Det här blogginlägget är från 2013 från min första 10-dagars Vipassana-sittning på Dhamma Sobhana i Ödeshög. Du hittar en utförlig och objektiv beskrivning av lägret här, samt intrycken från min senaste sittning 2021 här.

Vilken rekordlång bloggpaus det har blivit, jag måste verkligen få tacka för alla fina kommentarer både här på bloggen, facebook och instagram! ♥

Jag är alltså äntligen tillbaka, och jag tänkte försöka berätta om min upplevelse av det tio dagar långa Vipassana-lägret i Småländska Ödeshög, vilket verkligen inte är en lätt uppgift för intrycken och insikterna är både många, motsägelsefulla och helt kors och tvärs. Det första jag gjorde när kursen var slut och jag fick tillbaka min laptop var att på den fyra timmar långa bussresan hem skriva 30 sidor dagbok för att försöka reda ut vad jag egentligen gjort och varit med om.

Jag kom tillbaka till Göteborg igår vid 14-tiden och blev upphämtad av min kära make. Han hade haft manlighetsvecka och odlat ett helskägg, lyssnat på hårdrock och kört MC så jag kände knappt igen honom. När vi kom hem bakade han sin signatur fitness/lowcarb-tårta till mig och sedan la vi oss ute i solen i gräset och pratade massor och åt upp hela tårtan. Även då var det svårt att förklara och strukturera upp mina intryck så det kändes mest som att jag tillbringade några timmar med att svamla. Jag vet inte om Mattias blev så mycket klokare heller.
Mattias bakar fitness/low-carb-tårta with love ❤

Mina åsikter & upplevelser om lägret

Tyvärr blev jag inte helfrälst i lägret som sådant och jag ska förklara varför i den här texten. Jag kom till lägret på onsdagen den 26e augusti, och väl framme var jag tvungen att bekräfta flera gånger både skriftligt och muntligt att jag inte skulle lämna stället förrän efter tolv dagar. Jag var tvungen att kryssa i en ruta med texten “Jag lovar att inte lämna lägret” och skriva under med mitt blod (okej nu överdriver jag men ni fattar). Då blev jag kallad till läraren för att förklara mig och jag sa att jag inte kunde lämna en hundraprocentig garanti på att jag skulle stanna eftersom jag inte visste hur mitt mående skulle vara. Det var det mest ärliga svaret jag kunde uppbringa istället för att ljuga “ja jag lovar” och sedan bryta det. Det kändes inte rätt.

“Men om jag mår dåligt eller något händer, då måste jag ju få lämna?” Sa jag och läraren nekade. “Men om jag får borrelia eller dör då, får jag lämna då?” Ja det fick jag. Jag tror att läraren blev lite trött på min neurotisism.

Inga läkemedel eller mediciner

Den andra punkten på temat neurotisism är att servarna gick igenom våra väskor väldigt noga och plockade ut allting som inte var kläder och tandborste i princip. Vi fick inte ha några läkemedel med in och jag som alltid har “akut-benzo” på mig blev av med det förstås. Jag är ingen stor användare, inte alls, det är bara en mental trygghet att ha eftersom jag lidit av så svår panikångest tidigare. Ni som har ångestproblematik förstår säkert det där med säkerhetslinor och hur man tänker när ångesten lamslår en. Att jag inte fick behålla mina 5mg Sobril gjorde mig förstås också väldigt nervös och orolig.

Traumatrigger och ångest

Kvällsföreläsningarna upprepade minst tio gånger de första tre dagarna att man absolut inte fick åka hem. Inte under några omständigheter. De poängterade att det var direkt farligt att åka hem för att vi nu utförde en operation av själen. Att bli kvarhållen mot min vilja eller ens antyda det är en trauma-trigger för mig vilket ökade min ångestnivå väldigt mycket, vilket försvårade min meditation onödigt mycket.

På grund av min neurotiska läggning och att jag inte fick ha mina livlinor drabbades jag förstås av mycket motvilja. Det gjorde att meditationen blev väldigt dålig. Att fokusera på andningen var så svårt när jag hela tiden kämpade emot mina funderingar på om de faktiskt skulle försöka hålla kvar mig mot min vilja. Är inte det olagligt liksom? Innan jag åkte hade jag läst om människor som fått fly från Vipassana-läger och blivit kvarhållna fysiskt. Inte i Sverige, men ändå.

