Utbrändhet är i första hand ett mentalt tillstånd. Det räcker inte att ta hand om sin hälsa och äta nyttigt, man måste hålla stenkoll på sina tankar och känslor också. Man måste vara i synk med sin inre kompass.
Jag brukar få höra “akta så du inte bränner ut dig” “ta det lugnt nu” “nu räcker det, nu är det bra” och så vidare. Men trots att jag gör mer än många, och väljer att jobba mycket är jag inte ett dugg orolig för att bli utbränd eller gå in i väggen. Det beror på att jag är helt i samsväng med mina känslor, och inte kan göra något jag inte gillar eller tycker är tråkigt. Jag kan inte pressa mig själv om jag inte samtidigt har kul. Det har inte alltid varit så, men jag har bestämt mig för att lyssna inåt och låta det vara min primära kompass. Jag försöker att inte kolla utanför mig själv efter vad jag ska göra, utan checka insidan.
“Vad säger mitt inre? Vad är kul just nu? Vad får mig maximalt exalterad?”
Jag försöker följa kompassen efter bästa förmåga och därför är det mycket sällan jag känner stress. I de sällsynta fall jag känner stress finns det alltid space runt känslan stress, så jag går inte in i den och jag identifierar mig inte med den.
Jag tänkte dela med mig av mina 3 bästa tips för att undvika utbrändhet
1. Träna
Frisätter endorfiner som är kroppens eget morfin! När jag säger träna så menar jag TRÄNA – SVETTAS! Pusha dig själv så att svetten sprutar. Det är motigt i början men sen blir man beroende av de fina effekterna av fräsch och rosig hy, tight kropp och glatt humör.
2. Meditera
Synka med dig själv och bara låt dig själv existera. Grunda dig själv och slappna av i kropp och sinne. (Populärt inlägg om meditation HÄR)
3. Låt dig själv känna precis allting du känner – utan filter!
Vad som än kommer upp, säg ett inre JA till det. Du får vara hur ledsen du vill, hur arg du vill, hur hysteriskt glad du vill. Varenda känsla är okej. Det är inte för mycket eller för lite. Det är inte fel!
Vet du vad jag tycker är sjukt?
Jag tycker att det är helt sjukt att vi numera medicinerar bort våra känslor och sätter etiketten “fel” på dem. Folk som har gått igenom en skillsmässa eller som har blivit av med en närstående får psykofarmaka; lugnande eller sömntabletter. Ja, jag förstår att det känns jobbigt, eländigt, deprimerande, ledsamt och ibland outhärdigt men det ÄR helt normalt!
Jag tycker (och jag vet att många inte håller med mig här) även att panikångest, nervositet, oro och ångest är precis lika normalt. Även om du får panik av att gå på en buss, och det hindrar dig i din vardag så tror jag att det är ditt undermedvetna som försöker säga något till dig.
Sen kan man förstås OCKSÅ ha ett övertriggat sympatiskt nervsystem (fight & flight) som spinner loss för allt möjligt, men varför gör det de? Vilka tankar måste du tro på för att få den reaktionen?
När man börjar gräva i det här, när man börjar gräva upp sina gamla tankar med rötterna så hittar man de mest lustiga och skrattretande grejerna. Jag gör det varje dag, vänder och vrider på tankarna och får mig ett gott skratt. Det gör att jag är rätt säker på att jag kan jobba hårt och göra det jag brinner för, varje dag, utan att brinna upp!
När du skriver att det i första hand är ett mentalt tillstånd påminns jag av att det är skillnad på det man pratar om som “utbränd” nu och när det först dök upp. De som först drabbades var sådana som jobbade just med sådant som gjorde dem “maximalt exalterade” – det var därför de jobbade så oerhört hårt och jämt. Det var framförallt män i IT branschen som mådde kanon och på topp tills de plötsligt kollapsade (som i “föll ihop rent fysiskt”) och vaknade upp på akuten och fattade ingenting. Trots att de ofta var förvirrade så de knappt visste vad de hette (i det akuta skedet slår det ju hårt på kognitionen) var deras fokus på att genast åka tillbaka till jobbet (alltså inte imorgon utan nu på en gång!).
Numera handlar det oftare om sk “negativ stress”, press, dålig arbetsmiljö och vara någonstans man inte vill/passar eller har omöjliga krav (ex jobb som nu ska utföras av 1 person fast det normalt behövs 4 efter neddragningar eller liknande).
Men man får inte glömma att man inte alls är “immun” för att man upplever man mår bra och att det man jobbar hårt är något man brinner för och är exalterad över, samt att det i högsta grad kan vara väldigt fysisk respons.
Nu påstår jag inte att du säger det är bara mentalt, för det gör du ju inte. De männen tränade säkert inte nämnvärt mycket (de hade ju så många viktiga och engagerande projekt de måste göra!) och mediterat lär de inte gjort. Men fokus är mycket på den “nya” sortens utbrändhet att det blir lätt att missa att det inte behöver vara så.
