För första gången på hur många år som helst så har jag läst lite skönlitteratur – Gangsterprinsessan av Helen Stommel Olsson. Den är baserad på en verklig berättelse om en ung tjej som växte upp i Bergsjön och kom att bli en av Göteborgs mest respekterade drug dealers.
Historien börjar när Sara som huvudpersonen heter är 7 år och ska gå till skolan för första gången och allting blir helt fel, för det är då hon inser att hennes familj inte är som andra familjer. Mamma och pappa är tysta narkomaner. De jobbar och betalar hyran, har inga betalningsanmärkningar men alla pengar går till alkohol, hasch och amfetamin och deras dåliga mående går ut över barnen. Sara blir misshandlad både hemma och i skolan, mobbad för att hon väcker uppmärksamhet med sina smutsiga, begagnade kläder och flottiga hår.
Vuxna som inte gör någonting
Vad jag reagerar på i boken som jag känner igen från verkligheten är alla vuxna som inte gör någonting. Läraren som ser allting men vänder ryggen till, grannarna som står i sina köksfönster och tänker att “Oj nu har han nog slagit ihjäl henne” och inte ens ringer polisen för de vill inte “blanda sig i”. Vuxna människor som aldrig någonsin frågar “hur är det?”
Har du också varit med om det här? Min enkla fråga är varför?
Varför gör ingen något?
Jag minns själv när jag var liten och mobbning ignorerades totalt från de vuxnas sida, eller skojades bort. Är de vuxna rädda för 8 åringar? För deras föräldrar? Jag minns en gång när jag klamrade mig fast vid min lärares ben och vädjade om hjälp för att en av klassens killar inte ville sluta sparka mig. Det gjorde såååå ont för han sparkade allt han hade på mina smalben medan jag satt som en koala på min lärare som bara skrattade. Jag kände mig så otroligt hjälplös.
En annan gång blev jag jagad av en 4 år äldre kille varv efter varv runt fritids. Han var beväpnad med en plastkniv och var oerhört aggressiv och jag bankade desperat på dörren till fritidshuset. Vädjade för mitt liv att bli insläppt och fröknarna bara skrattade… “Brinner det eller? Brinner det?”
Och kom inte och säg att vuxna inte ser eller inte fattar för man ser DIREKT vad som händer. Barn är mer eller mindre genomskinliga när det kommer till känslor och uttryck.
Civilkurage
Det har hänt flera gånger att jag har varit den enda som har stoppat bråk eller gått emellan. Trots att jag aldrig är störst eller tuffast, men jag bara KAN inte vända ryggen och låtsas att jag inte ser.
För något år sedan var jag på en takterrass och drack drinkar när jag såg ett gäng på 5-6 killar terrorisera en tjej som var hur full som helst. Hon kunde verkligen inte ta vara på sig och de bara skrattade och gjorde sig löjliga över henne, trakasserade sexuellt, och jag kände direkt att det här kunde sluta väldigt illa. Utan att känna minsta rädsla (du vet ju vilken scenskräck jag har i vanliga fall) bad jag killarna sluta med en gång, och plötsligt hade jag deras uppmärksamhet. De började hota mig, men jag var bara helt svart i blicken när jag bad dem att hålla käften och sluta bete sig som totala idioter. Det funkade och en av killarna hjälpte istället tjejen att ringa sin kompis så hon kunde bli hämtad.
Ingen annan reagerade.
Jag har massor av sådana här historier, över lång tid såklart. Jag är ju mest hemma, men drar mig ärligt talat inte för att slåss om situationen kräver det och ingen annan reagerar. Hur kan människor leva med sig själva om det ser att något pågår men aktivt väljer att inte göra något?
Att inte välja är också ett val, som min filosofilärare alltid sa.
Man måste ingripa!
Jag säger åt varenda unge jag ser eller hör som beter sig dumt. Allt ifrån när de sparkar aönder någon cykel till om de är är riktigt taskiga mot andra.
Jag har atannat vid busshållplatsen då jag såg en tjej få en örfil, jag har fotat ungar som brottade ner ett annat barn på en skolgård. De sprang iväg, så jag mailade bilderna till skolans rektor. Jag har gjort orosanmälan då grannen vanskötte sina barn, jag har pratat med en annan grannes barn och mammans alkoholism. De två vuxna blev skitsura på mig, men jag är alltid, alltid på barnens sida. Alltid!
När ungen min blir större, så antar jag att jag kommer att ta hand om och kanske köra hem fulla ungdomar då och då, men dit har vi inte kommit ännu.
