Jag har berättat ett gäng gånger att min största skräck är att prata inför folk, men nu tänkte jag göra det lite mer ingående. Det verkar nämligen inte som att så många förstår exakt hur stor den här skräcken är. När jag är ute och träffar folk, så får jag ofta en kommentar i stil med “Men hörrö! Kan du inte föreläsa om (något ämne) det hade varit så skoj!” och när jag då börjar förklara att nja… du förstår… jag tycker att det är väldigt jobbigt att just föreläsa. Jag är för det första ovan och för det andra livrädd. Då möts jag av nästa kommentar som är i stil med “Men alltså det behöver inte vara bra alls! Tänk inte på retorik eller så, bara kör!” Och det är liksom inte där skon klämmer.
Jag vet att man kan öva på att föreläsa och bli bra på det, men det är liksom själva skräcken som är problemet. Nu har jag vant mig med att prata med folk, alltså att folk kommer fram och pratar utan att jag är beredd på det. Det går bra. Innan frös jag fast i marken och stod där och bara… ehh…ööhhh… ööh.. nu går det jättebra att prata med folk. Men inför folk. Inte ännu.
Mina symptom
Bara för att göra det tydligare tänkte jag lista mina symptom, vem vet, någon kanske känner igen sig?
- Svettas kopiösa mängder, kläderna går att vrida ur
- Blir rödflammig över hela kroppen, men jag blir väldigt lätt rödflammig och när jag är hos läkaren får jag alltid frågan om jag är allergisk mot något eftersom jag är knallröd från topp till tå.
- Inget minne av vad jag ska säga eller vad jag gör eller ska göra.
- Tappar min personlighet och kan inte skoja eller skämta som jag brukar
- Hjärtat slår i 200 slag i minuten
Innan när jag tyckte att det var jobbigt när folk kom fram till mig helt oförhappandes var det lite jobbigt det där med att jag tappade mitt minne och min personlighet. Tänk dig att man träffar sin partners kollegor och de frågar “Jaha, och vad jobbar du med då?” Och man står där och bara “öööhh…. jaa… ehehee… jag vet inte?” haha… fattar du!? Asjobbigt!
Mediciner som inte biter
Jag har testat föreläsningsmedicinen nummer ett: betablockerare. Hjärtat har betareceptorer där noradrenalin kan fästa när kroppen är under stress. Då börjar hjärtat pumpa snabbare som i sin tur signalerar till övriga stressmekanismer i kroppen. Om man äter betablockerare så kan inte noradrenalinet fästa där, de åker bara runt och förblir verkningslöst. Det gör att många fysiska symptom på nervositet uteblir.
Sobril är en annan medicin, en väldigt klassisk benzodiazipin (förr kallad valium) som lugnar ned hela organismen men främst är ångestdämpande.
Dessa två i kombination är en så kallad heroic combo och ska omöjliggöra all form av stress, oro och nervositet. Fint va?
Funkar det på mig?
Mja… sådär ska jag säga. Jag är mäkta imponerad över hur mycket noradrenalin min kropp kan producera! Tillräckligt för 12 personer minst!
Om man överdoserar betablockerare får man andningssvårigheter så det är liksom ingen idé, och överdoserar man benzo så somnar man. Man kan bara gå upp till en viss gräns om man inte vill framstå som helt drogad.
Nu är det dags att hacka scenskräcken
Så hur många gånger har jag tackat nej till föreläsningar i år? Om man ska räkna alla i Shanghai plus Sverige skulle jag säga 15 till 20 stycken. Nu räknar jag alla minismå “framträdanden” för typ 10 personer och mindre, men allt som allt över 15 “framträdanden” som jag har fått säga “Nej tyvärr, bla bla bla…”
Den här veckan fick jag två spännande förfrågningar varav den ena var yttepytteliten men superkul och när jag återigen fick säga nej blev jag för första gången ARG!
Fram tills nu har jag liksom tänkt att det är okej. Jag gör mig bäst i text, jag gillar ändå inte att föreläsa och så är det med de. Jag har varit helt okej med det, för tanken på att föreläsa fyller mig ändå mest med skräck.
Men för några dagar sedan… då upplevde jag en känslomässig tvärvändning. Det var som att mitt “högre själv” sa till mig: “Men Martina, vad sysslar du med? Om du tar dig själv och allt du står för på allvar så måste du fixa detta!” Och jag kunde bara hålla med haha!
Klart jag måste HACKA MIN SCENSKRÄCK! JAG HACKAR JU ALLTING ANNAT!
Jag har hackat alla icke-fungerande delar i min personlighet fram tills nu så varför skulle jag inte hacka det här?
Ja det har jag inget bra svar på, så jag ska fixa det här nu.
Min strategi
Min enkla strategi är att gå med i alla Toastmaster klubbar i Shanghai och delta 1-2 gånger i veckan. För de som inte vet vad en Toastmaster klubb är så innebär det att man turas om att hålla små eller stora föredrag för att öva sig på det. Jag har inte gjort detta innan så jag vet inte exakt, men lovar att dokumentera det här och göra som en serie av det i bloggen.
Andra delen av det hela är att jobba med mina tankar och programmera om min hjärna från att föreläsa är lika med skräck, till att föreläsa är lika med roligt.
Jag har två små utmaningar i Shanghai som jag tänkte testa resultatet på. Den ena är att föreläsa om hälsa för min svenska vänner på Svenska Kyrkan i Shanghai, och den andra är att dra ihop ett Biohack-event på mitt kontor.
Vad tror du om det här? Kan man fixa det?
Uppdatering 2019 (3 år senare) Jag har nu hackat min scenskräck helt och hållet och håller regelbundet stora föreläsningar för hundratals personer samt för TV-kameror utan att blinka. Det som fungerade för mig var en kombination av egendesignad KBT (utsätta mig för det under förlåtande former) samt att experimentera med olika doser betablockerare och benzodiasepiner och dylikt. Jag behöver nu ingenting sånt för att hålla ett föredrag, skräcken och nervositeten är helt borta. Det blev inga Toastmasterklubbar för mig för att det var ett för stort steg för mig just då, så jag valde att “öva” i skarpt läge istället dvs när det fanns en förfrågan att jag skulle hålla i något och använda det som övningstillfälle. Jag började att systematiskt tacka ja till små evenemang och jobba med att acceptera de starka känslorna av oro, ångest och stark rädsla.
