Jag har inte skrivit något om träning på länge så jag tänkte att det var dags att ta upp en frågeställning! Jag kom att tänka på den på grund av mitt inlägg om Leptin protocol reset (länk) för jag fick en kommentar om att människan är naturligt anpassad för att “jaga på dagen och äta på kvällen.” Kommentaren var för övrigt ett citat från min bok Fettfrälst, och jag håller fortfarande med mig själv. Men det spelar ingen roll om vi är genetiskt anpassade för att fasta, för om hela hunger-apparaten är trasig (beroende, övervikt, överätning, sug) så gäller det ju att återställa det först. Sen när maskineriet funkar kan man fasta bäst man vill och äta 1 gång om dagen (som vi är högst anpassade till!)
Så det här med naturligt då
Tanken på hur det är mest naturligt att äta ledde till motsvarigheten för träning, och jag funderade på hur naturligt det egentligen är att träna till failure. Failure är när man inte orkar ett enda set till, muskeln är helt slutkörd. Vilket djur i naturen “tränar” på detta sätt? Skulle det vara strategiskt för urtidsmänniskan att köra slut sig själv totalt? Hur påverkas binjurarna av den typen av träning? Inflammation?
Rent logiskt borde vi inte vara bäst anpassade till att köra slut musklerna utan snarare hålla igång dom kontinueligt, flera timmar varje dag. Lyfta, kasta, springa, hoppa, simma och gå i varierande tempo.
Den senaste tiden har jag tränat mer på de här sättet och kommer göra det i ungefär en månad till eftersom jag åker till USA på lördag. Fördelen blir mindre kortisol, naturlig hunger och trött i kroppen utan att vara totalt golvad.
Det var lite funderingar från min sida – vad tror du om failure? Är det nödvändigt?