BRA MORAL!!! Tack för att du finns och gör skillnad!
tack för ig 🙂
I din text här har du bara pojkar/killar/män som exempel på förövare. Jag har sett pojkar härja runt på fritids där min dotter går. Den enda tjejen som leker med killarna blir tillsagd när hon härjar på samma sätt. Ingen, INGEN av lärarna säger till killarna. Kom gående över förskolegården en dag och en kille i 5-årsåldern siktar på mig och min dotter med ett ”låtsasgevär”, när vi kommer inom skjutavstånd så trycker han av samtidigt som han stirrar på oss. Det. Är. Fan. Inte. Kul. Förstår att det inte är genusperspektivet du vill åt här men på svaret om jag är rädd för 8-åringar? Ja, typ. Var också utsatt som barn/tonåring och det sitter djupt. Men jag övar, fake it til you make it. Håller med om att civilkurage är en bristvara.
Vi kan ha genusperspektiv, killarnas våld är helt klart accepterat av någon anledning!
❤️
1) Ingen accepterar någons våld. Att inte våga lägga sig i är en helt annan sak.
2) Killar slår inte mer.
Det är en total myt, precis som “pay-gap” (som är som mest 1% oförklarlig skillnad).
Tjejer slår mest. Se offentlig statistik (vilken är nertryckt då den egentligen är ännu högre, pga av att killar förlöjligas av polis, sociala myndigheter, vänner om de berättar om misshandel.)
Ja killar hånas offentligt och privat, men det vill feminister och andra kognitivt dissonanta inte titta på för då stämmer inte deras version av världen.
Tjejer utför också i större mängd och mer allvarlig känslomässig misshandel mot både andra tjejer och killar.
Dock är det ju helt klart fler män som slår ihjäl kvinnor än tvärtom.
Lilla gumman, jag blir så illa berörd när jag fattar vad du gått igenom. Arg också och tyvärr känner jag igen mig så väl så väl. Var själv mobbad och mulad och sparkad på. Aldrig att det var någon idé att fråga någon lärare om skydd. Man fick helt enkelt hålla sig inne i klassrummet så mycket som möjligt så man slapp åka på däng på skolgården. Funkade inte alltid dock. Vågade mig ut i korridoren en gång och blev omkulldragen på golvet och fick en hjärnskakning 7 år gammal. Låg en vecka på sjukhuset. Inte blev det bättre sen heller. Blev retad för att jag var då dum i huvudet att jag retat upp den som drog omkull mig. Ingen empati där inte. Toaletten vågade man inte heller gå på. GIck inte att låsa dörren nämligen så det vara bara att vackert hålla sig till man kom hem.
Men min pappa polisanmälde misshandeln när han såg att blåmärken. Det blev inte nånting av det heller även fast en läkare dokumenterade alla skador på kroppen. Anmälningen lades ner. Det var ju barn som hade misshandlat och de går ju inte att åtala. Jag fick upprättelse ändå och insikten att det inte var mig det var fel på. Men lärarna och rektorn. Ack ja. Hon har väl retat pojkarna sa de. De är ju bara barn. Vi hade ibland kvartsamtal med föräldrarna också som givetvis inte ville förstå att lille Joakim slagit mig gul och blå. Nä, man är lite luttrad som sagt och när man fått däng själv är man mindre rädd att ryta ifrån och tur är väl det. Fy fan för all feghet.
Herregud vad sjukt!
Läskigt
https://www.expressen.se/nyheter/tillvaxthormoner-kan-ha-orsakat-alzheimer/
Njaa…. den teorin tror jag inte på!
Det är så hemskt. Just bagatelliserandet gör mig så förnannad. Men det är lika idag. Jag var själv mobbad från 4 – 13 års åldern och ingen vuxen gjorde nått. Och nu när min dotter blev utsatt i skolan säger hennes lärare att ja han är nog bars lite kär idig. Hon sa det på utvecklingssamtalet. Vad i helvete tänkte jag. Vi måste ju ändå vara vuxna och hjälpa barnen. Vem ska annars hjälpa dem?!
