Trots att jag är så otroligt intresserad av kost och kosttillskott som jag är så ser jag det lite som bilden ovan. Att kosten trots allt är en mycket liten del av det hela. Jag tror att kost och träning faller på plats naturligt om man verkligen mår bra på insidan, känner att man lever sitt eget liv och trivs varje dag. Då håller man sig frisk, äter det kroppen behöver och har balans mellan stillasittande och fysiska aktiviteter. Då kommer det inte spela så stor roll hur man äter, för man gör undermedvetet inget destruktivt mot sin egen kropp. Allting i moderation, inga beroenden och inga flyktbeteenden. Mer och mer ser jag kopplingen mellan det psykiska måendet och den fysiska hälsan. Jag tror helt enkelt inte längre att man kan bli sjuk och trivas med sig själv samtidigt.
Innan när jag coachade folk till att komma i form såg jag detta hela tiden. Man går helt enkelt inte upp 10 kg på kort tid om man verkligen trivs med livet och har koll på läget. Jag tror också att det oftast finns psykologiska faktorer bakom viktplatåer; känslor av otillräcklighet, att man är rädd för konsekvenserna av att bli “snygg”, att man inte “kan”, att man inte “förtjänar”, att man har bilden av sig själv som en “tjockis” och måste leva upp till den bilden hela tiden.
Insidan måste ändra sig först innan några bestående förändringar kan äga rum på utsidan. Man tenderar att uppfylla sin egen självbild, och därför är det så himla viktigt med de mentala aspekterna av kost och träning. Ingen kan bli “fit” som inte ser sig själv som en fit person, den bilden måste ändras först. Med både ord, handling, affirmationer och intentioner.
Jag tror att det viktigaste är att ha roliga mål och känna mening med sin tillvaro. Vad tror ni? Jobbar ni mycket med affirmationer och målsättning?
Jag har en bild av mig själv som en tränad smal person, vädigt hälsomedveten. Men i verkligheten har jag en ” normal” kropp, som har en tio-tjugo kilo för mycket. Det märkliga är att ja egentligen är ok med min kropp nu, men eftersom det är svårt att köpa kläder som jag vill och det hade varit häftigt att se och känna hur det är att ha en slimmad, vältränad kropp, så skulle jag villja nå dit. Är lite dålig att komma igång dock och det finns så många alternativ att jag oftast blir stående. Nu efter detta långa brev och med min inre bild av en vätränad jag, så ska jag j-annamma ta tag i det! ;D
Ps. Vilket är bäst, mbc med kokosfett eller protein pulver?
Gick in på gymgrossisten och de hade ett beach kom i form och rek om bcaa, proteinpulver och annat. Vad tror du?
MBC med kokosfett är bättre än proteinpulver, helt klart!
Finns även pure mct, är det bättre? Sedan har jag upptäkt något. När jag äter grädde/mosad avokado med gravad lax /brie ostar eller annat lent fett, så får jag habegär. När jag äter mindre fett/ krämigt så blir jag mindre sugen på saker och ting. Tex bara citron till biffen och lite olja på grönsakerna. Är det något du har upplevt eller hört förr? Vet du vad det kan bero på?
Mjölkprodukterna, det ärt samma här!
I have seen a video that explain a diet that was if you cannot pronounce it your body does not know how to digest it so it turns it into the dangerous fat that collects around the waist. Thses are the foods and the kind of fats that cause heart deasase, stroke, and make you feel like CRAP.
If you can’t pronounce All the ingredients and know what they are don’t eat it. You will feel better……
That’s definitely true!
Jag tror det går åt båda håll – äter man dåligt så stör man signalsubstanserna i huvudet, då är det mer sannolikt att man mår dåligt.
Sen beror det också på genetiska faktorer hur känslig man är för avsteg i kosten (koffein, socker, alkohol, mejerier, gluten, m.m.). Vissa klarar mer än andra och kan då stå emot psykisk & fysisk sjukdom lättare.
Tack för ett välskrivet inlägg! 🙂
Jag håller med dig! 🙂
känner igen det där med “man är rädd för konsekvenserna av att bli ”snygg””, har alltid varit rätt liten och smal, men aldrig sett vältränad/deffad ut. När jag ändrade lite i min kost och träning och väl såg resultaten i spegeln fick jag i princip panik, allt i min kropp skrek “anorexi, idiot, vad har du gjort” och jag i princip tvärslutade träna och äta rätt. Nu när jag ser dom bilderna fattar jag inte vad som tog åt mig, har aldrig varit så “snygg” som då ;), inte alls anorexisk bara vältränad……the mind is a very curious thing!
