Dags för ett litet autenticitets-inlägg igen! Jag har drivit en personlig autenticitets-kampanj sedan något år tillbaka när jag beslöt mig för att åtminstone försöka våga vara mig själv fullt ut.
Det är inte lätt, och jag ser att många kämpar med samma sak!
Anledningen till att man inte riktigt vågar vara sig själv är ofta att man fått tung kritig för att vara just det. Folk som försöker få en att vara någon man inte är, eller till och med ge en diagnoser som man har eller inte har. Det är så lurigt att känna att man har personlighetsdrag som inte är okej, som gör en “oanställningsbar” eller som kommer göra att man kvalar in för en diagnos eller till och med medicinering. Folk är generellt sett så rädda för att vara annorlunda eller knäppa att de bara kör på utan att känna efter. Det kan vara en anledning till att vi har så många utbrända människor idag, för att de bara har pressat och pressat utan att känna efter.
Jag tror att många psykiatriska diagnoser kommer försvinna när vi kan lära oss att acceptera att olika människor funkar på olika sätt och har olika behov. En annan teori är att många negativa “diagnoser” kommer från antingen ångest (som rotorsak) eller för att vi tror att vi måste funka på ett sätt som vi inte funkar på.
ATT VARA AUTENTISK KAN VARA DRAMATISKT
Att börja bli mer sann mot sig själv kan vara en väldigt dramatisk upplevelse. Man kan behöva säga upp sig, göra slut med sin partner eller med kompisar, man kan behöva flytta, klippa av sig håret, ändra sin klädstil, flytta ut i skogen, börja ta danslektioner eller vad som helst som man plötsligt känner är helt nödvändigt för att fortsätta existera.
Jag tror på att följa de här impulserna, våga göra de för att se vart det leder, hur läskigt det än må vara. Fler och fler verkar komma till den här slutsatsen nu, att vad vi har gjort hittills funkar bara inte. Detta livet är för dig att leva, inte för att du ska framstå på något visst vis inför någon annan. Inte för att du ska plocka poäng i något hemligt, osynligt poängsystem utan bara för att du ska vara du. Bara att vara är alldeles tillräckligt. Kan det vara så enkelt? Jag tror det.
“TÄNK OM DET INTE ÄR JAG SOM ÄR KONSTIG, TÄNK OM DET ÄR ALLA ANDRA?”
Tänk om olika människor lär sig saker på olika sätt, tänk om olika människor har olika interna processer, olika behov och olika talanger. Ska man då verkligen mäta sig mot samma måttstock?
Jag hade lite annorlunda inlärningsstil när jag var liten, och hade ganska lätt för att komma ihåg grejer för att jag “såg” texten jag hade läst framför mig. Därför blev jag då och då anklagad för fusk för att jag på prov citerade läroboken ordagrant mening för mening. För att undvika de fick jag försöka komma ihåg saker på mer omständiga sätt som tog längre tid och inte passade mig. Likaså var det med matte, där kunde jag sällan visa hur jag kommit fram till svaret och fick ofta fel trots att svaret var rätt. Det gjorde att jag trodde att jag totalsög på matte väldigt länge, och först på Chalmers insåg jag att jag var rätt bra på abstrakt tänkande.
Det är lite av en labyrint att navigera sig fram till vad som är rätt för en själv, utan att påverkas av hur man borde vara eller borde göra. Skitsvårt! Jag kämpar med min personliga utveckling varje dag, försöker acceptera och vara mig själv, följa mina impulser och bara vara jag.
Kan du känna igen dig i det här?
Har du några bra knep eller metoder för att vara mer av den du är?
Jag jobbar mycket med att vara den jag är och har gått från att tro att jag är extrovert till att inse att jag faktiskt är introvert i mitt balanserade tillstånd, till exempel. Älskar att vara själv nu, från att ha blivit oerhört rastlös om jag inte alltid hade sällskap och något att göra. Försöker vara sann, ärlig och inte be om ursäkt för mig själv, få skuldkänslor osv.
