Målplanering är ett stort intresse för mig: sätta upp och nå mål. Låt oss titta på baksidan av det hela, när man inte lyckas med det man vill. Jag har identifierat 8 vanliga ursäkter som jag hör väldigt ofta – känner du igen dig i någon?
1. Jag har inte tid
På förstaplatsen kommer det klassiska “Jag har inte tid.” Låt mig då påminna om att alla har lika mycket tid, ingen har mer och ingen har mindre. Det hela handlar om planering och att använda sin tid effektivt!
2. Jag har barn
Den här är också vanlig tillsammans med att ha många barn eller att vara ensamstående med barn. Givetvis blir det mindre tid över om man måste ta hand om andra, men det kommer alltid finnas tidskrävande att ta hänsyn till. Barn är bara en grej, sen tillkommer ju jobb, fritidsintressen, vänner, laga mat, städa, ta hand om hemmet. Det här är fortfarande bara ursäkter och mer en fråga om hur man väljer att distribuera sin tid.
3. Jag vet inte hur man gör
Sanningen är att ingen vet hur man gör, men man gör det ändå. När man inte gör något åt att man inte vet hur man gör blir det en ursäkt, “jag vet inte hur man gör, så jag skiter i det” är vad man egentligen säger. Gör inte det, testa dig fram!
Jag vet inte hur länge jag undvikit min rörlighetsträning för att jag “inte vet hur man gör” och nu orkar jag inte “inte veta” längre så jag bara gör. Min tro är att mitt utövande kommer leda mig framåt även om jag gör fel, för så har det varit med så mycket. Det är viktigt att våga göra, göra fel, göra om och göra rätt.
4. Jag har inga pengar
Märkligt nog är det heltidsarbetande personer som säger “jag har inte råd” när det kommer till många saker och det är för det första inte sant, och för det andra en signal om att det är dags att ta en titt på sin ekonomi.
Om man verkligen vill göra något så kan man spara till det. Spara 10% av inkomsten varje månad. Tids nog har du råd.
5. Jag känner ingen
Jag har förstått att många måste “känna någon” för att börja en nytt projekt och vill inte starta själva, eller kan inte starta utan “rätt kontakter”. Man kan inte räkna med att ha rätt kontakter inom alla områden, man får försöka ändå och skapa kontakt med människor längs vägen. En del grejer måste man göra ensam.
6. Jag vågar inte!
Rädsla uppstår när man tänker fööör långt fram i tiden och tänker på alla eventuella problem som kan uppstå. Var bara här och nu se vilket litet steg du kan ta idag för att uppnå dina mål. Det kanske är att skriva ned dem? Det är väl inte så läskigt?
7. Det kommer inte att funka!
Det är ett katastrof-mindset att tänka på det här sättet, eftersom det i princip alltid blir som man tänkt sig! Negativa tankar kommer man ingenstans med, så sluta med destruktiva mantran!
8. Jag är inte tillräckligt bra
Vad är “tillräckligt” ens för ord i den här meningen? Den personen som lyckas med sina mål är tillräckligt bra för att lyckas med sina mål. Det har bara att göra med vad man har bestämt sig för och hur konsekvent man är!
Vilken känner du igen dig i?
Jag är skyldig till 3, 6 och 8 men nu kör jag över de här tankarna med 4 ord: JAG KAN – JAG SKA!
Jag gillar det du säger. Du är rak på sak och uppmanar att slänga offerkoftan. Mitt stora problem är att jag inte har något mål som jag vill uppnå. Eller inga mål som är konkreta. Vet inte vad jag vill jobba med, vill inte vara så tränad osv. Har inte hittat något mål som triggar mig ännu. Så går runt i limbo och det är jobbigt för jag vet att om jag väl kommer på ett mål så kör jag stenhårt tills det är uppnått.
http://martinajohansson.se/nar-man-inte-har-mal/ ett inlägg för dig!
Nr 3, nja måste jag säga.. det kan ju också bli väldigt fel om man gör, men inte gör rätt!
Jag kunde inte träna styrketräning med fria vikter, men ville. Hade ett möte med en pt och fick ett program.
Vid den tidpunkten hade jag (punkt 4) inte råd att ta fler pt-lektioner (det kan faktiskt vara så trots ett bra heltidsarbete).