Väldigt rätt och insiktsfullt! Jag har märkt att mycket av mitt stillastående av min vikt sitter i huvudet. Tröstätandet, att jag ser mig själv som en riktigt rund person. Att jag är rädd för att stå ut, att jag är rädd att tacka nej till kakor (jag är ju tjock, så varför ska jag tacka nej). Många bäckar små.
Jag märker det även på alla er som klarar er bäst som LCHF-profeter (eller vilken annan diet dessutom) ni är renläriga på ett helt annat sätt än jag lyckats vara!
Tips emottages tacksamt!
Jag tror absolut på att den psykiska biten är superviktig. Jag har själv otroligt dålig självbild. Motivation kan komma i korta perioder att göra ett ryck för hälsan och kroppssammansättningen, men oftast känns det hopplöst, ingen ide osv.
Är en 30 årig man som inte är jätteöverviktig men definitivt så att man skäms över sin egen spegelbild (har kanske fel målbild hur en snygg kropp “ska” se ut). Skulle någon fråga mig om jag är lycklig skulle jag inte tveka att svara nej. Utan positiv självbild finns inte ens energin att göra något åt det. Då gömmer man sig hellre i en mörk vrå.
Har världens masterplan hur jag vill äta, träna och använda specifika träningsprogram vid olika delmål. Men… De positiva tankarna försvinner snabbare än lönen.
Det låter som serotoninbrist!
Hej, det är precis vad jag känner över min kropp! Har provat allt och kan även motivera mig att träna 4-6ggr/vecka, äter hur bra som helst och gör bara lite avsteg. men när jag tittar i spegeln är jag arg för att jag är så ochblem att allt händer så fruktansvärd långsamt (öka i styrka, öka i muskelmassa, förlora fett). det tar minst 4 veckor med strikt diet och konstant training innan vågen visar ett kilo mindre…
har rökt tidigare och aldrig problem med vikten (var dock skinny fat), det är konstigt. men vill ju såklart inte börja röka igen. nu är det ett fulltime job att håller vikten konstant! men allt är så frustrerande….:(
…spegeln är jag arg för att jag är så ful… skulle stå där
Jag lider av undervikt och fettmalsorption. Märker att när jag går emot mina värderingar blir det värre (och bättre såklart när man följer dem). Men sen är det mycket annat som spelar in som oro för både min egen och vår gemensamma framtid. Överkonsumtion, överbefolkning, antibiotika, gifter, tungmetaller, drurplågeri, lidande, utarmning av jordmånen etc etc. Och det har kraftig inverkan på min hälsostatus. Min dröm är att kunna bli vegan men det klarar inte min kropp (iaf inte i dagsläget). Eller åtminstone ha råd att kunna äta kött av djur som levt lyckligt och varit omedveten om sin “avrättning”…
Ibland avundas jag de olyckligt ovetande men det är tack vare oron som vi kan förändra. Och för att avlasta sinnet mellanåt kan man t ex meditera. Så visst finns det hopp, men då måste vi ge upp mycket av vår livsstil. Kanske vi på så sätt också blir av med mycket av vår trisstess. Om vi får arbeta mer för vår tillvaro. Vara delaktig i matproduktionen och i våra boenden. För att ta några exempel.
Kan bara säga att jag känner igen mig totalt i din oro för alla hemskheter och att det givetvis påverkar en jättemycket i hur man mår.
Skulle också vilja vara vegan, men min kropp har heller inte klarat av det eller att vara vegetarian som jag har varit i ca 17 år men inte längre klarar av att fortsätta med.
Försöker i alla fall köpa så mycket ekologiskt som möjligt, speciellt kött.
Använder mig endast av ekologiska/naturliga hygienprodukter och undvika gifter i material i det jag har i min lägenhet/köksskåpen m.m.
Är med i Amnesty sen många år tillbaka och ger ett fast månadsbelopp.
