Jag upplever att Svenskar inte har lika mycket kämparanda som en del andra kulturer har, kanske för att vi är uppväxta med att ha det ganska bekvämt. Det känns som att även om vi inte gör så mycket, så är det alldeles tillräckligt för att det ska funka. Att en stor del av svenskarna skulle överleva 1 månad på sina besparingar om de blev uppsagda, verkar inte vara ett så stort bekymmer. I Kina hade det varit en total katastrof eftersom allting när som helst kan tas ifrån dem. Kineserna kan inte äga någonting eftersom allting ägs av staten, de lånar marken och lånar huset de köper och det är på begränsad tid. Det ger mer långsiktig planering och kämparanda som man inte ser så mycket av i Sverige, men som man ser i andra länder inklusive USA.
Resultatet kommer inte gratis!
Att jobba hårt för någonting ses nästan som lite överdrivet i Sverige, och jag har verkligen fått tänka till och “zip my lip” när det kommer till att berätta vad jag gör! Jag aktar mig numera noga för att berätta om viktiga processer tills allting är klart. Ibland undrar jag om processen mot att skapa vad man vill ha är helt okänd för svenskar, alltså att gemene man inte VET hur HÅRT man behöver kämpa för att skapa exakt det man vill ha?
Alla vill ha resultatet men inte processen
INGENTING “bara är” det är hårt jobb och tanke bakom ALLTING som är framgångsrikt. Ingen “bara är” jättesnygg eller jätterik, det är bara en historia som folk älskar att berätta för sig själva. De allra flesta miljonärer jag känner föddes inte med rika föräldrar, de jobbade sig till varenda krona. De allra flesta som är duktiga på något föddes inte duktiga, de föddes inte med någon särskilt talang! Det är 100% ren och skär bullshit som hindrar många från att kämpa sig till vad de vill ha. Många vuxna personer som testar nya grejer förväntar sig att de ska vara bra första gången, och är de inte bra så skiter de i det för att de ändå inte hade läggning för det, eller för att de va tråkigt eller vad det nu kan vara. Målen är ofta för lågt ställda eller väldigt diffusa.
Hur mycket är för mycket?
Det kan inte bli för mycket, man kan inte kämpa nog mot ett mål man vill nå. Man kan inte försöka för många gånger och man kan inte jobba för mycket mot ett mål. Planera och visualiera är jättebra verktyg men att verkligen göra är oslagbart och man måste våga misslyckas och bli avvisad gång på gång på gång tills man lyckas!
Har du något spännande mål som du kämpar mot? Jag gjorde några genombrott i mina huvud-och handståenden den här helgen efter tusentals försök, så det är ett kul projekt jag kämpar med varje dag 🙂
Tycker du också att det är för lite fighting spirit i Sverige?
Rekommenderar denna: Darren Hardy – The Secret (Hard Friggin’ Work!)
En del människor lever efter devisen att gräset är alltid grönare på andra sidan men har man den inställningen så tror jag aldrig man kommer att bli nöjd eller tillfredställd eftersom man då flyr från något och inte till något annat. Ska man förändra något så tror jag det är oerhört viktigt att ha klart för sig vad man vill tillföra i sitt liv.
Tycker inte problemet så mycket är att folk inte kämpar, men väldigt få vet vad de vill kämpa för. Vi är inte lärda att lyssna på magkänsla och fundera på vad vi vill. Hur många väljer inte gymnasieinriktning enligt andras åsikter? Universitet? Jobb? Partner i värsta fall.
Många av mina vänner börjar känna att de tappar sugen. De vet att de inte trivs med livet men har inga verktyg att finna en annan mening. Och då är det svårt att motivera sig till ett mål. De har oftast kämpat sig igenom skola/första jobb och känner sen “var det här allt?”
Jag vill för allt i världen inte ha ett samhälle där alla måste ha skapat sin egen rikedom eller att staten/banken äger allt. Jag vill ha ett samhälle där vi har frihet och kunskap att välja efter hjärta. Tror många människor har en potential till det mesta, bara de hittar motivationen och sina egna övertygelser.
