Jag tycker att det är intressant hur utlandslivet verkligen öppnar upp människor, och att det är så extremt stor skillnad på svenskar i Sverige och utlandssvenskar. Min upplevelse är att utlandssvenskar är trevligare, gladare och öppnare och har en mer sund världsbild. De förstår att Sverige är fint och bra, men inte “bäst i världen” för att man får se svart på vitt att andra länder kan vara överlägset bra på saker som “vi” trodde vi var bäst på. Som sjukvård till exempel.
När jag blev supersjuk i Taiwan 2008 och behövde uppsöka läkarvård var jag skräckslagen för jag trodde att de skulle vara helt efter, men istället blev jag superimponerad och fick verkligen äta upp alla mina fördomar. Jag förstod inte hur det kunde vara NOLL minuters väntetid på att träffa en specialistläkare som kunde bra engelska, och att hela kalaset kostade 200 spänn utan att jag behövde använda min sjukvårdsförsäkring. Sedan dess har liknande saker inträffat, grejer där man tror att Sverige ska vara bäst men visat sig vara tvärtom.
Fast Sverige är förstås väldigt bra också. Utlandssvenskar är väldigt stolta över sitt svenska arv, vill ha en fot i Sverige men kanske inte nödvändigtvis BO där. Faktum är att jag inte träffat någon som vill “flytta tillbaka”.
Svenskar emigrerar
Mellan 1840-1930 utvandrade 1.2 miljoner Svenskar till USA, men de senaste 20 åren har en halv miljon svenskar bosatt sig utomlands! Det är en betydligt högre andel per decennium än amerikautvandringen, och folk fortsätter att flytta. Sen ska vi inte heller glömma alla de som bor halvårsvis i Sverige, typ har hus i Thailand eller Spanien eller så. Då är vi uppe i ännu fler “halvemigranter”, och alla de som fortfarande är skrivna i Sverige men bor i till exempel Tyskland!
Jag är en emigrerande svensk
… och flera av mina kompisar också, även de som för tillfället bor i Sverige men varit utomlands långa stunder tidigare. Det är en slags känsla, att man är mer av en flyttfågel liksom som inte “tål” att vara kvar för länge. Jag tycker att det är extremt intressant hur det kan bli så, och vilken annorlunda mentalitet det kan vara hos de som flyttat ut. Speciellt de som står med en fot i vardera läger.
Olika länder/världsdelar ger olika saker
För mig är Sverige karriär och jobb och Asien är personlig utveckling, USA är kombinationen av de två. Mina djupaste spirituella upplevelser har jag haft i USA, men mina mest transformerande upplevelser har jag haft i Asien. Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte spenderat mycket tid på dessa två kontinenter. Jag vill till fler ställen för att se vad de kan ge, men just nu vill jag till Sverige och bara dyka in i jobb med huvet före! 😀
Det var lite fredagstankar från mig, nu ska jag ut och fika så hörs vi senare!
Jag älskar Sverige och har bott där många år…men mitt hemland är Tyskland. Precis som du säger tycker svenskarna att de är bäst i världen, men jag alltid undrar, varifrån vet de detta??
Har de kollat hela världen och mätat? Samma med några turistupplevelser: vi är det endaste museum i världen blabla och jag tänker jaha, har ni resat rund världen och kollat alla länder och städer om ni är verkligen det enda museet?
Väldigt roligt är det svenska folket, haha, men älskvärt!
Har bott av och till i Sverige och Tyskland…men både har förståss nackdelar.
Haha håller med, man undrar var de har fått allt ifrån ibland 😀
Har väldigt svårt att förstå det här svart vita synsättet. Alla länder har sina för och nackdelar och det står var och fritt att njuta av dem efter förmåga.Jaghar också bott utomlands både i Frankrike och Israel. Älskar Frankrike och åker dit så ofta jag kan men bosätta sig där? Nja, säger jag till det. Jag känner Frankrike tillräckligt väl för att känna till dess baksidor men åker gärna dit på besök så ofta jag kan. Uppskattar framför allt klimatet och de många skönhetsupplevelserna.
Att bo utomlands kan ha sina fördelar och nackdelar men vad händer ex.när du åldras och kanske blir lite förvirrad? Jo då tappar du som regel alla sociala kontakter eftersom dina färdigheter försvinner exempelvis språkkunskaper och hur klarar man så då om man är utlandsboende? Man riskerar att bli väldigt isolerad.