Hejsan Martina! Så mycket rolig, givande och intressant läsning du bjuder på! Tack! Nu då jag läste ditt inlägg om scenskräck fick jag mig ett underbart gott skratt åt ditt sätt att berätta.
Jag arbetar för fulla muggar med mig själv som s k utbränd och sjukskriven sedan måååånga arbetsamma år.
Men en kul sak just med scenskräck. Jag har spelat trummor och musik i snart 40 år. Att ta plats på scen för musikaliskt uppträdande upplever jag som en riktig kanonkick! Visst, viss nervositet infinner sig oftast i samband med mina musikaliska framträdanden, men oftast så att det ger lite extra energi på ett positivt sätt, och jag längtar tills nästa tillfälle.
Men då jag för många år sedan började arbeta som s k IT konsult och jag ställdes inför att “hålla föredrag” i det sammanhanget infann sig en nervositet liknande det du beskriver och det upplevde jag inte som positivt på något sätt. Jag blev t o m förvånad själv över den starka reaktionen och stora skillnaden inför att framträda på scen i min nya situation. Nu blev jag inte kvar i detta arbete mer än ett år och hann därför inte hantera och bearbeta det hela. Men med ditt hängivna “hackande” är jag övertygad om att du blir bekvämare och får en skön “kick” även i sådana situationer. Och framförallt, du har verkligen mycket att tala om!
Lycka till!
Jag kommer att fortsätta följa dig och dina inlägg, läsa dina böcker och försöka använda så mycket som möjligt för min egen hälsa för att fungera och må bättre.
Bästa hälsningar
Roger
Tack Roger, uppskattar din kommentar mycket!
Hej Martina,
Jag är precis som du, och som många andra, också livrädd för detta! Jag har brutit ihop, mitt framme på “scen” och sprungit gråtandes därifrån. Jag får hjärtklappning och svimningskänslor.
Sedan ett par år tillbaka äter jag Inderal, dels för att jag har tremor och skakar i händerna, men också dels för sådana situationer. De har verkligen hjälpt! Rösten hålls stadig även fast jag fortfarande är nervös.
Något jag också märkt hjälper är om jag får stå bakom ett podie och har en dator framför mig (kanske med Power Point eller liknande) så att jag får fokusera på den, och inte på publiken. Hjälper ju även om man tappar ord osv.
Sedan har jag även märkt att om jag får publiken att skratta, då slappnar jag av direkt. En gång började jag hela min presentation med att säga: För det först, jag hatar FAN det här! Jag kanske kommer låta helt osammanhängande bara för att jag är så nervös, men då får ni väl ställa en fråga. Publiken skrattade, jag skrattade och sedan var all nervositet som bortblåst 🙂 Kanske inte så lägligt för dig att säga på en föreläsning, haha, men du förstår poängen.
Hoppas du hittar din väg så att du kan föreläsa! Kram från Jönköping
Tack Evve! Inderal har jag testat, och dator framför sig det är väldigt bra. Båda fungerar hyffsat 🙂
Martina, du fixar detta, det är jag helt säker på. Du är så fokuserad och skarp i ditt varande.
Jag har haft stora problem med att tala inför större grupper, men jag fick ett tips som hjälpte mig.
Att fokusera på tanken: “Jag är bland vänner, det är mina vänner som lyssnar.”
Jag hoppas att du håller en föreläsning på nästa Säffle- möte.
Tack Rolf!
JA, du kan hacka scenskräcken och du har valt en bra metod! Jag blev först orolig då du nämnde betablockerare etc., för jag tror ju såklart mest på hur jag själv har gjort. ?
Jag har talat inför folk ofta och regelbundet i 15 år. Egentligen är det inte alls naturligt för mig, men jag har efter hand lärt mig gilla det. Kunde jag så kan du, det är jag helt säker på!
Trots att den värsta spänningen gav med sig efter de första två-tre åren och trots att jag sedan dess njutit av föreläsandet är det faktiskt bara ca två år sedan jag slutade ha “svettutbrott” i samband med föreläsningar. Ändå har jag fått höra att jag är så avslappnad och naturlig inför publik, så räkna med att du kan uppleva dubbla budskap från dig själv under lång tid.
Ett annat tips är att välja kläder som inte avslöjar eventuella svettfläckar…
Jag har läst att ovana talare/ledare tenderar att i början av “karriären” fokusera på sig själva, på hur de ska vara, hur de känner sig, hur de ser ut, hur de framstår etc. Då man har blivit lite mer erfaren kan man i stället fokusera på stoffet, tänka mer på innehåll och struktur etc. Och då man är riktigt varm i kläderna kan man rikta fokus mot åhörarna och deras upplevelser så att man försäkrar sig om att de förstår, blir intresserade etc.
Alla tre bitarna är förstås närvarande hela tiden också hos en erfaren talare, men det blir med tiden lättare att flytta fokus till åhörarnas förståelse och glömma att man står utan skor i våta strumpor och utan att kunna visa bildspelet man hade förberett (jodå, det har hänt).
Mitt tips är också att vara förlåtande mot sig själv. Det är ok att det tog tid innan jag kunde fokusera på åhörarnas upplevelse och det är ok att jag ibland säger fel eller blir tyst för att tänka.
P.S. Rent röstergonomiskt är det bättre att stå upp och prata, så se det som ett mål. Förresten finns det en massa intressanta grejer att läsa om rösten och röstergonomi. Röstvård är spännande!
Tack så mycket!
Jag jobbar med communications och publicity för en internationell organisation (där jag tituleras expert även utan formell utbildning) och håller med de andra här, du har bra kontakt med kameran. Du har en trevlig och naturlig röst, ibland är du lite stel, men det gör inget eftersom det enbart stärker ditt väldigt genuina intryck. Som sakkunnig och expert gynnar det dig väldigt mycket att du framstår som äkta och sympatisk. Tror absolut att föreläsningar med dig skulle bidra till hela din mission (tänk TED-talk liksom tror du hamnar där inom snar framtid). Scenskräck är fruktansvärt så otroligt jobbigt att komma över. Har för mig att din författarkollega tillika lchf-fantast Läckberg själv har väldigt jobbiga problem med framträdande och tappar luft och röst, ksk nån att få tips av?
