Både här på bloggen och på många hälsoforum ser jag hjärtskärande inlägg om människor som vill hjälpa sina nära och kära med något omfattande hälsoproblem, men personen i nöd vill inte lyssna eller ta till sig informationen.
Vad ska man göra?
Det här är en jättesvår situation för det är omöjligt att hjälpa personer som inte är mottagliga eller vill bli hjälpta, eller som har en egen idé om hur situationen ska lösas. Min egen erfarenhet här är att det är bättre att acceptera läget som det är och respektera personens eget val och fria vilja, för mer än så går egentligen inte att göra. För att hjälpa och påverka folk positivt kan man erbjuda information, och det är till exempel vad jag gör här på bloggen. Jag skriver och de som är intresserade läser, en del väljer att förkasta informationen och en del använder den eller drar nytta av den.
För att information ska göra nytta behöver den resonera (genljuda?) med mottagaren, och gör den inte det kan den inte heller nå fram. Det här är en svår balansgång eftersom det inte räcker att säga “lyssna på mig jag VET att jag har rätt!” utan mer möta andra människor halvvägs – och acceptera deras verklighet först. Det svåraste kan vara att acceptera att man inget kan göra, acceptera att man inte kan hjälpa, acceptera lidande eller död. Det kan vara tungt.
Har du varit i en sån här situation någon gång?
Accepterade du läget eller lyckades du nå fram?
Min situation är typ tvärtom. Min syster är gastronom och läser master inom mat och hälsa. Hon är ju så klart helt säker på att hennes väg, med livmedelsverket, är den enda sanningen och hon började gråta när jag berättade att jag åt lchf. För henne är det ett stort personangrepp mot hennes intelligens, yrkesval och allt hon står för. Vi kan inte prata mat längre, det är ett alldeles för infekterat samtalsämne.
Min mamma och sambo är helt i linje med lchf, till stor del pga att jag visat undersökningar, och föreläsningarna som finns hos kostdoktorn. Man får vara en liten detektiv och se vad som känns rimligt i sin egen verklighet.
Tack för att du inspirerar!
Jag berättar vad som hjälpt mig när vänner o familj klagar på is o liknande. Min mamma med diabetes 2 fick jag, genom att själv använda hennes blodsockermätare, att äntligen inse att äta som jag gör (low carb långt mellan måltider) inte ger sjukligt lågt o instabilt blodsocker .
Men jag inser också att jag inte bär på sanningen om kost o vad människor mår bra av. Alla måste själva få känna o testa utan att bli söndertjatade av lchf-entusiaster. Det vi tror på benhårt idag kan lika gärna vara reviderat imorgon.
Hej Martina
Jag har ett litet problem som du kanske kan tänkas ha någon förklaring på.
Jo jag är 23 år, normal viktig, kanske något kilo för mycket på magen men inget som gör något. Ser mig som normal iallafall. Jag har haft problem med magen sedan jag började första året på gymnasiet, och för ca 2-3 år sedan blev jag stämplad med IBS.. Jag hade då haft mina problem med magen jätte länge, jag frös konstant, gick lätt upp i vikt och var väldigt trött. Inte konstigt med tanke på att jag var i total obalans. Efter en hårmineralsanalys konstaterades alla mina värden åt pipan, jag vart ombedd att sluta med socker, mjöl och stärkelse för att svälta ut Candida svampen jag hade.
Jag har verkligen fått tillbaka livet efter detta och nu har jag tagit nästa steg i min hälsoresa.
Nu köper jag det mesta ekologiskt, har slutat med aluminiumdeoderanter, tränar och äter enligt LCHF, paleo så gott jag kan. Dock nu till mitt lilla bekymmer efter denna långa utläggning. Min sambo och även jag själv har noterat att jag ofta efter halva dagen kan börja lukta väldigt illa. Först insåg jag att det var min thai sten som jag använde istället för deo som luktade, så jag slutade med den. Och bytte till dr. organic istället, det fungerar bättre men jag kan fortfarande uppleva att jag börjar lukta svett efter halva dagen. Jag är ju glad över att jag inte fryser längre men nu svettas jag istället så himla mycket och jag kan känna att “svettringarna” kommer krypandes även fast jag inte gör något speciellt. Fråga 1. Vad tror du detta kan bero på? Ska det vara så eller har jag någon ny obalans i kroppen?