“Han är bara lite kär i dig” är en extrem kränkning och bagatellisering, vilket bullshit för att slippa ta ansvar! Så kvinnor ska ta mäns våld och tacka för visad uppskattning? All misshandel som sen sker i vuxen ålder när en man är “lite kär” i en kvinna? Män som slår ihjäl kvinnor då? … alltså fy fan…
Hej, tack för att du tar upp de här viktiga frågorna! Jag vet inte säkert men tror att det trots allt blivit lite bättre idag jämfört med hur det var på 70-80-talet då jag själv gick i grundskolan. Jag arbetar idag som psykolog i skolor där det görs orosanmälningar om att barn far illa till socialtjänsten regelbundet. I skolan är det en skyldighet och den som inte anmäler oro begår ett tjänstefel. Det arbetas även aktivt med att reda ut och stoppa kränkningar och ett normkritiskt perspektiv är inte valbart utan ett skall. Det ser givetvis olika ut i landets skolor men jag vill ändå tro att medvetenheten har ökat hos personalen i skolan, och det kan ALLTID bli bättre!
Tack det var ju fint att höra!
En ökad medvetenhet bland lärare och annan skolpersonal är en förutsättning för att man ska kunna gripa in när barn far illa. Att blunda för barn som far illa är enligt mig lika illa som det förövaren gör. Men av egen erfarenhet vill jag ändå lyfta ett varningens finger. Min syster mobbades brutalt i skolan. När mina föräldrar drämde näven i bordet och krävde åtgärder från skolans sida så orosanmälde skolan mina föräldrar till socialen. Så istället för att min syster fick hjälp av skolan så blev min familj utsatt för en utredning av det sociala. En riktigt förnedrande utredning där fokus flyttades från skolan till mina föräldrar. Att situationen i skolan inte betydde någonting visade sig genom att lögner skrevs in i utredningen. Lögner som kunde motbevisas med tekniska bevis. När mina föräldrar påpekade det så hände… ingenting.Man vägrade stryka lögnerna. Skolsituationen blev värre med skolk och rymning som följd. Sedan droger, sprit, behandlingshem, ännu fler rymningar. Resten kan ni lista ut själva. Och nu pratar vi om en flicka som har flera år kvar till arton. Till slut löste det sig och min syster har fått ordning på sitt liv. Men ingen av oss har inte glömt hur skolan missbrukade kravet på orosanmälan och vi har aldrig glömt hur socialen blundade för situationen i skolan. Och det är inte det enda fallet som jag har hört talas om. Jag är övertygad om att de flesta anmälningar görs av rätt anledning, men min erfarenhet gör att jag när jag läser om omhändertagna barn faktiskt inte kan låta bli att ifrågasätta…
Oj… det låter helt galet! Inte betryggande någonstans… snarare som en skräckfilm :S
Martina, ett mycket angeläget och allvarligt ämne.
Oansvariga vuxna är mycket allvarligt och har sin grund i själva samhällsuppbyggnaden. Författaren Lena Holvfe har skrivit flera artiklar som rör detta.
Rätt så provokativ titel, men upplysande artikel.
“En grundorsak till de svenska problemen är mamma”
https://www.lenaholfve.se/doden-gick-igen
Tack jag gillar verkligen henne, smart kvinna! 😀
martina, har du tips på en (eller flera) bra probiotika som är starkare än probioplex?
Jag vet inte vad du menar med starkare men folk brukar alltid skriva till mig om synbiotics, har dock ingen egen erfarenhet.
Dyr och besvärlig att inta, hade ingen mer påverkan på mig än LactoVitalis pro
Läste någonstans att Bengmarks skulle komma i tablettform
https://supersynbiotics.se/produkt/synbiotic15/
aha! Tack för liten minirecension 😀
Blev illa berörd av din berättelse Martina. 🙁 Ush
Och det är så frustrerande och hjärtskärande att upptäcka att de som man trodde skulle vara förebilder och vara till hjälp när man behövde, inte alls hjälpte en.
Till din frågeställning:
“Min enkla fråga är varför? Varför gör ingen något?”
Jag skulle säga det kan vara svårt att lära sig stå upp för sig själv.
Att det kan kännas lättare att bli kränkt än att eventuellt förlora livet, eller riskera bli allvarligt skadad.
Fight, flight, freeze, faun (people pleaser), fornicate (trauma bonding / stockholm syndrome) är de vanliga alternativen.
Att stå upp för någon annan, blir lite mer problematiskt.
Hur långt är man villig att gå, hur mycket är man beredd att förlora för att skydda någon man inte känner?
Skulle du dra ut taggen ur ett lejons fot?
Jag skulle nog vilja påstå att om man riskerat sitt liv för någon annan person, så har man en kamrat för livet, om man har tur.
I alla fall, om det gäller en situation där den räddade personen ville ha hjälp och förstod hur mycket som riskerades för att hjälpa till.
