Alltså tack vilka fina och inspirerande kommentarer jag fick till mitt förra inlägg, det känns som att så många av er är redo för en ny nivå av autenticitet och självrespekt. Jag blir verkligen glad av att läsa det, och det inspirerar mig till djupare inventering också.
Hur är min egen nivå av integritet och autenticitet? Har jag några luckor? Oh ja, men det är så smärtsamt att titta på. När man skriver dagbok, mediterar, inventerar och upptäcker att det finns områden som man systematiskt undviker. Förnekelse kan sannerligen vara en välsignelse, men inte i längden.
Att bli hel och kräva sitt space
2019 tänkte jag jobba mer med att bli en hel människa och vara väldigt noga med hur jag spenderar min energi. Toxiska människor finns överallt, men även bra människor kan bli toxiska om man inte klarar av att sätta gränser eller ta ansvar för sitt space. Sin tid, sitt utrymme.
Jag kom att tänka på det här på grund av en kommentar från signaturen introvert som skriver såhär:
Önskemål om bloggämne: jag vet inte om du fortfarande anser dig själv introvert, men jag har för mig att det kommit upp tidigare. Hursomhelst är det som introvert själv, skönt att höra andra likasinnade skriva om det. Önskar tankar, kanske också från kommentarsfältet, kring (de flesta) arbetsplatser där det anses självklart att alla ska massfika och vara superpratsam under luncher osv. Det känns ofta som introvertism anses lite som något som är fel och inte riktigt accepteras, även om jobbet inte blir lidande pga självständiga arbetsuppgifter.
Tack för att du håller bloggen vid liv, det är ett ljus i mörkret.
Hälsningar från trogen följare sedan många år.
Det första minnet som kom till mig när jag läste det här var från Shanghai 2016, när jag stod vid kaffemaskinen på Agora Space (mitt kontor) och pratade med en amerikan som jobbade på distans för Google. Jag berättade att man i Sverige “måste” fika, och att det anses väldigt märkligt och nästan olämpligt att inte delta i massfikorna. Han såg så sjukt förbryllad ut och sa att det i USA var tvärtom, att man verkligen inte fick sitta och fika hur som helst och att det är därför folk alltid samlas vid “vattenhålet” (kaffebryggaren) för att prata.
Det andra minnet är från ett Svenskt co-workingspace jag hade 2014 som slutade i total katastrof och polisanmälan för att jag inte ville socialisera med de andra som arbetade där. Jag önskar innerligt att jag skojade. Grejen var att mitt kontor hade en dörr och den var stängd för att jag ville vara ifred men de andra där respekterade inte det utan knackade och knackade på dörren tills jag öppnade.
– Vi fikar alltid tillsammans här, du måste komma ut och fika med oss!
Jag tittade ut och möttes av 10 par ögon som alla tittade nyfiket på mig. De hade ställt ett bord rakt utanför dörren och skulle fika där. Det var oerhört märkligt och jag sa nej tack jag vill inte fika, jag vill vara ifred.
Detta upprepades flera gånger, och jag var otroligt undvikande och tydlig med att jag var där för att jobba och inget annat. Detta väckte misstanke mot mig, att jag dolde någonting och en gång blev jag till och med anklagad för att vara hotfull.
Jag skojar fortfarande inte, det är helt sant. Det här blev effekten av att vara extremt introvert med ett RBF (Resting Bitch Face) och det slutade med att jag fick lämna för att de andra inte kände sig trygga med mig där. Jag polisanmälde händelsen.
Welcome to Sweden!
Fika or die
The power of TYDLIGHET och självrespekt
Nu när jag är mer medveten vet jag hur det där hade kunnat undvikas. Jag skulle varit lite mindre mig själv i början, bjudit till och sedan varit otroligt tydlig med vem jag är och vad jag gör och varför jag behöver vara ifred. Jag skulle öppnat upp mig mer och avväpnat mig själv, det är så jag gör nu.
Ärlighet och autenticitet.
Folk blir oerhört rädda och provocerade av saker de inte förstår, så nyckeln är att inte verka helt obegripligt konstig 😀
Am I right?
Jag tror att det finns en större förståelse för att fungera annorlunda om vi bara är väldigt tydliga, väldigt raka och väldigt ärliga från början.
