När jag träffade Stephanie Keto Persson (länk) i Hollywood och pratade med henne om allt mellan epigenetik och ketos, snöade vi också in på fler aspekter av åldrande, mental hälsa och lycka. Vi delade en viktig teori om vikten av att vara autentisk, och att ren autenticitet är bästa botemedlet mot det mesta.

Stephanie berättade till exempel att hon dansar och sjunger i mataffären, står på händer och inte är rädd för att göra det hon känner för. Hon beter sig alltså som allt annat än den typiska 48-åringen och här kände jag igen mig så mycket – eftersom jag aldrig beter mig som den typiska 31 åringen. Jag har ju berättat att jag har ganska svårt för att connecta med “vanliga tjejer i min egen ålder” just eftersom de förväntar sig något som inte finns.

Hur som helst – vad är autenticitet?

Tänk tillbaka på när du var 10 år – brydde du dig om vad andra tänkte och tyckte då? Vissa svarar säkert JA på den här frågan, för jag kommer ihåg hur de coola tjejerna slängde ut sina leksaker och gosedjur när de fyllde 10, för då var de minsann vuxna och kunde inte hålla på att “leka” och annat “barnsligt.” Jag var i alla fall inte ett dugg cool som 10-åring men det var ändå någonstans där som jag blev smärtsamt medveten om att man kan bli hårt DÖMD av andra människor – bara genom att vara sig själv!

Någonstans där upphör alltså autenticiteten för de allra flesta – bara för att längtan efter acceptans blir större än tillfredställelsen över att vara sig själv.

Tyvärr lyckades jag aldrig “göra rätt” eller på något magiskt sätt “bli cool” så min inautenticitet var egentligen helt i onödan och jag begravde alla aspekter av den för ett tag sedan. Jag insåg till exempel att jag aldrig skulle kunna ha ett vanligt jobb som anställd och samtidigt behålla min autenticitet, så för att göra mig själv rättvisa bestämde jag mig för att hålla på med mina egna projekt på heltid istället.

Att ta tillbaka sin autenticitet

I vägen för min egen autenticitet står en viss blygsel eller rädsla för andra människor, och det är den jag jobbar med just nu. Andra människor har andra utmaningar på vägen mot att vara sig själv fullt ut – vad är dina utmaningar? Kommer du ihåg när du slutade göra det du känner för utan att tänka dig för?

Jag har gjort detta till min högsta prioritet – att alltid göra det som känns bra, det som är roligt. Helt enkelt följa minsta motståndets lag! Jag tror att bara bra saker kan komma ur det, att det är den enda sanna vägen mot lycka. Vad tror du?