För några dagar sedan publicerade jag en undersökning om förändringsbenägenhet här på bloggen. Du hittar den här. Resultatet (som förvånade mig) publicerades här, och gav upphov till en annan undersökning: här!
Resultatet från den första undersökningen visade nämligen att många har en stark önskan om att förändra och förbättra sin kropp och hälsa men att det saknas rätt information snarare än motivation, och att fokuset ligger på vikten först och främst. Med anledning av det formulerade jag undersökningen “Är det verkligen vikten?” för att gräva djupare i det hela, och här kommer resultatet från den undersökningen!
Resultat från “Är det verkligen vikten?”
Majoriteten som svarat på undersökningen har en liten övervikt. De allra flesta ligger någonstans mellan 0-15kg men troligen en bra bit under 15kg övervikt.
De flesta verkar ha varit nöjda med sin vikt under tonåren men blivit missnöjda i vuxen ålder. Jag ser redan en trend…
Om vi räknar på det hela så ser vi att övervikten inte varierar nämnvärt oavsett när den kom. Det verkar alltså inte spela roll om övervikten kommer tidigt i livet, eller senare.
En annan korrelation som också verkar väldigt vettig är att de som har i princip obefintlig övervikt inte tror att någonting kommer förändras av att bli av med den. De som har lite mer tror att de kommer få bättre självförtroende eller självkänsla och de med lite större övervikt tror att de kommer få bättre rörlighet och rörelseförmåga till bland annat träning. De här resultatet hade jag kunnat vänta mig.
Hönan eller ägget?
Med den här frågan ville jag ha ett “hönan eller ägget” svar, det vill säga vad orsakar övervikten respektive vad som orsakas av övervikten. En klar majoritet anser att det är negativa känslor som ligger bakom övervikten och ganska få anser att övervikten orsakar hälsoproblem. Det är korrekt, det finns egentligen inget särskilt negativt med att vara överviktig eftersom det bara är ett symptom. Ett symptom som kan vara väldigt negativt, eller ganska neutralt. Det går utmärkt att vara frisk, vältränad och överviktig. Tyvärr basuneras det ut i media att övervikten i sig är så hemskt ohälsosam, men ingen verkar kunna förklara varför. “Det ökar risken för sjukdom A,B,C…” och mekanismerna för det är…? Förklara saker mekanistiskt eller låt bli!
Samma del av undersökningen fast som en pie chart 🙂
The moving target…
När jag delar in deltagarna i BMI-grupper ser jag att den egenuppskattade övervikten ökar med högre BMI, men också att den vikt deltagaren vill nå är högre ju högre BMI personen har.
Bakom detta kan det ligga flertalet orsaker:
- Personerna med högre BMI är kraftigare byggda
- Det är svårt att uppskatta hur mycket fett/vikt som behövs gå ner
- Målet flyttas beroende på vilken vikt deltagaren har, så att övervikt kan vara ett problem även för de med lågt BMI.
Min erfarenhet jag har från coaching är att punkt 2 och 3. Många har en skev uppfattning av hur mycket vikt de behöver tappa och höftar till med 5kg. När den vikten är nått är det plötsligt 5kg till och sen 5kg till och så vidare. Många blir ganska fartblinda av sin viktminskning tills det bara finns någon hudflik kvar någonstans.
Så om vi igen räknar på det hela då… Ni som läser här inne är oftast kvinnor som är 170 cm långa. Här bekräftas att viktmålet sjunker med sjunkande BMI.
Om man normaliserar grafen så ser man varför så många fastnar i tron om att de måste gå ned i vikt…
Vad händer efter att målvikten är nådd?
- 60% tror att bättre självförtroende och självkänsla är vad som skulle vara annorlunda.
- 9% tror att de kommer kunna träna mer. Vi vet sedan ovan sammanställningar att detta är främst hos de som har en större överviktigt.
- 30% har individuella skäl. Det kan handla om att passa i kläder och känna att de respekterar sig själva.
- 25% tror inte att bli av med övervikten gör någon skillnad för dem, medan…
- 75% av deltagarna ser övervikten som ett hinder för att ta itu med andra hälsoproblem eller något av ovan, vilket främst var att känna bättre självförtroende. Det går också att se det som att för…
- 36% är övervikten det främsta hälsoproblemet, och med det löst skulle de lösa andra. Det tolkar jag som att övervikten ses som ett hinder för att ta itu med att fixa hälsan, och för ungefär lika många en fråga om bättre självförtroende.
