Jag har en tendens att dra igång väldigt många projekt samtidigt, och också avsluta dem samtidigt genom att vara ute i sista minuten! Det här är ganska stressigt, men nu för tiden är jag bättre på att TA ANSVAR för mina inre tillstånd och inte förpesta min omgivning med stress. Jag tänker “ja, det här har jag valt” och genom att ge ett inre “ja” till situationen går stora delar av stressen upp i rök.

Tankegången kan se ut såhär: “Åh herregud, deadline på fredag hur ska det gå, tänk om jag…” STOPP! “ja, tänk om jag inte hinner. Då får det helt enkelt bli så för jag har valt den här situationen helt själv” och stressen rinner bort. Det får bli så många “inre ja” som krävs under dagen, så länge stressen tas om hand om inte får löpa amok hejvillt. Min stress, mitt ansvar och mitt val.

En sak som jag måste bli bättre på är att planera bättre och att sänka ambitionsnivån lite, men det har jag haft som mål länge så jag vet inte om det någonsin kommer att hända 😀 Mina vänner som känner mig VÄL, vet att min kreativitet gör mig till en glömsk & lite förvirrad person som är svår att planera saker med – men nya vänner som inte känner mig riskerar att tro att jag är nonchalant & så är det verkligen inte! 🙂

Här är några av mina kommande deadlines som jag jobbar mot just nu

• Färdigställa bokmanuset till min andra bok
• Färdigställa sammanfattning av vad jag ska prata om på Ancestral Health Symposium i augusti
• Förbereda inför Bikini Fitness-tävling nästa lördag (26/4)
• Fixa visum och planera inför USA-resan (28/4)

Nu har jag säkert glömt något men ungefär så, så jag ångar på här 🙂

Hörs lite senare, då kommer ett inlägg om resistent stärkelse som utlovat!

Bild snodd från Motbättreliv

Jag ska skriva ett inlägg om kryssningen alldeles strax men först måste jag säga att det här har varit den absolut MEST jobbiga veckan i mitt liv!

Som du vet brinner jag för personlig utveckling och att hela tiden pusha mig själv UTANFÖR min comfort zone, att möta mina rädslor – våga misslyckas och pressa mig framåt oavsett förutsättningar. Det kan man nog verkligen säga att jag levt upp till de senaste då jag förra lördagen ställde mig på scenen i Alingsås och tävlade i Bikini Fitness för första gången, och igår ställde mig på en helt annan scen och föreläste FÖR FÖRSTA GÅNGEN inför flera hundra människor.

Jag kan berätta att det är min största skräck att föreläsa, jag är väldigt blyg och var alltid “sjuk” när vi skulle hålla föredrag i skolan. Även på Chalmers lyckades jag krångla mig ifrån att presentera muntligt, men nu – NU var det fanemej dags att SE SKRÄCKEN I VITÖGAT.

I WALK MY TALK.

Jag är absolut inte nöjd med föreläsningen, och det kändes som att begå självmord att ställa mig jämte fantastiska My som är en stjärna på att föreläsa, särskilt som jag hade enormt mycket teknikstrul.

Mikrofonen som man hänger runt huvudet passade inte alls mig och ramlade hela tiden av mig, fjärrkontrollen som man byter powerpoint-slides med kunde jag inte hantera eftersom jag stängde av powerpointen varje gång jag skulle byta slides. När man är väldigt nervös är det svårt att i den situationen improvisera och göra något festligt av det, och när föreläsningen avbrutits för femte gången var jag nära att bara kasta av mig allting & säga “nä, det här går inte! jag kan inte detta!” men det GJORDE JAG INTE!

Jag körde igenom allting, jag gjorde presentationen och jag kom ut levande på andra sidan. Det betyder så oerhört mycket för mig, för jag vet hur enkelt det hade varit för mig att bara strunta i det, tacka nej till föreläsningserbjudandet som jag ALLTID gör annars. Man ska ju börja i liten skala, men att börja framför flera hundra personer var en pers som hette duga alltså…

Mitt mantra är: MÖT VARJE RÄDSLA, OCH BRYT ALLA MÖNSTER!
Och, när hela mitt väsen vill ta ett kliv tillbaka – tar jag ett kliv framåt istället!

Efter föreläsningen var jag ganska ledsen och satte mig i ett hörn och tjurade en stund, jag är mänsklig liksom. Och jag är perfektionist. När något inte går som jag tänkt mig blir jag dödsbesviken, så jag behövde vara ifred och bara grotta ned mig i lite elände och olycka ett tag. Det fick ta en timme ungefär sedan fick jag skifta fokus till allting som faktiskt blev bra, titta på min INRE resa och vad allt detta egentligen betyder för mig.

Sen hade jag & My ett stärkande pepp-talk också, som fick mig att fokusera rätt igen och nu är jag bara glad att jag faktiskt kastade mig ut för komfort-stupet med huvudet före.

Jag har fler föreläsningar inbokade i år. Stora föreläsningar, och nu vet jag massor av saker som jag inte visste innan. Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas att genomföra det, eller vilka teknik-strul som kan uppstå men herre jesus vad mycket BÄTTRE det kommer gå nästa gång! 😀

Tack alla ni som var där, och tack för era peppande & stöttande ord efteråt – det gör mig rörd och betyder så mycket för mig ♥