Såhär såg måndagens arbetsdag ut. Omslagsfotografering till nya boken som släpps i höst, och efteråt åt jag lunch och promenerade med min bästa kompis. Han sa att han var så imponerad av mitt driv och min inre motivation, och att han inte hade någon inre motivation. Bara yttre. Det fick mig att fundera över driv och motivation i relation till livsstilsdesign och vad som får vissa människor att skapa något som andra bara drömmer om.
Lifestyledesign och inre motivation
Mina dagar ser inte direkt ut som de flesta andra människors dagar. Jag behöver inte gå till något kontor utan kan jobba varifrån som helst, och lägga in mat, träning, sociala aktiviteter, resor eller event när jag själv tycker att det passar. För att komma hit har jag behövt jobba oerhört mycket med mig själv och mina inre blockeringar.
Driv har jag nämligen alltid haft så att det både räcker och blir över, men jag trodde inte att jag FICK göra vad jag ville för jag blev alltid straffad för det. Alltid blivit tillsagd att ta det lugnt, utskälld för att jag jobbat för snabbt eller pluggat för mycket. Tjuvläste kurser parallellt på tekniskt basår och på Chalmers. Inte velat gasa på för att jag oftare blev bestraffad än belönad.
Minns hur jag med skakande händer gick fram till en lärarvikarie med en fullskriven svenskabok i 2an på lågstadiet. Jag skakade för att jag visste att jag skulle bli utskälld för det blev jag alltid av Birgitta, min ordinarie lärare. Men döm om min förvåning när vikarien sken upp och sa “Oj är du redan klar!? Vad duktig du är!” Det var första gången som jag började koppla mitt driv till något annat än att jag är hetsig och slarvig.
Yttre motivation räcker aldrig långt
Vad jag ser nu när folk jag känner blir äldre, är hur deras motivation dalar. Under pluggtiden drevs de av familjevärderingar och av att skaffa en fin examen, sedan ett vettigt jobb och sen rullar det på… kanske projektledare eller chef står på önskelistan, men sen då? Min kompis är en av de smartaste jag känner, men han lever inte upp till sin potential på långa vägar. Det finns ingen inre glöd, ingen inre motivation och inget driv. Eller ja… tillräckligt med driv för att ha ett åtråvärt jobb såklart, men inga designade dagar. Ingen livsstilsdesign.
Jag märker direkt när jag drivs av yttre motivation – det är alla de där gångerna jag blir intresserad av något som jag sedan lägger ned. Inte orkar fixa.
Inre motivation däremot – det är en annan femma. Det är det som får en att jobba på när ingen annan tror på en, när allting ser helt hopplöst ut och när det inte finns några garantier för att man ska lyckas. När man har en inre vision som man följer oavsett vad och när man skiter totalt i vad andra ska tycka eller tänka för den inre bilden lyser starkare än något annat.
Orealistisk med storhetsvansinne
En av mina styrkor som jag så länge trodde var en svaghet är att jag helt saknar förmågan att avgöra vad som är realistiskt. Det gör att jag kan sätta upp mål för mig själv bara på vad jag vill ha eller göra, utan att lägga in en värdering i om det är lätt eller svårt eller hur mycket jobb som krävs. Vill jag ha det så fixar jag det på nått sätt, om jag så ska jobba dygnet runt tills jag dör!
Inre vision skapar ett liv som är till för dig
Inre vision handlar om vad du vill ha och vad du tycker är kul utan tanke på hur någon annan påverkas av dina val eller vad någon annan tycker om det.
Me first helt enkelt, som en självständig enhet som skapar sin egen tillvaro så att andra självständiga enheter kan hänga på – eller låta bli.
Det här synsättet är något som jag verkligen tror att fler kvinnor skulle gynnas av. Att bestämma sig för att aldrig vara beroende av någon, aldrig vara beroende av en man och skaffa sig en vision över hur livet ska se ut som man känner sig nöjd med!
Men vad vill DU då? frågar jag ofta familj och vänner. Vad vill du? Sen får liksom omständigheterna anpassa sig till det. Det är märkligt hur väl bitarna trillar på plats bara man bestämmer sig…
Relaterat
Martina on Fasta eller inte fasta?: “Grattis! Absolut! :)”