MEN, betyder “att vara sig själv” att öppna upp sig och dela mer, med några eller t o m fler? Jag tror på ett liv efter detta, att man kan kommunicera med dem på “andra sidan”, jag mediterar mm och känner att det är en stor del av den jag är och känner man inte till det, så känner man inte MIG. Men att vara öppen med det (som ofta anses som lite konstigt och knäppt) skulle vara ett jättestort steg. Som att komma ut ur garderoben. Hur tänker du/ni? Är det bra att vara den man är, oavsett, till 100%? Eller att vara lite hemlighetsfull och hålla uppe en högre integritet gentemot omgivningen? Skulle vara intressant att höra tankarna. 🙂
Det är skitsvårt, jag känner mig alltid lite dum när jag pratar om spirituella saker och har definitivt inte kommit ut ur garderoben ännu. När folk tycker att jag verkar flummig tänker jag “du skulle BARA veta!!!” 😀 Spiritualiteten är en jättestor del för mig med men kan tyvärr inte dela det med så många, många skrattar ju ut det eller tycker man är helt konstig. Kanske dela det med de som förstår och hålla hög integritet mot resten?
Eller så är det just DET som du ska komma ut med?
Det är fel att pracka på människor olika diagnoser bara för att de inte beter sig enligt normen. Men för mig har det varit bra att faktiskt få en diagnos. Nu vet jag att jag har en personlighetsstörning, och det har gett mig större förståelse för mig själv. Jag behöver inte längre anklaga och hata mig själv för alla de svårigheter jag har haft under hela mitt liv, och fortfarande har. Alla gånger jag farit illa, alla gånger jag har känt mig annorlunda, alla gånger jag inte kunnat gå ut genom ytterdörren av rädsla för att stöta på en människa. Allt det beror på att jag har en personlighetsstörning. Och det är så skönt att veta. Jag kommer att få jobba hårt med mig själv i hela mitt liv. För de svårigheter jag har sitter som hål i min personlighet och det går aldrig att fylla dem. Men det är okej. Jag har aldrig älskat mig själv så mycket som jag gör nu. Jag är stolt över mig själv, för att jag är en riktig kämpe, att jag klarat av att gå i motvind i alla dessa år. Jag är stark! Jag är inte som andra, och det kan vara svårt för mig. Ju mer jag accepterar att jag är som jag är, och tillåter mig att vara så, desto mindre tänker jag på vad andra tycker om mig.
Men är det en störning verkligen? Eller är det bara ditt unika och fantastiska sätt att uttrycka dig själv på?
Man kan ju se det på vilket sätt man vill egentligen. När min personlighet utvecklades fick jag inte det stöd jag behövde av mina föräldrar, och jag fick även mycket negativt. Detta gjorde att utvecklingen av min personlighet blev störd/rubbad. Till exempel så är jag som ett barn eller tonåring på många känslomässiga plan, vilket en normalstörd människa inte är. Det kan komma fram i olika situationer till exempel i kontakten med andra människor. Mitt intellektuella jag klarar av att ha en vuxen konversation, medans mitt känslomässiga jag är ett barn och tycker det är väldigt läskigt. Utan att jag kan kontrollera det så “checkar” känslorna ut, de försvinner från min kropp. Detta är mycket obehagligt för man är inte komplett utan sina känslor, det gör till exempel att jag inte kan relatera till andra eller mig själv. Det är svårt att förklara men jag ser på det som en störning, eller ett handikapp. Däremot så gör det mig unik 😉
Jag förstår, tack för din kommentar! 🙂
jag är under konstruktion just nu för att bli mig själv 2.0.
men en “uppgradering” av mig själv- för mig själv handlar inte så mycket om vad andra vill utan att lyssna på min intuition och våga lita på vad som är bäst för mig.
ta ett steg tillbaka och försöka bena ut hur jag hamnat där jag är idag, “connecting the dots” så att säga.
idag lämnade jag in blanketter för studieuppehåll, andra gången nu!
