
7. Total acceptans
Först här kan man se klart och få ett helikopterperspektiv. Vad har egentligen hänt? Hur kunde det hända? Vilka åtgärder behöver sättas in? Hur kan vi vara mer proaktiva? Här läggs all ilska och negativa känslor åt sidan och den rationella hjärnan kan få fritt spelrum.
Jag brukar försöka hoppa rakt in i acceptans så snabbt som möjligt, men även med mycket övning faller jag in i kristrappans 7 steg. Det händer speciellt vid chock-artade nyheter som jag inte hunnit förstå eller processa. Då blir jag skeptisk och irriterad och börjar argumentera emot. Så gjorde jag direkt med Coronakrisen som exempel, där jag nu känner att jag kommit till steg 6 och 7, men ibland hoppar tillbaka till 5 och 3. Processen är inte helt linjär.
Berätta gärna hur du ser på det här! Om du är psykolog eller liknande får du gärna berätta om jag har rätt eller fel här eller missar något! Finns det knep att ta sig till punkten av acceptans snabbare?
I sorgarbete går man trappan flera gånger om och om igen, tom efter år.
Borde inte 6 och 7 byta plats, jag tänker att man måste acceptera innan man kan förändra- hitta lösningar.
Insikt-acceptans-förändring
Men i kriser så finns det fler steg mellan dessa stora precis som du skriver.
Viktigt inlägg detta och alla dina andra också, som kan hjälpa de som läser att hjälpa sig själv och förändras på ett hälsosamt sätt. Kloka kommentarer också i hela den här tråden, hoppingivande.
Jag tänker att loving kindness och mindfulness skulle kunna vara till stor hjälp och att det skulle behöva nå ut till många fler på ett lättbegripligt sätt. Jag menar långt utanför den grupp som läser här.
Jag vill iallafall tipsa om en mycket enkel och samtidigt helande meditationsteknik som jag tror alla skulle ha nytta av nu för att den utvecklar loving kindness och acceptans. Den heter TWIM. Det finns ett gratis online kurs på tio dagar: https://www.dhammasukha.org/online-retreats.html och man kan lyssna på en kort enkel instruktion här (lite entonigt framförd men bra innehåll : https://bhantevimalaramsi.podbean.com/e/instructions-for-metta-meditation/
eller denna: https://www.youtube.com/watch?v=8u1JtRBJzqg
Den här boken är mer heltäckande och är jättebra instruktionsbok: The path to Nibbana/David Johnson
Tack vilka resurser!
Jag lever efter mina 3G. Vi kan ta att det covid19 som exempel
Gnälla: Man kan gnälla över det och det kan kännas skönt en stund men det leder ju ingenstans.
Göra något åt det: Kan man göra så detta slutar? Nej tyvärr inte, då är det dags att använda sitt sista G.
Gilla läget: Så här är det och jag måste gilla det.
Måste man gilla det? Kan man acceptera utan att gilla?
Det verkar som att man helt enkelt accepterar och gör det bästa av situationen när man gillar läget: https://sv.wiktionary.org/wiki/gilla_l%C3%A4get
Hehe jag tar saker så ordagrant 😉
Precis som Carins skriver är det att man accepterar situationen som den är. Ett uttryck helt enkelt, att gilla läget.
För mig har kristrappan gällande Covid-19 sett ut så här:
2. Förneka (Trodde inte på att det kunde vara någon större fara efter erfarenheten med svininfluensahysterin 2009)
3. Bli arg och irriterad (Tyckte massmedia skrämde upp folk i onödan)
7. Total acceptans (över en natt. Sån är jag, får jag tillräckliga bevis och förstår hur, i det här fallet, viruset agerar och konsekvenserna av det så blir det självklart med en gång och jag börjar tänka om.)
Tack! Känner igen mig helt klart 🙂
Jag har fortfarande en rätt slö inställning till covid, tänker att händer det så händer det.
Jobbar inom sjukvården och tycker det är rätt hysteriskt, men samtidigt förstår jag akutens känsla, de VET ju inte vad patienterna bär på (inte jag heller, men när en isolerad patient anlänt ser jag ju på röntgen att nä, det här är lunginflammation) så innan de vet måste de hantera patienterna hysteriskt, det är enda sättet att rädda de som kan bli mest påverkade av detta.
Jag är rätt glad över att inte jobba på akutmottagningen just nu 🙂
Jag gör som dig annars, hoppar direkt på accepterande. Eller försöker i alla fall. När min pappa fick sin första hjärtinfarkt så upprepade jag det för mig själv om och om igen som ett mantra, för att försöka få hjärnan att acceptera det på en gång. Samma med min psoriasisartrit, det är fan inte lönt att förhandla eller bli arg, det är bara så, det enda jag kan göra att behandla värken och försöka äta så bra jag ids för att minska inflammation.
Jag har kommit till en djup punkt i mina tankar angående detta. Att vi behöver slå av på takten i allmänhet. Inte stressa. Umgås med de som står oss verkligen närmast. Umgås med mig själv. Tänka på och respektera medmänniskor, även de vi inte känner.. Samhället i stort kan inte bara handla om pengar och konsumtion, vi behöver komma oss själva närmare. För en introvert personlighet som min har det inneburit att jag faktiskt ser fram emot att kunna umgås i fria former igen, och kommer säkerligen uppskatta det mycket mer framöver. Kanske kan det för en extrovert person innebära att hen njuter mer av sitt eget sällskap? Nu är det ju verkligen ett bra tillfälle att lära känna sig själv.
