Det här inlägget är borttaget men bibehållet för kommentarer och SEO. Läs om min upplevelse från 2013 här, min upplevelse från 2021 här och min objektiva guide till Dhamma Sobhana i Ödeshög här!
Namaste 😉
Hej! 👋 Jag skriver numera om andra saker än livsstilsoptimering/biohacking, men de inläggen finns kvar här på bloggen. Fokuserar alltså mindre på prestation & mer på livskvalité i största allmänhet. Delar lite tankar om det när jag får feeling!
Det här inlägget är borttaget men bibehållet för kommentarer och SEO. Läs om min upplevelse från 2013 här, min upplevelse från 2021 här och min objektiva guide till Dhamma Sobhana i Ödeshög här!
Namaste 😉
Det här blogginlägget är från 2013 från min första 10-dagars Vipassana-sittning på Dhamma Sobhana i Ödeshög. Du hittar en utförlig och objektiv beskrivning av lägret här, samt intrycken från min senaste sittning 2021 här.
Vilken rekordlång bloggpaus det har blivit, jag måste verkligen få tacka för alla fina kommentarer både här på bloggen, facebook och instagram! ♥
Jag är alltså äntligen tillbaka, och jag tänkte försöka berätta om min upplevelse av det tio dagar långa Vipassana-lägret i Småländska Ödeshög, vilket verkligen inte är en lätt uppgift för intrycken och insikterna är både många, motsägelsefulla och helt kors och tvärs. Det första jag gjorde när kursen var slut och jag fick tillbaka min laptop var att på den fyra timmar långa bussresan hem skriva 30 sidor dagbok för att försöka reda ut vad jag egentligen gjort och varit med om.
Jag kom tillbaka till Göteborg igår vid 14-tiden och blev upphämtad av min kära make. Han hade haft manlighetsvecka och odlat ett helskägg, lyssnat på hårdrock och kört MC så jag kände knappt igen honom. När vi kom hem bakade han sin signatur fitness/lowcarb-tårta till mig och sedan la vi oss ute i solen i gräset och pratade massor och åt upp hela tårtan. Även då var det svårt att förklara och strukturera upp mina intryck så det kändes mest som att jag tillbringade några timmar med att svamla. Jag vet inte om Mattias blev så mycket klokare heller.
Mattias bakar fitness/low-carb-tårta with love ❤
Tyvärr blev jag inte helfrälst i lägret som sådant och jag ska förklara varför i den här texten. Jag kom till lägret på onsdagen den 26e augusti, och väl framme var jag tvungen att bekräfta flera gånger både skriftligt och muntligt att jag inte skulle lämna stället förrän efter tolv dagar. Jag var tvungen att kryssa i en ruta med texten “Jag lovar att inte lämna lägret” och skriva under med mitt blod (okej nu överdriver jag men ni fattar). Då blev jag kallad till läraren för att förklara mig och jag sa att jag inte kunde lämna en hundraprocentig garanti på att jag skulle stanna eftersom jag inte visste hur mitt mående skulle vara. Det var det mest ärliga svaret jag kunde uppbringa istället för att ljuga “ja jag lovar” och sedan bryta det. Det kändes inte rätt.
“Men om jag mår dåligt eller något händer, då måste jag ju få lämna?” Sa jag och läraren nekade. “Men om jag får borrelia eller dör då, får jag lämna då?” Ja det fick jag. Jag tror att läraren blev lite trött på min neurotisism.
Den andra punkten på temat neurotisism är att servarna gick igenom våra väskor väldigt noga och plockade ut allting som inte var kläder och tandborste i princip. Vi fick inte ha några läkemedel med in och jag som alltid har “akut-benzo” på mig blev av med det förstås. Jag är ingen stor användare, inte alls, det är bara en mental trygghet att ha eftersom jag lidit av så svår panikångest tidigare. Ni som har ångestproblematik förstår säkert det där med säkerhetslinor och hur man tänker när ångesten lamslår en. Att jag inte fick behålla mina 5mg Sobril gjorde mig förstås också väldigt nervös och orolig.