Så vad händer om övervikten plötsligt försvinner? De flesta har angett “något av ovanstående alternativ” vilket i princip bara handlade om självkänsla och självförtroende. En förvånande stor andel hade inte gjort något annorlunda och resten hade gått vidare till nästa problem.
Bemötande
Dessa två sammanställningar (de lila staplarna och cirkeldiagrammet) är intressanta i kombination. De flesta tror att det finns ett negativt stigma kring övervikt men en tredjedel tror inte att det påverkar dem själva och bara 24% anser att de själva är offer för detta stigma.
Att det finns ett stigma är ganska självklart tycker jag. Det är bara att kasta en blick på, låt oss säga… Expressens söndagsbilaga?
Ganska skrämmande, eller hur?
Så åter till den inledande frågan: Är det verkligen vikten?
Sammanfattningsvis kan man säga att ni som läser här inne och deltar i mina undersökningar inte har någon övervikt, eller ja – 5kg då som inte skulle leda till några större förändringar att bli av med varken invändigt eller utvändigt utöver att passa i ett par särskilda byxor och få bättre självförtroende. Sedan har vi en annan grupp som ligger på 10-15kg som är mer säkra på bättre självförtroende av att tappa vikten. Till sist har vi gruppen med lite större övervikt där övervikten har blivit ett problem för att till exempel träna, samt anses vara det mest akuta hälsoproblemet.
Vad som förvånad mig är att många ser sin vikt som ett hinder för att lösa övriga problem, trots att vikten är ett symptom och inte orsaken. Det blir lite bakvänt att tänka på vikten som ett problem, för hur uppstod den? De flesta har inte fötts med någon övervikt eller haft den sedan barndomen. Det bästa rent strategiskt vore att lösa de övriga problemen först, alltså vända på steken.
Självkänslan är pudelns kärna
Ganska otippat är det självkänsla eller självförtroende som är pudelns kärna. Det är inte samma sak men nu använder jag orden lite ombytligt, för vi vet inte om det faktiskt skulle lösas av en lägre vikt eller om den låga självkänslan bara projiceras på ett annat (nytt) område när vikten är löst.
Lösningen blir igen att en gång för alla lösa vikt-frågan, eller acceptera sin vikt och fokusera på andra områden som går att förändra. Vad jag vill belysa är att många ser vikten som ett hinder, något som alltid kan bli bättre men inte blir bättre. Det är en konstant källa till missnöje som bör åtgärdas för ökat välmående, oavsett om det är via lägre vikt eller acceptans för den.
Vad är dina tankar om det här?
Berätta gärna vad du tycker!
Har ingen övervikt, men lite daller på magen som jag kan bli fixerad vid. Men har ju långt om länge insett att det inte är vikten som är mitt problem utan min stress, mina höga krav på mig själv = prestationsångest samt min ”förmåga” att ständigt lägga allt ansvar på mig själv.
Martina, kan man hacka det?☺️
För det är ju betydligt svårare att lösa än 1-2 extrakilon på magen.
Ja det kan man absolut hacka. Det om något!
Och då antar jag att du har skrivit mycket om det på din blogg?☺️
Bara att börja läsa 🙂
Hahaha……..ja, jag vet!😊
Tack för allt du skriver!💛
Har inte brytt mig så mycket oavsett vad vågen visar under vuxen ålder. Det som stört mig att känna svullnaden, värken i leder, brist på känslan av kraftfullhet och muskelstyrka. Kroppen känns större än “vad den vill vara”. Är en känsloätare, men lyckats knäcka koden och sakta men säkert arbetat tillsammans med kroppen för att nå dit jag är idag. Långt ifrån klar, men 15 kilo försvann och kroppen är nöjd med vilken näring den får och svarar genom att ge mig ork. Nästa kapitel är stresshantering och ändra yttre faktorer som tex jobb/arbetstider för att stötta kroppen till en bättre tillvaro. För lets face it, nu när jag är äldre orkar jag inte vända på dygnet hit och dit bara för att det jobbet jag har idag är utformat så. Dags för något annat!
Och ja, tack Martina för att du väglett mig till denna insikt! ❤️
Tack själv!
Jag håller med att vikten i sig inte är problemet utan VAD är det som gjort att man ökat i vikt? Själv låter jag bara min läkare väga mig – då kan hen se tydligt när jag är överviktig, i förhållande till MIN kropp och MIN vikthistoria – och hemma använder jag bara ett måttband för att hålla kolla på magen. BMI som måttstock har jag inget förtroende för alls.
Just nu ÄR jag överviktig. Magen är en bit över 108 cm runt om i navelhöjd och jag är endast 166 cm lång. Den höggravida formen beror delvis på ett par stora myom i livmodern men även övervikt. Hur mycket myomen väger vet varken jag eller läkaren. Men även läkaren är enig i att det inte bara är myom som döljer sig i min stora mage.