Jag ser inte problemet med att bo utomlands när man är gammal och förvirrad haha 🙂 Tycker inte heller att detta är svartvitt alls utan väldigt gråtonat
Så vem tar hand om dig om du inte behärskar språket. Hur kommunicerar du med din omgivning?
Varför skulle jag tappa mitt språk? Då är jag väl ändå nere för räkning och kan likväl hoppa från en bro eller nått 😉 Om jag är så risig att jag inte kan kommunicera med min omgivning spelar det ju ingen roll var jag är någonstans!
Att åldras innebär att färdigheter av olika skäl försvinner ex språk. Det språk som stannar kvar brukar vara ditt ursprungsspråk alltså svenska om du är uppvuxen i Sverige. Bor du i Sverige så kan du åtminstone kommunicera med din omgivning vilket du inte hade kunnat om du ex bott i Shanghai!
Fast jag umgås ju mest med Svenskar, men som sagt skulle jag bli så kass att jag inte kan kommunicera så spelar det ju ingen roll vart jag är nånstans 🙂
Jag har en hel del erfarenhet av vården och har sett just det där många gånger, människor som förlorar de språk de lärt sig senare i livet och är väldigt hämmade av det. Nu säger jag inte alls att det är en anledning att inte flytta utomlands, jag planerar själv detsamma i framtiden, men det är helt klart ett reellt problem för en hel del människor.
Det är sant, många äldre MED alzheimers sjukdom/demens går gärna tillbaka till sitt språk. Jag jobbar inom mobil tandvård vilket betyder att jag åker till äldreboenden och behandlar deras tänder. Många bl.a. Engelsmän som levt i Sverige runt 50år talar gärna engelska men dom förstår svenskan och kan även tala. Det som sker är att det faller sig naturligt att tala modersmålet men man kan lirka fram svenska språket iom att den är där.
Annars skulle ju alla invandrare som åldras i Sverige också få problem…
Nja, om man är dement/har alzheimers är man i och försig isolerat ändå…och tyvärr är man i vissa länder redan isolerat när man är 70+. Men då har man ändå levt ett kul liv med många upplevelser från att bo utomlands!
Jag skulle säga att det är högst pessimistiskt att nekar sig själv vissa upplevelser bara att det finns risk att jag blir dement om 20, 30 år…viklet går förresten styras lite mha rätt kost 😉
Haha jag är liksom 30… jag tror inte jag behöver förneka mig upplevelser för att jag eventuellt blir förvirrad om 100 år 😀
Jag är svensk; född I Sverige och vill bo kvar (men reser gärna). Jag vet att Sverige och svenskar är bra på väldigt mycket – men bäst I världen på allt? Knappast. Och vi är dåliga på att berätta om hur bra vi är, vilket jag tycker är synd
Vi är dåliga på att berätta hur bra vi är, men vi tror ändå i smyg att vi har “världens bästa” (insert random)
Ja jag håller med det blir väldigt svårt att komma tillbaka. Jag minns min första riktiga kulturkris för 15 år sedan och det var efter att jag kom hem till Sverige igen efter en utlandsvistelse i Spanien och jag kände den där tomheten efter att ha längtat hem och så upplever man att hemma inte längre är samma.
För mig blev Hamburg och sedan Berlin verkligen hemma på riktigt och under mina 8 år i Tyskland kände jag att jag tappade rötterna till Sverige. Tyskland är som Sverige bara lite bättre och sjukvården är kanon otroligt bra system där man får träffa de flesta läkare direkt. Nu när jag inte längre tillhör något europeiskt sjukvårdssystem går jag hellre till läkare i Tyskland än i Sverige när jag är “hemma” för jag lyckas aldrig få tid i Sverige. Jag fattar inte vart man vänder sig som privatpatient men i Tyskland är det bara att googla närmsta och du får tid direkt om du betalar själv.
