Jag vet att det sticker i vissas ögon att vara en riktig ultra-individualist. Jag kör mitt race med allt vad det innebär, tar ansvar för mig själv och “skiter” i allting annat. Det finns ingen önskan hos mig om att ta ansvar för saker som inte angår mig eller som jag inte kan påverka. Det här började 2008 då jag flyttade till Taiwan och slutade läsa svenska nyheter helt och hållet och bara var i min egen bubbla. Resultatet var i princip bara att jag blev mycket gladare och mindre bekymrad i allmänhet. Innan kände jag någon slags ansvar för att hålla mig uppdaterad om vad som händer i världen, men det gav mig inte mycket mer än ångest och oro.
Jag insåg då att i ens eget liv finns det massor av saker att ta ansvar för, som man kan påverka direkt. Sin hälsa, sin träning och fitnessnivå, sin karriär, sina pengar, sina relationer och sitt liv i allmänhet. Jag upplever att allting som tar fokus som är något som är utanför ens egen kontroll, snor energi och ger mindre ork till att fokusera där det verkligen gör skillnad.
Sen är det en fråga om tid också. Min tid är värdefull och det skulle vara ett sånt slöseri att titta på TV, följa med i nyheter eller hålla koll på människor (influencers) som inte har någonting med mig att göra. Jag tror verkligen att det är en stressfaktor för många, även personer som inte klassar sig som högsensitiva (som jag gör). Hjärnan måste ha lugn och ro, och tyst och den blir megastressad av att försöka hålla koll på hundratals personer i TV-serier, på youtube eller instagram som den på något primalt sätt tror ingår i stammen.
Bli mer ego
Det anses ju så väldigt fint att ge sken av att man tar ansvar för allting utanför sig själv. Att man tar ansvar för miljön eller utsatta människor, men vad många egentligen skulle behöva är att ta MER ansvar för sig själva. Säga ja och nej till saker helt ärligt, sätta gränser för sig själva, stå upp för sig själva, ta ansvar för sin hälsa, sina mål och sina relationer. Ta ansvar för sitt psykiska och fysiska mående, före att ta ansvar för något långt utanför sig själv.
Min tro är att genom att fokusera helhjärtat på sig själv och på att må så bra som möjligt kan man lättare ge till andra, och framförallt ge mycket mer till andra. Jag är mest frikostig med mig själv och mina resurser när jag mår riktigt bra för då känner jag att jag verkligen har något att ge!
När jag mår dåligt blir jag ego och får mycket svårare att bidra, ens med en god stämning.
Berätta gärna hur du resonerar kring det här!