Kommentar från facebook efter att jag postat mitt inlägg om Team Keto i en LCHF-grupp där
Den här kommentarer kom som sagt som en reaktion på mitt inlägg om fitness och LCHF, och jag respekterar att alla inte tycker att det är “fint” att se ut så. Alla har olika smak, och det är ju tur att inte ALLA måste gå runt med tvättbrädor för att vara okej. Så är det definitivt INTE – fitness är en sport för träningsnördar, och det finns ingen krav för andra att se ut så, särskilt de som inte håller på med sporten.
Med de sagt så var det ordet grotesk jag reagerade på, och det är inte första gången jag sett någon uttrycka sig såhär om sig själv. Äcklig, osmaklig, grotesk, vidrig, vedervärdig…. kom igen nu va? HUR tjock man ÄN är, även om man väger ett TON så tycker jag inte att man ska använda dessa ord om sig själv!
Tycker ni att det är okej?
Jag tycker att det är jätteledsamt att se, och jag tror att en sånhär inställning till sig själv speglar av sig på omgivningen. Om man kan säga så elaka saker till sig själv, kanske det är lättare att tänka elakt om andra? Min filosofi är att man måste börja inifrån och börja med att:
- RESPEKTERA sig själv som den viktigaste personen som finns
- ACCEPTERA sig själv precis som man är, med alla konstigheter och “fel”
- ÄLSKA sig själv fullkomligt och fullständigt
I Sverige känns det som att det inte är okej att älska sig själv fullkomligt och fullständigt, men det ÄR inte bara okej utan nödvändigt för att kunna leva ett bra liv. Om du inte älskar dig själv kan du ju inte unna dig själv de bästa, och det blir svårare att nå maximal framgång. Så tror jag i alla fall 🙂 Dessutom är det lättare att acceptera andra om man först accepterar sig själv, och respektera andra om man respekterar sig själv.
Om du känner igen dig själv i det här och har ovanan att kalla dig själv för ful, äcklig, vidrig, grotesk och så vidare så snälla SLUTA MED EN GÅNG!!! Det hjälper inte dig själv och inte någon annan heller. Jag lovar!
Du är fasiken min guru, tack för dagens ögonöppnare=)
Tack!
Martina, du har helt rätt. Men av erfarenhet vet jag att många säger så om sig själva i tron att anfall är bästa försvar. Man vill få bekräftat från andra att “Nej, du är inte grotesk, lite rund i kanterna bara”. Tyvärr är det alldeles för få som kan tala med en överviktig person om kroppen och dess form på ett neutralt sätt. Du får antingen gulli-gull från omgivningen eller nedvärdering i form av tillmälen eller undvikande.
Det gör att man som överviktig har svårt att själv separera kroppen från själen. Man är inte sin kropp och värdet man har sitter inte i den. De jag pratar med hamnar sällan i ett försvarsläge när jag talar med dem om deras kropp då jag inte lägger någon värdering i vilka dimensioner kroppen har.
Det är när man väl förstår vilka psykiska effekter viss mat har i och med den biokemiska reaktion som kommer av födointag, som man kan förstå att det inte är karaktär i första hand det handlar om. Då kan man kasta bort skuldoket man bär omkring på och satsa den energin på att ändra statusen. Det är därmed inte sagt att det är en lätt process och en bra början är att inte tänka negativt om sig själv. Tack Martina, du har ett väldigt sunt förhållningssätt till mat, träning och kropp som gör att din blogg är väldigt läsvärd för mig.
Tack själv HelenaB för ett extremt insiktsfull och vis kommentar! Uppskattas! 🙂
Tack för ett fint inlägg. Vi är alla så mycket mer än det som syns vid en första anblick.
Spelar ingen roll hur vi ser ut, de flesta av oss har problem med både det ena och andra. Att nedvärdera sig själv är alltid sorgligt. Jag jobbar på att uppskatta mig själv men faller dit titt som tätt.
Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about.
Be kind. Always.
Så bra skrivet, alla har rätt till en åsikt och man behöver inte klanka ner på andra för att de inte tänker som en själv, alla är vi olika =)
Fantastiskt inlägg som vanligt!
Jag håller helt med. Det är oerhört skrämmande hur vanligt det är med så många som inte trivs med sig själva och verkligen ser ner på sig!
Det är inte så enkelt som det kan tyckas. Har man en kropp som min som har det värsta genupplägget och som kämpar emot alla medel som man gör för att känner sig ok, inte bra/bäst/hyper utan ok, hur kan man älska sig själv då? och jag är inte ens överdrivet fet…har provat allt möjligt för att få kroppen till rätta, men varje dag är en liten kamp eftersom kroppen min har hur många otroliga ideer för att förstöra dagen för det mesta, från mag-tarm-problem till oförklarliga eksem som poppar upp då och då utan mönster och anledning. I alla fall blir det aldrig tråkigt med min kropp och varje morgon är en överraskning, hur den funkar, hur jag ser ut, vilka kläder jag kan ha på mig osv.