Men efter att ha flyttat till centrala Afrika har jag fått starkare band till Sverige. Kanske för att jag arbetar med utvecklingshjälp och internationella relationer och bland alla givarländer är Sverige verkligen ett av de bästa. Jag har återigen fått upp ögonen för vilket föredöme vår utvecklings- och utrikespolitik är hur progressiva vi är särskilt när det gäller feminism och lgbt-rights. Vårt demokratiska, rights-based och solidariska perspektiv är unikt. Och i allmänhet har jag fått upp ögonen för västeuropa och våra skattefinansierade välfärdssystem där utbildning och hälsovård kostar knappt ingenting. Och det är säkert du slipper vara rädd för att folk ska hoppa in i din bil när du stannar vid ett rödljus. Du behöver otroligt mycket pengar för att leva bra där jag bor. bra skolor kostar hur mycket som helst, att resa är jättedyrt, bra mat och kläder är dyrt och sjukvård, tja, räkna med att betala en väldigt hög försäkringspremie för medevac (man vill inte ens föda barn här tex). I Berlin kunde jag som intern-student överleva på 700 euro i månaden och ändå ha ett ok schysst liv, här behöver man det dubbla för att ha samma standard. Dessutom, föräldraledighet och semester asså tummen upp för europa där med. Sen är väl den där tryggheten och konformiteten inte så jättekul i Sverige och den glömmer man gärna bort när man varit borta ett tag.
Men, älskar Sydostasien och är väldigt nyfiken på hur ett vardagsliv där skulle te sig.
helenschki
Grym kommentar, tack! Jag håller helt med om att Sverige är fantastiskt när det kommer till feminism och lgbt-rights, halleluja liksom! TACK för det Sverige, så många länder har så enormt mycket att lära där. Solidaritet och demokrati är jättefint och något som VERKLIGEN saknas på många ställen, men tryggheten är inte toppen i Sverige. I Shanghai, som är VÄRLDENS största stad, skulle jag kunna gå naken genom en mörk gränd mitt i natten, helt ensam, utan att behöva oroa mig för någonting. Om jag möter ett tufft killgäng när jag är ute själv är jag 100% säker att ingenting kommer hända. DET är trygghet, jag vet bara Tokyo som toppar det där man kan däcka i en buske med pengar och mobil liggandes jämte sig och ALLA låter allting vara.
Men konformiteten ja just de… den glömmer man bort och det är väl de som drar ut folk igen. Det där med att alla ska vara lika på det inte så inspirerande sättet…
Har också grymt bra bild av tyskland, men att de är lite för mycket av arbetsbin för min smak även om de också är duktiga på allt de gör 🙂
Håller med! Jag bor i Schweiz sedan 2001 och har även bott ett år i Kalifornien. I början var jag säker på att flytta tillbaka hem till mitt perfekta Sverige, men inte nu längre. Jag tror man måste vara borta från Sverige lite längre tid (längre än ett år) för att kunna bedöma hemlandet utifrån sett. I början i ett nytt land känns ju allt så krångligt men tex här i schweiz när jag väl integrerat mig så finns så mycket som jag upplever fungerar bättre än i Sverige. Sjukvård och skola tex. Fast det är svårt att prata om det med vänner i sverige som är så övertygade om att sverige är bäst på allt.
Efter att pappa fick sin stroke, för snart ett år sedan, så har vi läst på oroligt mycket om just stroke och rehab.
Ett av de bösta ställen och som ligger i framkant med allt vad det av modernt tänk, det är Taiwan! Hoppas verkligen att pappa i framtiden orkar den långa flygresan dit!
Apropå Taiwan så ha de bra mycket bättre pendeltågssystem än här!
Coolt! Ja Taiwan är grymt, många länder har bättre pendeltåg och metro än Sverige haha 🙂
Håller helt med. Förstår inte varför vissa gå in på den här sidan om de feltolkar det du säger och så uppenbart retar sig på det, även när du både beskriver fördelar och nackdelar och visar på en objektivitet som det ju trots allt är att recensera det land man är född , både ur ett positivt respektive negativs synsätt. Är det så jobbigt att ta del av dina synpunkter att man ska käfta emot hela tiden kan man väl läsa någon annan blogg så slipper man irritera sitt eget sinne. Det blir ju bara så uppenbart att det inte är vad du skriver som retar utan att du skriver och att man bestämt sig för att reta sig.
Haha spot on, men jag tror det finns lite ömma tår också och att vissa kanske inte gör va de egentligen vill och känner sig låsta 🙂
I början av mitt yrkesliv jobbade jag inom hemtjänsten. Jag var kontaktperson för en äldre kvinna som var i åttioårsåldern. En dag när jag kom upp till henne såg jag att hon satt och blundade och smålog för sig själv. Vad gör du frågade jag? Jo svarade hon vid min ålder när jag inte kan göra så mycket så får man se tillbaka på sitt liv och minnas de trevliga saker man varit med om. Vilken klok kvinna tänkte jag.