tog ett år vardera på två olika högskoleprogram innan jag insåg vad fan det är jag vill göra med mitt liv egentligen.
sa upp boendet förra veckan (bor nu i tonårsrummet hos mor och far) också men pojkvännen får iaf vara kvar så länge!
möter mycket om-och men när jag berättar för andra om mina planer, men jag bryr mig inte längre. nu när jag är i en känsla av “flow” så känns alla dessa beslut som först kändes väldigt läskiga jobbiga och svåra, så himla självklara.
som att allt det jag tidigare simmade i bara var en tjock dimma.
jag är lyckligt lottad som funnit min dröm vid 23-års ålder.
jag ska bli waldorfpedagog och så är det bara.
tack martina! för att du inspirerar.
jag är här dagligen trots att jag är varken speciellt tränings-eller keto intresserad.
det som lockar mig till din sida är ditt engagemang och styrkan du förmedlar. du inspirerar mig till att våga följa mina drömmar och våga vara lite annorlunda eller vara lite mer mig själv. du är ett levande exempel på att allt ordnar sig alltid och att det är bra att kasta loss ankaret och våga följa strömmen. den strömmen som är ämnad för en själv så att säga.
Tack A vilken fin kommentar!
Du kanske ser igenom att min blogg inte handlar om kost och träning egentligen 🙂
Hmm.. jag vet inte..
Alltså jag VET att du så klart har rätt här. Vi har ju bara ett liv så självklart ska vi leva det som oss själva.
Men sanningen är att den JAG är inte är den jag vill vara. Det är därför jag knarkar självhjälps böcker och dylikt – för att kunna förbättra mig själv! Min personlighet är väldigt hoppig och nipprig, men intelligent. Tar snabba beslut och ser svåra mönster på en gång. Men där slutar fördelarna. jag blir väldigt snabbt uttråkad och av varje 20 projekt jag startar (med stor entusiasm) så gör jag klart max 2. Kan inte fullfölja mina åtaganden om jag inte piskar mig själv mentalt. Avskyr mig själv för det!
Så att leva autentiskt skulle ingen ge mig löning för.. ☺
Det kanske är fantastiska egenskaper du sitter på om du bara let it flow? Du tänker att fördelarna slutar med att du är smart och snabb, men tänk om de andra egenskaperna egentligen är styrkor också?
Rekommenderar tv-serien Black Mirror i allmänhet och första avsnittet i den senaste/tredje säsongen i synnerhet.
Avsnittet heter Nosedive och handlar om just detta med att vara autentisk kontra artificiell, och allt styrs av ett poängsystem.
Tack!
+1, extremt bra serie
Haha, känner igen mig i det där med inlärning och skolan! Jag minns att jag fick skrivkramp inför varje uppsats. Kom sedan på att jag skriver bäst intuitivt, istället för den metod med disposition etc som vi blev itutade av varenda lärare. Och framförallt upptäckte jag att jag är grymt bra på att skriva – rätt bra med tanke på att jag trodde jag var kass! 🙂
Sen har vi större grejer. Livsval, som jag bävar inför då det skulle kunna riskera min försörjning, och kanske även hälsan då jag inte vet om det kan ge ohanterlig stress. Å andra sidan vore det trist att aldrig försöka nå en av de där riktigt stora drömmarna. Jag söker ständigt mod, styrka och kunskap för att våga.
Först och främst vill jag tacka dig för att du är så öppen och delar med dig av så personliga erfarenheter. Det är inspirerande och gör att jag tänker mer kring mig själv och hur jag kan vara mer ärlig mot mig själv. Jag är ganska olik dig på många sätt men kan ändå känna igen mig själv en hel del när det kommet till känslor kring hur jag blivit behandlad. Jag har också mycket erfarenhet av att människor vill ändra på mig, att jag klär mig fel, inte festar och inte gör saker som jag “borde”. De senaste åren har jag verkligen rannsakat mig själv och gjort en del förändringar, bytte utbildning trotts att jag var färdig och skulle ta kandidaten, reste en drömresa, flyttade och skaffade barn utan att vara färdig med min utbildning och “bara” ha en lägenhet i stan. Provocerar en hel del människor i min omgivning att jag inte följer normen.
