Jag har berättat ett gäng gånger att min största skräck är att prata inför folk, men nu tänkte jag göra det lite mer ingående. Det verkar nämligen inte som att så många förstår exakt hur stor den här skräcken är. När jag är ute och träffar folk, så får jag ofta en kommentar i stil med “Men hörrö! Kan du inte föreläsa om (något ämne) det hade varit så skoj!” och när jag då börjar förklara att nja… du förstår… jag tycker att det är väldigt jobbigt att just föreläsa. Jag är för det första ovan och för det andra livrädd. Då möts jag av nästa kommentar som är i stil med “Men alltså det behöver inte vara bra alls! Tänk inte på retorik eller så, bara kör!” Och det är liksom inte där skon klämmer.
Jag vet att man kan öva på att föreläsa och bli bra på det, men det är liksom själva skräcken som är problemet. Nu har jag vant mig med att prata med folk, alltså att folk kommer fram och pratar utan att jag är beredd på det. Det går bra. Innan frös jag fast i marken och stod där och bara… ehh…ööhhh… ööh.. nu går det jättebra att prata med folk. Men inför folk. Inte ännu.
Mina symptom
Bara för att göra det tydligare tänkte jag lista mina symptom, vem vet, någon kanske känner igen sig?
- Svettas kopiösa mängder, kläderna går att vrida ur
- Blir rödflammig över hela kroppen, men jag blir väldigt lätt rödflammig och när jag är hos läkaren får jag alltid frågan om jag är allergisk mot något eftersom jag är knallröd från topp till tå.
- Inget minne av vad jag ska säga eller vad jag gör eller ska göra.
- Tappar min personlighet och kan inte skoja eller skämta som jag brukar
- Hjärtat slår i 200 slag i minuten
Innan när jag tyckte att det var jobbigt när folk kom fram till mig helt oförhappandes var det lite jobbigt det där med att jag tappade mitt minne och min personlighet. Tänk dig att man träffar sin partners kollegor och de frågar “Jaha, och vad jobbar du med då?” Och man står där och bara “öööhh…. jaa… ehehee… jag vet inte?” haha… fattar du!? Asjobbigt!
Mediciner som inte biter
Jag har testat föreläsningsmedicinen nummer ett: betablockerare. Hjärtat har betareceptorer där noradrenalin kan fästa när kroppen är under stress. Då börjar hjärtat pumpa snabbare som i sin tur signalerar till övriga stressmekanismer i kroppen. Om man äter betablockerare så kan inte noradrenalinet fästa där, de åker bara runt och förblir verkningslöst. Det gör att många fysiska symptom på nervositet uteblir.
Sobril är en annan medicin, en väldigt klassisk benzodiazipin (förr kallad valium) som lugnar ned hela organismen men främst är ångestdämpande.
Dessa två i kombination är en så kallad heroic combo och ska omöjliggöra all form av stress, oro och nervositet. Fint va?
Funkar det på mig?
Mja… sådär ska jag säga. Jag är mäkta imponerad över hur mycket noradrenalin min kropp kan producera! Tillräckligt för 12 personer minst!
Om man överdoserar betablockerare får man andningssvårigheter så det är liksom ingen idé, och överdoserar man benzo så somnar man. Man kan bara gå upp till en viss gräns om man inte vill framstå som helt drogad.
Nu är det dags att hacka scenskräcken
Så hur många gånger har jag tackat nej till föreläsningar i år? Om man ska räkna alla i Shanghai plus Sverige skulle jag säga 15 till 20 stycken. Nu räknar jag alla minismå “framträdanden” för typ 10 personer och mindre, men allt som allt över 15 “framträdanden” som jag har fått säga “Nej tyvärr, bla bla bla…”
Den här veckan fick jag två spännande förfrågningar varav den ena var yttepytteliten men superkul och när jag återigen fick säga nej blev jag för första gången ARG!
Fram tills nu har jag liksom tänkt att det är okej. Jag gör mig bäst i text, jag gillar ändå inte att föreläsa och så är det med de. Jag har varit helt okej med det, för tanken på att föreläsa fyller mig ändå mest med skräck.
Men för några dagar sedan… då upplevde jag en känslomässig tvärvändning. Det var som att mitt “högre själv” sa till mig: “Men Martina, vad sysslar du med? Om du tar dig själv och allt du står för på allvar så måste du fixa detta!” Och jag kunde bara hålla med haha!
Klart jag måste HACKA MIN SCENSKRÄCK! JAG HACKAR JU ALLTING ANNAT!
Jag har hackat alla icke-fungerande delar i min personlighet fram tills nu så varför skulle jag inte hacka det här?
Ja det har jag inget bra svar på, så jag ska fixa det här nu.
Min strategi
Min enkla strategi är att gå med i alla Toastmaster klubbar i Shanghai och delta 1-2 gånger i veckan. För de som inte vet vad en Toastmaster klubb är så innebär det att man turas om att hålla små eller stora föredrag för att öva sig på det. Jag har inte gjort detta innan så jag vet inte exakt, men lovar att dokumentera det här och göra som en serie av det i bloggen.
Andra delen av det hela är att jobba med mina tankar och programmera om min hjärna från att föreläsa är lika med skräck, till att föreläsa är lika med roligt.
Jag har två små utmaningar i Shanghai som jag tänkte testa resultatet på. Den ena är att föreläsa om hälsa för min svenska vänner på Svenska Kyrkan i Shanghai, och den andra är att dra ihop ett Biohack-event på mitt kontor.
Vad tror du om det här? Kan man fixa det?
Uppdatering 2019 (3 år senare) Jag har nu hackat min scenskräck helt och hållet och håller regelbundet stora föreläsningar för hundratals personer samt för TV-kameror utan att blinka. Det som fungerade för mig var en kombination av egendesignad KBT (utsätta mig för det under förlåtande former) samt att experimentera med olika doser betablockerare och benzodiasepiner och dylikt. Jag behöver nu ingenting sånt för att hålla ett föredrag, skräcken och nervositeten är helt borta. Det blev inga Toastmasterklubbar för mig för att det var ett för stort steg för mig just då, så jag valde att “öva” i skarpt läge istället dvs när det fanns en förfrågan att jag skulle hålla i något och använda det som övningstillfälle. Jag började att systematiskt tacka ja till små evenemang och jobba med att acceptera de starka känslorna av oro, ångest och stark rädsla.