Tycker att det är jättebra när det blir så mycket debatt för då tvingas man tänka och känna. Det är riktigt att det finns många människor på den här planeten som har det omöjligt i princip från början. Det kan vara barn som föds på bordeller och har ett liv man inte orkar tänka på eller som utsätts för så mycket orättvisor och hemskheter att det är hopplöst nästan att orka tänka vidare för att man lider med dem. Dock finns det en poäng i att påpeka det Martina påpekar för oss svenskar. Många av oss har det inte fullt så svårt faktiskt som många andra på den här jorden. Gratis utbildning tex. Visst är det så att det kan vara svårt att ta till sig det när ingen annan i ens omgivning eller familj kan det eller man upplever att man inte har något läshuvud, men de som inte har gratis utbildning som självklarhet jämför med oss och anser många gånger att hade de haft det så, hade de klarat vad som helst. Allt är relativt som bekant och man vänjer sig vid det som man tycker är självklart att man ska ha. Har en massörkompis som kommer från Argentina och han berättade för mig att han faktiskt också är advokat. Jag blev jätteförvånad och frågade varför han då jobbade som massör. Han berättade då att eftersom det är gratis utbildning i Argentina så är det många som är högt utbildade för att det ändå inte kostar något. Det är dock svårare sen att få det jobb man vill eftersom tillgången på jobb inte är så stor. Jag kan inte bedöma om den förklaringen är rimlig men den fick mig att tänka. Här är det också gratis med utbildning men hur många utbildar sig vidare bara för att det går? Man kanske inte orkar när man är ung men jag har faktiskt en nära kompis som är 46 år och som läser på distans nästan hela tiden samtidigt som hon jobbar och hon har varit ensamstående med två pojkar i många år. Hon har läst på Komvux och hon har gjort högskoleprov och mängder med universitetskurser. Hon hade gått två årig gymnasieutbildning men har byggt på hela tiden. Idag är hon marknadschef på ett mindre företag tack vare alla sina kurser men det har tagit tid. Säkert 11 år sammanlagt från att hon började läsa. Många skulle givit upp men inte hon. Det finns också timlönejobb som många unga tex inte vill ha för det går inte att få lån på bostad om man tar det… Stämmer absolut, men om man jämför med många andra länder och tidigare perioder i Sverige då man bodde inneboende i åratal innan man kunde få ett andrahandskontrakt för att sen efter ytterligare en tid kanske få ett förstahandskontrakt så är det också en skillnad…
Du har delvis rätt. Men det finns de som kämpar ett helt vuxet liv bara för att kunna hålla näsan över vattenytan s a s. För att överleva. För att ställa mat på bordet till sina barn och till sig. Alla har inte samma förutsättningar från början, tycker inte det är riktigt ärligt att påstå det.
Men visst hjälper vilja en lång väg. Min mor blev lämnad av sin man (inte min pappa) vid 64 års ålder och hennes liv raserades, inte minst ekonomiskt. Med den envishet och “man ska klara sig själv”- mentalitet hon fötts in i så reste hon sig på elva och lyckades bygga upp en ny tillvaro – men det kostade hennes hälsa.
Min kamp är att få en fast anställning, ingen lätt operation i det yrke jag har, numera är det till 90 % uthyrningstjänster som gäller och ofta vill man inte betala på den nivå jag faktiskt jobbat hårt för att komma upp till genom många års erfarenhet i yrket. Sadla om vid 56 års ålder, nja, som det ser ut idag kommer ingen vilja anställa om jag börjar utbilda mig nu och är klar vid säg 60 års ålder. Dessutom kan jag inte försörja mig eftersom jag inte längre kan ta studielån (har lånat upp det jag får tidigare i livet.)
Dock ska sägas att jag inte gnäller speciellt mycket för det – jag har inte någon ambition att bli rik, framgångsrik och smal och vacker – jag är nöjd med att klara mig bra, har om inte en årslön så nästan som buffert på banken, bor så bra jag någonsin att önska och trivs övervägande del av tiden med den jag är. Man får lite andra ambitioner och perspektiv när livet pågått ett tag.
Alla som inte lyckas – det måste inte betyda att de som inte lyckats inte försökt. Alla kan inte allt och det är inte schysst att påstå det. Vi har inte lika förutsättningar från början för vi är alla individer med olika förutsättningar, både medfött och socialt. Att sedan alla är bra på sitt sätt ska väl inte behöva sägas?
Men om en aldrig ens försökt, ja då kanske man inte ska sitta och avundas de som jobbat hårt och lyckats. Jag har jobbat hårt, upp till 12 timmar om dagen veckovis, men har ändå inte en fast tjänst… Så nog fasen har jag försökt. Men som sagt, jag är rätt nöjd med livet ändå. Och det är kanske det som ska räknas som “lyckad”? Varför ska “lyckad” alltid mätas i karriär, pengar, hur lyckligt förhållande man har eller inte har, fin bostad e t c? Man kan inte ta med sig något (utom kanske förhållandet) ändå om shit happens…
Själv tror jag inte på svartvita förhållningssätt. Livet är bra mycket mer komplext än så…
Tack för din kommentar! Håller fullständigt med!