Så, jag gjorde som jag trodde var rätt. Nu drygt tre, nästan 4 år senare dras jag fortfarande med ont i ryggen, klarar inte längre göra knäböj och marklyft, för då får jag jätte-jätte-ont efter. Vet nu att jag hade fel teknik och ökade vikterna väldigt fort, och det är ju lätt att vara efterklok :/
Jag har gjort vanlig röntgen, magnetröntgen, fått kortisonspruta, sjukgymnastik, osteopat, massage, akupunktur mm. Men, det onda kvarstår tyvärr 🙁
Visst skall man prova även saker man inte kan, men det är en sanning med modifikation 😉
Barnen kommer först. Allt inom mig gör att det alltid blir så. Kan helt enkelt inte välja annorlunda. Nu är de inte så gamla och jag tänker att en annan tid kommer. Märker att jag också börjat prioritera jobbet framför hälsan. Det känns inte okej. Jag har för höga krav och kan inte lämna jobbet i tid när det är kaos där vilket det alltid är. Äter skitdåligt nu och vill så gärna äta bättre. Kan bara inte säga ifrån. Jobbar till nio vissa kvällar. Hemma tio. Upp vid sju. Åka åtta. O.s.v. Jag vet att bara jag kan förändra. Men hur ska jag kunna leva med att inte göra mitt bästa? Hur accepterar jag att det är okej att åka hem innan allt är färdigt? Mår bra av att jobba också. Inte riktigt så mycket bara.
Punkt nummer 2 med barn bör du ta bort för att tas på allvar. När man får barn så sätter man inte sog själv först. Det var inte barnen som valde att få föräldrar det var föräldrar som valde att få barn och då sättet man inte dom åt sidan. Säger inte att allt ska kretsa runt barnen men man sätter barnens behov framför annat. Så är det bara om man vill vara en någorlunda god förälder.
Punkt nummer 2 är en jättevanlig “ursäkt” att inte göra något alls varken med sina mål, sin karriär eller något annat. Jag tror inte på den ursäkten, jag tror att man kan umgås med sina barn och prioritera dem och ändå hinna med sig själv. Jag baserar de på kompisar som tar med små bäbisar till gymmet i en sele på magen, min förra chef som hade sina barn med sig på jobbet osv. Här i Shanghai är de många svenska barn som är 10 år eller äldre som knappt varit i Sverige för att de hängt med sina föräldrar på utlandsuppdrag, gått i utlänska skolor osv. De verkar funka otroligt bra 🙂
For the record. Att ha med en bebis i sele är något helt annat än att underhålla en ettåring och en treåring. Till mitt gym får jag nog inte ens ta med dem.
Visst finns det mål man kan uppnå samtidigt som man har barn. Små mål när det gäller mig i alla fall. Som att jag tar mig till gymmet en gång i veckan. Det är bara oerhört provocerande att kämpa med något från sekunden du vaknar tills du stupar i säng samtidigt som någon insinuerar att man gör för lite.
Det sagt så inser jag att jag tar detta för personligt, att du inte menar att man MÅSTE starta företag när man är mammaledig och att min reaktion på detta delvis beror på att båda ungarna haft hög feber och hosta förra veckan och nu blivit magsjuka. Inte ditt fel förståss. 🙂
Life is a mirror – man tolkar alltid allting utifrån sig själv och det är väldigt upplyst av dig att du ser de. Hoppas verkligen att de mår bättre snart och blir friska. Självklart menar jag inte att man ska starta företag när man är mammaledig, jag menar mest att man inte ska vara en martyr som inte hinner göra något för sig själv bara för att man har barn. Det verkar vara en kritisk period när barnen är 1-4 år eller något sånt då de tar extra mycket tid, men jag vet många med 7+ åringar som inte hinner något för att de har barn, eller använder barnen som en ursäkt. De är givetvis en helt annan sak! 🙂
Tillägg: Jag har även en fantastisk man som delar alla sysslor med mig. Det underlättar förstås kraftigt 🙂
Jag tror att nästan alla idag har ont om tid. Det fina är att man kan sålla ganska hårt och kapa en massa mer eller mindre meningslösa aktiviteter som planlöst surfande, hängande på sociala medier eller tevetittande. Jag tycker att ju mer jag har fått att göra i livet så har jag blivit bättre på att fokusera på det som verkligen är viktigt för mig. Men för att må bra är det också viktigt att man också kan släppa perfektionismen och inse att 80 procent eller 50 eller till och med 20 alltid är bättre än noll! Jag var svårartad perfektionist när jag var yngre och idag inser jag att det mest var en grundläggande feghet och lite dålig självkänsla som var grunden till det. Idag hinner jag mycket mer, och mår mycket bättre 🙂 Och ja, jag har två barn, varav ett funktionshindrat, hus och egen firma.