Finns ju ju också extremexempel, som kanske inte är så relevant i sig, men lite intressant:
Det finns de som vill skriva #metoo när någon hjälpt dem öppna en dörr, samt att i asien ( i kina?) så finns det en kultur tydligen att de låter de bli att hjälpa varandra i nöd om de inte känner varandra, för de stämmer varandra där när någon hjälper någon i knipa, pga den vill få pengar.
Min poäng är att folk kan vara oberäkneliga och att den som hjälpte kan ångra att den gjorde det.
När det gäller skolor, så är min åsikt att skolsystemet är väldigt dåligt, och att skolan är ett spegling av vårt samhälle och vår mänskliga psyke.
Lärare har så klart, om den inte är genuint elak, en önskan att hjälpa barnen.
Det som sätter stopp är rädslan att hamna illa till, tex att någon förälder kommer bli arg på dig eller tom slå till dig.
Om en lärare ser att en elev slår en annan, så inser läraren omedvetet att det barnet har lärt sig det beteendet från någon stans. Att dens föräldrar skall man hålla sig undan.
Det innebär att den elev som blir slagen, troligtvis även har en förälder som är lika dålig på att hantera kränkningar, och är därmed en dålig allierad för läraren.
Dvs den fara läraren utsätter sig för, får den ingen allierad i, för andra sidan som den hjälper, är hjälplös själv.
Vem vill ha en hjälplös allierad i en “krigssituation”?
Om skolans rektor är konflikträdd och anpassar sig efter den som bråkar mest, så kommer läraren redan veta att läraren själv kan hamna i trubbel tex förlora sitt jobb, eller få felbeskrivet rykte som bråkstake istället för “räddare”.
Det är enligt min uppfattning generellt, att föräldern till den eleven som skadar andra i skolan, kommer bråka med rektorn, 10x mer än den föräldern till det barnet som blev skadat.
Åter till sig själv:
Att inte så upp för sig, att vara undvikande, är som att be om att bli mål för den som känner behov att avreagera sig på de som inte försvarar sig.
Med andra ord, om den elev som skadar andra, själv blir skadad känslomässigt eller fysisk i självförsvar av någon annan elev, så kommer den “elaka” eleven kategorisera den “svaga” eleven som stark, och därmed inte värt att avreagera sig på.
Dock blev den svaga eleven kategoriserad som svag pga sitt kroppsspråk förmåga att sätta gränser.
Vår egen kroppshållning är kopplad till vår sociala rank och serotonin.
Stå rakt, huvud rakt (inte titta i marken), ögon kontakt är grunden i att signalera “jag backar inte”
Djurs (även människors eftersom vi också är djur) maktspel är nästan helt mentalt med signalering om man kommer backa eller inte.
Muskler är inte relevant i detta läge. Allt handlar om den andra kommer backa undergivet (dvs springa) eller inte, eftersom den som vill attackera inte ens i onödan vill riskera bli skadad.
Om någon söker bråk och du vill att den går vidare till någon annan:
A) Ignorera den, men ha den i din periferin. Tillåt aldrig den komma för nära eller bakom dig
B) Stirra i ögonen, stå rakt, och var tyst, rör inte kroppen / rör kroppen endast kontrollerat. Titta på den som det är ett litet syskon som vill bråka med dig, oavsett hur motståndaren ser ut. Självförtroende i ögonen.
Muskler eller fysiskt självförsvar kan ge självförtroende i ögonen.
Men att genuint känna tilltro till sig själv räcker:
Att känna att om den ger sig på mig så ger jag mig inte förrän någon av oss är utslagen. Den inre känslan kommer signaleras genom ögonen, ansiktet och kroppen.
Föräldrar som lär sina barn att “man skall vara snäll” är en björntjänst.
Enligt mig skall man lära barn att respektera sig själva och andra, samt stå upp för sin integritet, där självförsvar är tillåtet.
Allt annat är plågsam självutplåning!
Enligt mig då!
<3
Puss!
Vet precis vad du menar. Frågade min psykolog som utredde AS om det ginns nåt gemensamt drag hos oss. “Rättvisepatoset.” Att man säger ifrån i sådana situationer när någon far illa. Man är oftast helt ensam om det. Man har minst lika mycket ångest som alla andra. Men man kan inte låta det passera. Kan inte inte agera. Och ja, frågade mig ofta under skolgången om de vuxna var rädda för barnen. Jag var helt ensam, och alltid först (=ensam) med att säga ifrån.