Ja precis. Jag är så trött på detta prestationsinriktade samhälle. Alltså om det verkligen är någons dröm att få någon viss karriär så är det självklart underbart för den personen, men jag tänker mer på att många känner sig “tvingade” att vilja ha tex ett välbetalt jobb även om det inte ens ingår i ens drömmar och ambitioner. För mig personligen så tror jag att jag snart lyckats omdefiniera “lyckad” till att leva i linje med sig själv, att värdera sig själv högt och därmed göra saker för sin egen skull och som får en själv att må bra. Att uppnå det där inre lugnet. Att vara tillfreds med sig själv. Att göra saker som är intressanta och inspirerande för sig själv och ingen annan.
Känns viktigt att veta och komma ihåg detta när man ser på andra “lyckade” människor ich känner avundsjuka..
Tänka på vad priset för ett visst jobb / resa / social status faktiskt har varit, och fråga dig själv om du tycker det är värt det.
Är svaret nej så försvinner oftast avundsjukan och är svaret ja – då vet du vad du ska göra 😉
Kan nog råda bot på mycket missnöje i livet!!
Spot on!
Nu blev jag sjukt nyfiken var kommer din familj ifrån Martina?
ps tack för bra inlägg!!
Vet du vad som är problemet med dig Martina? Du lever i en bubbla och verkar ha liten insikt och förståelse för att alla människor varken vill eller kan ha det liv som du har.
Vet du vad som är problemet med dig Anders? 😉 Det finns inget, du är underbar! *kram*
Jag vill att alla människor ska uppfylla sin egen potential och jag har haft sjukt mycket svårigheter i livet, jag har inte fått något gratis utan fått kämpa hårdare än många andra. Min familj har också fått kämpa, min morfar satt i koncentrationsläger och min mormor flydde till Sverige i båt.
Jag delar inte så mycket om mina personliga svårigheter i bloggen ännu för det är för privat, men jag kommer berätta mer när tiden är inne för det. Om folk inte vill leva mitt liv så så är det inget jag vill att andra ska göra heller, jag vill bara att folk ska inse att deras begränsningar sitter i deras eget huvud!
ALLA KAN!
JAG KAN!
DU KAN!
Hela världen är en illusion och du kan skapa dig själv och allting runtomkring exakt som du vill ha det.
Alla människor har sina kors att bära. Min far föddes 2.5 månad för tidigt 1918 då det var hungersnöd i Sverige och min mor drabbades av tbc i tjugoårsåldern och fick gas på ens lungan vilket påverkade henne både fysiskt och psykiskt resten av livet. Jag har också gått igenom prövningar men det är för privat att prata om dem här och nu men jag kan säga att mitt mål det är att njuta av livet och det gör jag så mycket jag bara kan.
Tycker inte problemet är att människor inte kämpar. Många sliter med att få vardagspusslet att gå ihop. Problemet är att många människor lever på ett sätt som är katastrofalt illa för deras hälsa men de blir inte medvetna om detta förrän hälsan kraschar. Så svårigheten är att nå fram till dem innan hälsar kraschar. Jag var en av dessa personer men jag har lyckats komma ut på andra sidan och är fullt nöjd med det liv jag nu har. Dessutom får man lite andra ambitioner i livet när man blir lite äldre.
Anders. Insikten om att genetik, ekonomi, diskriminering och andra faktorer i högsta grad påverkar förutsättningarna för en människa i livet behöver INTE krocka med tankesättet att okej, om jag vill ha det så ska jag banne mig kämpa mig till det för det är värt det och jag kommer lyckas!
För mig åtminstone så är de inte varandras motsatser.
Å ena sidan. Jätteviktigt att belysa problem och samhällsstrukturer som gynnar vissa men inte andra. För vi måste ju syna och analysera för att kunna se problemen och därmed lösa dem! Så vi någon gång kan få bort tex rasism i största möjliga mån. För såna här faktorer påverkar, och bidrar till onödigt lidande. Jätteviktigt att se saker som begränsar, som hindrar och gör det svårare. För då kan vi jobba mot en bättre värld!
Och andra sidan. Okej. Nu har vi fastställt allt som hindrar mig, som jobbar emot mina mål i livet. Då vet jag grundförutsättningarna för just MIG. Och de kan vara jävligt kassa. Eller väldigt fördelaktiga. Och det kan ju underlätta för psyket att veta att, ja, det finns yttre faktorer som styr så ALL skuld kanske inte ligger på mig (för det är ju lätt att klanka ned på sig själv när saker inte går som man tänkt). MEN. Vad KAN jag göra då, utifrån de här eventuellt kassa förutsättningarna som jag nyss har pekat ut? Liksom okej 90 chanser kanske försvann där men 1 chans finns kvar så då ska jag banne mig ta just DEN chansen!
