Jag tycker personligen inte att det är fel att ha fel, eller att det skulle vara dåligt att inte veta. Det är ju vad som utgör själva basen för vetenskapen – att någon inte visste hur det funkade och därför ville ta reda på det.
Att man tar reda på ny information betyder dock inte att man har “hittat sanningen” för det är omöjligt. Det finns ingen sanning utan bara bättre eller sämre modeller av verkligheten. På Chalmers insåg jag att allting bara var modeller och inte hur det verkligen var. Allt från hur ström flödar genom en krets, eller hur molekyler utbyter atomer med varandra, eller hur olika reaktioner sker i ett provrör. Bara modeller. Vissa av modellerna är så bra att man kan bygga vidare på dem, och då kan de användas för att komma på nya saker.
Tyvärr har många svårt att acceptera att det enda vi med säkerhet vet är att vi inget med säkerhet vet. Något kan vara sant för den enskilda individen, men aldrig för alla. Jag pratar alltså inte om en personlig tro eller övertygelse här, för det är en helt annan grej. Jag pratar om när auktoritetspersoner eller personer med högre akademiska utbildningar inte tillåter sin hjärna att tvivla, för att tvivel skapar ångest. Då är det bättre att bara upprepa alla dogmer som ett mantra, istället för att fortsätta vända och vrida på information med fortsatt nyfikenhet.
Att människor hellre tror än tvivlar är tyvärr rakt motsatt inställning till vad som är vetenskap. För vetenskapens grundinställning är just tvivlet, ifrågasättandet.
Jag känner personligen inte att jag måste “hitta sanningen” även fast det finns många saker som jag tror på. Därför kommer jag fortsätta att vara öppen och acceptera att olika saker kan vara sant för olika människor, och att det alltid kan vara på flera olika sätt. Min åsikt är bara en åsikt och det finns alltid någon annan som tycker annorlunda 🙂