Jag vill tro det i alla fall.
Låt oss testa den här nya självrespekten och rakheten under 2019!
Gammalt inlägg men ville kommentera ändå…
Har inte upplevt att någon sagt åt mig att jag “måste komma och fika” på jobbet men min chef sa en gång till mig att jag måste le mer på fikarasterna… 🙂
Min kommentar från tidigare tråd var vad som gav upphov till den här texten från Martina. Vill bara meddela att idag var det stormöte på jobbet där en av de “relevanta” punkterna var fika. Vi hade på agendan att införa OBLIGATORISK massfika två gånger om dagen om inte jag hade sagt ifrån. Helt otroligt… Kul kuriosa bara, men helt sant. 😉
SJUKT!!!
Jag har varit med om liknande (fast inte så sjuka och allvarliga saker), när jag gick på universitetet. Var man inte med och fikade, åtminstone en gång om dagen, eller om man inte ville komma till någon klasskamrats tacokväll, blev man nästan utfryst. När vi hade föreläsning i de större salarna passade jag på att sitta mer för mig själv, vilket en gång mer eller mindre resulterade i ramaskri. Det var en traumatisk tid fylld av stress, och jag önskar verkligen att jag inte gick på föreläsningarna. Det fanns ingen energi kvar och gick hela tiden på minus.
Men är det inte alltid så tror du om man är sig själv? Kan tänka mig att det inte möts med någon större entusiasm om man är introvert och autentisk på de amerikanska universiteten heller. Eller vad händer om man är den där kufen som inte vill prata vid vattenhålen, utan bara tar sitt kaffe och går iväg? Eller om man inte har hög arbetsmoral. Det skulle jag inte kalla vare sig integritet eller autenticitet. Eller frihet heller för den heller.
Men jag tror att det är viktigt att vara sig själv, tom martyrmässigt om det så behövs. Om det ska ha effekt och löna sig i längden. Man inspirerar andra, och som du säger, vinner respekt. En av mina klasskamrater tom rådfrågade mig om hur han skulle göra för att ta sig ur sin situation. Han var nollningsansvarig och berättade att även ett par av hans vänner kände samma sak. Och att i princip halva klasssen hade börjat med antidepressiva pga stress. Tyckte det lät osannolikt men han lät trovärdig. Har alltid velat vara en vägledare och ifrågasatt destruktiva normer, men det handlar ju minst lika mycket om benhård integritet. Tror också det skapar genuinare relationer, även karriärsmässigt.
När man tar hand om sina behov är det lättare att se att även omvärlden har behov. Kör man över sig själv förväntar man sig att andra också ska göra det.
Spännande anekdoter du bjuder på. När jag läst detta kom jag plötsligt ihåg ett sommarjobb jag hade en gång som tonåring. Jag var mer introvert då än nu, men jag tycker fortfarande lika om det som följer.
Jag rensade ogräs i rabatter och blev avlämnad/hämtad lite varstans i stan av de kommungubbar jag jobbade med. Jag upplevde att det var alldeles för mycket ätande; började kl 07, sen var det fika kl 09 i 30 min, jobb fram till 12; äta en halvtimme till (eller var det en timme?), jobba till kl 15; då det åter var dags för fika. Jag upplevde att jag knappt hann börja arbeta förrän det var mat igen. =D
Nu som fettdriven funkar det utmärkt att inte äta lunch, jag tycker att jag håller mig piggare och kan jobba bättre, mer fokuserat om jag inte äter. Mina kollegor säger inte så mycket, men jag tror de har vant sig med att jag har lite “konstiga” vanor. Ha ha!