Förstår du hur jag tänker? Att jag liksom är skyldig mig själv att göra det så bra som möjligt för mig själv UTIFRÅN mina nuvarande förutsättningar. Jag kan inte ta ansvar för vad andra gör eller bestämmer. Då behöver jag inte tynga mitt psyke i onödan, för saker jag ändå inte har kontroll över. Men det jag HAR kontroll över, om det så är en liten pyttesak jag kan förändra i mitt liv, jamen då är ju det såklart något jag vill göra! Och det är där kämpandet kommer in. Okej alla de där sakerna går inte men vad KAN jag göra just nu, för att komma mer i linje med vart jag vill komma?
Jag håller med “båda sidor”, tycker inte den ena måste trumfa den andra. Jag tycker båda perspektiv är viktiga att ha, för då får man en helhetsöversikt över orsaker, förklaringar, möjligheter och var man befinner sig i livet. Och när jag säger att båda sidor är viktiga så är det förstås för mig personligen, eftersom detta är ett synsätt jag ganska nyligen lyckats få. Du behöver såklart inte hålla med mig.
Jag har på ålderns höst börjat dansa balett och har, efter kanske fyra år, äntligen börjat kunna göra en piruett ett helt varv utan att ramla, göra fel med fötterna, huvud, armar. Jag har kämpat så hårt och tränat flera gånger i veckan på fritiden. Jag trodde aldrig att det skulle gå överhuvudtaget, men nu har bitarna fallit på plats. Jag är 58 år!
Coolt!!!
Jag håller med om det här till hundra procent! Man kan nå hur långt som helst bara man kämpar!
Till skillnad från dig så tycker jag att Svenskar faktiskt r riktigt bra på det! Kanske inte lika bra som i kina, men definitivt bättre än här i Storbritannien. Här styr klassystemet. Punkt slut. Att säga till folk att de kan bli vad de vill, är att bli utskrattad. Det är ju inte direkt en slump att nästan 80% av alla som sitter i regeringen har gått på samma universitet (som kostar runt 100000 kr per år för övrigt), och nästan 50% har gått på samma privata SKOLA (Eton kostar 90000kr per termin.Tre terminer per år. Start när barnet är 4 år)
Och när man växer upp i ett sånt samhälle – där man dagligen blir påmind att man inte är av samma klass som de som styr – då är det väldigt svårt att hitta den där kämparglöden. Man liksom föds in i uppgivenhet. Att kunna utbilda sig / styra ett företag / få sitta i parlamentet kan tänkas som helt omöjligt för många!
TROTS ATT DE HAR FEL. Klart som fan att alla kan! Jag håller ju med dig, som sagt.
Men den devisen, att ALLA KAN, och att alla är sig själv skyldiga om de har det svårt, har blivit stulet av den extrema högern här borta tyvärr. Det började med den gamle brittiska premiärministern Margaret Thatcher. Hon sade jämt och ständigt att eftersom HON arbetat sig upp till sin position trots sin bakgrund som dotter till en grönsakshandlare så borde alla andra TA SIG I KRAGEN och arbeta sig upp de också. Det är upp till var och en att jobba hårt. Går det inte bra för dem så är det deras eget fel. Därefter började hon systematiskt bryta ner Storbritanniens välfärdssystem.
Men alla har inte samma förutsättningar från början (sjukdom, fattigdom, alkoholiserade föräldrar, mobbning osv), och jag skulle inte säga att det är alla dessa individers fel att de “inte jobbat hårt nog” om de sedan lever på gränsen till fattigdom själva.
Jaha, nu blev det nog lite väl politiskt här 😉 Men som summering:
Man kan leva som man vill bara man kämpar. Men kämparglöden är inte jämnt fördelat. Jag tycker att Svenskar är helt ok på att kunna drömma om vad de vill bli och vad de vill göra , tack vare mycket mindre klassklyftor än i många andra länder. Om man nu är inne på att dra alla över en kam.. 😉
Tack för tankeväckande inlägg som vanligt!
Grymt inlägg, jag visste inte att de va så i England så tack för att du upplyser mig! 🙂
Tack för intressant kommentar!
Har du läst Eckhart Tolles bok “En ny jord”? (Tack så mycket förresten för tipset om “The power of now”):). Där har du “mitt” svar på frågan. Tror inte det inte finns några rätt och fel, sålänge det inte förpestar tillvaron med stress och negativa energier.
Självklart, den är ännu mer fantastisk!
Tror att du skulle gilla Carol Dwecks teorier om mindset, growth respektive fixed mindset. Läs om dem, om du inte har gjort det redan, och se om det är något som “resonates” med dig 🙂 Det är en kanonmodell, som också till viss del förklarar hur ett sådant sätt att tänka uppstår, om man läser de utvecklade modellerna.