2. Varför börjar det lukta så? Min andedräkt är inte heller den trevligaste, har använt både flourfri och flor tandkräm men luktar i båda fallen. Jag pratade med en kvinna på en hälsokostbutik och hon hade en teori att om jag är för sur så kan det påverka? kan det vara så? Jag upplever mig lite bättre kanske om jag tar en sup med bikarbonat men inte så jätte mycket. Vad tror du?
Vore kul med dina tankar om detta
Tack för din super blogg!
Mvh Therese
Hur länge sedan var det du slutade med aluminumdeodoranten (helt)? För det kan ta ett tag innan det “går ur” liksom och då kan svetten lukta…
Jag har lite av samma problem och blir svettig snabbt men nuförtiden luktar det inte direkt, kanske bara senare under dagen, men visst blir det en del ombyten! Men för mig är det värt det just nu, för att kanske slippa bröstcancer o liknande i framtiden 🙂 man får prova sig fram med olika deodoranter, just saltstenar håller jag med om att man börja lukta snabbt av!
Det var i våras, kanske mars-april någon gång, så jag tycker det borde blivit bättre nu. Det var som värst i början, så jag trodde det skulle bli bättre men så jätte mycket bättre vart det inte. =/
Ja som du säger, det kanske är värt det för att slippa cancer. Men det är inge kul när sambon poängterar å säger att han blir oattraherad när jag luktar som jag kan göra ibland. Jag förstår ju det också, man vet ju själv när någon går förbi och luktar skunk man reagerar ju på det =/
Hej!
Hoppas att du vill hjälpa mig med ett problem som inte alls rör ämnet i denna tråd. Det handlar om sömnproblem…Jag har haft sömnstörningar sen jag var ca 10 år (är 32 nu) Sen ca 8-10 år tillbaka har problemet varit att jag vaknar 1-3 ggr/natt. Inte varje natt men ofta och ofta många nätter i rad, sen ett kort uppehåll, sen börjar det igen. Vaknar oftast mellan kl 3-5, men kan ha att göra med hur många timmar jag sovit eftersom jag ofta vaknar tidigare om jag somnat tidigare (vaknar efter 4-5 tim första gången). Har en bakgrund med alkoholmissbruk och funderar på om detta kan ha orsakat störningarna (just att vakna för tidigt) eftersom det började under en period då jag började dricka mkt och ofta. Sov mkt ytligt då också, men sover dock generellt djupare numera. Har du någon gissning (eller tips på litteratur) om hur länge sömnstörningarna kan hålla på efter att man slutat dricka? Har minskat stegvis på alkoholen och druckit ca 6-10 ggr/år de senaste 4 åren (innan var det varje helg) och försöker sluta helt sen 2 1/2 månad.
Tack för en jättebra blogg!
I tidningen Året Runt nr 44 (2015) på sidan 78-80 berättas om ett nytt sömnmedel som inom kort blir godkänt i EU. Det är en orexin-hämmare (säljs under namnet Belsorma i USA).
Orexin är ämnet som håller oss vakna.
Nyheter på CBS i augusti 2014 om medlet:
http://www.cbsnews.com/news/groundbreaking-sleeping-pill-may-put-insomnia-issues-to-bed/
Hej, Bra inlägg och intressant att höra om andras erfarenheter! Jag har en mamma med autoimmun sjukdom och “vilande cancer “. Hon är som tur är som jag ?, så där är det inga problem. Min pappa har också cancerhistoria och lyssnar intresserat och har ändrat sina vanor lite grann framförallt när det gäller sockret, men det är fortfarande mackor och öl mm. Går lite försiktigt fram där. Svärföräldrarna är värre. En av dem går på statiner efter stroke, har prediabetes och har troligtvis autoimmun sjukdom med diverse olika problem som avlöser varandra. De kan lyssna på vad jag och min man pratar om och ta till sig lite grann. Men i slutändan kan de inte gå emot informationen de får via vården och de högt ansedda läkarna som ju inte kan ha fel. En gång övertalade vi dem att försöka sluta med gluten en månad, men det höll inte längre än något dygn då de hamnade på tårtbjudning. Nu ligger jag lågt! Vi har också en familj i bekantskapskretsen där det finns flera autoimmuna sjukdomar, mm och det är så svårt att hantera när man inte når fram. Ligger lågt där just nu också, men funderar ständigt över hur jag ska kunna göra nya försök utan att gå över gränsen…
Min mamma är en person som ständigt försätter sig i skadliga situationer. Framförallt ekonomiskt och relationsmässigt. Jag och mina bröder försöker att hjälpa henne, men det är som du säger: det är svårt att hjälpa någon som inte tillåter sig att hjälpas.
