Jag predikar ofta att lyssna inåt och att hitta sin känslomässiga kompass för att göra bättre val för sig själv och till exempel undvika utbrändhet och dåliga relationer. Det bygger på att man litar på magkänslan, lyssnar på den och följer den. Ibland kan dock “magkänslan” lura en lite, när något som egentligen är bra för en känns extremt dåligt. Exempel är när man är livrädd i situationer som egentligen är ganska säkra, som att prata inför folk. Om jag skulle lyssna inåt när det gäller föreläsningar skulle jag inte göra en enda föreläsning för det är extremt obehagligt. Jag blir jättenervös och får extrem ångest som gör att jag inte kan sova eller fungera dagarna före. Ändå gör jag det, för jag har lärt mig att gå emot min irrationella hjärna när jag behöver det.
Igår var en sådan dag. Jag hade bokat in ett simträningspass med Jonas Colting och Maria Cerboni för att högst motvilligt lära mig crawla som proffsen. Grejen är bara att jag avskyr vatten både bassäng, hav och sjö men extra mycket bassänger för att det är så otäckt när det är djupt och allting ser läskigt ut under vattnet. Jag får typ höjdrädsla eller något när jag tittar ned under vattnet och jag inte bottnar och titta ned måste man göra när man crawlar! Natten före sov jag väldigt dåligt och hade mardrömmar om simträningen och jag var så extremt orolig och hade galen ångest. Jag tänkte att jag kanske inte ens skulle gå i vattnet utan klamra mig fast i stegen som en katt som klamrar sig fast i duschdraperiet.
Borås överraskade dock med väldigt fräscha och fina bassänger och temperaturen i vattnet var helt okej. Jag hoppade i från kanten, använde inte ens stegen och på något magiskt vis fick Jonas mig att våga titta under vattnet med simglasögonen. Jag bet ihop och bara gjorde som han sa. Första steget var att titta under vattnet när jag simmade vanligt bröstsim och efter några längder fick jag testa att crawla. Även om mitt intellekt förstår hur armar och huvud och ben ska röra sig är det svårt att omsätta i praktiken, men efter bara 20 minuter fick jag till någonting som liknade crawl! Efter en timme hade jag lyckats crawla en hel 25-meterslängd flera gånger och även om det inte var världens vackraste crawl, så var jag i vattnet med huvudet under vattnet, tittade på den läskiga bottnen och vevade med armarna och försökte andas i armhålan och allting sånt! 😀
Som Elin (Jonas sambo) sa innan vi hoppade i så får man ju en större kick ju läskigare någonting är, så det var ju en fantastisk känsla efteråt och jag blev till och med sugen på att simma igen. Jag har ju saknat cardio i mitt träningsprogram och vet att jag behöver lägga in det, och simning är extremt bra träning på alla sätt. Både muskulärt och för konditionen. Dessutom är det inte fel att känna sig mer säker i vatten, för sin egen säkerhets skull när man badar och för att utforska ett annat element.
Detta var det coolaste hittills detta året och jag är extremt stolt över mig själv och extremt tacksam för Marias pepp och Jonas grymma coaching. Jag fattar fortfarande inte hur han lyckades få mig att faktiskt crawla, men det gjorde han! Det är otroligt stärkande för mig att hitta nya kreativa sätt att gå emot mig själv och övervinna den där starka aviga känslan och göra det ÄNDÅ!
Föreläsa ÄNDÅ!
Gå till gymmet ÄNDÅ!
Gå på den sociala tillställningen ÄNDÅ!
Brukar du också hitta konstruktiva sätt att utmana dig själv på?
Att bara göra är det enda som funkar för mig, inte bara fisa lite grann.
Men jag känner som dig lite, vatten är läskigt. Speciellt simbassänger, kommer ihåg simlektionerna i lågstadiet. Var rädd för 3meters djupet pga det KAN ju komma tentakler som drar ner mig till botten. Absolut vansinne, men ändå en skräck.
Detta kommer från nån som älskar hav, uppvuxen med segling och ö-livet. Jag kan simma i sjö och hav så länge jag inte sett en fisk innan, om jag sett nåt är det typ det enda jag tänker på under badet.
Håller helt med!
Heja dig! Starkt gjort!
Simning och vatten har alltid varit min grej, gym däremot, not so much. Men sedan i augusti tränar jag på gym minst två ggr i veckan. Varannan vecka med pt. Första veckorna var det psykbryt i receptionen, andas i fyrkant, smyga längs väggarna och allt det där, men nu så, nu vågar jag ta plats. Ett stort steg för mig.
Vi är grymma!
Coolt Nette!
he he då är det dax att ut och segla också;)
Hej Martina!
Jag lider troligen av gallsaltsdiarre (gallsaltsmalabsorption) och då rekommenderas fettfattig kost. Vill helst äta lchf eller keto. Har du några tips på hur man kan läka detta? Hur skulle du tänka med kosten?
Tack på förhand!
Har du chrons eller liknande?
Det kan vara så. Jag är under utredning. Läkaren misstänker gallsaltsdiarre, vilket skulle kunna stämma. Jag tror själv att jag har Crohns eller annan inflammation i botten. Kalprotectin låg på 70 (när det togs var jag något bättre än jag varit). Äter oxgalla (bör jag sluta med denna?) och saltsyra. Hjärnan mår bättre när jag äter fett, men dessa diarréer är för j-a.
Okej det hade jag också förr om åren och för mig funkade det bra att ta bort ALLA fibrer och köra på bara kött och fett. Koka kött i 12h så att det blir riktigt mört och ät med smör till. Det funkar 🙂
… och när det är riktigt illa ta Lacto Vitalis pro en eller nåra dagar….
Bästa för ändamålet men svår att få på recept
Tack?
Tusen tack?