Vilken galen historia, Martina! Om jag inte visste bättre skulle jag ju tro att den var påhittad. Men detta evinnerliga fikande i Sverige ?… Själv är jag finländare men bosatt i Sverige sedan många år, och detta är ett ämne som ofta dyker upp när vi pratar finländare emellan om kulturskillnader mellan Finland och Sverige. Det fikas mycket i Finland också, men jag upplever inte att det är heligt på samma sätt som här, och överhuvudtaget är det kanske något mera okej att vara annorlunda i Finland. Anyhow, det du beskriver är en av de stora anledningarna till att jag valt att vara egen företagare i många år. Jag kan visst vara social, och får ofta beröm för min sociala kompetens (jobbar med sälj och utbildning), men det är så skönt att det sker på mina villkor och inom givna ramar. Dessutom är det ju självklart mycket lättare att vara social när det finns en given agenda, men vem katten vill äta bullar(not!!!!) och skvallra när det finns jobb att göra, liksom. Hamnar jag i sådana situationer känns det så FEL, och jag har ingen lust att fejka intresse för saker jag har noll med att göra??. Tack för dina intressanta inlägg!
Tack själv!
Oj det låter ju helt galet och jobbigt med denna påtvingade fikapausen i Sverige.
Själv bor jag i Lugano i Schweiz. Det ligger i den Italienska delen och mentaliteten är mycket lika den italienska. På min arbetsplats finns det kaffeautomater utplacerade med ståbord bredvid och där passerar folk för att ta en snabb espresso alla tider under dagen. Inga bestämda fikatider alltså. Endel kommer i grupp och stannar och pratar en stund, andra ensamma. Många går och tar en espresso och tar med den till kontoret. Endel har egna espressoapparater ( eller vattenkokare till te) på sina kontor så de tar sin kaffe/te när de vill under dagen. På lunchen äter många i matsalen men endel äter på sina kontor, endel åker hem och äter.
Fika or Die…härligt!! Made my day!
Gott nytt år!!
?
En helt knäpp upplevelse, men jag är inte så förvånad. Sedan många år tillbaka jobbar jag ensam och trivs jättebra med det. Dessförinnan, när jag var anställd, satt jag i ett stort kontorslandskap med liknande tvångsfika två gånger om dagen. Jag kan till viss del förstå värdet av att anställda småpratar lite på en arbetsplats och får möjlighet att dryfta annat än jobbrelaterade ämnen, och jag förstår att det på allvar är viktigt för många, men för mig var det precis som du och många andra beskriver mest ett störande moment. Jag är inte associal och kan gärna snacka lite med folk, men just det här påtvingade umgänget två gånger om dagen, när man kanske hade asmycket att göra, kändes bara jobbigt. Nu för tiden sitter jag inne på ett kontor då och då. Där finns inget fikatvång utan det är mer lite småprat när man känner för det och har tid, vilket passar mig mycket bättre. Övriga dagar jobbar jag hemma och sköter mig själv.
Det här med att jobba ensam tycker folk generellt är väldigt underligt. En del tror att man bara sitter i pyjamas hela dagen och inte gör någonting vettigt alls. Många tittar lite bekymrat på en och undrar om det inte är “tråkigt” att inte ha andra omkring sig. Nej, det är faktiskt väldigt skönt. Säger jag inte, jag säger att “nej då, det går bra” 😉 Kanske är det helt enkelt norm att tycka att jobbet är tråkigt, och att arbetskamrater lättar upp tristessen? Då är ju fikan liksom en skön paus från vedermödorna. 🙂
Tack för tänkvärt inlägg. Jag får ångest (på riktigt) av att läsa om din upplevelse. Underbart att du polisanmälde.
Intressant upplevelse gällande tvångsfika.
Den svenska koncensusmentaliteten har gjort oss till ett effektivt ingenjörsfolk. Avigsidan är att oliktänkande kan straffa sig: Det finns inte plats för ett bi som surrar en annan melodi än övriga kupan.
Gott och utvecklande nytt år!
Tack ❤️
“fika or die” japp, så är det. Rätt motsägelsefullt också det där beteendet, för i många andra sammanhang så är ju vi svenskar väldigt enstöriga. Eller så är det därför? Folk kanske är så ensamma att kollegor är det enda umgänge som bjuds? Jag har en hemsk erfarenhet på det temat också:
På min förra arbetsplats så kallades det in en konfliktlösare efter att jag berättat för HR om hur jag i flera månader blivit utfryst på min avdelning. Vi satt 6 personer i ett och samma rum, och efter att jag kommit tillbaka efter en tre månader lång sjukskrivning så slutade mina kollegor att prata med mig. Vissa svarade inte ens när jag sa hej på morgonen. Det visade sig senare att allt berodde på att min chef känt sig “kränkt” över att jag inte ringt henne under min sjukskrivning, utan mailat, och värst av allt, att jag inte hade tackat ja till hennes “utsträckta hand” och “erbjudande” om att komma hem till mig medans jag var sjukskriven.