Men till din fråga: Jag tror det handlar om att ständigt vara i en process, den tar liksom aldrig slut och att aldrig sluta lära sig nya saker. Att hela tiden kritisera och utmana sig själv och sina ståndpunkter och att omge sig av andra människor som gör likadant. Sen har jag börjar ifrågasätta alla mina känslor, varför blir jag provocerad av något, varför blir jag arg/ledsen/besviken när detta och detta händer? Ofta kommer jag fram till att det handlar om mina egna tillkortakommanden och blir då motiverad att göra något åt det.
Kan även konstatera att ta del av hela lchf- och paleo-rörelsen som är väldigt normkritisk och självanalyserande hjälper. Även den del av yoga som jag tar del av väcker många positiva tankar om en själv och handlar om att vara sann mot sig själv och lyssna på sin kropp.
Tack för en bra blogg!
Så himla bra skrivet!
Ja, det är svårt, väldigt lätt att köra på i gamla invanda hjulspår och styras av rädsla över att inte bli accepterad, omtyckt m.m. och inte våga visa sitt riktiga jag mer.
Jag glömmer dessutom av att försöka vara mig själv mer (den del jag åtminstone känner till, har anpassat mig så mycket under mitt liv att jag känner att mycket av mig själv är borttappat tyvärr) och behöver verkligen påminnas om det som du gör nu! Tack för det! 🙂
Känner igen mig i både i det där med att citera ordagrant ur boken på prov i skolan (fast troligtvis inte lika många meningar som du och lika mycket, blev aldrig anklagad för fusk i alla fall) och att komma fram till rätt svar gällande matten men heller inte kunna visa hur jag gjorde och då och där med inte få rätt för det eller åtminstone inte full poäng om det var ett tal som skulle ge 3 poäng.
På min arbetsplats vill man att olika personlighetstyper (introverter/extroverter/etc) ska jobba med sig själva för att förstå andra bättre men också anpassa sig för att andra ska förstå en bättre. Ett slags rörelse mot en mittpunkt. Alla får gå på analys och får råd hur de kan ändra sig. Tyvärr är känslan att man egentligen vill få introverter att “bli” extroverter. I mitt fall blev det ett uppvaknande att förstå mig själv och istället för att anpassa mig, bejakar jag nu min introverta personlighet. I och med att alla på jobbet kan detta med personligheter nu så blir det ofta roliga kommentarer att du är ju sån och sån och det har blivit större tolerans snarare än anpassning och det gillar jag.
Vad gäller diagnoser har jag tänkt att man borde nog istället ofta tala om personlighetstyp och inte diagnos. Tex kan nog väldigt introverta anses ha en viss diagnos i ett samhälle/en tid som hyllar det extroverta, medan väldigt extroverta kan anses ha viss diagnos i ett samhälle/en tid som hyllar introverta. Lite överdrivet: Fram till 1980 talet (hyllade man introverta i Sverige – en svensk tiger) och spärrade-in/el-chockade folk som ansågs hysteriska eller sexuellt överaktiva – förmodligen var många bara väldigt extroverta. Efter 1980 sätter man diagnos-på/spärrar-in folk som inte fungerar om det inte får vara själva, göra på sitt sätt och förlorar energi med andra. Introverta har väldigt svårt i skolor med stora klasser och många elever, det kan vara en förklaring till att det svenska skolsystemet knakar. Nördarna som kommer på nya tekniska lösningar (biohackar mm) är ofta introverter.
Grymma ord och sååå sanna! Gjorde det där jobbiga för några år sedan, slut med killen, flyttade, jag bröt till och med min min familj. Nu finns ny drivkrafter i livet som inte går ut på att göra som alla andra (villa, volvo, vovve) Brukar envisas med att säga att ett livat liv är vi alla värda men att bara hålla sig levande önskar jag ingen. Gillar din liknelse med osynliga poängsystem, spot on alltså! Ha en grym dag Martina!