Utan formell utbildning…inom ämnet ska det vara. Har formell utbildning och tillräckligt snobbig gällande den för att skriva denna förtydligande kommentar ?
Haha tack Helenschki 😛
Åh va roligt att få sånt positivt utlåtande, jag är ju lite stel så de är bara min personlighet haha! Kul att du tycker att jag har en trevlig röst, blir jätteglad! 😀 Jag och min kompis spelade nyss in en webserie och noterade att ingen av oss sa “öööhh” en enda gång. Det är rätt coolt ändå!
Då reklam om den “fantastiska” MIRAKELmetoden C9 fullständig tagit över min Facebook skulle jag så gärna vilja ha din åsikt om den! Tydligen ska man dricka och äta (och smörja in sig..?) aloevera i alla dess former i 9 dagar och bli runt 7 kg lättare och betydligt smalare… (…)
Kram!’
Haha neeeej…. jag kommer inte kommentera C9, det är bara att läsa innehållsförteckningen. Stor underhållning! 😀
Hej, jag kände likadant som du gör nu för några år sedan. Vändningen kom när en person sa till mig att du behöver inte vara rädd, få hjärtklappning mm eftersom de personer som tittar och lyssnar på dig ser upp till dig. Hmm, är det någon som ser upp till mig, det innebär ju att jag måste ha gjort något bra alltså. Sen rullade det på bara…
Mikael hade ju toppenbra tips! Jag tror också att mycket av skräcken för dig beror på att du vill gärna göra allting perfekt! Kan du släppa på det lite så tror jag det går lättare. Mitt mantra är att jag inte behöver leverera en Rolls Royce när publiken förväntar sig en Ford. Även om du skulle leverera en Rolls kommer publiken inte att MÄRKA det (för de vet inte att det finns bättre än Ford)! Publiken vet mindre än du och kommer alltid går därifrån klokare än de var innan! Och vara nöjd med det. Sen så: fundera på vad som är det värsta som kan hända? Spela igenom det framför spegeln eller filma. Hur reagerar du? Hur vill du reagera? Jag hatar mest när det finns en vänavordning i publiken eller en jagvetbättre! Jagvetbättre-typen brukar jag bjuda upp på scen och be att berätta för oss ovetande….det brukar de inte vilja göra. Eller så stävjar man såna med att du valt att lägga nivån på föredraget så alla andra kan förstå utan att krångla till det med detaljer som bara förvirrar i detta skede. Vänavordning kan man oftast få tyst med det med. Sen så funkar det oftast också att helt enkelt erkänna att du inte tänkt på detta, valt att inte gå in på detta (för det kräver en egen föreläsning…), eller faktiskt inte visste. (= släppa på perfektionen). Öva, öva öva och ha ett manus som sitter så du kan rabbla det när man väcker dig ur djupsömn klockan tre på natten. När man har mer rutin kan man lätta lite på det…. Det fixar du!
Åh Martina, som någon annan här i kommentarerna så såg jag också dig på LCHF kryssningen när datorn inte funkade och du hade berättat innan om din scenskräck. Men, guess what – er föreläsning var den bästa på hela kryssningen det året!
Jag har haft samma problem men känner att jag blivit “botad”. I skolan var det okej OM jag kunde min sak jag skulle prata om (och du kan ju verkligen din sak, så där ligger ju inte ditt problem! ;), men om jag skulle improvisera eller om jag inte fått tillräckligt med tid att förbereda mig, då kunde jag bli nervös, men inte sjukligt nervös. Efter gymnasiet fick jag dock någon slags blockering och blev nervös av att bara behöva prata inför människor runt middagsbordet. Det värsta som kunde hända var att alla lyssnade på mig och att de andra samtalen stannade av. Då forsade svetten och jag blev röd som en tomat och började stamma. Mitt i denna blockering fick jag ett jobb där jag blev tvungen att stå på scen flera gånger i veckan och prata på flera språk i mikrofon inför flera hundra personer… Gud, vad jobbigt det var de första månaderna, men sedan vande jag mig och kunde till och med strunta i att jag kände mig dålig, men jag skulle inte säga att jag blev botad, utan mer att jag vande mig vid just de framträdandena! Själva skräcken att stå i centrum och tala inför folk kvarstod (man är ju introvert trots allt 😉 ända tills jag började jobba som lärare. Innan min första lektion tog jag en Alprazolam för att dämpa ångesten och det gick förvånansvärt bra, ingen svett, stamning eller rodnad. Resten av min tid som lärare behövdes ingen medicinering utan jag körde efter devisen Fake it and Make it, vilket alltså bara var en mental inställning att “jag är skitbra på det här”. Och jag tror att det är den affirmationen och inställningen som slutligen botat mig – att jag gick på min egen “lögn”. Idag kan jag (i sammanhang där jag känner att jag har koll på vad jag säger) utan problem prata inför stora som små skaror! Jag har även gått en presentationsteknik kurs och fått höra att jag ser helt avslappnad och lugn ut när jag pratar (vilket kanske inte överensstämde med verkliga känslan dock). Däremot har jag fortfarande stora problem om jag blir ombedd att improvisera ett tal, eller av att allas blickar riktas mot mig i sociala sammanhang och särskilt om det förväntas att jag ska vara rolig! Så Martina, jag hyser inga som helst tvivel att du kommer över detta, du är så otroligt kunnig på ditt område och med din målmedvetenhet jobbar du bort denna scenskräck i ett nafs och vi får se dig på TED i makalösa föredrag!
Om du har några barn att öva högläsning eller föredrag på är mitt tips. Barn dömer inte, är lätta att roa och slappna av inför. Också bra om du vill putsa på skolspanskan, prata med spanska barn. Skulle man säga något helt tokigt skrattar de MED dig, aldrig åt dig.
Efter jag jobbat som simlärare i flera år, är föreläsningar och föredrag bland det roligaste jag vet att göra, till den grad att jag funderar på att bli lärare!