Konfliktlösaren gav min chef rådet att börja varje veckomöte med att dela ut ett papper till var och en. På det pappret fanns det en massa ord som: arg, glad, förväntansfull, trött, pigg och liknande. Vi skulle sedan ringa in två ord var som stämde på hur vi kände oss där på måndag morgon. Sedan skulle var och en berätta om sina sk “värdeord” och varför vi ringat in just dem. Det ansåg konfliktlösaren skulle lösa problemen i vår grupp. På det första veckomötet efter det så delades pappret ut, men när det blev min tur så sa jag bara lugnt att jag inte ville delta. En kollega började då skrika åt mig, och sen slängde min chef ut mig ifrån mötet. Sedan så blev det nya möten med konfliktlösaren där jag fick veta att man “måste” vara öppen med sina känslor i en arbetsgrupp, annars så blir det problem. Hon tyckte att det “kanske inte var så konstigt att dina kollegor inte pratar med dig, för du vill ju inte dela något med dom” Så erfarenheten därifrån är att t o m en utbildad konfliktlösare anser att man ska berätta om personliga saker för sina kollegor, för annars får man skylla sig själv om man blir utfryst.
Jag jobbar som konsult numera. Mestadels hemifrån 🙂
Herregud det låter HELT SJUKT!!! Tack för att du delar med dig, vi behöver dela den här typen av erfarenheter.
Japp, nästa år ska jag bli tydligare med att bara säga Ja till sådant jag verkligen vill ha eller vill göra och inte till allt med rädsla för att verka tråkig eller konstig. Blir 47 i januari så det börjar bli dags, tänker jag.
Det är dags! Kör hårt!
Alltså, det låter helt sinnessjukt det de där människorna sysslande med. Håller med om att det oväntade, okända kan väcka rädslor, men vi vet ju också att vi alla är olika.
För min del har jag älskat att fika med min grupp, med sådär 3-4 st. Vi har ofta kläckt våra mest kreativa idéer just under fikat. Med det sagt så kan man alltså förena fika och jobb 🙂
Självrespekt och integritet, det skriver jag under på alla dagar i veckan och just det du skriver om att bra människor också kan bli toxiska om man inte har gränser. Något jag upplevt kan vara svårt i familjesammanhang, men jag jobbar på vänliga tydliga nej!
Tack Martina, för att du delar!
Tack själv Annika!
Hej Martina. Tack. Otroligt relaterbart! Jag kan ha roligt på fikastunder på jobbet, men upplever absolut det outsagda tvånget att medverka. För en tid sedan gjorde jag en 72-timmars hjärtfrekvensvarabilitetsmätning och blev förvånad över vilket enormt stresspåslag fikat på jobbet visade sig vara! Så nu har jag dragit ner på det och tar hellre en kvarts meditation på rummet för att varva ner. Inte helt populärt hos kollegorna märker jag, men där bör jag nog helt enkelt vara tydlig och tala om varför, eftersom jag ju har ett kvitto på att det innebär mer stress än återhämtning.
Tack för intressant och tankeväckande inlägg, som alltid!
Samma här. Tar gärna en kaffe å snackar med folk men blir det påtvingat sitter jag där med grov ångest och världens skyhöga puls, inte så relaxing direkt.
Men, Martina, har detta förändrats efter att du mediterat dagligen längre tid? Kan du hantera obehagliga känslor innan de blir grov ångest genom din kunskap om hur känslor och tankar inte är du och att de uppstår och försvinner utan att lämna ett spår? ?.
Ja alltså det har varit så ett bra tag nu att jag “känner” i princip ingenting men kan bli väldigt fysiskt påverkad av saker som till exempel att kroppen går in i världens stress. Sen kan det vara tvärtom också, att jag känner massa saker men att det finns “space” runt det jag känner och jag inte kan ta det på allvar. Men det finns ändå där och jag vet att det ÄR ångest.
Ja precis, men detär ju en stor skillnad, att veta att det uppstår känslor men inte fölora sig i dem. ???