En ursäkt som flitigt har tillämpat: Jag ORKAR inte!
Jag har varit onormalt trött sålänge jag kan minnas. Så trött att jag ibland funderar på att ta livet av mig. Det är svårt att känna sig motiverad till att åstadkomma något när kroppen känns tung, tankarna lynniga och omvärlden dimmig. Jag vet sällan vad jag vill, och den vilja som uppstår är flyktig.
Jag gör de saker som jag rent intellektuellt tror är gynnsamma för mitt välmående, och räknar med att passionen skall infinna sig sinom tid. Jag längtar efter att vilja något. Jag vill vilja! 🙂
Känner igen mig mycket i det du skriver!
*kram*
“Barn, familj, kollegor, vänner – de ska inte stå i vägen för ens mål och visioner för det är alltid viktigast att sätta sig själv först.” Nja, jag håller med när det gäller kollegor och vänner, men inte barn. Om jag måste välja mellan att sätta mig själv först och att göra något som gagnar mitt barn mer än mig så väljer jag något som gagnar barnet. Oavsett vilka andra mål och visioner jag har så är det allra största målet att mina barn ska ha det bra, få en bra uppväxt och småningom bli vettiga vuxna. På så sätt gagnar det också mig att sätta barnet först.
Det här innebär till exempel att jag då jag kommer hem efter en tuff arbetsresa där jag sysslat med det jag brinner för inte säger “nädu, jag måste gå och lägga mig nu så jag är på topp på jobbmötet i morgon!” då sonen vill ha med mig på fotboll. Då går jag banne mig på fotboll trots att det regnar småspik och jag får läsa de där viktiga dokumenten mitt i natten sedan.
Jag tror många dessa ursäkter kommer ifrån att man kanske egentligen inte vill men känner att man borde vilja. Och då är det nog bättre att öva på att bli bekväm med att vara okej med att vara nöjd med det man har.
Vårt samhälle förmedlar ofta via normer o socialiseringsprocesser att man borde sträva framåt optimera sig själv osv när det i själva verket inte passar alla personligheter. Jag tillhör själv den ambitiösa skaran och tampas med inre stress (aldrig bra nog vilja mer än vad jag ibland orkar) och försöker implementera balansstrategier. Är dock gift med en man som inte har målsättning och optimering som ambition utan trivs som han är med det han har. Vi balanserar varandra rätt bra och jag lär mig nog mer av honom än han av mig men hursomhelst. Känner igen dessa ursäkter o tror de ofta kommer ifrån att man egentligen inte vill.
Eller så har vi dom som bara letar orsak till att vara missnöjda och dom…puh…
Hej!
Har precis hittat din blogg, mkt intressant ?.
Känner du till Gretchen Rubin? Om du vill veta mer om varför folk har olika svårt/sätt att nå mål och bilda vanor, så är hon suverän! Läs “Better Than Before”. Jag gissar att du är en Upholder från hur du beskriver dig själv.
Jag ska spana in henne, det namnet har jag inte hört tidigare 🙂 Gjorde ett test nu och fick resultatet “Upholder” så det stämmer nog
Kul! ?
Du är en stor inspirationskälla Martina!
Funderar på en sak, hur gör man för att veta vad man vill och vart man är på väg? Måste man vara på väg någonstans och ha just mål? Målmedvetenhet stressar mig enormt, min man har alltid tydliga mål, sedan när han uppnått dem så är det dags för något nytt. T.ex att renovera huset. Alltid är det något som måste fixas. Jag upplever att han inte lever i nuet och känner mig samtidigt misslyckad som inte har några tydliga mål, mer än att barnen ska må bra..
Att barnen ska må bra är ju ett mål, men jag rekommenderar att blicka inåt och fråga dig själv vad du vill ha eller göra. Börja där.
ÄLSKAR dina inlägg just nu! Såklart att det går! Men man måste hitta just det där som man vill göra och sen börja ånga på! Själv skyllde jag mkt på att jag inte var tillräckligt bra. Jag trodde typ att de som kunde rita hade kunnat det jämt. Nu har jag satt det som ett möjligt framtida projekt, för det vore så kul att kunna rita det man har i huvudet.