Fanns det de då? Rättvisepatos som gemensamt drag?
Ja han bad att få återkomma och det var just vad han sa vid påföljande möte. Trodde han skulle säga “konstig klädstil” efter att ha grunnat i 1 vecka eller nåt annat lustigt haha.
Men jodå han förklarade att det var det draget som tydligt förenade alla han mött med AS.
Coolt! 😀
Martina, det du beskriver är hemskt och oförståeligt. Hur kan man inte hjälpa barn eller andra som far illa?
AS vad betyder det? Kanske var jag en diagnos?? Har alltid haft starkt rättvisepatos och orättvisor är det absolut värsta jag vet. Har sagt ifrån från lärare som slog en kille i min klass (det var 1965, jag var 10 år) till att skrika åt huliganer i t-banan, blivit mobbad på två arbetsplatser där jag försvarat andra. Osv. Kan helt enkelt inte låta bli även om jag är livrädd själv.
En diagnos vore intressant!
Vi snackar Asperger 😉
Haha ok ?
Btw ja de vuxna är rädda för barn som mobbar. De gapar och är otrevliga och “ingen” vågar säga ifrån. Vad är de? NOT NICE! Det var då jag insåg att den som är en otrevlig skitgris får mer respekt än en som är hygglig mot andra! Men det är väl själva fn att det ska vara så!
DAMN RIGHT! Det är tråkigt att det är så men NOT NICE verkar vara the way to go alltså….
Visste väl att du har ett gott hjärta, det märks. Mobbing är oerhört vidrigt, inte minst när det gäller mot barn som ex börjar skolan. Har väl sett världens goaste och gulligaste små tjejer (har mest erfarenhet av tjejer) bli helt förändrade sedan de börjat skolan, de har ex byggt mur omkring sig och slutat vara glada.
En anledning till att vuxna inte går emellan vid typ mobbing är väl att den Svenska vuxna mannen kanske är den fegaste av alla människotyper på jorden och nästan aldrig går emellan vid konflikt. Har sett flera exempel på detta, har ex varit sjöman som ung och rest jorden runt. Bara för en 10-20 år sedan kunde man se Svenska ishockeykillar se ut som dom skulle avrättas när dom skulle möta Kanadensare. Har du ett Svensk kille som sällskap och blir antastad så sticker han direkt om antastaren ser tuff ut, en sydlig invandrarkille ställer upp mycket mer. Svenska tjejer är dock betydligt mer kavata och ställer upp mycket mer än killen. Tyvärr har jag nog inte fel och jag är inte bättre själv, det som fattas är civilkurrage.
Hm… har inte tänkt på att svenska vuxna män är på de sättet… hur har det blivit så?
Vet ej men vi kan ju konstatera att människor är olika och beter sig och tänker olika. Betr Svenska mannen så är problemet inte fysiskt då han är förhållandevis ganska välväxt utan man får i söka någon annan stans.
Emellertid, mobbing är väl egentligen jordens allra största kapitalförstörare. Och då menar jag The Human Capital som när allt kommer omkring allting bygger på. Oförstörda människor görs om i de olika institutioner och uppfostran och den godhet, glädje och naturlighet vi föds med försvinner och med det även positiviteten, skapandet och tänkandet. Därmed påverkas också alla andra livets aspekter.
Jag kan svara på det, om det tillåts
Sverige har mest extrem feminism i värden.
Svenska mödrar har med god vilja och intention velat uppfostra sina pojkar till respektfulla och feministiska vuxna herrar.
Problemet ligger i att världen är inte vad feminister _önskar_ att den är.
De flesta tjejer har biologisk programmering i deras DNA att värdera manlighet, där mannen kompletterar kvinnan, där mannen och kvinnan som team bidrar med olika saker.
Killen bidrar med resurser och beskydd i form av mental styrka att leda och skrämma andra män (samt fysisk prestation), så kvinnan inte blir våldtagen av andra killar i omgivningen. Social status i den egna gruppen är vad som nästan garanterar säkerhet och trygghet. Social status bygger mestadels på ens överlevnadsförmåga i form av resursinsamling (saker) och vinna över motståndare, människor som djuriska motståndare. Mental styrka (skrämma andra och leda) är mycket mer värderat än fysisk styrka då det är mycket mer effektivt.
Dvs tjejer är sedan hundratusentals programmerade att omedelbart (men omedvetet oftast) känna igen styrkor.
Problemet i våg 3 av feminismen bygger på _total_ okunskap av mänsklig biologi, evolution och samverkan av kvinna och man som ett team med olika styrkor och svagheter som kompletterar varandra.
