Jag tror att det var 2005 eller 2006 som jag började bli medveten om min inre bandspelare i huvudet och vilka kasettband den spelade. De var väldigt självkritiska och negativa, och när jag fått upp ögonen för detta så kunde jag successivt skapa nya kasettband. Positiva och konstruktiva affirmationer, positivt självprat som hjälpte mig väldigt mycket. På ett par år hade jag slängt alla gamla dissiga kasettband och hade BARA självförhöjande band kvar, med resultatet att jag blev som en ny människa. Ännu mer sprudlande, handlingskraftig och kompetent.
Men, jag har alltid haft ett väldigt dramatiskt språk och uttrycker mig med väldigt starka ord. Både positivt och negativt, och jag menar inte alltid att låta så dramatisk som jag gör.
Om jag har haft en dålig dag och är besviken på något på jobbet kan jag säga: “jag är såååå deprimerad – allt är kört!” eller om jag kört slut mig på gymmet kanske jag säger att jag håller på att dö eller nått annat starkt uttryck och jag funderade över detta för ett par veckor sedan. Jag tänkte, att om jag nu bytt ut alla mina negativa bandspelare till positiva, och de fick sån grym effekt – tänk om jag då skulle avdramatisera mina känslouttryck och inte använda ord som “deprimerad” “dör” “ångest” “extremt arg” “förjävligt” “katastrofalt” osv utan leta efter mildare uttryck.
Det här är katastrof blir istället Det här var mindre bra,
Jag är deprimerad blir Nu är jag lite besviken på…
Åh vilken ångest blir Det här känns lite olustigt,
osv
Så sagt och gjort kastade jag ut min inre drama queen och inte helt oväntat blev negativa saker mindre negativa. På gymmet orkar jag helt klart mer om jag inte “håller på att dö” utan det bara är “lite tungt” eller “lite svettigt” och en situation som tidigare varit superpinsam blir inte lika jobbig om min inre röst kallar det för “lite tokigt”
Jag blev väldigt nöjd med förändringen så därför ville jag dela med mig av den! Det är riktigt coolt att man kan “programmera” sin egen hjärna på de här sättet! 🙂