Jag har aldrig läst spanska haha, men jag kan improvisera! 🙂 Men det här med att öva inför barn är ju smart!
Att göra något utanför sin comfortzone är jobbigt. Men att klara att göra det är en riktig självförtroende boost. Min referens i livet är mina uppträdanden halvnaken i Sambadräkt inför stora sällskap. något som jag sysslade med för några år sedan. Att visa sin halvtjocka kropp och lära sig att acceptera hur man ser ut och samtidigt visa upp sig var jobbigt i början. Jag fick lära mig att det är dansen och kunskapen som är viktigast, inte hur du ser ut. Allt jag gör inför publik numera kan inte bli värre än en sambauppvisning. Jag såg du fick ett tips om att titta rakt i ögonen på de du föreläser för. Jag fick ett annat tips när man blir osäker och tycker att folk ser ointresserad ut eller skeptiska. Man tittar på pannan inte i ögonen, le mycket. Det ser ut som du tittar i ögonen. Detta kan man göra tills man blir säkrare. Tänk på att det är du som har all denna kunskap och erfarenhet. De som kommer på din föreläsning vi lära sig av vad du kan. Jag tycker du har en bra föreläsareröst. I dina vloggar pratar du lugnt och metodiskt.
Ta steget, kränga på dig Sambadräkten, i tanken i alla fall.
Tack för alla dina tips här på bloggen.
Hälsar
Helén
Nu känner jag mig lycklig lottad att har haft möjligheten att lyssna på dig tidigare, lchf-kryssningen, där både du och My var första gången på scenen där. Båda ni var supernervösa men det märktes inte ?
Tekniken strulade så jag kan bara tänka tanken hur det kändes.
Jag hoppas verkligen att jag har möjligheten att lyssna på dig igen, är stor fan av dig, älskar att läsa dina böcker.
BTW, själv är jag supernervös om jag skulle behöva tala inför folk, men är övertygad om att du kommer att fixa det här galant ?
Tack vilken fin komplimang!
Det här kan man faktiskt fixa relativt lätt. Tro mig, jag är artist och sångare på heltid och har själv brottats med samma problem. 😉
Först så kan det vara skönt att veta att många av de största scenpersonligheterna lider/led av scenskräck: Adele, Elvis, Michael Jackson och Beyonce, för att nämna några.
Symtomen du beskriver är också fullkommligt normala och väldigt vanliga. De är oftast kroppens reaktion på adrenalinet. När adrenalitet väl har frigjorts så finns det tyvärr inte mycket man kan göra. Inget positivt “self-talk”, uppmuntran av vänner eller mediterande i världen kan i det här läget få ned din hjärtrythm eller ändra färgen på ditt ansikte.
Det intressanta här är dock att även personer som är otroligt trygga på scen får samma symtom. Bruce Springsteen till exempel, har i intervjuer sagt att han inte går ut på en scen förrän han har börjat kallsvettas, hjärtat slår i 200, andningen är ytlig och han har svårt att stå still. För DÅ vet han att han är REDO att gå ut och möta sin publik.
Så det är alltså inte kroppens reaktion (dina symptom) du nödvändigtvis ska ändra på, utan hur du känslomässigt TOLKAR din kropps reaktioner. Man kan också på olika sätt “lura” sin hjärna när man befinner sig på en scen för att lugna ned den.
Detta kan man göra med relativt enkla och effektiva medel 🙂
Jag hjälper dig gärna med det här om du vill. Det här är nämligen ett ämne som jag har studerat och brinner för. 🙂
Tack Mikael, de här blev jag glad av att läsa. Jag köper helt att det handlar om hur man kopplar känslorna, och inte nödvändigtvis känslorna i sig!
Kul att du gillar det. 🙂
För att hjälpa dig att komma igång så har jag lite tips om du vill 🙂
Sorry att det blir ett ganska långt inlägg… Men nappar du inte så kan du ju bara skita i att läsa det… Det är helt ok 😉
Steg 1: Börja att jobba med de första 10sek av ditt framträdande. (10 sek är längre än vad man tror) Sätt dig ned och BESTÄM hur du ska göra: Har du till exempel ditt föredrag nedskrivet på en bunt papper, bestäm då ifall du ska gå upp på “scenen” hållandes pappersbunten i vänstra handen, högra handen eller båda händerna. tittar du ut rakt fram mot publiken och säger “hej”, eller möter du någras blickar innan du ropar “Hejsan”?, när lägger du ned pappersbunten? Vart håller du dina händer? vilken fot har du mestadelen av din vikt? i vilket tonläge pratar du? Osv…
Det här ska inte vara något du analyserar i oändlighet. Snabba beslut är nyckeln här, du kan alltid ändra i efterhand. 🙂 När du har styrt upp all denna själlösa logistik för dina första 10sek så går du vidare till steg 2
Steg 2: Ställ dig upp och lär dig utföra alla de sakena du bestämt, lungt och sansat i rätt ordning. Det får bli hur mekaniskt och stolpigt som helst. Undvik i det här läget att döma dina bestämda handlingar som “bra” eller “dåliga”. Kvalitet är i det här läget helt ointressant. Din uppgift är bara att lära dig att rent FYSISKT utföra de kommandon som du har gett dig själv. När du fått svung på det så att dina första 10sek flyter på bra utan avbrott och hjärnsläpp så gör du antingen steg 1 igen med dina nästa 10sek eller hoppar till steg 3
Steg 3: Filma dig själv när du utför dina 10sek. Titta på det (igen utan att döma “rätt”, “fel”, “fult”, “bra”, “dåligt” osv. Nu ska du bara titta på din 10sek filmsnutt och så OBJEKTIVT som möjligt, försöka tolka vad du ser.
Ex. Ser tjejen i filmen självsäker ut? Ser hon orolig ut? Glad, ledsen, arg, fundersam, hungrig, kissnödig, ser det ut som att hon vet vad hon pratar om? Skriv ned vad du ser!