Tjejer är idag socialt programmerade / hjärntvättade att de skall vilja ha en feministisk man och hata manlighet.
Killar är idag socialt programmerade / hjärntvättade att de skall vilja VARA en feministisk man och hata manlighet.
Biologiskt så vill fortfarande tjejer ha en manlig man och killar vill vara en manlig man, i sitt DNA och alla INSTINKTER / IMPULSER signalerar att en svag feminist man är ett dåligt val för DNA transfer.
Inga mansprov (det var oftast killarna som jagade) / integritets prov görs idag för de som födda i modern tid. Det innebär att många FEGISAR finns omkring oss och sprider feghet som en cancer. Instinktivt så är feghet motsatsen till integritet och överlevnad.
Att tjejer generellt har sämre lokalsinne har direkt att göra med att det var killar som jagade. De män som hade dåligt lokalsinne dog ut under jakt. De kvinnor med dåligt lokalsinne utsattes inte för denna prövning.
Våg 3 är för övrigt inte skapad av feminister, utan är en distraktion för att störa och förhindra att vissa saker i världen upptäckts.
Roligt är när feministiska tjejer upptäcker att de är oattraherade av det som det sociala trycket säger är bäst för dem.
Värst är nog enigt mig mödrar som VET vad de tycker är bäst, men ändå uppfostrar sina barn att bli mesar, för de vågar sticka emot den nya normen.
Att vilja ha disrespekt mot killar som inte är aggressiva i fight, men samtidigt vilja en mes-man som dansar efter en tjejs pipa, är en ologisk biologisk dröm som aldrig kan ske. Går INTE att äta kakan och ha den kvar. MES eller aggression. Välj en du respekterar. Gillar inte läget? Klaga på evolutionen att vi lever i en farlig värld. Men klaga på killar är enklare!
😛
Jag tror i barns fall att många vuxna, från när vi var unga i alla fall, vill att alla barn bara ska komma överens. Man sätter ett annat tänk på barns interaktioner än om det varit ens egna arbetsplats. Man “förstår” förövaren och väljer att ge denne mer utrymme för att kanske inte vara ännu en vuxen som klankar ned på barnet. Istället för att sätta den gräns som barnet behöver. Och tyvärr utan att förstå att man då lägger otroligt mycket ansvar på den utsatta.
Vad gäller ditt andra exempel: jag har väldigt mkt lättare att stå upp för andra än för mig själv! Det är het galet vad jag oftare kan försvara andra,än att bli lika upprörd när jag själv är utsatt! De gånger jag dock undviker det är när andra hunnit före och verkar hantera situationen eller när jag bedömmer att det faktiskt är farligt för mig.
Alla ni med kännedom om drabbade barn, den här gäller elever i skolan också, bla så står det så här:
Vid tillämpning av 2-4 och 7-9 kap. ska med arbetstagare likställas
den som genomgår utbildning, med undantag för barn i förskolan och elever i fritidshemmet”
https://www.av.se/arbetsmiljoarbete-och-inspektioner/lagar-och-regler-om-arbetsmiljo/arbetsmiljolagen/#3
“Att inte välja är också ett val” – indeed! Jag har också svårt att se hur de på läroanstalter inte skulle ta mobbning på allvar. Jag har svårt att se hur ens föräldrar inte skulle ta det på allvar heller. Vi har ansvar för våra barn och deras välmående, eftersom de inte har förmåga att ta ansvar för sig själva.
Exakt! Allt annat är ju bara för sjukt!
I vissa situationer förstår jag verkligen att folk inte vill stega in. I Malmö där jag är uppväxt är det rena vilda västern i en del av områdena och vissa tider på dygnet. Här är det handeldvapen och knivar som används, i flera fall av tonåringar. Brandmän attackeras med stenkastning vid utryckningar. Jag skulle personligen aldrig ingripa i något handgemäng i sådana situationer. Däremot kan man alltid göra något, till exempel ringa efter polis.
Men om vi nu tar mer vardagliga exempel så handlar det förstås om att folk är konflikträdda, eller kanske rädda för andra människor överhuvudtaget? Jag tycker det är bedrövligt att folk inte kan hjälpa till när någon får problem eller uppenbarligen har svårt med något. Folk som beter sig som fän måste man givetvis som vuxen säga till. Surtanten på bussen som sitter och häver ur sig rasistiska kommentarer om sina medresenärer, ungarna som kastar godispapper på marken och så vidare.
