Det är inte bara tjejer som råkar ut för detta men jag tror att det är något vanligare. Precis som att en tjock person kan få dras med de klassiska fördomarna om lättja och dålig karaktär, är det många smala som får höra att de svälter sig, har anorexi, eller att de är fööör smala och borde lägga på sig för att “killar gillar ändå inte när det är för smalt”. Nu är det ju inte många som faktiskt ser mig i verkligheten (haha, introvert eller?) men ser man mig på gymmet i linne så ser man förstås att jag inte håller på att svälta ihjäl. Här på bloggen däremot, och då och då i verkligheten råkar jag också ut för så kallad thinshaming. Detta var förstås värre när jag var yngre och det var fruktansvärt frustrerande att alla alltid skulle kommentera att jag skulle äta mer. Mer, mer, mer. Detta ledde till att jag kände att jag aldrig kunde äta nog, det blev ett frosseribeteende bara för att “bevisa” att jag minsann åt. Dock så ser ju folk vad de vill se, så de är liksom aldrig tillräckligt. Jag kunde äta upp hela kakfatet själv och ett paket glass på det.
När jag pratat med andra personer (kvinnor) som är naturligt ganska smalt byggda, är det många som berättat samma sak. Att man börjar frossa för att “bevisa” att man inte bantar, bevisa att man inte har anorexi. Resultatet blir utöver kass självkänsla också att man får en kropp som man trivs ännu mindre med. Det är inte hälsosamt att frossa oavsett hur man ser ut, särskilt inte att frossa i onyttigheter bara för att. Frosseri är precis lika kortsiktigt som svält.
Jag läste för ett par veckor sedan på Alexandra Brings blogg att hon nu börjat få kommentarer om hur tjock hon har blivit och att hon borde banta. Alexandra Bring som i ur och skur blivit thinshamad av folk som kallat henne för skelett och benrangel. Humorn i det hela är att det skillde 6kg mellan benrangel och tjock. Inte mycket marginal att gå på där inte!
“DU SVÄLTER DIG SJÄLV, ÄT MER”
Det där är ju ett lopp man bara inte kan vinna. Jag var en gång ihop med en kille som hade haft en flickvän med anorexi, och hans största fobi var att någon annan han tyckte om skulle drabbas. Det blev ett evigt chipsätande för att bevisa motsatsen, och det gödde bara mitt frossande. Äta mer, äta mer! Jag kan tala om att det är väldigt svårt att gå upp i vikt om man är superstressad över att man måste gå upp i vikt! Det låter säkert skitkonstigt om man har motsatt problem, men det är sant.
Sen vad som är “för smalt” är ju helt subjektivt. Jag har personligen alltid legat runt 20 i BMI (BMI är skitkasst mått, men bara för att ha ett värde liksom) men jag är ektomorf (smal konstruktion) med en smal ansiktsform. Det kan jag inte göra något åt tyvärr, jag hade jättegärna haft rundare kinder men det är inget man ändrar så lätt.
THINSHAMING PÅ INTERNET
Jag tror att andra tjejer kanske attackerar varandra i ren avundsjuka “Hon är ändå för smal, ingen tycker det är snyggt” men när män börjar attackera då blir det bara läskigt. Jag känner verkligen inget krav på att se ut på ett särskilt sätt för att alla män ska tycka att jag är jättesnygg. Jag gillar att optimera mitt utseende utefter mina egna förutsättningar, precis som jag gillar att optimera allting annat. Det ligger i min personlighet. Sen har jag funderat på om det här kan vara en dold härskarteknik? Ett sätt att diskvalificera kvinnor med “hon är ju ändå helt sjuk i huvudet”?
Jag bloggar mycket om ketogen kost. Det är en “diet”, ett särskilt sätt att äta. Då kommer det ju givetvis vara envisa människor som kopplar diet till “banta”, “svälta” och på den vägen är det.
SJÄLVACCEPTANS OCH ATT SLUTA FROSSA
Såklart borde man inte bry sig om vad andra tycker, men jag gör det ibland ändå. Det är ett ständigt jobbande med den där självkänslan, blir den någonsin hel? Jag blev väldigt mobbad när jag var liten, mycket på grund av mitt utseende, och jag vet ju nu att det inte var något som helst fel på mitt utseende. Det är fel på mobbarna, och barn som har problem hemma riktar de ofta utåt och tar ut ensamhet, sorg, frustration på andra människor. Vuxna gör likadant.
När jag började med LCHF så blev jag automatiskt av med allt skräp, men det tog ett bra tag innan jag förstod att det var jag som bestämde över min egen kropp. Det tog ett tag att förstå att jag har rätt att se ut som jag vill och jag har rätt att sluta äta när jag är mätt. När min kropp har fått sin energi och är glad och nöjd, då behöver jag inte pressa i mig mer för att bevisa någonting, bevisa att jag inte är “sjuk i huvudet”.
Efter den insikten så upphörde frossandet successivt och jag började bli mer av den jag ville vara. Jag vill inte ha dåligt samvete för att jag tycker att det är kul att optimera min hälsa med kost och träning. Jag tänker inte ha dåligt samvete, jag vägrar! Jag tänker lita på mig själv, lita på att jag gör vettiga och hälsosamma val för mig själv som är bra i längden. Jag tänker lita på att jag är okej som jag är, och kan utvecklas efter mina egna förutsättningar.
Det tycker jag att vi alla ska våga göra. Våga bli dem vi är för man måste inte bevisa ett skit!
***Översta bilden tillhör Alexandra Bring och kommer från hennes blogg. Hennes inlägg läses här.
