“No pain no gain” brukar man säga. Är det en av anledningarna till att så många plågar sig själva och stannar kvar i relationer och jobb som de inte trivs med?
Ibland känns det som att vi lever på den känslomässiga medeltiden där vi är helt ovetande om känslor och hur viktiga de är. Känslorna är en grym kompass som ska guida oss rätt i livet och ändå resonerar många såhär; “usch det här känns inte rätt – bäst att fortsätta!” eller “fy tusan vad dåligt jag mår – vilka mediciner finns det för att ta bort de här känslorna?”
Båda alternativen är inte direkt optimala även om jag absolut inte är emot medicin. Jag vet att det kan vara nödvändigt ibland för att bryta ett negativt mönster. Men, att anta att man “måste” må lite dåligt för att få det man vill ha är bara totalt fel. Ingenting bra kan skapas ur stress och vantrivsel.
Flow är bättre!
Flow uppstår när man är dedikerad och närvarande i det man gör oavsett om det är träning, jobb eller något annat. Jag trodde på “no pain no gain”-konceptet tidigare men när jag slutade plåga mig själv så fick jag gjort mer och mådde bättre – samtidigt! Att börja ta mina känslor på allvar är absolut det bästa jag har gjort för mig själv. Känns det inte bra så ÄR det inte bra och vice verca. Till och med träning kan vara lättsamt och meditativt och behöver inte alls vara PAIN. Ibland tror jag att glorifierandet av smärta inom fitness skrämmer bort många människor från att träna, för det behöver inte vara ett dugg otrevligt eller smärtsamt. Jag är till exempel jättedålig på att pressa mig själv på gymmet men får bra resultat ändå för att jag är där, är konsekvent och har mål och fokus.
Har du fastnat i ett evigt kämpande?
Det finns ett bättre sätt. Ta en paus och fundera över vad du har för mål och prioriteringar, vad som får dig att må bra och varför. Sen försöker du designa din strategi runt det för det finns alltid många vägar till samma mål. Plåga dig inte i onödan utan försök använda känslora som en kompass för att hitta den livsstilen som passar dig bäst!
”fy tusan vad dåligt jag mår – vilka mediciner finns det för att ta bort de här känslorna?”
Usch säger jag bara. Du vet väl att det inte BARA är att gå till läkaren och få lyckopiller? För en person som lider av GAD, daglig ångest, det blir ett funktions hinder, du orkar inte gå utanför lägenheten, gråter eller blir förbannad för minsta lilla, kroppen är på helspän hela tiden, du mår konstant illa osv osv… Då prövar man det mesta innan man överväger medicinering. Det är heller inte så att du får en medicin och VIPS så mår man bra igen. Efter att gått terapi och prövat alla andra möjliga saker för att få må bra så var ångestdämpande medicin det sista att pröva när jag slutligen blev utbränd och sjukskriven från gymnasiet. Medicinen har räddat mitt liv. Det har inte tagit bort all av min ångest och känslighet, den har inte tagit bort det som är en del av mig, men den har dämpat alla extrema ångest symptom. Jag orkade iväg att plugga upp mina gymnasiebetyg, jag träffade min nuvarande pojkvän, jag pluggade till undersköterska, jag fick ett jobb, jag flyttade hemifrån osv… Att äta ångestdämpande medicin har underlättat för mig för att kunna leva ett normalt liv. Så va försiktig med vad du skriver.
Jag skrev att jag inte är emot medicin för att jag vet att det kan hjälpa. Jag hade svår GAD tidigare så jag skriver inte om detta område utan att ha egen erfarenhet 🙂
Vilka mediciner tog du Madeleine?
Jag håller inte riktigt med, jag tycker och så har det altid varit för mig att när man/jagvantrivas i en situtation så får jag (efter några dagar/veckor ‘sorgarbete’ och självömkan dock utan medicin el. dyl.) motivationen att bli aktiv och gör nånting för att komma ur den situationen! Så för mig är det lite no pain – no gain, därför att jag oftast behöver ‘lida’ för att inse att jag kan inte stanna där och kommer ur spiralen…
Jag är också lite inne på Sonjas tanke, men den kanske är din poäng också? Alltså att om man lider/inte trivs i sin nuvarande situation så bör det leda till en väg som känns bra att vandra..?
Jag är ju en projekt-människa; jag får för mig saker och drar igång NU eftersom att jag ser målet väldigt tydligt. Men då är det också lätt att tappa motivationen eftersom att jag ju inte har kommit fram till målet. Jag måste träna mycket på att gilla resan och att välja att göra sånt där resan är rolig.
Känns som att du skriver en massa just nu som jag verkligen själv funderar mycket på!
OK Martina, vad säger du om att skriva ett inlägg till de/oss/mig som står vid ett massivt vägskäl i livet? Vägarna går åt helt olika håll, båda innebär hårt arbete och osäkerhet men kan leda till riktigt bra saker.
HAAALP
🙂
Där har jag bara en sak att säga: FOLLOW YOUR HEART! Vad säger magkänslan?
Att jag inte vet än. Jag måste ha mer information. Allt är upponer.
Det här är ditt fel! Du har inspirerat mig till att ifrågasätta hela tillvaron!
😀
Haha äsch då 😛
Hej Martina!