Steg 4: Kolla på vad du skrivit ned. Vad fick du för intryck? Stämmer de överrens med intrycken du vill att publiken ska få? Om ja: skitbra! Gå vidare till nästa 10sek av föredraget. Om inte: vad kan tjejen i filmen göra rent FYSISKT för att gestalta det du vill att hon ska gestalta? Kanske ska hon le innan hon börjar prata. Eller ska hon harkla sig rejält för att åkalla uppmärksamhet? Ändra i så fall, träna det tills du kan det och filma det på nytt. (Här kan det också vara bra att ta in någon utomstående som du litar på och som har förmågan att se filmsnutten objektivt utan att tänka att det är du Martina Johansson, i filmen)
När du börjar få flyt på detta så är det mycket lättare att jobba i större sektioner. 1min, 15min osv…
Steg 5: När du har styrt upp hela ditt föredrag och kan det utantill så ska du börja öva det i “Wort case senario”: Kör föredraget hemma en dag då du är svintrött och har diarré tex. 🙂 eller hemma framför dina vänner iklädd dina mest obekväma kläder. Öva när du är bakfull eller med sand i strumporna.
Det här är ett slagbart sätt att både bearbeta ditt framträdande så att det får den kvalitén du vill ha men EXTREMT bra för att avlägsna scenskräck. Det tar bort all prestationsångest eftersom du vet EXAKT vad du ska GÖRA och du VET att om du bara GÖR som du har bestämt så blir det skitbra.
Även om du på dagen D är så jävla nervös att du vill skita ned dig så vet du att du utan problem kan “gå in med pappersbunten i vänstra handen, le, titta ut över publiken, lägga ned pappersbunten och med en gäll röst ropa “hej!”. Du vet, eftersom du gjorde det för tre dagar sedan, bakfull, ute på din veranda med grus i trosorna, svettiga strumpor och grannar som hörde dig och frågade vad fan du höll på med.
Jag lärde mig den här tekniken av en av mina teaterlärare. Han sa alltid: “Jag förstår inte varför skådespelare blir nervösa på premiärer. Bara gör som vi har BESTÄMT så blir det ju bra!”
Lycka till!!
Tack så mycket Mikael, du är grym!
Du är grymmast! 😉
Du har valt helt rätt metod för att hacka detta problem! Utsätt dig i små doser för det du är rädd för, så vänjer du dig så småningom. Och du får värdefull träning också. Lycka till!
Tack Kjell!
Känner precis igen mig i det här med att föreläsa och svettas och vara rödflammig med galopperande hjärta!
Dessutom förstår INGEN hur rädd jag är eftersom jag, i motsats till dig då tydligen, är väldigt social och oblyg annars.
Det sista året har jag haft flera föreläsningar om det jag jobbar med, (utfodring nöt och lamm), och faktiskt har jag till och med just fått till lite skämt och ice breakers de senaste gångerna. Har föreläst för mellan 4-150 pers så antalet människor har ingenting med skräcken att göra heller.
Jag bestämde mig iaf helt enkelt. Att ta tjuren vid hornen så att säga.
Det blev i vart fall lättare och lättare. Och jag får välja kläder som svettfläckarna inte syns så väl på…
Låter positivt!
Håller med om att storleken på gruppen inte spelar roll, lika jobbigt med 5 som 150. Men, om jag får sitta ned så går det bättre. Att stå är värst!
Hej! Klart att du kommer att hålla underbara föreläsningar utan att svettas och bli torr i munnen! Jag har undrat en längre tid vilken tv kanal som kommer att börja uppvakta dig!⭐️Du är en mycket inspirerande person och ,och jag ska börja träna styrka och din bok är perfekt då.
Haha tack Anna, roligt att höra! 🙂
Va modigt och starkt av dig!
Tack!
Jag såg en intervju av dig på Youtube på engelska och jag har sett dina små filmer. Jag tyckte att du var grymt bra på det: tydlig, trevlig röst, perfekt Engelska osv. Enligt mig behöver du ingen träning där. Nu är det endast att fokusera på hur du känner dig bekvämt med det du kräver av dig själv. Kanske meditation innan du tar tar föreläsningen? Lycka till i alla fall. Du verkar ha bestämt dig så resten följer☺
När jag gör videos får INGEN vara i närheten, jag spelar in dom själv i min ensamhet haha! Tack för komplimangerna, jag blir superglad!
Det är klart att du kan fixa detta. Jag tänker å ena sidan att nervsystemet behöver förstå att det inte behöver i gå i alarmläge och det kan man jobba med om man exponerar och ser till att skapa “lyckade” situationer för sig själv. Å andra sidan kan det hänga ihop med tidigare erfarenheter som reaktiveras. Oavsett kan man prova en teknik som kallas “Mindful Tapping” – där man “tappar” på specifika punkter under t.ex. visualisering av det som skrämmer eller väcker responsen så kan man hjälpa nervsystemet att tagga ner och slutligen t.o.m. lösa upp problemet.
Lycka till Martina. Ser fram emot att höra mer!
Tapping är skitbra, de använder jag till massor av saker så det är ett klockrent tips! 🙂
Att döma av allt du har lyckats uppnå hittills (och det är inte lite), så kommer du att ro iland detta också! Du kommer ju inte att ge dig förrän du har uppnått det du vill, även om du kanske måste ändra MO under tiden.
Jag har alltid varit något av en teaterapa och kan inte relatera till just din scenskräck, men det finns ju annat att bli skräcklagen av. Det där med att bli kokvarm och ha jättehög puls t ex är något jag känner igen väl.
Det jag har försökt och till stor del lyckats med är att tänka annorlunda kring fenomenet.
Nu när jag känner rodnaden breda ut sig tänker jag: Åh vad skönt det är med värme. Sen när pulsen höjs: Tack mitt hjärta för att du ger mig bästa förutsättningarna att klara av situationen. Låter kanske löjligt men det funkar för mig 🙂
De där va faktiskt riktigt bra tips, tack så mycket!
Att möta sin fruktan i lagom portioner brukar väl vara sättet att bli av med den.