Jag älskar projektplanering. Ska planera några projekt (rita, spela piano, viktnedgång/bygga muskler, styra upp familjens mat, skriva en bok, spara en viss summa pengar) och sen dra fram planerna när jag verkligen känner att NU är det dags för just ett visst projekt eller lusten infaller sig. Tvingar mig själv att nu fram till jul endast syssla med renovering och studier, men för att hålla mig glad så ska jag få planera projekt (men inte påbörja).
Mitt största problem är att hitta ett projekt jag brinner för som kan generera pengar. Sälja saker på tradera i all ära, men tillslut har vi liksom inte fler grejer som vi inte behöver 😉 Och jag hoppar ju mellan projekt så jag vill inte riktigt syssla med en grej för att sen tröttna…
Jag har två barn. Tvååringen kan jag muta med iPaden (samt att efter 19 sover hon) och lilla sover ju under dagen eller kan vara med sin far utan problem. Så länge an kan leva med att bli avbruten kan man göra mkt med barn, men man måste vara beredd på att det blir en hel del avbrott.
Helsike vilket bra inlägg!
Nummer 8 har varit det största hindret för min egen del, hehe. Men ja, som du själv skriver, det är ett väldigt abstrakt ord. Därmed tänker jag skita i den delen och bara köra på! 🙂
Nummer 1 har också varit en käpp i hjulet, men nånstans inom mig så har jag länge vetat att det bara handlar om att jag är väldigt stresskänslig och lätt sjabblar bort min tid genom att.. dun dun dun….. inte planera! Så, därmed har jag numera planerat mina dagar (och min ekonomi). 🙂 Helt plötsligt… hinner jag….. Se där! 😉
Haha va härligt att höra, det är bara att köra på! 😀
Ja du Martina… Det känns väldigt uttjatat, men har du själv barn? Det är ett faktum att man är tvungen att sätta sina barn före sig själv. Jag har två små barn och massor med mål jag får skjuta på framtiden pga det. Ingenting jag direkt klagar på, barnen är små bara en kort tid och då är både tid, kraft och sömn begränsade, men det vet man ju när man skaffar dem. Du är väldigt driven vad det verkar och det är jättebra! Sådana behövs. Samtidigt betackar jag mig för att få höra att mitt val att satsa på barnen nu skulle vara någon form av ursäkt för att vara lat. Man får prioritera i livet och många varken vill eller kan satsa så helhjärtat på saker som du gör. Det finns godtagbara ursäkter för att skjuta drömmar och mål på framtiden.
Jag vet att den punkten är lite provocerande men samtidigt har jag vänner som har barn och driver flera företag, samt personer som har barn och endast hinner med barnen. Olika personer prioriterar olika 🙂
Jag har inte barn men kan ju absolut förstå att barnen måste få komma först (har ju en egen kass uppväxt där mina föräldrar bland annat inte har funnits där för mig vilket har gett mig svåra problem genom hela livet)
Jag hoppas verkligen att dina vänner som driver flera företag har tillräcklig tid och ork över för sina barn så att de slipper lida.
Visst är det så. Men det betyder inte att det är de som sköter två företag samtidigt som gör rätt eller kommer ångra sig minst. Dessutom har ofta dessa en partner som istället satsar på barnen under tiden. För att inte tala om att alla barn är olika och kräver olika mycket av sina föräldrar. Som exempel, om ditt barn inte sover finns det sällan kvar kraft till något annat än att klara vardagen.
Ovanpå allt detta föds vi med olika energinivåer. Vissa behöver mer sömn, lugn och ro och vila än andra.
Min poäng är inte att jag skulle höra till den gruppen. Jag satsar istället enormt med tid och resurser på det mål som är viktigast nu, nämligen att ta hand om barnen och ge dem den bästa maten och mest giftfria miljön jag kan. Det tar tid. Och är inte det jag skulle välja om jag tänkte på mig själv först. Tvärtom längtar jag till jobbet.
Fast jag tolkar Martinas inlägg som att det finns personer som har barnen som ursäkt för att inte nå sina mål. Men dina barn är ditt mål nu. De mål du skjuter på framtiden har du ju inte gett upp. Du har istället gjort en realistisk långtidsplan utifrån dina prioriteringar. Det är väl fantastiskt bra på alla sätt.