När det gäller mobbning och sånt i skolan tycker jag det är extremt svårt. Inte att agera om jag skulle se något, utan för att man som förälder sällan märker något konkret, och det gäller nog både föräldrar till mobbare och mobbade. Mobbaren vet att den gör fel och säger inget för att slippa bli bestraffad. Den som är mobbad skäms kanske, eller vill inte göra saker värre, och säger därför heller inget. Om man inte ens har några misstankar om att något är fel så gör man förstås ingenting. Men nu kanske du mer menar lärare och andra vuxna i skolan, de som är där och rimligen borde fatta? Med sociala medier har också en del av mobbningen förflyttat sig nu för tiden och blivit mer sofistikerad, tyvärr. Det gör det ännu svårare att komma åt. Jättetrist att du blev utsatt för sån skit!
Ja alltså… man kanske inte kliver in i en gang fight 😀 Några gränser får man trots allt ha, jag menade främst lärare som ser sin klass varje dag och pratar med eleverna en och en varje dag… när de aktivt vänder ryggen till. Sådana saker.
Viktigt ämne att lyfta!
Har själv barn i lite olika åldrar och förvånas så över föräldrar och andra vuxna som är rädda för att säga till sina eller andras barn när de gör något dumt. Man skrattar alltid bort det eller låtsas att man inte ser eller hör. Det är som att det inte kan finnas någon medelväg mellan att vara auktoritär eller inlyssnande. Upplever att många har inställningen att barn måste lära sig hantera konflikter själva. Jag undrar bara: hur då? Om ingen finns där och stöttar. Om ingen visar vägen.
Att ha ett lågaffektivt bemötande har blivit väldigt trendigt på senare tid. Men tyvärr misstolkas det för att inte sätta gränser för sina barn. Jag upplever att många föräldrar är konflikträdda och inte orkar ta sitt ansvar. Skyller på samhället och skola.
Känner igen mig i dig på terrassen. Jag drömmer ibland mardrömmar om att hemska saker händer och att jag själv är passiv och inte vågar säga ifrån. Dock vet jag att det bor en tiger i mitt bröst som vaknar på en gång och ryter ifrån vid orättvisor och personer som trycker ner andra. Jag tror att det är svårast att väcka denna tiger när det handlar om mig själv. Men jag övar! Ogillar konflikter mest av allt men ser dem som en nödvändig process för att få förändring. Man måste tyvärr vara lite “jobbig” ibland för att inte bli trampad på.
Ogillar också konflikter men är inne i en period nu där jag övar som bara den, det är stärkande 😀
Hej Martina
Detta är så bra skrivet. Nu tänker jag för första gången öppna mig allmänt. Vi har kämpat för vår dotter i så många år nu och vi upplever precis det du skriver. VUXNA SOM INTE GÖR NÅGOT NÄR ETT BARN BEHÖVER HJÄLP!! Mobbing som inte vi föräldrar visste om. Detta uppdagades i tredje klass när vår dotter blev misshandlad första gången i skolan. Lärarnas ursäkt “- Vi trodde att ni visste hur ?? har det i klassen” Nej, det visste vi inte för vår dotter gömde/gömmer allt långt ner inom sig. Hon lämnar skiten bakom sig och var en glad och positiv tjej hemma. Hon blev mobbad för sina vackra rådjursögo och sitt otroligt långa, blonda, korkskruvslockiga hår, sin smala muskulösa kropp mm. Hon har alltid stått för vad hon tycker och har sagt detta = mobbad för det. Hon har alltid varit respektfull mot andra och förlåter hellre än förutsätter bråka. Detta är bara en liten del av allt jag har inom mig att berätta för samhället.
Idag är vår dotter 15 år. Hon har blivit sviken i sin tro på hjälp från vuxna tusen gånger. Detta betyder att hon valt att inte tro på oss föräldrar heller. Vi har helt säkert inte handlat rätt mot vår dotter alla gånger heller men försöker stötta, finnas där för henne, hjälpa och “skydda” och göra allt i vår makt för henne. Hon har i stort sett ingen skolnärvaro mellan 6-8 klass. Vi föräldrar har sökt all hjälp man kan få från samhället men jag känner att vi bara sitter och pratar av oss och sedan har tiden bara gått och inget har egentligen hänt mer än att tiden har gått. Vår dotter umgås med för oss okända personer för det mesta och på de sämsta ställena runt om där vi bor. Idag har hon en sminkmask varje dag. Fortfarande otroligt vacker men för mycket smink. Hon plattar sitt vackra hår och har färgat det mörkbrunt. Förr älskade hon dansmusik och idag lyssnar hon på mycket speciell rapp som är samhällsförnedrande mm.