Men vad verkligen irriterar mig, förlåt, är att det är alltid vackra, slanka, lyckliga männsikor som säger sånt, som har inget problem med kroppen, eftersom den funkar som en människokropp SKA. Då är det lätt att älskar sig! Och dessutom har jag många varelser i mitt liv, människor som djur som jag älskar!! Bara för att jag hatar mig måste det ju inte betyder att jag hatar andra och deras livsstil. Visst jag kan bli avundsjuk ibland, då dem tydligen inte behöver rikta sitt hela liv och arbete, nöje osv. efter en malfunktionerad kropp, men det ger mig mig inte rätt att spelar nättroll och ‘hatar’ andra.
Jag förstår, men det är lätt att tro att det är “vackra, slanka, lyckliga männsikor” men du vet ingenting om dessa människor egentligen. Du vet inte vilka utmaningar jag har dagligen, du vet inte vilka svårigheter “slanka Anna” har bråttats med i tio år. Jag lovar att om du tar en vacker, slank och lycklig människa och lär känna denne på djupet så kommer du hitta svåra saker som den personen har kämpat sig förbi, eller fortfarande kämpar med. Allting syns inte på utsidan 🙂
Sant, alla har vi problem. Unga omogna jag, för 10 år sen, fick en chock när jag insåg att mina tjejkompisar, vackra, smala och populära, och “lyckade”, hade ännu sämre självkänsla än jag. Hur var detta möjligt? Svaret är att det har inget med de uppräknade grejerna att göra. Det handlar om att respektera sig själv. Där och då steg min självkänsla mer, eftersom jag insåg att jag förstått att värdera mig högre, än vad mina då jämlikar värderade sig själv. Men på sistone har självkänslan sviktat för mig. Jag har lånat Törnbloms böcker (igen). Jag trodde att jag hade “fixat” min självkänsla (trots att jag förstår att vissa saker får man fortsätta ge akt på), men – jag insåg att jag länge snarare UNDVIKIT de situationer där “min självkänsla mår dåligt”. Sociala situationer framför allt. Nya människor. Här har det tagit totalt tvärstopp för mig. Jag tycker att jag är snygg (ibland), men tror inte att andra tycker det. Jag klarar mig bra trots ca 10 kg mer än vad som är önskvärt, men tror inte att andra ska “tolerera” det. Jag gillar mina åtaganden och intressen, men tror inte att någon annan ska ha förståelse för dem. Jag tror inte att någon ny person kan tycka om mig, bara att de ska ifrågasätta mig. Det är liksom “en garde”-läge nästan hela tiden. Jag tänker inte förklara eller ursäkta mig mer. Alltså får jag vara ensam. Jag har kommit långt, men nu vet jag inte. Jag har fått en ny remiss till kuratorn och ska be att få diskutera anknytningsteorin (otrygg/undvikande), kanske kan det ge något (vad? jag kan den redan utantill…).
Annars är det det vanliga, “om jag bara blir snygg/smal/bla, bla, bla.. så kommer andra att tycka om mig”. Men mitt rationella intellektuella jag vet att det inte fungerar så. Men intelligens och kunsksap botar inte automatiskt en sur självkänsla. Suuuuck 😛
@ Sonja Stendera
Titta in hos lchfingenjören, hon är förvisso vacker, men har haft en del kroppsliga problem hon med genom åren. Hon är en sprudlande person med matchande självkänsla. Tyvärr har hon inte lyckats smitta mig fullt ut (än) 😉
Ja, jag känner henne. har ju inte sagt att alla är deppiga pga problem med kroppen. jag vill bara ha förståelse för min situation och det får jag inte av min omgivning. men tyvärr är det inte så lätt som att trycker på en knapp och sen nästa morgon har man världens självkänsla och trivs i kroppen trots att den är den fulaste som finns…
Det är sant, då har du rätt i. visst, jag vet inte hur mannen/kvinnan på gatan mår. Menade och mest de som jag känner och har pratat med och vet hur deras morgonrutiner ser ut eller hur kroppen fungerar dagligen. vackra, slanka människor som har en kropp som fungerar!
Måste bara tacka för att du skrev den kommentaren Sonja. Word.
Alla har vi våra problem oavsett yta men man kan välja. Att vara snäll mot sig själv. Eller vara elak mot sig själv.
Man har ett val varje dag och funkar inte det man gör aktivt för kroppen måste man jobba med knoppen först ♡♡♡