När man är en tonåring så är det normalt att testa olika saker och inte riktigt veta “vem man är”, testa olika klädstilar, musikstilar, inte veta vad man ska bli när man blir stor och så vidare. Ingen förväntar sig att man ska veta allt detta från början.

När man sedan blir äldre… 20+ 25+ 30+ 35+ osv så förväntas det mer och mer att man ska vara en färdig person. En hel människa som har bestämda åsikter om precis allting.

Jag (30+) har inte kommit dit ännu och tidigare gjorde det mig sjukt stressad för att “alla andra” vet precis vilka dom är medan jag knappt vet vad jag ska ha för kläder på morgonen! Jag testar fortfarande olika intressen och är ofta öppen inför totalt motstående idéer och tänker att “ja, så kan det OCKSÅ vara.” Och jag försöker att inte sätta några etiketter på mig själv heller, inte ta på mig några roller som jag sedan måste leva efter.

Min hypotes är att jag inte är den enda människan som känner såhär (eller?) Att det finns fler men att många människor väljer att gå in i rigida roller som gör livet mindre dynamiskt och mer bestämt som att “nu är jag den här personen och då lever jag såhär, tycker såhär och tänker såhär” formad efter en partner, samhället, vänner och kollegor. Det skulle inte kännas äkta om jag gjorde så, då känns det bättre för mig att inte veta.

Det betyder inte att jag måste leta efter mig själv eller vara i ett ständigt sökande, för jag tycker att man kan bli vän med den här känslan och bara vara i den. Min meditation är väldigt hjälpsam här, för bit för bit kan jag hitta saker som jag gillar och välja bort saker jag inte gillar. Ägna mig mer åt det jag är bra på och mindre åt de jag inte är så bra på… det är en spännande process av kontinuelig utveckling! 🙂

Dessutom har jag märkt att ju mer man släpper taget och bara låter bitarna falla på plats av sig själv, ju mer rätt blir allting!