Hej Martina..att träna hjälper faktiskt. Jag känner igen mig på punkten att jag blir helt tom i pallet och tappar alla hjärnceller som så finns. Mina små tips till dig är att välj ut en person bland folket som du intalar dig själv att det är den enda du talar till. Du kan ändå låta blicken vandra bland alla människor med lite träning. Men välj en som egentligen bara är din åhörare. Det kan vara en vän som du har med dig eller bara vem som helst. De andra är bara som pappersdockor. Sen så träna in en strategi för när du kommer av dig. tex Liten lapp i handen med små ingångsvinklar. (du vet som när man tittar på film på cd och du kan gå in och välja avsnitt. Vet du vilket avsnitt du är i så hittar du snabbare vart du är i ditt program). Jag har även märkt att man kan vara hjälpt av ett avledande tics som man ägnar sig åt. Vicka på tårna i skorna under hela föreläsningen till exempel. Det blir på något sätt inte så fullt fokus på föreläsningen och det läskiga när din uppgift samtidigt är att vicka på tårna. Låter konstigt att det blir lättare med fler saker att komma ihåg men så fungerar jag lite grann i dessa sammanhang. Lycka till, ska bli spännande att se vad du kommer fram till som hjälper för dig.
Tack!
Det tror jag absolut att du kan komma över och bli en jättebra föreläsare, DU VILL ju och nu är du ju dessutom arg på att du inte kan, bra drivkrafter ju! 🙂
Låter ju jättebra att du ska öva i toastmastersklubbar m.m.
Du har ju lyckats övervinna så mycket annat, så varför skulle inte detta gå liksom?!?
Ja precis, det BORDE gå! Tack för din peppande kommentar! 🙂
Jag är EXAKT likadan. Till och med det där med utslagen… Då tänker jag att det iofs borde vara samma med att man ger sig själv en diagnos – alltså att man lätt går in i rollen också och ogärna kommer ur scenskräcken eftersom man blir bekväm med att vara en person som i stället uttrycker sig skriftligt. Därför är jag mycket villig att träna bort detta fenomen! Jag klarar knappt av att hålla föredragningar inför klassen liksom. Det går nog absolut att programmera sin hjärna till att klara av det. 🙂 Följer detta biohack med spänning.
Så sant, man vänjer ju sig vid att vara “en som inte föreläser” nu är de slut med sånt trams!
inga genvägar i detta tror jag(enstaka kurser kanske!), det är bara att träna och efterhand släpper det för att inte försvinna helt och hållet. Men du kan ju otroligt mycket och jag hade ju anmält mig direkt om jag visste att du skulle hålla föredrag!!! Oavsett dina vana eller inte!!
Haha tack Göran för förtroendet!
Klart att du kan fixa det här!
Nu har du ju redan tagit steget att börja prata inför folk, låter super med toastmaster-träffarna. (Annars hade jag rått dig att börja i liten skala, förbereda ett föredrag, gäna långt och lite komplicerat, men hålla det hemma inför bara dig själv i spegeln eller din karl.)
Men. Jag har ett bra talar-tips som jag vill dela med mig av. Min gamla drama- och retoriklärare talade alltid om att man inte skulle “göra en FT”. Vad är en FT? Var inte För Tidig. 🙂 Börja inte prata på en gång, låt folk ta in att nu händer det nåt här, stå still ett par sekunder. Passa på att andas. Det gör att även om du är stressad så har du gett din publik lite andrum innan du börjar prata. Lycka till! 🙂
Bra tips!
Mitt mest effektiva tips just för skräcken är att INTE sitta i publiken, bli presenterad, och sen gå fram. Panik. Var där tidigt, stå längst fram när folk kommer in och sätter sig. Claim your space, vänj dig vid att stå där framme. Fysiska reaktioner hinner gå ner lite under den tiden. Inga pennor eller laserpekare som darrar.
Bra tips, claim my space!
Känner igen mig så mycket i allt du beskriver. Både i skräck-symptomen men också viljan att övervinna det. En gång när jag skulle prata i en timme inför 60 pers så började jag fundera på om jag kanske skulle bryta benet, eller bli magsjuk. Jag kan inte äta innan, då vill jag bara kräkas. Blir också helt blöt!
Mitt tips är att träna på ditt manus tills du kan det helt utantill, samt ha en grym inledning. Öva med din presentation högt själv. Spela in är också bra (auditivt manus) som man kan lyssna på på väg till jobb osv så att det sätter sig. Jag glömmer också allt jag ska säga när jag blir sådär nervös, och har jag papper läser jag bara innantill. När jag kan mitt manus mega-bra så kan jag till och med lägga in lite skämt i manuset och får plats med liiiiite av min personlighet. När jag sedan känner mig trygg med detta, efter jag pratat några gånger, så vågar jag ibland gå ifrån det lite och så småningom förbereda mig mindre om jag kan ämnet bra.
För mig som introvert så har det också varit viktigt att inte göra detta för ofta. I mitt förra jobb blev jag tvungen att göra det en gång i veckan, ibland varannan (i 1 timme för 15-60 pers), under några månaders tid då min chef var sjukskriven och vi hade massa kundträffar inbokade. Den sista jag höll var bara hemsk, än fast jag fick jättebra utvärdering (bättre än erfarna talare som var med på samma event) så kände jag bara ångest och nästan någon slags sorg efteråt. Var TOTALT dränerad och ville inte göra det på lång tid igen! Detta har du säkert koll på själv, men även om det är bra för att träna så tror jag också man måste vara ärlig och känna efter även här, så det inte blir för mycket på en gång.
Du kommer vara så grym på detta, jag följer och hejar! <3
Tack S, och tack för att du delar med dig, det är alltid intressant att få lite inblick i hur andra känner.
Kanske testa nån meditationsmetod som rensar nervsystemet på djupet, som har science bakom sig (så klart)
Funderar på hur många gånger har du talat inför folk, kanske “bara” är en träningsfråga.
F.ö tack för en intressant blog, smittsamt inspirerande 🙂
Kom på ett knep som jag haft nytta av, är man flera talare samtidigt på scen blir det inte så skrämmande. Sen kan man tala längre stunder och vips så har man talat i en timme utan att man tänkt på det.
Tack Bo, ja att vara flera på scenen samtidigt hjälper jättemycket! Jag tror att det är en kombination av nervositet och ovana, jag var värsta teaterapan när jag var liten men blev negativt betingad för många gånger och gav upp. Sedan dess har jag inte hållt föredrar särskilt många gånger… kanske 5 haha!