Tack för denna kommentar “en mamma med drömmar”. Barn kräver olika mycket. Har själv barn som kräver allt och krånglar med typ allt och finns inte ofta tillgång till barnpassning eller pappan. Tycker inte att det går att jämföra bara sådär med de andra kategorierna.
Sedan min bror och hans fru fick barn tränar de mer än någonsin, min svägerska började till och med träna triathlon. När en tränar så sitter den andra hemma med barnen och så byter de. Fungerar jättebra. De är båda lika delaktiga i barnuppfostran så ingen behöver ta på sig offerkoftan.
Jag håller med. Det är ju en prioritering man gör när man skaffar barn. Jag vill satsa mer på min träning exempelvis. Men jag kliver upp 4:20 på morgonen, fixar mig i 20 min och sen åker jag och jobbar. 15 åker jag från jobbet för att hämta barn på förskolan. Sen ska det lagas middag. Jag leker med barnen och mannen kommer hem och 19:30 sover barnen. Sen har jag 2 timmar på mig innan jag ska sova och på den tiden ska jag förbrereda frukost, duscha och ta fram kläder till morgondagen. Visst hinner jag träna på den tiden! Men jag stupar verkligen i säng så jag prioriterar bort det för att få sova lite mer. Energin är totalt slut då. Ändå har jag inte tagit med städ och tvätt i beräkningen för även det prioriteras bort. Så visst kan man se det som en ursäkt men för mig handlar det mer om att mäkta med och att prioritera sina barn.
Gick från att göra allt på en gång till “jag har inte tid” och har nu bytt det till “jag kan inte splittra min uppmärksamhet på fler saker”
Vilket känns mer korrekt 🙂
Om man tar dessa ett steg till så betyder de egentligen “Jag vill inte”
6 & 7 får jag jobba mest med eftersom jag ofta tar allt så superseriöst och tar ansvar för att allt ska funka och gälla resten av livet. Men jag vet att inget funkar för evigt och bara för att jag försöker eller satsar på något behöver det inte betyda att det är skrivet i sten och aldrig går att ändra.
Jag jobbar med att tänka “Idag kan jag lova att satsa allt, men det är helt ok om detta ändras under vägen mot målet, allt förändras”
När jag kan förlåta mig själv om jag måste ändra målet så gör att jag vill och vågar mer. Det är så mycket bättre än att aldrig våga börja.
Folk i detta land…. har fan på sig offerkoftan deluxe hela tiden. Det är så jävla synd om en själv och man hittar på det ena å det andra för att slippa ta tag i sitt liv utan går där å lägger allt ansvar på yttre omständigheter. Sånt är sjukt patetiskt!
Haha tack för din kommentar My! <3
Hello
Definitivt 7 och 8.
Igår vid 17tiden var mitt BS 3,6, jag fakirar och äter en gång om dagen vid ca 18. Och har gjort så sen i juni. Idag, vid 09.00 var BS 4,7??? Ofta så känner jag mig lite matt efter min morgonpromenad, därför kollade jag BS. Hade även druckit minst 2 liter vatten och flera tsk salt dagen innan. Ska jag sluta fasta?? Jag trivs mycket bra med det, men läste även ditt inlägg om att du stressade din kropp med fasta. Jag går stadigt ned i ned i vikt och det är det som är mitt mål just nu. Bygga muskler tänkte jag börja med när jag är mer normalviktig.
Det kan vara mätfel, de där mätarna är inte exakta så jag tror inte att du behöver oroa dig. Om du går ned i vikt så fortsätt som du gör 🙂
Hahaha! Jag känner igen mig i allihop men jag har börjat bearbeta dem också, en efter en.
1. Jag tittar knappt på tv längre = jag hinner bättre med min häst. De program jag vill se tittar jag på på min platta medan jag viker tvätt eller lagar mat.
2. Jag har tre barn. Två av dem har jag fått att börja rida och jag har köpt en ponny till dem = jag har fått träningspartners i stallet och hinner bättre med min häst.
3. Jobbar på den och omger mig under tiden med optimistiska allt-går-sägare.
6. Samma som trean.
Tack, nu fick jag lite att fundera över tillsammans med de senaste dagarnas tänkvärda inlägg.
Tack för att du delar med dig! 🙂
Tack för din kommentar Nette, det är precis som du skriver att omgärda sig med optimistiska människor de hjälper jättemycket! 🙂