Ohhh ett lästips!!! 😀 TACK!
Härligt inlägg Martina!! Instämmer till fullo, det där med att ha tur, talang eller tro på ödet har aldrig funkat för mig. Vad som däremot funkat är att skrida från tanke till handling. Bestämde mig förra året då jag var publik på en ironmantävling “det där vill jag också göra” i år den 9juli är det min tur att tävla!
Härligt!!!
Åh vad kul!! Lycka till!
Exemplen är otaliga. Varför ska människor från andra länder ex.behöva uppleva att det är lättare att komma på anställningsintervju om man byter namn till ett Svensson-namn? Sedan så vi kan ta exemplet med privata sjukvårdsförsäkringar. Många skaffar sig dessa idag eftersom tillgängligheten i den offentliga vården är usel. Men vad händer med de personer som inte har råd med sådana försäkringar?
En privat sjukvårdsförsäkring kostar 4000 kr om året, det kan man spara ihop till.
Jag tror inte att det hjälper att byta efternamn, jag är född med utländskt efternamn själv och har utländsk familj så jag kan jämföra skillnaden ganska bra.
Du kan aldrig övertyga mig här Martina! För mig är det a och o att inte göra skillnad på människor oberoende av ålder, kön, etnicitet och ekonomisk bakgrund. Varför bosätter du dig förresten i USA om du uppskattar privatiserad välfärd nu när du ändå ska flytta?
Okidoki, nu har du hört mina argument i alla fall 🙂
Du menar varför jag inte bosätter mig i USA? Det är väl högst troligt att jag hamnar i USA förr eller senare, men nu vill jag vara nära mina vänner och familj. Uppskattar privatiserad välfärd för att den offentliga inte fungerar i Sverige, så jag kommer fortsätta att ha privat sjukvårdsförsäkring tills det börjar funka.
http://www.forskning.se/2016/04/05/lattare-att-fa-jobb-om-du-har-ett-svenskt-namn/
Du har ju ett svenskt namn ju! 🙂
Man kan inte låta ett namn hindra en från vad man vill ha!
Jag talar inte om mig själv utan jag tar upp det faktum att individer blir bortsorterade i rekryteringsprocessen enbart på grund av sitt namn och i sådana fall så är det ju inte brist på kampvilja utan främlingsfientlighet, rasism eller islamofobi som gör att många aldrig får en chans! Om du nu har en utländsk familj varför använder du Johansson och inte ditt ursprungsnamn?
Här i Kina blir man priviligierad om man har ett utländskt namn, men inte ett japanskt. Vad som helst annars går bra! Jag vet många med utländska för- och efternamn (iran, irak) på höga poster i företag i Sverige, tror inte man blir bortsorterad för ett namn om man är duktig. Jag har blivit bortsorterad trots Johansson, mååånga många gånger och jag tror INTE det är för att jag är tjej!
Jag heter Johansson för att mina föräldrar gifte sig och då tog vi pappas namn 🙂
Har en nästkusin vars far kommer från Algeriet. Det har hänt att hon blivit kallad för olika saker ute på stan av okända personer men det kanske bara är påhitt från hennes sida?
Nej, jag har också blivit kallad olika saker av okända personer 🙂
Det är så att vara kvinna i väst tyvärr, oavsett om man blir kallad “hora” eller “blatte” så blir man kallad någonting om man går utanför dörren.
Vet inte var du har dina erfarenheter ifran, men jag kommer fran Tyskland och har inte ens ett tysk-klingande namn eftersom mina förfäder var tjecksisk eller sant (ingen riktigt vet), men jag har bjudits pa flera anställningsinterviwer i Sverige och har tom gjort doktorsutbildning där och nu efter ar i Tyskland fick jag ett jobb igen hos en myndighet. Och det har ju nanting att göra med min kompetens och inte namn (och jag är inte ens svensk medborgare, har ingen dubbelpass)!
Jag svarade pa Anders kommentar förstass!
Håller delvis med dig, men inte helt.
Människor tenderar att vara ganska starkt determinerade av sina uppväxtvillkor. Se t.ex. på USA. De som föds i fattiga familjer har väldigt svårt för att klättra uppåt i samhället: de förblir ofta lågutbildade och fattiga. De har alltså mycket sämre startvillkor än de som föds i en högre utbildad familj med större inkomster. Psykisk och fysisk ohälsa är också betydligt vanligare bland dessa grupper. Flera studier har visat att alla dessa faktorer starkt determinerar resten av livet och livsvillkoren.