Kvällsföreläsningarna upprepade minst tio gånger de första tre dagarna att man absolut inte fick åka hem. Inte under några omständigheter. De poängterade att det var direkt farligt att åka hem för att vi nu utförde en operation av själen. Att bli kvarhållen mot min vilja eller ens antyda det är en trauma-trigger för mig vilket ökade min ångestnivå väldigt mycket, vilket försvårade min meditation onödigt mycket.
På grund av min neurotiska läggning och att jag inte fick ha mina livlinor drabbades jag förstås av mycket motvilja. Det gjorde att meditationen blev väldigt dålig. Att fokusera på andningen var så svårt när jag hela tiden kämpade emot mina funderingar på om de faktiskt skulle försöka hålla kvar mig mot min vilja. Är inte det olagligt liksom? Innan jag åkte hade jag läst om människor som fått fly från Vipassana-läger och blivit kvarhållna fysiskt. Inte i Sverige, men ändå.
Mitt andra hinder för att delta ordentligt var att jag inte förstod föreläsningarna. Vi fick höra om och om igen att vi utförde en djup, kirurgisk operation av själen. En smärtsam operation, och jag fick ingen förklaring till orden. Återigen var jag hos läraren för att fråga vad jag skulle tolka in i orden exakt. Vad för typ av operation? Vad ska hända? Inget svar. Jag frågade detta varje dag “Vad för operation? Vad ska hända?” Inget svar. Sjätte dagen ställde jag samma fråga för sjätte gången och fick då till svar att operationen började dag ett med att observera andningen. “Va?” Förvirringen var total! Frustrationen var olidlig!
Om det är någonting jag har svårt för så är det att inte få en förklaring ens när jag desperat ber om det igen och igen. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför de ville hindra min meditation på det sättet. Läraren hade bara kunnat säga att det som kommer upp (tankar och känslor) när jag observerar andningen, är det vi “opererar ut” under kursens gång. No more, no less. Jag hade nöjt mig! Nu var jag istället fly förbannad!
Även sjunde dagen gick åt till denna ilska och frustration vilket såhär i efterhand känns så otroligt onödigt. Min åsikt är att eleverna ska få de förutsättningar läraren kan ge för att skapa en god atmosfär för att meditera. Inte medvetet lägga krokben för någon som uppenbarligen lider av ångest, oro och upphakade tankar. En mer harmonisk människa kanske hade kunnat ta det med ro, men just en harmonisk liten solstråle är inte vem jag är!
Efter några dagar på lägret börjar man att sitta med fast beslutsamhet. Det betyder att man inte får öppna ögonen, händerna eller benen, alltså inte ändra ställning under en hel timme. Det gick ganska bra eftersom jag som pluggat en hel del i mina dagar övat på det här massor. Jag kan sitta mig igenom smärta, kissnödighet och bortdomnade ben men efter 60 timmars ihärdigt sittande fick jag faktiskt ont i ryggen. BRUTALT ont i ryggen!
Ryggsmärtorna som kom var inte nådiga. Jag ville krypa ur mitt eget skinn! Jag vred mig av smärta och bad gråtandes om en stol eller ett ryggstöd men svaret var återigen nej. Blankt nej. Jag kände mig torterad. Tanken var att jag skulle sitta mig igenom smärtan med bibehållen sinnesjämvikt, men återigen kändes det mest som ett hinder för meditationen. Ett onödigt hinder för en nybörjare.
Okej om jag ska sluta gnälla och vara lite positiv så var det inte enbart eländes elände. Lägret är ju elva-tolv dagar långt totalt varav tio dagar som spenderas i ädel tystnad. Sista dagen får man prata med sina med-meditatörer och det är otroligt roligt och givande att ha alla samtal, höra hur det har gått för de andra. Lära känna fina människor som är intresserade av samma saker! Det var utvecklande för mig eftersom så många kommit väldigt långt på sin egna andliga resa.
En annan sak var att jag verkligen fick en praktisk förståelse för det här med sinnesjämvikt vilket jag kan behöva. Just jämvikt är inget jag har haft i mitt sinne någonsin. Jag ligger helt klart på det bipolära spektrumet (dock endast dokumenterad EIPS men ändå) så att öva på sinnesjämvikt är väldigt, väldigt viktigt för mig. Livsnödvändigt.