Vill du skriva ettinlägg om meditation och hur den påverkat dig? Som momplement till det du skriver om jaget, känslor, tankar.
Det ska jag definitivt göra 🙂
Gott nytt år! <3
Detsamma!
Hej Martina
Jag har varit med om liknande fast inom vården jag blev mer eller mindre tillsagd att jag skulle vara med på fikastunderna typ. Detta var en ny chef den föregående var på ett annat sätt. Men detta va obehagligt. Det var som ett hot om jag inte gjorde det så skulle jag få problem. Jag tror jag gick ut och satte mig på de där fika stunderna bara för att.
Jag vet att jag gjorde ett bra jobb var driftig engagerad osv. Men jag blir rastlös av att sitta och fika.
Idag är jag på ett annat ställe inom vården där FIKA också verkar va väldigt viktigt för vissa, en del börjar med fika direkt då de kommer för att hinna med ca 2-3 stycken på en förmiddag. En dag i veckan bjuder arbetsgivren på FIKA och det ska man absolut gå på enligt vissa. På den här arbetsplatsen är vi fler så det är lättare att komma undan, när någon frågar brukar jag säga att jag har fikat fast jag inte har det. Är ju helt sjukt att man ska behöva hålla på så.
Ibland tror jag att det är jobbigt för de här fikande personerna att vissa INTE fikar då synliggörs det att de sitter väldigt mycket något jag tror de själva känner av.
2-3 fikor på en förmiddag låter helt orealistiskt haha! 😀 Känner igen det där med hot också från flera arbetsplatser men det gäller även om man inte äter lunch eller har avvikande lunchlåda… brr!
Tror som du att det inte vill ha ett “nyktert vittne” till hur mycket det sitts eller äts…
Med kärlek till dig Martina sagt av en japanska, nämligen Yoko Ono
”Du må tycka att jag är liten men jag har ett helt universum i mitt huvud.”
Citat ur en e-bok:
”Jag gilla r verkligen inte att sitta i det här kontorslandskapet där jag inte får lugn och ro med en enda tanke. Jag hatar verkligen att bli avbruten hela tiden.”
För att därefter hamna i:
”Herregud, skärp dig nu. Var inte så besvärlig. Det är ju faktiskt inte så många som stör. De flesta respekterar när man visar att man är fokuserad på något. Du borde istället tänka på hur bra det är för dig att tvingas att vara lite mer social. Du behöver ta varje tillfälle till träning. Vill du verkligen bli en sådan där enstöring som alla tycker är märklig och konstig? Nå? Vill du det?”
Spot on! Tack lc
Det där med fika är så oerhört laddat. Jag har i princip slutat fika, ännu mer nu när jag kör i egen regi förstås 🙂 men även innan. Utom morgonfika, då jag ändå var tvungen att fylla på med fett, dvs frukost 2, och de flesta andra var morgontrötta och inte så pratsugna. 🙂 Men utöver det blev det en kaffe vid datorn. Varför ska jag sitta vid något obekvämt fikabord och pratat om allt mellan himmel och jord när jag har så mycket att göra? Jag ser fika på arbetsplatser som en slags ursäkt för att man ska slippa jobba, dvs passa på att slöa lite. Om man då tackar nej så är det oerhört konstigt. Särskilt om de har fasta fikatider på en arbetsplats. Då SKA man gå och fika! Det i sig är ännu mer märkligt. Om jag sitter och försöker lösa ett svårt problem kan jag inte bara gå och fika mitt i allt. Då är jag i min bubbla och vill verkligen inte gå och fika. Jag kanske inte hittar tillbaka efter fikat.
Men som du skriver, det gäller att vara väldigt tydlig, på en positivt sätt, varför man inte vill/kan/har lust med fika. Då går det oftast bra, även om man ändå ses som lite underlig. Men det är ok tycker jag.