Men jag tycker ändå det är bra att framhålla att man kan göra vad som helst med sitt liv bara man kämpar. Det är väldigt motiverande! 🙂
Jag hade samma startvillkor men ‘kämpade’ mig genom 3 utbildningar inkl. studielön som är snart betalt. Fick ingen stöd fran nan! Studier finns t.ex. men ibland star man sig själv i vägen och tror pa studier som säger egentligen att nej, du blir ingenting, du kommer fran si och so förhallanden….ocksa lite av en ursäkt att inte jobbar hart för ett bättre liv…
Håller helt med. I början på 90-talet fick jag mitt första barn, hade inte haft jobb före och fick minsta möjliga bidrag. Det var svårt att få jobb o jag var hemma i tre år. Bodde i en liten gammal stuga utan dusch och tvättmaskin, odlade potatis grönsaker och plockade svamp och bär (hade en frysbox och tillgång till ved och värmekamin).Köpte inga kläder, inga resor, använde så lite pengar som möjligt. Trots små inkomster började jag fondspara och så småningom har jag börjat köpa aktier. Idag har jag ett fast jobb och lever ett lyxliv enligt mej själv. Vi har eget hus bilar och båtar, köper kläder, bra mat, går ut och äter, reser, mm och inga lån på det vi har. Nån kan tycka att jag haft tur med mina placeringar men jag har jobbat stenhårt i början och nu får jag vinst för allt jag kämpat. Nu kan man läsa att småbarnsfamiljer inte får pengarna att räcka till, men det är nog bara hur stark vilja du har då är allt möjligt!
Sjukt coolt! Tack för att du berättar! 🙂
Oj då, det blev fel med min kommentar ovan!
Tycker inte det är på hårt arbete det brister för de flesta människor. Utan snarare att man sysslar med saker man egentligen inte vill. Upplever att framgång kommer som ett brev på posten när man gör saker man älskar att göra, exempelvis som för mig och skolarbetet. Jag har alltid älskat att studera och det känns som att jag nått framgång där utan någon ansträngning alls!
Däremot lurade jag för ett tag i mig att jag skulle bli superstark och vältränad, på grund av att alla andra håller på med det och jag tänkte att då måste jag väl också vilja det? Jag misslyckades ganska brutalt hehe – men det handlade inte om att jag inte jobbade hårt, utan snarare om att jag tycker det är urtrist att träna och att jag hellre spenderar min tid på annat som jag älskar att göra 🙂
Man jobbar ju hårt om man älskar det man gör, men jag håller med dig om att många väljer att göra grejer de egentligen inte vill.
Det här vet man stämmer, det har gjorts forskning inom psykologin, speciellt runt Asiatisk-Amerikanska befolkningen, som ju berömt gör mycket bra ifrån sig i naturvetenskapliga ämnen. Så till den grad att många gärna letar efter genetiska förklaringsmodeller för att förklara skillnaden mellan den gruppen och den infödda Amerikanska. Vad man har funnit är att den inställning som konsistent ger bättre resultat (och där föräldrar verkligen kan påverka) är inställningen att hårt arbete ger resultat.
Vilket kan verka självklart, men inte ÄR det, där många säger “ja den där har fallenhet för matte/språk/musik”. Säger man så till sitt barn hör barnet “är du itne bra på matte så kan du lika gärna sluta försöka”. Vad asiatisk-amerikanska föräldrar ahr förbudskap är “ja den där är bra på matte, hen har gjort sina läxor och varit intresserad på lektionerna, det kan du också göra”.
Kort sagt, ge barnen intrycket att de är herre över sitt eget öde, så blir de det i större utsträckning. Sen håller jag otroligt mycket med att vårt samhälle är orättvist och t. ex. social mobilitet i mycket är en chimär. Har man noll förebilder med universitetsexamen t. ex. och pluggande aldrig har framställts som ett val alls, så står man inte för samma val som jag gjorde, där frågan alltid varit VAD jag ska plugga, inte OM. Även om vi båda hade ett teoretiskt val. Det kan man vara lite ödmjuk för när man tycker att folk ska dra upp sig i stövelskaften.
Åh jättebra inlägg! Älskar när du skriver om sånt här, man blir så jävla inspirerad och motiverad! Skriv gärna mer om skillnader du märkt i olika kulturer, jätteintressant.
Tack Felicia!
Detta inlägg behövde jag! Jag är definitivt en av dessa som undrar varför inget händer men när jag tänker efter så kämpar jag ju knappt alls… Så jäkla dumt när man sätter ord på det? Tack för detta inlägg!