Känner igen mig! Jag föreläser en del i mitt jobb och har tyckt att det var hemskt. Hjärtklappning, blackouter där jag inte minns vad jag ska säga… Men med tiden blir det faktiskt bättre, man vänjer sig. Och pratar man om ett ämne som man är engagerad i blir det så mycket lättare. Numera kan jag ibland tycka att det är riktigt kul, och man får energi när publiken nickar och ler?. Tipset är att göra det många gånger och att vara sjukt förberedd. Det kommer gå strålande!
Tack Sofie!
Ja just det, ett tips till. Jag har bestämt mig för att aldrig vara rädd för när jag tappar tråden eller det blir tyst. Antingen ber jag ber publiken om hjälp eller så ser jag det som en lugn stund där en bra tanke kan få möjlighet att dyka upp som jag kan spinna vidare på. Har fungerat varje gång.
Det kan man! Här kommer mina tips.
Kort bakrund. Också livrädd för att föreläsa men hamnade sen i en situation där det förväntas av mig ibland. Första gången var på en kurs, då skulle vi ha miniföreläsningar på 5 min inför varandra för att öva. Paniken var så stor så jag missade allt annat i kursen nästan men jag förstod, gör jag inte det här så kommer det aldrig bli av.
Då hade jag som tur varit i kontakt med och förstått de “3 principerna” annars tror jag aldrig jag klarat av det. Där kan vi snacka omprogrammera sig själv. Tro inte på/ladda inte dina tankar om de inte får dig att må bra eller om de hindrar dig i livet. Alltså. Du är inte rädd för att förläsa eller det som ligger i din framtid, du är bara rädd när du TÄNKER på handlingen eller minnet.
Det kommer en tanke….jag klarar inte att föreläsa…du tror inte på den, släpper den och då kommer det alltid en ny tanke. Håller man kvar de tankar som “sänker en” så kan inte andra tankar komma. Du fick ju en ny tanke tex….klart jag klarar, jag har ju klarat så mycket annat!
Efter att jag förstått de här 3 principerna dansar jag livets dans på ett helt annat sätt. I mer frihet och sinnesro skulle man kunna säga. Tror du skulle älska det Googla de 3 principerna i sådana fall eller Sydney Banks.
https://tomasochdennis.se/podcast/
Ett annat tips som hjälpt mig så många gånger är att ställa rätt frågor till mig själv, då får man bättre svar.
När jag skulle föreläsa för en grupp i psykiatrin en gång hade jag stor hjälp av det och det blev succé!
Fel….Varför har jag inte förberett mig bättre, varför är jag alltid så ostrukturerad? Svaret blir ofta då, Usch vad dålig du är, skyll dig själv om det går åt pipsvängen!
Rätt….Varför är jag så grym på att impovisera? Varför löser jag ofta kluriga situationer? Den gången blev mitt svar….För att du är kopplad till en oändlig kraft som alltid finns med dig i allt du gör. För att du är modig och har rätt syfte. Föreläsningen gick som en dans!
Dom här har hjälpt mig att ta udden av nervositet många gånger också. Har till och med tagit när jag ska på date :-). Funkar riktigt bra och jag tycker jag får skön kontroll.
http://www.apotea.se/procalmin-60-tabletter?gclid=Cj0KEQjw0MW9BRDxtYTn2_S699MBEiQAw33y43aII6pepbKGB3YRm5IoUnybPDjTNV-dwQ2Wm-PURCkaAkCZ8P8HAQ
Hoppas jag får lyssna på dig nån gång!
Tusen tack, riktigt, riktigt bra tips som jag tar till mig!
Självklart!
Kombinera Tostmasterträningen med det klassiska KBT-verktyget “Exponeringstrappan”, som används i fobiterapi, så har du en bra kombination.
Exponeringstrappan handlar om att agera med tanke, andning och avslappning i kombination för att hantera stressreaktionen och med hjälp av detta öka din tolerans mot en situation som du upplever som otäck. Så småningom klingar rädslan av.
Ett annat tips att kombinera med är att lägga fokus på publiken, det som händer utanför kroppen och inte den egna upplevelsen, för då förstärks stressreaktionerna. Lita på att du kan ämnet och tala från hjärtat!
Lycka till!
Tack så mycket!
Har du använt dig av andningsövningar, medveten närvaro och meditation i dessa sammanhang? Jag har inte så kraftiga fysiska symptom som du men känner igen det där med att tappa personligheten, inte kunna skämta och att glömma vad man skulle säga. Under perioder har jag gått in för att göra korta avslappningsövningar, korta meditationer eller andningsövning där jag tar kontakt med magen osv. Detta gör jag då strax innan jag ska stå i situationen och det har gett bra resultat. Sen tror jag överhuvudtaget att små micromeditationer under en utmanande dag gör att man utvecklar mer närvaro och då har mindre risk att “tappa bort sig själv”.
Det roliga är att jag använder meditation och andningsövningar varje dag men just när jag ska föreläsa så vet jag inte ens hur man gör haha! Tappar bort precis allting….
Följer detta med spänning! Jag har precis som du fruktansvärd scenskräck. Jag hade ångest i tre år inför den muntliga redovisningen av examensarbetet, och får total panik av att bara ställa mig upp och presentera mig på föräldramöten. Konstigt nog hade jag inte detta problem när jag var yngre. Kommer ihåg att jag sjöng solo inför hela klassens föräldrar i 6:an! Tror därför det är fullt möjligt att “rätta till” det 🙂
Yes, jag var också bättre på detta innan (när jag var liten) men inte nu längre. Det är läskigt när kroppens reaktioner blir så starka 🙁
Jag tror absolut att du fixar det. Jag själv har inga problem att prata inför folk, bara jag är påläst och vet vad jag ska säga. Värre när man är dåligt förberedd.
Men det riktigt intressanta vore att få veta hur man omprogrammerar sin hjärna från “X är skräck” till “X är roligt”. Jag skriver X för det behöver inte nödvändigtvis vara just föreläsningar. Det finns många saker och situationer som jag tycker är obehagliga som inte borde vara det. Så det vore kul att få lite tips på vad man kan göra.
Klart du fixar det!