Håller med, jag känner också att jag kanske inte hittar tillbaka till mitt flow – men folk verkar ju överhuvudtaget inte bry sig om flow 🙁
“Du *måste* komma ut och fika!” Herregud vad jobbigt! Skulle det vara jag så skulle jag isåfall sluta med att jag satt där med en te-kopp (efter diverse kommentarer att jag inte riktigt är vuxen då jag inte dricker kaffe och att jag *måste* lära mej dricka det. Förstår förövrigt inte den tanken. Jag gillar inte kaffesmaken men ändå ska jag tvinga mej att dricka det till jag gör det? Ska man göra det med allt annat i matväg man inte gillar heller eller gäller det enbart kaffe?), enbart säga nåt när jag får en direkt fråga och sitta och titta på klockan tills jag kunde få jobba igen. Såvida smatalet inte handlade om nåt som direkt rör mina intressen som är rätt nishade så det är inte speciellt troligt.
Har ett rätt bra jobb på det sättet. Jobbar som lastbilschafför så där kan man vara lagom social. Ibland får jag frågan om jag har låda med mej (underförstått: “Kommer du och käkar lunch med oss?”) vilket jag alltid har. Vill jag vara social och snacka med folk så har jag två stycken att ringa varav en av dom nästan alltid sitter i samtal med flera andra och då behöver jag inte ens delta i samtalet utan kan sitta och lyssna i flera timmar utan nåt tvång att behöva säga nåt själv. Ibland kan jag ta/ringa andra samtal utan att de ens märker att jag försvinner en stund.
Den andra kan jag sitta i allt mellan 10 min till ett par timmar och snacka. Enda jobbiga med honom är att han kan (skämtsamt enligt honom) klaga på att det alltid är han som ringer mej och inte tvärtom. Jag ringer ibland men jag är ingen telefonmänniska vilket jag tillslut förklarade för honom nu strax innan jul. Han bad om ursäkt och slutar förhoppningsvis med det.
Nä, att vara påtvingat social är bara jobbigt. Den amerikanska varianten verkar rätt bra. X)
Åh wow, vilken grej! Känns helt galet, men ändå så det är ju så! Som du säger, om din nya taktik, vara tydlig & rak med sina gränser från början. Jag brukar ”glömma bort” mina gränser när jag ställs inför prövningar mee nya människor, kör över mig själv för de är så roligt att (ibland) lära känna nya.. sen blir jag helt utmattad efter en tid istället.
Tack för din blogg!
Det är lätt att glömma gränserna om man inte haft dem så länge, det är samma för mig. Gränssättning är nytt.
Jag känner väl igen mig i det du beskriver om hur du fungerar. Genom meditationen har jag dock börjat se en del saker som förändrat hur jag interagerar och även hur det påverkar hur andra möter mig.
Jag veet nu att om jag möter människor som bemöter mig så som jag ofta bemöter: resting bitch face, ser avvaktande ut, gör ingenting för att socialisera med mig…då blir jag osäker och otrygg med personen och kan även undra om jag är oönskad. Så samma medicin tillbaka funkar inte så bra upptäckte jag. Ofta känner jag mig avslappnad med människor som har lätt för att ge ett avväpnande leende och signalera ”du är okej, jag är vänligt inställd till dig”.
På senare tid är jag mer fokuserad på den jag möter än på mig själv och hur den andre möter mig. Det gör att ett leende och en liten vänlig gest, några avväpnande ord kommer spontant ganska ofta, om det så är tiggaren vid butikens dörr eller en granne, jobbkontakt osv. Detta ger en massa mer kärlek och compassion i vardagen, men leder inte till att jag behöver göra sådant jag inte vill , äta tårta, fika långsittning med bekanta osv.
Jag har samma upplevelse som du av att tydlighet och kommunikation hjälper, men vill lägga till compassion och att se den andre.
Bra poäng – COMPASSION, det är något jag också arbetar med. Ärlighet, autenticitet, compassion.
Hej Martina, håller med dig helt och hållet. Det är viktigare att vara social idag än att kunna sitt jobb till 100 %. Betyg och kunskap är inte längre högt på listan och avviker man så är man fel. Jag fikar aldrig numer och det beror ju på kosten jag har. Möjligtvis tar jag en kopp kaffe om det är någon som fyller år. Trots det är jag någorlunda accepterad. En bra arbetsplats helt enkelt. Men de har gett upp försöken att få mig att äta något.
Peder
Undrar om män får större acceptans…
Tack, Martina, för att du delar med dig av detta!
Tack själv Johan 🙂