I total tystnad och stillhet får hjärnan verkligen fritt spelrum vilket gjorde att många ovärderliga insikter kunde komma till mig. Jag kunde sålla negativa, spiraliserande tankar från saker som faktiskt var vettiga. Jag upplevde att jag kunde kommunicera med mig själv och få ut något bra. Till slut ramlade ju poletten ned om vad “operationen av själen” innebär och jag kunde skaka upp mycket skräp till ytan som läkte mig på en helt ny nivå.
Sist men inte minst satte lägret mig på en ny bana genom att ge mig insikter kring vad jag vill göra och vad som är viktigt för mig. När jag kom tillbaka till verkligheten var det som en uppgraderad version.
Jag tror inte att jag kommer åka igen faktiskt och jag tror inte att jag kommer meditera så mycket heller eftersom meditation inte är min grej. Jo men efter 160 timmar kan jag säga det med säkerhet! Jag gillar mindfulness i vardagen, absolut, och att vara närvarande i det jag gör. Det är viktigt. Men jag tror inte att meditation av den här typen kommer att ge mig mer. Jag har fortfarande ont i ryggen och behöver först och främst boka in en massage!
Berätta gärna om du varit på Vipassana och vad du tyckte om det! 🙂
Först visste jag inte om jag skulle blogga om detta överhuvudtaget, men efter en stunds funderande tänkte jag “varför inte?” så nu kör vi:
För några veckor sedan ramlade det ned handskrivna brev i mitt brevinkast, skrivna av en vän till mig som har ett väldigt djupt intellekt och en enorm empati och förståelse för andra människor (även för mig hehe) och förutom att det var det finaste jag någonsin sett uttryckas i text, så blev jag såklart djupt rörd enda in i själen. Det var bortom ord och begrepp helt enkelt.
Kärnan i breven var att det fanns något som jag borde prova, något som skulle få mig över mina hinder och göra mig ännu starkare, och ännu friare än jag redan är. Det handlade om Vipassana meditation, och det finns bara ett center i norden och det ligger i Ödeshög. Vipassana meditationen utvecklades av Buddha för 2500 år sedan, så det är en ganska beprövad metod, men den är inte för alla.
Man måste veta vad man ger sig in på, och man måste veta vad man vill få ut. Kursen är 10 dagar lång och det är den kortaste kursen. Reglerna är mycket strikta. All kommunikation med omvärlden är förbjuden, liksom all kommunikation med de övriga deltagarna. Man får inte ha kroppskontakt eller ens ögonkontakt, och man får inte använda kroppsspråk eller skriva på lappar. Penna och papper är förbjudet, och självklart dator, telefon och tidningar också.
Varje morgon klockan 04.00 ringer gong-gongen och det är dags för meditation som pågår fram till 21.00 på kvällen. 21.30 släcks ljuset och det blir nattvila. Efter 10 dagar har man alltså spenderat ca 120 timmar i lotusställningen, i ädel tystnad.
Det här innebär att man går djupt ned i sig själv, lager för lager och möter allting som kan komma upp, för att kunna komma ut starkare än någonsin. Det kräver alltså att man är stark som person, fokuserad och målinriktad. Jag ser verkligen fram emot kursen, jag ser fram emot att få lära mig meditationstekniken och jag ser fram emot att få komma tillbaka efteråt.
Det här är det mest extrema jag någonsin har gjort, mer extremt än att spurta upp för mount fuji eller springa halvmaraton otränad i converse. Mer extremt än att läsa in tekniskt basår på 5 månader eller ställa upp i SM i bänkpress. Detta är helt enkelt det mest extrema jag kan komma på, men jag följer en stig som är upptrampad och jag blir hållen i handen.
Nu strax, närmare bestämt 07.50 avgår min buss från Göteborg, och jag är tillbaka igen den 7e september. Jag kommer alltså att ha en liten bloggpaus, men jag hoppas att ni förstår ♥
Ta väl hand om er alla underbara läsare, så hörs vi snart igen! ♥
Med bra självkänsla inser man att det är man själv som styr i sitt egna liv. Med bra självkänsla kan ingen få en att göra något man inte vill, eller få en att avstå från något man vill. Med bra självkänsla inser man att bara det bästa är gott nog.