Det här är klockrent!! Jag kämpar inte ett dugg eller lite då och då och förväntar mej revolutionerade resultat men blir ju naturligtvis mycket besviken och uppgiven över min talanglöshet!:) Har väl misstänkt att mina mediokra insatser aldrig varit nog ( baserat på resultat ) så BRA att du sätter ord på detta för min lathet blir bekräftad och jag är garanterat inte ensam! The fightingspirit man fått genom uppväxt och skola är obefintlig! Du inspirerar!!:)
Tack Anneli, och du; vi är ALLA lika talanglösa 😉 Vi föds inte med några superförmågor till någonting, de är bara hårt arbete som gäller.
Jag tvingades sitta med min fröken varje svenskalektion och “lära mig” hålla pennan rätt. Jag skulle ju ALDRIG kunna skriva så dåligt som jag skrev…
Underbart skrivet!! Har själv skaffat mig universitetsutbildning och bra jobb trots lågutbildade föräldrar, såg det som en utmaning. Du är så inspirerande när du skriver om att “älska processen”! Inte alltid lätt men verkligen en intention. Tack för all inspiration!!
Jag brukar inte vilja kategorisera nationaliteter, kön och ålder, just eftersom jag tycker det är oerhört svårt. Jag har ingen erfarenhet av hur Danskar, Norrmänn, Tyskar generellt förhåller sig . Och jag upplever ofta att det varierar mer mellan individer än andra saker.
Men det du skriver om processen och hårt arbete är verkligen så betydelsefullt för att kunna förändra och genomföra. Därför gillar jag verkligen hur du visar dina projekt med rörlighet, mätprojektet osv, och delar med dig av din egen kamp för att utvecklas! Det ger verkligen energi och inspiration. 🙂
När jag var yngre ville jag kunna spela gitarr. Köpte en fin dyr gitarr men pallade sen inte den långa sega processen att öva på att spela. Ville bara kunna spela bra direkt. Så sen sålde jag gitarren :).
Alla mina projekt därefter och nu börjar med något jag alls inte kan och som jag vill kunna utveckla. Och de innebär alltid massor av kamp och misslyckanden innan det ger resultat. Nu i livet har jag lärt mig att älska den kampen och se processen som minst lika viktig som slutresultatet.
Och jag håller verkligen med om att det kan vara svårt att tala med andra om det, om de inte själva har en “kämpar-själ” eller gillar att vara i en process. För då tror de alltid bara att jag kunde allt från födseln eftersom det kanske går lätt just nu.
Ja exakt så, man får lära sig att älska processen.
Jag är ju hobby-antropolog och älskar att förstå hur folk gör i olika kulturer, har rest väldigt mycket och är intresserad av vad som driver folk till vad. Alltid kul att se vad det finns för för- och nackdelar med olika synsätt och hur jag kan använda de i mitt eget liv 🙂
Du har så rätt! Jag undrar ofta varför svenskar inte verkar ha några ambitioner. Medans jag själv framstår som och upplevs som extrem för att jag har inställningen att om man tar plats i en styrelse eller på ett jobb, så ska man ha ambitionen att förbättra resultaten för den organisation man befinner sig i. Det är väl därför man är där (och får lön/arvode)?!?!
För många så verkar slutmålet vara ATT bli anställda på ett visst jobb eller få plats i en viss styrelse. Sen när de väl är installerade så är det fullt tillräckligt att bara sitta där och på sin höjd upprätthålla status quo för organisationen. Jag har krockat rejält med andra personer vid några tillfällen då mina ambitioner har visat sig ligga högt över de andras. Har lärt mig läxan och nu tar jag inte jobb/styrelseposter utan att göra en ordentlig background check först. Väljer även mkt noga vem jag gör projekt tillsammans med.
Amen!!!
Man får verkligen kolla innan man går in i samarbeten vad det är för typer, de flesta vill inte jobba så mycket utan nöjer sig med få eller inga resultat! Eller så vill de ha fördelar, eller bara att coola saker ska hända utan att de behöver jobba för det.
Vem kan idag i Sverige börja som springpojke och jobba sig upp och sluta som försäljningschef som min egen far gjorde? Ingen eftersom vi fått ett samhälle där bara kontakter, rika föräldrar eller egen förmögenhet räknas. Vi måste tillbaka till ett samhälle där varken kön, etnisk bakgrund eller egen förmögenhet spelar roll för hur långt du kan nå i livet för att på allvar kunna uppmuntra människor att kämpa och ta sig vidare i livet!
Neeheejdu jag håller inte alls med! Det där är bara story-telling att man måste ha rika föräldrar eller kontakter eller egen förmögenhet! ALLA kan kämpa sig till vad de vill ha det är min fasta övertygelse!