Tack Mikaela! 😀
Tack Martina för ditt mod! Tack också för allt du delar, du är verkligen inspirerande! Jag vill från hjärtat tipsa om en bok som kan ge förståelse och insikten varför det kan finnas motgångar när det gäller att våga vara/visa sig själv. Författaren heter Brené Brown och boken “Mod att vara sårbar”. Om inte annat så lyssna på Brené på youtube. ?
Tack!
Jag log brett när jag läste om ditt “fotografiska” minne i skolan. Jag hade det likadant, “Du har ju inte skrivit hur du räknade ut det” eller “hur kunde du komma ihåg hela listan på 15 detaljer” ??? Jag vet inte, jag såg dom i mitt huvud.
Mycket intressant inlägg, mycket för mig att tänka på då jag ofta ses som annorlunda i mitt sätt att tänka, prata och vara. Anser själv att jag tänker mer “manligt” och att jag väljer andra vägar… men so tur är så bryr jag mig inte alltför mycket om vad andra tycker.
Hoppas du får en skön Allhelgonahelg!
Tack Marice!
Tror inte det är fotografiskt utan bara väldigt visuellt, det är tydligen inte så vanligt! Kul att du kände igen dig! 😀
Först vill jag säga att jag omprövat “att vara den jag är” senaste åren. Tidigare tänkte jag att det fanns ett sant jag som var orubbligt och stöpt i cement. Nu tänker jag att “den jag är” ständigt är i förändring, precis som allt annat. Den jag var när jag var 20 år finns faktiskt inte längre, mer än delvis, det som fortfarande inte förändrats och som minnen. Förr skulle detta gett mig ångest och jag skulle tänkt att jag inte har en identitet om den kan ändras, nu känns det mkt bra att följa med livets förändringar och “bli på nytt” om och om igen.
Min erfarenhet är att som ung är det extra svårt med det du skriver om. Man är så påpassad av alla. Det finns så mkt man ska leva upp till. Idén att en ung kvinna behöver beskydd och goda råd för att klara sig tex kanske spär man på detta (jag gjorde det) för att det förväntas av en attraktiv kvinna att vara ödmjuk och följsam i sitt uttryck. Senare blir det bättre, för att man slutar bry sig och för att man får en annan utstrålning, ofta, som gör att folk tror man vet vad man håller på med (mindre kvinnlig?). Detta förändras nu snabbt som tur är, så kanske lättare framöver att vara just ung kvinna.
Var du befinner dig spelar roll. Jag har två huvudarenor just nu där jag är ofta. Den ena är en ganska “mainstream-miljö” där de flesta gör det som är vanligt, fritid, boende, underhållning, litteratur, mat, resor, klädsel. När jag är där väljer jag att inte jämföra mig eller lägga vikt på att jag är annorlunda och sticker ut, eftersom jag vet att jag valt helt annan livsstil och annat än de flesta där. Det är ok om jag inte sätter igång att problematisera eller argumentera för en massa saker där jag tänker och gör annorlunda.
De andra miljöerna där jag befinner mig ofta är mer samstämmigt med den livsstil jag valt och de intressen jag har. Då känner jag oftare igen mina val och tankar i andra jag möter och på så vis är det en enklare miljö att navigera i.
Tack, fin kommentar som vanligt. Jag kan bara instämma!
Jag har gjort både en inre och yttre resa. Genom att förändra min kost och livsstil har jag lyckats rulla tillbaka diabetes och celiaki men detta har också gjort att jag kunnat se tillbaka på min uppväxt och förstå varför jag utvecklats till den person jag är idag. En fantastisk resa kort sagt.
Inte ljuga. Saga saker som de ar, saga om det ar fel, ratta till det som ar fel. Inse att alla andra inte bryr sig ett dugg om en, utan man far gora det man kan och vill. Osynliga poangsystem tycker jag ar ett bra uttryck!