LCHF-ingenjören är en tjej som i sina blogginlägg förmedlar det intrinsikala värdet av att acceptera & älska sig själv, och det är så ovanligt att jag verkligen hajjar till & sugs in det hon skriver. De enda jag tänker är “Ja, My – bra! Fler måste börja tänka som du!” Jag vill såklart sprida läran om LCHF, hur man håller sin kropp stark, snygg, frisk & ung men det är en sak som är så otroligt mycket viktigare: Självkänsla.
Jag tror att svenskar är ett folk med genuint dålig självkänsla, och väldigt mycket ångest också. Jag har varit där själv, djupt nere i varenda träsk men lyckats att slå mig fri & komma ut i ljuset. Jag är inte framme än såklart, men jag jobbar varje dag på att älska & acceptera mig själv & alla runtomkring mig & det GÖR VÄRLDENS skillnad!
Det kan verka töntigt, onödigt eller jobbigt att skriva i en “Jag är bra”-bok, men det är det inte. De 5 minuterna man investerar varje dag betalar tillbaka sig tusenfalt!
Såhär kan min bra-bok se ut, jag tar idag som exempel:
“Positive reinforcement” Tänk på egenskaper som du vill ha, och hitta tillfällen då du faktiskt uppfyllt dem! Jag vill vara modig, konsekvent & beslutsam till exempel, då är det bra att sätta etiketter på det man gör 🙂
Det är här LCHF:are går bet ibland, när de får höra “ät tills du är mätt.” Den som inte vet när detta infinner sig behöver inte vara orolig, för det här är helt normalt!
Urmänniskan hade aldrig särskilt mycket mat, och den maten som fanns var extremt kalorisnål i förhållande till sin näring. Tvärtom mot den västerländska maten! Urmänniskan vräkte i sig de som fanns tills det var slut och gick sen hem och däckade i grottan. Mätt och belåten. Många studier har gjorts för att testa människors förmåga att känna mättnad, och alla visar samma sak. Vi känner den “för sent” när magen redan är proppfull och gör ont. “Aj va mätt jag blev” säger vi och lutar oss över bordet. Har du gjort så någon gång?
Ett intressant soppexperiment
I ett experiment, som du säkert hört talas om, var soppskålar fyllda med soppa uppställda runt ett bord. I botten på soppskålen fanns ett hål och en slang till en stor “sopptank.” Detta visste inte försökspersonerna som skulle äta soppan. När de slevade i sig soppan fylldes den hela tiden på och i slutet av experimentet hade de ätit flera gånger mer än om de hade fått fylla på sin soppskål själva. Hur mycket mat som finns på tallriken, det vi kan se, är en parameter för att “känna” mättnad. “Nu har jag ätit upp allt, nu är jag mätt.”
Det är inte ovanligt att den fysiska mättnaden kommer 20-30 minuter EFTER att du ätit upp, så när de finns “oändligt” med mat och du äter TILLS du är mätt – har du antagligen ätit ALLDELES för mycket. Detta helt UTAN att du har “tagit sönder din mättnad” och andra tramspåståenden.
Lösningen på problemet
Va inte ledsen för att du inte vet när du ska sluta äta. Få vet de. Bestäm i förväg hur mycket, på ett ungefär, som varje måltid ska vara på i kalorier. Lägg upp det på tallriken och ta inte en portion till. Om du inte vill väga eller räkna, lägg upp så mycket mat du vill äta bara och ät den. Invänta mättnaden.
Välkommen till Sveriges mest omfattande biohacking-blogg. Jag som skriver här heter Martina och är en nyfiken själ som brinner för att förstå hur saker hänger ihop och fungerar. Allt jag skriver har i syfte att uppmuntra till dialog. Det betyder att jag vill att vi pratar med varandra och hjälps åt att tänka, utvecklas och inspireras för att må bättre och hitta nya lösningar på gamla problem. Jag påstår alltså inte att jag sitter inne med “sanningen” utan allt kan bli föremål för reflektion och diskussion! Det är så vi lär oss och blir bättre, vilket är själva kärnan i biohacking och alla former av självförbättring.
Alla kommentarer godkännes manuellt. Det är bara jag som skriver här och bloggen är personlig.
evolve - All rights reserved Martina Johansson