Som familj är vi utmattande och förtvivlade. Vi kan bara fortsätta tro att det kommer att gå bra för våran dotter. Stötta och uppmuntra henne. Det som fattas är hennes tro på sig själv.
Om jag visste hur så skulle jag skriva en bok om sanningen som pågår i vårat samhälle så att folk får upp ögonen. Jag är övertygad om att det är många fler än vi som är förtvivlade föräldrar som känner sig helt maktlösa och kämpar för sina barn.
Jag kommer nog tyvärr aldrig att förstå, så jag tänker inte svara nått klyschigt som “jag förstår” för det gör jag inte. Det låter i mina öron (har inga barn!) som att hon hade behövt mycket, mycket mer tid med sina föräldrar. Att ni gjorde saker tillsammans, bondade. Att ni hade långa, förtroliga samtal. Kärlek. Ett klimat hemma som säger “här kan vi prata om ALLT, ALLTID.” Det tror jag på och det låter som att det saknades.
Tack för att du delade med dig,Elisabeth..hoppas ni får till en lösning.
Jag för min del väljer att tro att ni gjort ert bästa..det är ju många faktorer som spelar roll.
Kram
Det här verkar vara ett fenomen bland lärare på låg och mellanstadiet. Jag blev påhoppad en gång av 5 st när jag var i 8-års åldern kanske och sprang och sa till fröken. Det som hände var väl i princip att jag fick skit för att jag skvallrade?! Inte förrän nu i vuxen ålder som jag reflekterat över hur sjukt det var.
Det måste vara ett eget släkte, psykopater kanske.
Som barn blir man ju väldigt sällan tagen på allvar, känns det som. Och det blir ju extra hemskt i såna situationer. Det är som att det är lättare för lärarna att avfärda ett barns problem istället för att göra något, jag vet inte. Eller om de helt enkelt tänker att det inte spelar någon roll, “lite skit får man ta” eller vad det kan vara. Sen finns det ju mentaliteten kring “sköt dig själv och skit i andra”, jag kan ju tänka mig att den spelar in också. Det är otäckt som tusan.
Jag har märkt att många barn gillar mig väldigt mycket för att jag aldrig pratar ned till dom eller gör mig löjlig, pratar med en 7 åring som om det vore en vuxen person.
Jamen precis! Du respekterar dem som personer! 🙂
Jag kan tänka mig att det finns mycket att reflektera kring hur vi behandlar barn faktiskt. Men det är nog också en rejält känslig fråga för många, kan jag tro.
Oj. Hemskt att läsa vad du varit med om. Och så sorgligt att så många vuxna antagligen är så sönderstressade av krav och hets att det inte verkar finnas utrymme att bry sig om andra. Tänker på förr när det fanns “tanter” (mammor) hemma som hade koll på egna barn och andras. Numera är det inte ens okej att säga till någon annans barn.
Det där är ingenting, var very very standard i min skola. Har kompisar som har varit med om tusen gånger värre saker och vareviga dag dessutom utan att någon sa ett knysst. Goes above my head…
Helt underbar läsning….Stort Tack
Skönt att höra att någon mer är som jag!
Är väldigt inställsam och tillbakadragen annars, men går alltid i mellan när någon får illa.
Den värsta gången var när jag och en kompis var på väg till bussen efter en utekväll, och ser ett gäng vuxna stå i en klunga mitt på torget. Det var ca 40-50 stycken i blandade åldrar från 20-60 år sson står och glor och vissa filmar när en ung kille blir brutalt misshandlad av en annan man. INGEN GÖR NÅGOT. jag springer självklart emellan medans mon kompis larmar polis. Fick mig själv någon smäll, men gärningsmannen slutade till slut och kunde gripas och den misshandlade mannen kunde få vård.
Hur kan man bara se på, eller gå förbi? Det kan handla om liv eller död.
Wow 40-50 personer det låter helt sjukt, om de hade gått ihop hade ju misshandlaren inte haft en chans. Ibland tappar jag allt hopp om mänskligheten, men sånna som du räddar upp det ❤
Åh så berörd jag blir! Klart vi måste växa upp och ta vårt ansvar!!!
Håller med om att vi måste våga stå på den svages sida. Själv har jag också gått emellan när situationen krävt så… låt oss vara starka tillsammans!
❤