Ger några kronor om dagen till tiggare och eller något ätbart…
Är långtidssjukskriven och har en väldigt begränsad ekonomi, men ALLA kan göra något för att världen ska bli bättre! 🙂
Jo så försöker jag också leva. Använder te x så lite tvål som möjligt (och när det väl blir blir det så mycket DR Bronner’s som möjligt):). Dels för att dra ner på konsumtionen, dels för “kroppsflorans skull”. Jag är också långtidssjukskriven så jag tror jag vet vad du går igenom. Börjar sakteliga bli bättre, men det tar tid.
Men som du säger, att dra sitt strå till stacken gör mycket för måendet. Försöker även informera mina vänner så gott det går. Umgås med likasinnade är viktigt också. Framför allt att dom inte har en allt för destruktiv livsstil.
Jag ser det lite tvärtom; OM man har dålig självbild, lever ett livman inte är riktigt överens med osv, så är en kostomläggning inkörsporten till att må bättre på insidan också. Jag har stor respekt för kemin i hela organismen. Dvs när man stoppar i sig “fel” saker så ger man inte kropp/själ de optimala förutsättningarna till den ev förändring som behövs. Jag vet bara hur dåligt jag mår både kroppslig, mentalt, känslomässigt när jag äter sockerstinn mat, eller dricker alkohol, bara som exempel. Där ser man hur olika man kan se på saker o ting:-)
Absolut, det funkar åt båda hållen 🙂
Martina tack för ännu ett bra inlägg, du äger. Jag blir ledsen över att vi har ett utbildningssystem som producerar ängsliga människor som lätt blir offer för den glättiga marknadsföringen utan samvete. Vi borde hjälpa varandra att hitta vårat bästa jag istället för att försöka likna varandra. Mångfald bättre än enfald.
Håller helt med dig!
Tänk vad enkelt det skulle vara om inte insidan spelade någon roll! 🙂
Kämpar och kämpar med mental träning, tyrosin, johannesört, B6, yoga och vanlig träning osv men allt är bara kaos i kroppen och i sinnet. 8 kilo upp sedan i augusti och sedan senaste veckan är jag svullen som en gris i ansiktet. Gråter och har svårt att andas.
Inget fel på mig enligt vårdcentralen, men kan det verkligen vara så att man kan må så här och att det bara beror på psyket?
Har du eller någon här något tips på om det finns något bra ställe där man kan göra någon blodanalys? Jag bor i södra sverige. Har insett att jag inte får hjälp av vården och att jag måste gå vidare själv.
Det skulle kunna vara panikångest eller något liknande men det är svårt att säga, det kan vara både psykiskt och fysiskt. Jag hade gått till en privatläkare och testat allt!
Anna, det låter som stressyndrom. Sök annan läkare! Så ska man inte må! Du ska även be om blodprov för ämnesomsättningen. De ska ta TSH, T4 och T3. Viktigt att även ta T3 . Om TSH och T4 ligger inom referens kan man se störd funktion på förhållandet mellan T3 och T4. Det ska vara 1/3-förhållande där T4 är större. Exempel: T4 ligger på 18, då ska T3 ligga på 6. Om inte, så är omvandlingen från T4 till T3 nedsatt och då behöver man medicin. Lycka till!
Tack så mycket för den informationen!
Har begärt ut min labblista från vårdcentralen, eftersom de är så hemlighetsfulla när jag frågar om proverna. “Ingen mening att jag rabblar dem för dig för du förstår dem inte ändå” Nähä, tack för den.
Har även beställt tid för analys av vitaminer och mineraler i blodet (inte hos sjukvården, får ingen hjälp där). Ska bli spännande att se vad den säger! 🙂
Kost och träning hänger verkligen ihop för mig. Får mycket mer motivation till att träna när jag äter bra, och mycket mer motivation till att äta bra när jag tränar regelbundet. Känslan av effektivitet, samt endorfinkicken gör ju också sitt till för det psykiska välmåendet! Blir dessutom mer effektiv i min vardag när jag äter bra – tar tag i saker snabbare istället för att sitta vid tvn och äta skräp. När jag åt kolhydrater så använde jag ofta sötsaker för att “fly”/ta paus ifrån livet och alla jobbiga måsten. Men nu har jag blivit bättre på att bara ta tag i det jobbiga på en gång/snabbare än tidigare och minska varaktigheten av det dåliga samvetet betydligt.