Jag tror att det handlar om att hon inte tror sig förtjäna ett gott liv, och att hon inte tror att det är möjligt.
Väldigt frustrerande, men jag börjar släppa taget.
OM jag har. Min svärfar har diabetes 2 och ett sockerberoende, min svärmor har artros. Båda två värderar fikabröd och söta drycker högre än hälsa, om du frågar mig. De tycker att det blir så begränsat och krångligt att utesluta kolhydrater ur kosten. Till en början peppade jag med kokböcker och tidningar, men nu gör jag inte det längre. Riktigt absurt blir det när vi är bjudna dit och svärmor gör separat efterrätt till mig i form av bär och yoghurt men serverar sin diabetessjuke make sötade krämer, tårta osv. Jag sitter tyst och förundras, det är deras val, ansvar och deras förlust. Svärfar är dessutom övertygad om att jag kommer bli tjock igen. Har nu haft samma hälsosamma vikt i över ett år och måtten minskar fortfarande.
Nette
Jag är i ett sånt läge på flera nivåer: bästa vännen, morföräldrar och en mamma som alla desperat borde se över sina vanor – både kostmässiga och andra, som t.ex. rökvanor. Men, som du säger, så behöver man ibland ta ett steg tillbaka och inse när det är ett dött lopp. Annars gör man sig ovän med folk. Min bästa vän är snart färdig läkare och hon anser att hon vet bättre än mig, förmodligen eftersom hon anser att läkare och lärare är mer insatta – och det är så det BORDE vara, men det ÄR INTE så. Jag hoppas hon vaknar upp och inser det nån jädra gång.
Min kära mor lyssnar dock och har börjat inse hur det ligger till. Då är det mer okej att erbjuda hjälp, motivation och framförallt information!
Oj, detta stämmer exakt på mig. Har en väldigt när o kär som är mycket illa däran och behöver satsa allt för att försöka få tillbaka hälsan och livet. Jag har funnits till hands nästan dagligen, gett råd o pepp, stått upp mot vårdpersonal, köpt och tjatat om kosttillskott och matvaror, etc. Jag har oroat mig såpass att jag fick sömnproblem och svårt med mitt jobb. Personen bemöter mig med ignorans och arrogans, och struntar fullkomligt i alla mina råd. Fortsätter dessutom att storröka. Just nu mår jag illa vid tanken på att hålla kontakten och har hållt mig undan ett tag. Har fått nog, men har också svårt att släppa taget. Kanske får bli en konfrontation snart.
Bra inlägg! Antar att många håller med, men ändå bra att påminnas om detta.
Min syster dog i cancer och hon åt jättedåligt (tex. mkt chips på dagarna/kvällarna) och tränade inte, trots att hon fick återfall. Jag önskade att hon skulle ändra livsstil radikalt och kämpa för livet (med hjälp av kostförändring).
Hon kämpade väl på sitt sätt, men så svårt för mig att acceptera och förstå.
Att få någon att lyssna genom “jag VET att jag har rätt”, eller som jag ofta hör nu för tiden “TRO MIG, been there done that” typ, usch, varför skulle jag tro på en person bara för att personen säger att jag ska tro på den personen? Det har jag ingen förståelse för. Dock tycker jag att det är helt OK att argumentera för det man tror på och förklara VARFÖR man tror/tycker som man gör.
Min mamma är alkoholist och jag har i många år gjort allt för att hjälpa henne, men sanningen är den att exakt som du skriver så går det inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.
Jag har faktiskt accepterat att hon har valt att leva sitt liv på det sättet!
Jag kommer aldrig tycka att det är ok men jag kan inget göra. Jag har tagit avstånd för tillfället men hoppas att hon ska vilja bli hjälpt.
Jag lägger ingen energi på henne längre, men hon vet var jag finns om hon väljer att leva ett annat liv.
Nej, jag har aldrig lyckats “frälsa” någon. Men jag ser det som att jag gärna föregår med gott exempel och då brukar folk ibland bli försiktigt nyfikna. Vill de ha info så får de.