Har samma skräck för både att tala inför och med nya människor och för mig beror det helt klart på att jag är perfektionist. Kanske kan det vara lika för dig, isf är den här boken ett hett tips: https://www.amazon.com/Gifts-Imperfection-Think-Supposed-Embrace/dp/159285849X
Lycka till!
Du är den duktigaste människa jag känner till. Du verkar fixa allt du förutsätter dig, oavsett vad. Klart du kommer fixa det här, om du vill! Antagligen är bästa medicinen att utsätta sig för det lite i taget och inte döma sig själv för hårt.
Nämen tack, det värmer! 🙂
Det tror jeg helt klart at man kan! Har ingen oppskrift på det (og vet det er noe jeg skulle ha jobbet med selv), men synes din strategi høres fornuftig ut. Har tro på å eksponere seg og møte sin frykt (gradvis) for å jobbe den ut, og skape mestring underveis. Har ikke lært det selv ennå, men vet at noen jobber med utfordringer under meditasjon også. Synes forøvrig du er modig som er åpen rundt livets utfordringer her på bloggen! 🙂
Har lest mye i Beroendehjärnan i det siste; veldig bra bok på flere områder! Dette med personlig makt traff meg veldig, og jeg fikk en liten aha-opplevelse 🙂 Generelt var mye i de siste kapitlene veldig treffende og hjelpsomt, tydelig konstantert svart på hvitt! 😉 Tror at det du jobber med og formidler, hjelper mange på ulike områder, så takk 🙂
Tack själv Lin!
Tänk som så att det är en av Dina bästa vänner som Du skall dela med Dig kunskap Du har och att det är viktigt och roligt för er bägge och inte en större publik..
Tänk somså att här så jag och är tacksam för att Ni vill lyssna till mig och att ni som kommit för att lyssna ser det som en förmån att få lyssna till Dig
Ha några liknande affirmationer som Du programmerar Dig med
Ha det so bäst
PS Skippa Sirbril och Betablockerare..de är giftiga för Dina celler Ds
Det här kan man fixa lätt!!
Många av de största artisterna i världen lider/har lidit av scenskräck: Adele, Michael Jackson och Beyonce för att bara nämna några.
Jag är själv professionell artist och sångare och har mycket erfarenhet i ämnet om man säger så. 😉
Vad som kan vara viktigt att veta om är att symptomen du beskriver är inte bara väldigt vanliga hos personer med scenskräck, de uppstår även hos personer som ÄLSKAR att stå på scenen. Bruce Springsteen till exempel, har sagt att det är först när han börjat kallsvettas, mår lite illa och hjärtat slår i 200 som han känner att han är REDO att gå ut på scenen.
De fysiska symptomen är oftast en reaktion på adrenalin som utlöses och de vill man oftast som scenpersonlighet INTE motverka med mediciner osv. Däremot så vill man ändra hur man rent känslomässigt reagerar på vad som händer i sin kropp.
När scenskräcken väl ha satt in så hjälper väldigt sällan positivt “self-talk”, meditation eller uppmuntran från vänner. Tro mig 😉
Men det finns många tekniker och strategier man kan använda för att förbereda sig så att man lugnt kan göra ett kick-ass framträdande OAVSETT vad som händer i kroppen.
Jag hjälper dig gärna ifall du är intresserad av att veta mer, då det här är ett ämne som jag brinner för. 🙂
Det fixar du! Självklart! Men det är verkligen en övningssak…jag brukar oxo vara livrädd när jag skulle prata inför men även med folk ibland. Hatar tom att ringa nån, haha. Men jag försöker att säga till mig inför en talk: vad det värsta som skulle hända? att de skratta, nej, det gör inte folk som lyssnar på vetenskapliga föredrag (vanligtvis ialla fall). Så försöker jag oxo kopplar bort ångesten och koncentrerar mig på vad jag ska säger (har powerpointen fixat att jag inte ‘glömmer’ nånting av nervösitet och har övat föredragen hemma) och försöker ‘facar mina fears’ och tittar rakt på audiencen, har ögonkontakt med folk osv. ibland känns det totalt bortkopplad från mig själv tills det är över. Men det har gått så mkt bättre dels för att man (jag) övar och ‘kasta mig upp på podesten’ och håller frivilligt föredrag om det behövs. Man kan övar på att har sin nervösitet under kontroll tycker jag. Måste bara övar mer att inte prata för snabbt, det gör jag pga nervössitet 🙁 men det kommer.
Den här bloggen kan oxo recommenderas:
http://100dayswithoutfear.com/
Lycka till!!
Tack Sonja!
Jag har tyvärr inget svar på hur du kan fixa detta. Men jag håller tummarna HÅRT för att din scenskräck släpper en vacker dag!
Ja, det fixar du!
Jag har varit livrädd för att stå och prata för folk. Det har gått over.
Jag har gått på kurser I personligt framträdande. De spelar in ens föredrag så man får titta…vidrigt. De ger praktiska tips om hur man lägger upp det. De förklarar hur man ska stå.
Jag har inset sånt som att tiden går mycket långsammare när man star på scen eller I en talarstol. Man kommer av sig, och star tyst I en evighet för att komma på nåt. Publiken marker en lagom paus på ett par sekunder.
Man måste inte vara rolig. Men det är kul när man vågar.
Publiken är nyfiken, intresserad och vänligt inställd (och förmodligen väldigt impad av att du vågar stå där frame och prata)
Jag har varit på ett par Toastmaster-möten, för länge sedan. En ganska liten grupp, där man lär känna varann. Man lär sig tekniken, och man får öva. Mitt mest bestående minne är the ööh-counter. Någon räknade hur manga ganger man sade ööh – och jag reagerar fortfarande på folk som lägger in onödiga ööh när de pratar. Det gör inget om det är lite tyst mellan varven. Jag hade tyvärr inte möjlighet att fortsätta vara med.
Så jag hejar på dig!
Tack Effie!
Klart du kan :)! Jag var inte alls bekväm med att hålla redovisningar på gymnasiet, men mina klasskamrater var grymma på det. Jag gjorde då det värsta jag kunde tänka mig; tog en kurs i retorik på engelska (jag stammar ofta när jag pratar engelska, hatar det haha). Funkade fint. Nu förstår jag att min rädsla inte kan jämföras med din skräck, men klart du fixar det!