“Operationen av själen”

Mitt andra hinder för att delta ordentligt var att jag inte förstod föreläsningarna. Vi fick höra om och om igen att vi utförde en djup, kirurgisk operation av själen. En smärtsam operation, och jag fick ingen förklaring till orden. Återigen var jag hos läraren för att fråga vad jag skulle tolka in i orden exakt. Vad för typ av operation? Vad ska hända? Inget svar. Jag frågade detta varje dag “Vad för operation? Vad ska hända?” Inget svar. Sjätte dagen ställde jag samma fråga för sjätte gången och fick då till svar att operationen började dag ett med att observera andningen. “Va?” Förvirringen var total! Frustrationen var olidlig!

Om det är någonting jag har svårt för så är det att inte få en förklaring ens när jag desperat ber om det igen och igen. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför de ville hindra min meditation på det sättet. Läraren hade bara kunnat säga att det som kommer upp (tankar och känslor) när jag observerar andningen, är det vi “opererar ut” under kursens gång. No more, no less. Jag hade nöjt mig! Nu var jag istället fly förbannad!

Även sjunde dagen gick åt till denna ilska och frustration vilket såhär i efterhand känns så otroligt onödigt. Min åsikt är att eleverna ska få de förutsättningar läraren kan ge för att skapa en god atmosfär för att meditera. Inte medvetet lägga krokben för någon som uppenbarligen lider av ångest, oro och upphakade tankar. En mer harmonisk människa kanske hade kunnat ta det med ro, men just en harmonisk liten solstråle är inte vem jag är!

Den fysiska smärtan

Efter några dagar på lägret börjar man att sitta med fast beslutsamhet. Det betyder att man inte får öppna ögonen, händerna eller benen, alltså inte ändra ställning under en hel timme. Det gick ganska bra eftersom jag som pluggat en hel del i mina dagar övat på det här massor. Jag kan sitta mig igenom smärta, kissnödighet och bortdomnade ben men efter 60 timmars ihärdigt sittande fick jag faktiskt ont i ryggen. BRUTALT ont i ryggen!

Ryggsmärtorna som kom var inte nådiga. Jag ville krypa ur mitt eget skinn! Jag vred mig av smärta och bad gråtandes om en stol eller ett ryggstöd men svaret var återigen nej. Blankt nej. Jag kände mig torterad. Tanken var att jag skulle sitta mig igenom smärtan med bibehållen sinnesjämvikt, men återigen kändes det mest som ett hinder för meditationen. Ett onödigt hinder för en nybörjare.

De positiva aspekterna av lägret

Okej om jag ska sluta gnälla och vara lite positiv så var det inte enbart eländes elände. Lägret är ju elva-tolv dagar långt totalt varav tio dagar som spenderas i ädel tystnad. Sista dagen får man prata med sina med-meditatörer och det är otroligt roligt och givande att ha alla samtal, höra hur det har gått för de andra. Lära känna fina människor som är intresserade av samma saker! Det var utvecklande för mig eftersom så många kommit väldigt långt på sin egna andliga resa.

Förståelse för sinnesjämvikt

En annan sak var att  jag verkligen fick en praktisk förståelse för det här med sinnesjämvikt vilket jag kan behöva. Just jämvikt är inget jag har haft i mitt sinne någonsin. Jag ligger helt klart på det bipolära spektrumet (dock endast dokumenterad EIPS men ändå) så att öva på sinnesjämvikt är väldigt, väldigt viktigt för mig. Livsnödvändigt.

“Operationen av själen”

I total tystnad och stillhet får hjärnan verkligen fritt spelrum vilket gjorde att många ovärderliga insikter kunde komma till mig. Jag kunde sålla negativa, spiraliserande tankar från saker som faktiskt var vettiga. Jag upplevde att jag kunde kommunicera med mig själv och få ut något bra. Till slut ramlade ju poletten ned om vad “operationen av själen” innebär och jag kunde skaka upp mycket skräp till ytan som läkte mig på en helt ny nivå.

Ovärderliga insikter

Sist men inte minst satte lägret mig på en ny bana genom att ge mig insikter kring vad jag vill göra och vad som är viktigt för mig. När jag kom tillbaka till verkligheten var det som en uppgraderad version.

Kommer jag att åka tillbaka?

Jag tror inte att jag kommer åka igen faktiskt och jag tror inte att jag kommer meditera så mycket heller eftersom meditation inte är min grej. Jo men efter 160 timmar kan jag säga det med säkerhet! Jag gillar mindfulness i vardagen, absolut, och att vara närvarande i det jag gör. Det är viktigt. Men jag tror inte att meditation av den här typen kommer att ge mig mer. Jag har fortfarande ont i ryggen och behöver först och främst boka in en massage!

Berätta gärna om du varit på Vipassana och vad du tyckte om det! 🙂