Firar för övrigt en vecka som helt mejerifri vilket varit väldigt lätt då jag bott själv i min norska pendlarlägenhet. Här i Norge är ju lax billigt (!) och jag har ätit det varannan dag. Och därmed redan lyckats få rykte om mig på jobbet som “hon som BARA äter lax och spenat”. La dessutom stora kluttar smör på spenaten och fick de brödfrälsta norrmännen att spärra upp ögonen… Har tänkt att jag vid tillfälle ska kolla statistiken på förekomst av diabetes i Norge – den borde vara rätt hög på all denna brödmat.
De har inte ens nåt “vettigt” bröd utan mest vit limpa. Som de äter med sylt på!!! Kan nån fatta – nästan värre än amerikanarnas jordnötssmör! Sylt och getost (typ mesost). Den typen av ost innehåller grymt mycket kolhydrater – jag roade mig med att läsa innehållsförteckningen på ett paket. Ja, det är mycket galenskaper i Norge men lönerna är bra så jag håller tyst och ger patienterna snabbverkande insulin mellan måltiderna… Snacka om etiskt konflikt!
Har för övrigt till min stora förvåning inte bara lärt mig dricka utan till och med föredra kaffe och te utan mjölk. Ser det inte som en uppoffring och känner mig faktiskt fräschare och mindre seg i kroppen. Ska bli intressant att se vad som händer på lång sikt.
Jag har försökt med tjatmetoden för att få mina familjemedlemmar att börja ta hand om sig mer, sluta med statiner (givetvis efter att ha börjat äta som man ska), bli av med sin insulinresistens/fetma och stressa ner men jag har också dragit den slutsatsen att man inte kan tjata folk till hälsa 🙁 Det är nog inte förens jag gav upp det som de började lyssna liiiiite. Det är verkligen hemskt när man ser att folk är “påväg utför” och man inte riktigt kan påverka, det krävs mycket acceptans för att klara av det.
Håller med, jag har dock svårt att ge upp tjatmetoden haha 🙂
Jättesvårt dilemma det där . Det värsta problemet tycker jag oftast är att dessa personer mer än gärna sätter igång att kritisera/ifrågasätter mina kostval . Varför jag inte äter socker tex och då kommer man ofrånkomligen in på detta ämne .
Tro det eller ej, men med en jävla massa besservissrigt tjöt har jag faktiskt lyckats påverka/rädda ett par riktiga stönlägg (de som är viktigast för mig- och som varit värst illa ute – lägg krutet på dem först), haha.
De har blivit smalare, friskare och ödmjukare. De har slutat äta bröd! De äter SMÖR! Yay. Men alla har inte gett med sig tyvärr (än).
Mitt tips är att ha en vettig diskussion. Den brukar gå så här:
Varför tror du att jag tjatar om det här? Tror du jag skulle säga så här, “ÄT FETT”, om jag trodde att det var farligt för dig? Tror du jag vill dig illa? Eller tror du på möjligheten att det kan komma ny vetenskap/kunskap/insikt om något någonsin (insert harang om Semmelweiss m.fl.)? Därefter vetenskaplig förklaring (på åhörarens nivå) om vad som händer i kroppen med blodsocker, ketoner, och här är det viktigaste: Var påläst, för sjutton. När man pratat omkull dem blir de arga, går hem, surar, googlar LCHF, får sig en tankeställare, och nästa gång man ser dem har de blivit lite nyfikna, fortfarande med negativ inställning, och då kräver de att man ska förklara varför risätande japaner är smala o.s.v., och då är halva slaget vunnet!
:D:D:D:D:D:D
Som sagt, lägg energin på de personer som är viktigast, först. I mitt fall; en gravt överviktig och obildad vän, och en släkting med D1 med syskon också svårt sjuka i D1, varav en avlidit av D1.
Ge inte upp!
Det bästa av allt; rätt var det är så träffar man på en människa som precis blivit redo och mottaglig, och den blir så glad och tacksam, missa inte den möjligheten! Då är det värt allt TJÖT!
kramkram
Hej & tack för att du ställer dessa omöjliga frågor att ens försöka svara på.
Jag,idag,68 år & hela mitt liv har jag funderat på detta fenomen varför jag oftast/ibland inte når fram. Så många har dött i förtid i min närhet ell. blivit gravt handikappade pga. oförmågan att tänka utanför ”boxen” ell. ta till sig ny kunskap
De av er som funderar på detta: Googla på ” kognitiv dissonans”
alternativt: http://www.kostdemokrati.se/pinoccioeffekten-2
Dn.se har nu i dagarna en oerhört intressant (tycker jag i.a.f.)
artikelserie i hittills 3-delar om fenomenet ”Faktaresistens”. Detta om detta i dessa It-tider.