Vi ska alla dö en dag och alla andra dagar lever vi. Man får laga efter läge. Varje del i livet har sin tjusning och att åldras är naturligt.
Det där lät fruktansvärt deppigt i min värld…
Håller med om nästan allt som skrivits om detta. Har inte bott i Sverige de senaste 34 åren. Mest har jag bott i Tyskland och det har blivit mitt hemland. Det har varit ett par år i Kanada och 3 i Schweiz (den franska delen) under de här åren. Jag längtade hela tiden tillbaka till Tyskland. Det är sant att det tyska folket är arbetsbin men de kan också koppla av och ha roligt när arbetet är gjort. Som svensk blir man ju väl bemött i världen. Man har “Svenskbonus” så att säga. Överallt där jag bott i Tyskland har jag mött tyskar som älskar Sverige och skulle helst av allt vilja bo där. Ödsligheten i de stora skogarna hägrar för de flesta.
Tycker att det är roligt att besöka Sverige ngn vecka eller så och gå på ICA, ha ha. Men jag har också svårt för svenskarnas “vi är bästa på allt”. Att köra bil med tyska plåtar på är heller inte nådigt. När jag kör fel i rondellerna tutar de på mig. Bor på tyska landsbygden och här har vi rondeller med endast en fil.
Att flytta tillbaka till Sverige finns inte i mina tankar trots att jag är pensionär och änka sedan några år.
Tack för din kommentar, intressant att läsa!
Jaa just nu känner jag mig verkligen supertaggad på att flytta utomlands ett tag! Det är så många ställen som verkar ha billig levnadskostnad, billiga hostel och busskort, bra sjukvård, tryggt samhällsklimat… Om jag skulle tex flytta till Stockholm eller Malmö så känns det mest superkrångligt och DYRT tyvärr… Men annat än ekonomi så lockar det att lära sig känna sig hemma varsomhelst, det viktiga är var man själv är liksom. Inte vara psykiskt bunden till ett visst ställe. Jag har bara bott hemifrån ett år men jag märker ändå STOOOR skillnad på de som stannar kvar i sin hemstad och på de som sticker iväg någonstans. Bara att flytta 2 timmar bort har varit underbart. Det känns så sorgligt på något vis på de som bott i samma by de växt upp i och som nu är 60+…… Dvs majoriteten av min släkt. Nä. Jag vill ut i världen, få lite distans till uppväxt, släkt, vad som är “hemma” och kultur.
Kambodja och Bali kan du bo en hel månad på schysst ställe för 2000 kr, hittar du en billig flygresa blir det billigare än hemma! 🙂 Om du tar CSN och pluggar nått på distans så “tjänar” du ju till och med pengar på det!
Jag har gått och funderat på ditt inlägg senaste dagarna, den biten om att Sverige är jobb och karrär. Jag trodde att det berodde på att jag inte är “riktig” svensk. Så himla skönt att det är fler som ser det också. Varför tror du att det är så?
Ett praktexempel: Vi har varit hemma nu i två månader, efter ett år i Asien.
Jag till och med spaltade upp en lista på roliga saker vi kan göra och folk vi kan hänga med efter hemkomsten. Jag har studerat/arbetat i Asien och USA i flera år, så jag känner till vardagen utomlands. Det är annorlunda i Sverige. Mer pliktskyldigt, stelt och begränsande på något sett och jag kan inte lägga fingret på exakt vad. Är det vädret? Jantelagen? Mina egna förväntningar? Den där känslan “Gud vad livet är bra nu” får jag aldrig hemma. Det är därför jag reser. Nu ska vi vara här i tre år och jag vill hitta en bra tillvaro förutom alla plikter, det är supersvårt, magklumpen växer och kilorna läggs på, allt känns lite tungt.
För att avsluta, svenskar är de absolut roligaste människorna att träffa utomlands. Jag är alltid på svenskjakt utomlands, de bästa människorna att prata och festa med, roligast humor bjuder mest på sig själva.
Håller helt med om att svenskar utomlands är de mest crazy och mest “osvenska” men ändå stolta, en väldigt bra kombo! 🙂
Vad menar du med pliktskyldighet? Att det blir stelt? Jag tror mycket är vädret, att man inte “bara” kan gå ut hur som helst, sätta sig på en trottoarkant med en kopp kaffe å så var det bra med det. Sen har ju svenskar en extremt prestationsbaserad självkänsla som påverkar, det har man INTE i Asien!