I stort tycker jag det är intressant att studera hur människor på sociala medier samt vänner hanterar detta. Väldigt intressant. Jag tror att jag hoppade till steg 7 direkt.
Det man bör man i åtanke att kristrappan är mer inriktad på en enskild händelse/trauma/situation. Vad många glömmer är att dom här stegen kan upprepas gång på gång i takt med att en kris förvärras. Så att nu, innan dag 0 tro att man har accepterat något fullt är att tro väldigt mycket om sig själv. I krisen växer styrkan, det är sant. Men mitt arbete i krigssituationer har tydligt visar att människor tror väldigt mycket om sig själva innan det blir riktigt illa. Så jag tror att vi, likt i ett krig, kommer ”vandra i trappan, många gånger till. Mina djupa förhoppning är dock att vi får behålla vår naivitet och slipper att det blir riktigt illa.
Spot on! Jag tror verkligen som du här att det går i vågor av förnekelse och ilska och sånt och att man får jobba väldigt många varv för att komma till total acceptans.
Jag är psykolog. Vet inte vad kristrappan har för forskningsstöd. Men den kan ju vara en användbar teori för att förstå sitt eget beteende. Tänker precis som du att man kan hoppa upp och ner mellan trappsteg.
Tror att daglig guidad mindfulness (som också kan göras digitalt i grupp nu) är ett bra sätt att förstå principer för acceptans och påminnas om att öva de tankarna och förhållningssätten.
Tack Martina, för att du bloggar på med både hög kvalitet och frekvens även i kristider! 🙂
Tack Petter!
Jag måste vara onormal då jag tycker att jag står jämt på sjunde steget, kanske för att jag är äldre… men din “trappa”, Martina förklarar för mig många andras beteende..
Härligt! Då ska du vara riktigt nöjd och stolt tycker jag 🙂
Intressant! Gjorde faktiskt en video häromdagen om vikten av att acceptera nuläget.
Jag gjorde själv en touchdown på steg 6, gled snabbt över till 7 och ligger stabilt där. Jag känner mig helt lugn. Inget blir bättre av att jag oroar mig eller tjafsar om vad som är rätt eller fel. Anpassar mig helt enkelt efter gällande rekommendationer och gör så gott jag kan utifrån det. Sparar på krafterna, de kommer att behövas när vi ska få ordning på allt sen!
Hur jag hamnade i acceptansläget så snabbt? Sedan i höstas har det hänt massor med mig på insidan. Jag har fått ett annat perspektiv på mycket. Ett uppvaknande. Så mycket bättre kan jag nog inte förklara det.
Vad gäller corona har jag i dagarna sett i övrigt förnuftiga människor vara helt fast i steg 1 – 2. Tanken att detta SKULLE KUNNA vara allvarligare än en förkylning eller en lätt influensa tar de helt enkelt inte till sig. Det mänskliga psykets förmåga att ljuga för sig själv är verkligen intressant.
Minns för övrigt första gången jag var på mammografi. På den tiden hade man vanliga röntgenplåtar och tog bara en plåt på varje bröst. Eftersom jag är “rikt utrustad” fick jag en kallelse att komma tillbaka. Varför visste jag ju inte men kände en rejäl vånda. När jag var på väg till undersökning nr 2 hade jag mest lust att springa därifrån men så sa jag till mig själv “hur dum är du”, har du cancer kan du inte springa ifrån den, den finns i kroppen och inte på någon röntgenbild. Nu var det, tack och lov, inte så; bara täta bröst. Men visst reagerar man irrationellt många gånger.
Vilken självinsikt!
Om du har tid och lust att dela din kunnighet så har jag en fråga som du säkert har svaret på..
-Om ett virus väl är inne i kroppen – KAN kroppen känna igen att det är ett virus (utan att man haft precis samma förut) och avvärja det, utan att man får ett enda symptom (förutom kanske lite trötthet för att kroppen lägger energi på detta)?
Japp så kan det bli!
Låt se den här kristrappan är det ett eget påfund ? Jag vet att Cullberg brukar tala om de fyra faserna (chock, reaktion, bearbetning och nyorientering) eller har du hämtad den någon annan stans ifrån ?
Nej det är ett eget påfund men givetvis skapat av allting som jag läser.
Helt klart på steg 7.
I början steg 1 och 2, sedan hoppade jag till 7.
Bara gilla läget.
Jag är på steg sju om vi talar om att acceptera det abstrakta läge vi befinner oss i. Vi får information från media, samhället börjar påverkas, men vi lever fortfarande förhållandevis väl och normalt. Om jag har vishet och mindfulness som räcker till för total acceptans om läget skulle bli kännbart lidande och svårigheter för mig, mina kära och för allt det jag känner till som en ” trygg och normal verklighet” Det vet jag ingenting om nu. Under tiden lägger jag stor vikt vid att fortsätta utveckla det jag tror behövs för en sådan total acceptans. Menar du nirvana?
Nej jag menar inte nirvana, jag tycker inte att acceptans är i närheten av nirvana!
Skojade lite 😉
Men jag tycker total acceptans är mer och mer ogripbart. Det finns så vaga förnekelse-tendenser ibland att det kan vara svårt att helt veta var man är. Och som sagt vi är bara i början av svårigheter som kanske kan pröva oss.
Min trappa har en annan rangordning och innehåller bara tre steg.
1) total acceptans
2) funderar över lösningar
3) förhandlar om lösningarna
Du måste ha ett lugnt och rationellt psyke 🙂