För mig är min övervikt och mina myom ett tecken på att min kropp är i obalans. En titt i backspegeln säger mig att långvarig stress och känsloätande kan ha skapat den här situationen. Både övervikt och hyperinsulinism kan nämligen vara orsaker till att myom växer och frodas. Känsloätande och stress är definitivt orsaker till viktuppgång.
Jag trivs inte med min nuvarande hälsa och kroppsform och därför har jag börjat på strikt ketogen kost för att göra något åt saken. Mitt främsta mål är att bli av med mina myom. Mitt andra att slippa vara konstant energilös. Men, jag vill även kunna gå runt i vanliga kläder igen och inte tvingas använda mammakläder då det är det enda jag får på mig. Jag vill alltså ner i vikt och få en bättre och hälsosammare kroppsform.
Vi lever i ett utseendefixerat samhälle där särskilt kvinnor dagligen påminns om “normen” vi ska passa in i. Kanske vi borde byta ut ordet vikt mot hälsa istället? Tillåta oss själva en strävan mot optimal hälsa framför jakten på en optimal vikt.
Stress och känsloätande ligger bakom väldigt mycket!
Väldigt intressant sammanställning! Det märks att du kan din statistik 😉 Jag tror det är som du säger, självförtroendet/självkänslan är orsaken till mångas övervikt, men jag märker också (jag har varit normalviktig innan jag blev överviktig) att min självkänsla försvann i takt med att kilona ökade. Däremot fanns det en ångestbild bakom alltihop som gjorde att jag började tröstäta carbs och det har jag idag delvis arbetat bort. Men självkänslan är ändå dålig… När jag däremot går ner ett par kilon så kommer självförtroendet igen! Jag känner mig stark, orkar mer och hamnar i en positiv spiral som också den minskar min ångest…. Nyckeln är ju att komma åt kärnproblematiken och försöka göra något åt det.
I mitt fall är det 20 kg som smugit tillbaka på ca 12 år. Jag har varit överviktig sedan 10-årsåldern och lyckades gå ner till en vikt som jag trivdes oerhört bra i när jag var 30. 59-60 kg och jag är 161 cm lång.
Nu när klimakteriet kom indundrandes med full kraft brakade jag upp de sista 10-12 kilona på bara 6 månader…ok, jag kanske inte åt så bra under den tiden som jag gjort fram till dess men nu är det lögn i ……ja, att bli av ens med ett enstaka av dessa kilon. Även om jag äter strikt. Vilket jag faktiskt gör då jag mår bäst av det.
Har börjat träna – igen- var några år sedan jag gjorde det och började träna uteslutande för att jag tappat för mycket i muskelmassa i mitt nya jobb. Ett jobb som förvisso är aktivt med minst 10000 steg om dagen men inte särskilt tungt med tunga maskiner längre.
Jag vill gå ner åtminstone 10 kg för jag mår inte bra som jag är nu; andfådd, svårt att nå fötterna för att knyta skor, jobbigt att sova med dubbelhakan etc…och för att inte tala om all kläder som inte passar längre för att jag fått en konstig mage och ryggfläsk 🙄
Detta är varför iallafall jag vill tappa kilon.
Monica, var snäll mot dig själv och var inte för strikt med mat och träning, det blir lätt en ond cirkel. Be en läkare att kolla dina blodvärden,bla inflammationsmarkörer, kortisol, sköldkörtelhormonerna, leverprover, näringsbrister. Förklara även dina sömnproblem då sömnbrist kan förstöra din hälsa. Har du sett programmet Jakten på den goda sömnen?
https://www.svtplay.se/video/30553762/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-sasong-34-jakten-pa-den-goda-somnen?modalId=K162m79
Sömnen i sig är inget problem på det sättet utan det är att min kropp känns så otymplig när jag ligger ner….jag är inte van vid hur kroppsfettet fördelat sig den här gången.
Och det här med läkare….jaaa du….jag har noll förtroende för läkare. Har blivit så illa bemött de få gånger jag uppsökte vården så jag drar mig för det. Jag har fått slåss för att mina anhöriga ska få adekvat hjälp vid allvarliga sjukdomar som epilepsi exempelvis…
Och träningen – en halvtimmes styrketräning tre dagar i veckan? Det tycker jag är ganska moderat. Det är också min egentid. Maten? Strikt lchf, för att jag mår bäst av det…
Men klimakteriet, det känns som en förbannelse….