Ha en bra dag/Th
Tack så mycket, ska kolla på detta!
Jag var i denna situation gällande min pappa för några år sedan. Jag försökte hjälpa och nå fram och gjorde nog det till vis del, men han tog aldrig helt över ansvaret och det skapade en otrolig frustration hos mig. Det (och kanske andra saker också) resulterade i en utmattningsdepression för min del med ett halvårs sjukskrivning och reabilitering. Nu försöker jag mer förhålla mig som du rekomenderar och som jag också konstarerat är den enda vägen, för att bibehålla min egen hälsa. Att ta hand om mig själv och vara en förebild får räcka när inte intresset finns från omgivningen.
Det stämmer allt det du skriver.Jag är noga med min hälsa men jag håller tyst om mina hälsoframgångar.Det här hälsotänket har spridit sig till andra delar i livspusslet.Jag vill ta ev problem på djupet istället för att bara göra nåt åt symtomet.En bekant frågade lite om min hälsa ,men det blev inget intresse från hennes sida
Jag har en vän som precis blivit diagnostiserad med testikelcancer. Och förra året, vet du vad jag tänkte? HUR ska jag få honom att äta mindre socker!? Det är mackor, oboy, snabbmat, godis och kakor som är baserna i kosten. Sen får han cancer. Det är svårt. Att många heller inte vet att cancern livnär sig på socker, eller snarare att folk inte vill acceptera det, är ännu svårare. Men sen finns det bra erfarenheter också! Min kompis med IBS klagade på magen. Frågade om hon gjort nåt speciellt. Börjat äta “jättenyttig fibergröt”, fick jag till svar. Länkade till din blogg och ja, ingen mer fibergröt är det nu i hennes kost!
Man får acceptera läget. Svårt. Men man får glädjas över det som går bra.
Folk tror inte på det, där är problemet, media har fixat det med nyheter som är baserade på ofullständiga forskningsresultat så som tomaten på 90’t som först var jätte nyttigt sedan cancerogent och slutligen nyttig igen.
Jag har speciellt försökt hjälpa en närstående med depression. Jag lyckades delvis nå ut, genom det du beskriver; möta kunskapsnivå och åsikter på ett anpassat sätt. Först genom att berätta vad som hjälpte mig. Sedan genom ett Facebookmeddelande skriva förslag på vad som kan inhandlas. Det tog ett par månader (då jag var tyst och inte pressade utan pratade om annat), sen fick jag äntligen svar att det hade hjälpt delvis :). Andra steget var att ge Hormonbibeln i present och sen inte säga så mycket om det, för att inte pressa för hårt. Det är svårast, att vara tyst och låta personen själv upptäcka och ta till sig. Att liksom bara presentera en möjlig väg att gå…
Shit!!!! Vad jag känner igen mig! Jag är en sån person som vill hjälpa hela världen!!! I börja av min LCHF start var jag som jag hade blivit frälst! Ville oxå förmedla till alla så de oxå kunde bli frälsta! Jag uppfattades som en sektmedlem? Förstår nu varför vi Kallas som en sekt i bland. Jag vill att hela världen ska fatta hur det egentligen ligger till! Men har nu med tiden (5år) fattat att det kommer ta lång tid….En vän till mig med svåra ibs problem, reumatisk värk och en hel del annat, har jag försökt övertalat i många år men misslyckats. Men nu efter nästan fem år har poletten trillat ner för henne oxå! Hon har fått ett nytt liv med en stor viktnedgång, mindre värk, lägre blodtryck, mindre mediciner och ibs 100% bättre! Vi pratade om just detta här om dagen, hur länge jag försökt övertala henne?
Hon är förstås nu lika som jag var! Helt euforisk och vill hjälpa andra i sin närhet och får känna på hur det var för mig i början när ingen tror en.
Det är väl så att vi människor ofta vill själva komma med egna lösningar och ej bli styrda av vad nån annan säger? Det här jag kan själv, lär inte mig syndromet…..eller?
Du är en fantastiskt person som gång på gång skriver saker som får mig att få aha upplevelser och igenkännande! Tack underbara Martina för dina fantastiska inlägg❤️
Tack själv för din underbara kommentar Anna! <3