Superbra skrivet och jag delar verkligen din syn i denna fråga! Jag läser alla dina inlägg, för att jag tycker att vi har ett liknande sätt att se på livet och omvärlden, och det känns skönt för mig att “hitta likasinnade”. Du ger mig också nya perspektiv eller så sätter du in en pusselbit jag redan har i ett för mig klarare sken. Jag läser också din blogg för att jag tycker om ditt sätt att beskriva, du är en bra författare, tycker jag.
Om kommentarer… så tänker jag så här: Det du skriver är helt och hållet ditt perspektiv och jag kan antingen känna igen mig/hålla med, eller så kanske det är något nytt för mig eller kanske tom ett perspektiv jag inte alls håller med om. Det är upp till mig hur jag väljer att se på det, hur jag vill ta det till mig och även hur jag reagerar! Om jag t ex skulle bli arg, så kanske det faktiskt säger mer om mig själv, än om dig! Att den ilskan jag känner snarare är en ledtråd till vem jag själv är…. Så ser jag på det. Och därför är alla möten så spännande och jag är glad för nya perspektiv som jag får genom dessa möten.
Sedan har jag lagt märke till (och det här är mitt perspektiv) att vissa verkar ta det personligt och relaterar till dem själva (fast det ju fortfarande är ditt perspektiv) och andra istället gör tvärtom, gör dig till deras “idol” och ska göra/tänka som dig. Att göra dig till sin idol, är ju också nåt vis att ta det personligt på, istället för att se dig som den enskilda och unika individ just du är. Jag tycker att du alltid svarar bra på både och, för att du för det första ger ett svar och för det andra inte själv tar det personligt, varken om det är negativa kommentarer eller positiva.
Lite reflektioner…. 🙂
Tack för dina reflektioner Linda jag uppskattar det väldigt mycket!
Hej Martina
Jag undrar hur du gjorde för att bli bättre i din GDA?
Jag har det själv och det är jättejobbigt. Hoppas på lite råd.
Mvh Tina
Det är jättejobbigt, jag vet. För min del var det en lång process av terapi, medicin, meditation, Eckhart Tolle, Katie Byron, dagboksskrivande, affirmationer och självkänslaövningar + tillskott som holy basil, magnesium oxid (i mängder!) GABA, l-teanin, B3 osv. Att bota min GAD har varit min number 1 priority de senaste 10 åren och de har verkligen varit värt allt biohackande 🙂
No pain no gain… tja, jag håller nog med att man bör försöka ta sej ur det man inte trivs med, och just att klarsynt SE sin situation för vad den är innan man kan ta sej ur den. Jag har efter ett antal år som svensson- alkis tagit mej ur beroendet. Där märkte jag mycket tydligt att man måste inse att precis så illa är det innan man kan göra något för att ändra sin situation.
Jag har alldeles just idag halkat in på din blogg, läst i flera timmar och kommer fortsätta läsa. Nyss fyllt 50, har värk lite här och där, artros i händerna, stela, knakande fotleder, arbetsrelaterade skador i axlar och nacke efter 20 års kollektivtrafikskörande. Har vägt för mycket i hela mitt liv (minst 80 kg som vuxen) utom en kort period då jag sprang som en gnu fem, sex dagar i veckan och käkade viktväktarmat. Sedan ett par, tre år har jag fuskat runt i LCHF- stuket. Gick ner femton kilo när jag la av att dricka (ner till ca 100), men sen har det varit helt stopp. Inte ett gram ner. Tror inte motion är det första jag ska satsa på, promenerar ca en halvtimme om dagen nu, men har problem med att aptiten ökar väldigt om jag ökar motionen. Så jag ska läsa mer här, googla lite mer på fettfasta, och sen får det väl bli lite pain för att få lite gain… eller tvärt om. 🙂
Hejsan!
Jag har precis beställt hem en burk jacked ursobol och är supertaggad på art köra igång! Jag skulle bara vilja försäkra mig om att det inte innehåller något som gör att man åker fast i en dopingkontroll? 🙂
Nej det är inte doping 🙂
Hej Martina!
Jag kunde inte låta bli att tänka på min nuvarande situation under detta inlägg. Jag har nämligen hoppat på en utmaning med några kollegor som går ut på att vi juice-fastar i 3 veckor. Är inne på dag 10 och misstänker att jag är i ketos pga lågt kaloriintag (ca 300kcal om dagen), så mår bra fysiskt men jag har känt mig otroligt deppig, ineffektiv och apatisk under hela tiden.
Har generellt svårt att verkligen “hålla mig” till såna här striktare dieter, så jag vill egentligen inte ge upp, men jag funderar om du kanske har någon input gällande psyket?
Kan det vara abstinens från ett s.k matberoende? Eller signalerar hjärnan deppighet vid långvarigt kaloriunderskott?
Känner ju att det inte är kul, motiverande eller särskilt givande längre i och med det dåliga humöret, men har ju som mål att klara det – tror du att det är “No pain no gain” här eller borde jag lyssna på signalerna som min kropp skickar?
Kram och tack för en riktigt grym och inspirerande blogg
300 kcal om dagen är ju 2-300 kcal under gränsen för svält så jag förstår att du är deppig. Juicefasta låter inget vidare. Gör det för din egen skull och om du verkligen vill, inte bara “för att” det är min input i alla fall 🙂