Struntprat! Jag har själv möts av kommentarer kring min ålder när jag sökt jobb. En arbetsgivare hade till och med mage att göra kommentarer kring min adress typ ” där bor du ju bra”. Så min omedelbara tanke var ju att om jag bodde någon annanstans så hade jag inte ens blivit kallad till intervju. Fick för övrigt mitt senaste jobb just på grund av kontakter.
Jag tror ju på att vi skapar situationer beroende på hur vi tror att vi kommer bli bemötta, kontakter skapar man ju hela tiden så det klart att man ska använda sig av dem. Men man måste inte “ha” kontakter, man kan skaffa de man behöver.
Som exempel: Jag har aldrig haft några jobbkontakter som jag har kunnat utnyttja. Har ofta fått nej eller inte ens blivit kallad till intervju. När jag senast sökte jobb i Göteborg sökte jag 75-100 jobb i veckan i Göteborg med omnejd, hela Norge och utomlands. Jag känner ingen som har sökt så mycket jobb utan söker ett här och där och går sen och väntar på svar i evigheter. Det tog månader innan något hände, men jag gav inte upp. Till sist tog jag jobb som telefonförsäljare bara för att göra nånting, och efter ytterligare tid hade jag 5 intervjuer att gå på per vecka!
För ett jobb som jag var totalt okvalificerad för (var 20 år yngre än alla andra sökanden) ringde jag upp VD:n och bokade in mig själv för ett möte. Jag imponerade så på honom att jag gick vidare i hela 4 av 5 steg i intervjuprocessen, blev sedan bortvald för någon i 50-årsåldern med massa erfarenhet förstås men var ändå skoj så länge det varade 🙂
Dels har du rätt Martina och dels håller jag med Anders. Det är förståss lättare om man är svenskt eller EU-medborgare och om man är snygg, slank, har hög självförtroende och lite förmogenhet kan inte skada. Som man säga i Tyskland: Kleider machen Leute, alltså man ser på kläderna vilken ‘stånd’ människan tillhörde.
Jag är 48 år och fick söka jobb varannat år/var tredje år eftersom jag aldrig fått tillsvidaretjänst (beror lite på mitt yrke), det är tröttsamt och det går inte alls att planera nånting (bostad, köpa hus, köpa bil!! osv.). det är kämpigt i o för sig, men jag ger inte heller upp. Jag har inte råd att ge upp! Jag kommer alltid få kämpa, eftersom jag har ingen som betala mat och hyra till mig.
Jag fick kämpa mig till allt jag har nått i livet och det är kämpigt, yes, men det gör mig stolt! Jag ar jobbat allt ihop själv, utan rika föräldrar eller annt privileg. det känns så mycket bättre!
Men du ser ju själv Martina, att det är inte lätt att det är svårare att hitta jobb utan kontakter, privileg osv., tar helt enkelt mer tid, effort och t.o.m. pengar. Och visst är det inte samma kultur i Sverige o Tyskland som i t.ex. USA: där kan man visa vad man kan, här får man visa sina betyg, tom gamla betyg som säga ingenting övr nuvarande kunskaper…
@Anders: kanske kommentaren var menat att du bor i närheten av jobbet eller att hen var avundsjuk eftersom du bodde i ett område vilket anses vara fint pga nära vatten, skog, skola etc.?
Det är få som har någon som betalar mat och hyra till en 🙂 Man kan ju byta jobb eller karriär till något stabilare om det är vad man söker.
Jo men min poäng är att ALLA får kämpa, och att ingen får saker gratis. Det är bara nått vi går och inbillar oss, så tror jag 🙂
Varför ska vi ha ett samhälle där framgång beror på dina kontakter eller ålder och inte på din kompetens? Vi kan ju ta senaste debatten kring pensionsålder t.ex.Varför ska man förlora sitt jobb enbart på grund av att man fyller 67?Man kanske är pigg och vid god hälsa! Varför kan inte pensionsåldern vara individuell?Har vi råd att missa talanger på grund av det? Ett annat exempel är bostadsmarknaden. På grund av bristen på hyreslägenheter så krävs det nästan att du har egna besparingar eller föräldrar som kan borga för dig om du är ex.undersköterska ( som är ett vanligt yrke!) för att kunna köpa en lägenhet. Vilken bank tror du lånar ut till någon med de löner som finns i vården?
Jag tycker att pensionsåldern är helt galen, jag vet många som VILL och KAN jobba längre än 67 men inte får vilket är katastrof.
Men kontakter är väl bra? Knyta kontakter så att man kan få rätt kompetens på rätt plats? Jag menar inte kontakter istället för kompetens förstås 🙂
Just nu med negativ ränta så får väl de flesta lån, eller är det inte så?