Gallsalt bildas av joniserad gallsyra och gallsyror är den aktiva komponenten i oxgalla.
Har läkare kollat med lab-prover för PBC? Bla Autoantikroppar: SMA, ANA och AMA (anti-mitokondrieantikroppar).
Jag fick Questran för min diarré (feldiaggnos el chansning av läkaren på gastro) gav ingen effekt. Min reumatolog som
tog prover på mitokondrieantikroppar i annat syfte fann då kopplingen till PBC.
Tack för svar. Nej, har inte tagit de proverna. Tycker inte riktigt att symtomen verkar stämma för mig.
Jag har alltid varit livrädd för allting. Missat så många födelsedagskalas och tillställningar och liknande som jag egentligen velat gå på. I perioder har det varit så dåligt med fobi för sociala situationer att jag inte kunnat gå och handla. Bara tanken att befinna sig bland folk har utlöst panikångest. Har i många år velat börja boxas för att det är så långt ifrån allting jag tidigare gjort och känts som typ det läskigaste/farligaste/triggigaste i hela världen, både fysiskt och psykiskt. Det tog sin tid att komma hit men förra veckan började jag i en nybörjargrupp! Riktig kick och jättestolt över mig själv att vara så långt utanför comfortzonen och slira.
GO YOU!!!! Hejja!
Jag älskar att simma! Men jag är inte så bra på det samt att jag får panikkänslor av vatten i näsan… Därav att jag aldrig har lärt mig av Crawla samt simmar bröstsim med näsan över vattnet jämt. På något sätt skulle jag verkligen behöva komma över skräcken att få vatten i näsan, för det vore ju otroligt roligt att kunna crawla. Får en riktig kick av att simma i strömt vatten, först motströms så jag måste ta i och sedan flyta tillbaka med strömmen. Får ta och anmäla mig till en av Jonas kurser. Om någon någonsin ska lyckas lära mig simma med näsan under vatten så antar jag att han är rätt person 😉
Jag rekommenderar honom verkligen, man känner sig trygg!
Toppen! ?? För ta och anmäla mig till något av hans simcamp.
Hej vilken glädje du/ ni utstrålar. En av mina stora rädslor har varit höjder. Varför vill man då bygga kraftledningar , svar något med att få vara ute o jobba. Vatten falls personalen tyckte inte att jag skulle vara med dom av olika anledningar. Dom skickade mig till en väldigt hög stolpe. Där jag skulle utföra arbetsuppgifter i toppen av den. På den tiden om man skulle ha musik med sig så var det mp3 som gällde, Robin fick vara den som gav mig styrka med låten Keep this fire burning. Så gjorde jag för att överkomma rädsla den gången. Men du ska se ju mer av du får ur dig av elakartad/ej ska vara där typ mag bakterier. vad det än nu är ur tarm/lever så blir inte det negativa emotionella känslorna så starka. Man använder det logiska tänkandet istället. Det var väldigt vad har kommit igång med dig själv. Personligen så har jag puttra o muttrat på mitt muskeltest. Mekat med elakartad biofilm igen trodde aldrig att jag skulle ha så mycket hårt sittande. Helvete vad dålig man blev i utrensnings symtom. Det känns som att är man o river i det så blir det en oerhört stor reaktion.
Ha Dä mvh pd
Åh, vilket inspirerande inlägg! 😀 Jag tycker det är jätteviktigt att utmana mig själv. Är personligen helt övertygad om att det är en superviktig del i att känna sig fri och levande. Annars kommer en bara att bygga upp hinder och murar mentalt för sig själv. Åt alla håll och kanter och rörande allt möjligt här i livet. Till slut kommer en sitta instängd på en minimal yta (mentalt och själsligt alltså) och vara rädd för typ allt. Utmaningen behöver inte alltid vara något “stort” och extrovert. Det kan lika gärna vara något “litet” och introvert, men som svider i egot… 😉 Mitt recept för att lyckas med att utmana mig själv är; Just do it! Alternativt; gå undan, gråta en skvätt av rädsla och ångest och sen, Just do it! Tack för en jätteintressant blogg!
Hallå Martina
Lika kul varje gång att läsa dina inlägg 🙂
Kreativa sätt att ta sig förbi rädslor/problem – min tanke är att det endast är uppgifter som ska utföras. Allt sitter bara i huvudet och är dåliga övertygelser som spökar och vår lilla amygdala som skriker fara. Att be den lilla amygdalan vara tyst ett tag och återkomma när jag är klar med uppgiften brukar hjälpa. Ha de gött
Döhäftigt!
Jag håller helt med, även om jag inte alls är en adrenalin-junkie. Man måste utmana sig själv ibland, varför lever man ens annars? Mitt problem är att andra får för sig att bestämma när och var jag ska lägga mitt krut. Jag gör gärna saker långsamt, se. Mycket öva på gränsdragning blire. 🙂
Grymma du! Det är av att göra läskiga grejer som man utvecklas. Det mest utmanande jag gjort är att börja döma fotboll fast jag inte ens spelat själv. Nu älskar jag det och kan inte tänka mig att sluta.
Hej Martina!
Vill så gärna köpa (och läsa) Hormonbibeln 2.0 men den verkar slutsåld överallt! 🙂
Kan man köpa den direkt via dig? Eller har du något tips på ställe?
Det kommer en uppdaterad version till hösten 🙂 Håll ut!
Snart är du med i Swimrun 🙂
Njaaaa…. 😀
Vad fint att du delar med dig och visar att även du har svagheter.
Jag brukar försöka lura min hjärna genom att leka skådespelare. Låtsas jag att jag är en person som tycker om att mingla så är det mycket lättare att göra det för det är inte jag. Jag lägger bördan på en karaktär typ 🙂
Ja jag har såklart massa svagheter 🙂