Det du skriver : “Men trots att jag gör mer än många, och väljer att jobba mycket är jag inte ett dugg orolig för att bli utbränd eller gå in i väggen. Det beror på att jag är helt i samsväng med mina känslor, och inte kan göra något jag inte gillar eller tycker är tråkigt. Jag kan inte pressa mig själv om jag inte samtidigt har kul” – kan faktiskt vara den allra största riskfaktorn istället för att bli just utbränd.
Hej Martina! Följde din blogg för några år sen o är nu tillbaka – har du flyttat utomlands? 🙂 Sen en fråga ang träning o utbrändhet, är det verkligen bra? Man brukar ju snacka om kortisol o att det är stressande för kroppen att träna o därför ska utbrända vila o ta lugna promenader typ… Hur tänker du kring det?
Ja jag bor i Shanghai 🙂
Jag tror det är individuellt det där med träningen, vissa tål det andra inte.
Egentligen vet man inte ett skit om andra människor och det är väl lika bra det.
För övrigt är livet inte svart eller vitt. Även som utbränd/deprimerad/psykotisk så kan man ha dagar då man känner sig lite bättre, och gör man inte det så kommer det en sådan dag eller eftermiddag eller halvtimme till slut. Ingen kräver att man ska yoga eller skriva drömdagbok när man mår som sämst men å andra sidan så är det bara jag som kan hjälpa mig själv. Jag har jobbat med psykossjuka i flera år och så jäkla tappra och kloka många av dessa människor är trots allvarlig psykisk sjukdom och megaångest m.m m.m så vet jag att det går att återhämta sig för de flesta och som utbränd måste man nog tänka på att ändra sitt liv och inte gå tillbaka till de gamla vanliga, det är min erfarenhet i alla fall! jag gick tillbaka till ungefär samma liv som innan jag blev sjuk och guess what?! jag blev sjuk igen, det tog inte lång tid och den andra gången blev det ännu värre, ok jag är inte ledsen för det var ändå en erfarenhet jag inte ville vara utan, alltså att jobba igen, jag kände mig stark och lugn men jag körde på som vanligt eller ännu mer och nu tål jag inte se min arbetsplats, lika bra det, för jag vill hellre jobba med friskvård framöver. Eller bli författare… 😉
Tvivlar faktiskt på att du varit på botten. Tror inte du uttryckt dig så lättvindigt då. Den kraftlösheten. Legat i sängen och inte orkat gå upp för nu måste du ut och fixa något att äta men först måste du duscha för du börjar lukta. En bra dag orkar du titta på TV någon timme. Eller nä, förlåt, legat och myst i offerkoftan för att man inte pallat meditera….
Ja du får tro vad du vill som sagt haha, jag var ganska långt ifrån meditation och sånt när jag hade mina svackor förr.
Som en som blivit utbrand, och levt med det ett tag sa kan jag konstatera att man kan bli utbrand och anda ‘ tick all your boxes’ for vad som e roligt och skojigt och anda trilla dit.
Tyvarr ar detta nanting som handlar om……..if you haven’t been there….don’t shove it down people’s throats. Ingen ar lik en annan nar det galler utbrandhet, och tyvarr sa kan det uppfattas som hybris och arrogance om man skriver som du gor utan riktig erfarenhet.
Men hallå där “utlandssvensk” ser du inte att jag skriver mellan raderna att jag HAR erfarenhet? I have been there, bortom utbrändhet. Var är min hybris och arrogans? jag vill ju visa vägen ut, visa att “hej du, jag har varit nere på BOTTEN och jag tog mig ur, du kan också!” Jag tror inte ett dugg på att man kan bli utbränd om man är i synk med sina egna känslor, gör roliga saker och mediterar dagligen. Inte en chans!
🙂
Vad väl skrivet! Jag tror inte heller det är någon fara för utbrändhet, sålänge man har “flow”, lever i samsynk med sitt inre och kan stå upp för sig själv. Stress är oftast när man blir pressad av andra människor att göra saker man inte vill, eller saker som man tror att man måste, är min erfarenhet. Det som är skönt med att va vuxen är att man kommer undan, iaf på ett annat sätt än som barn.
Det är synd att sjukvården ofta har så svårt att hjälpa en att gräva upp orsaker till att man drabbas av t.ex. panikångest, utan bara behandlar symptomen.. Jag har svårt att få kontakt med mina känslor efter många år av borttryckande (det var nog därför jag drabbades av MS) pga att jag är extra känslig, men jag jobbar på det, och att inte få skuldkänslor för att jag är äkta, låta bli att ta ansvar för andras reaktioner. Att jag också har rätt att bli sedd och förstådd. Jag tycker mycket om Gabor Matés föreläsningar, finns på youtube, han ger en förståelse för gamla trauman så man kan släppa dom och gå vidare.
Håller helt med, tack Ninna!
Ser fram emot den boken!!!!
Jag tror som du att dessa tillstånd är resultat av undertryckta känslor, dock att när man väl hamnat där i panikångestattacken, skilsmässodepressionen eller vad det nu är, så är man bara tacksam att medicinen finns för att dämpa det outhärdliga, om så bara för en kort liten stund…?
Har man kontakt med sina känslor och koll på sina tankar är det inga problem att vara en solstråle, trots erfarenheter som andra inte ens vill tänka i tanken, verkar det som att man klarar av att se livet från ett annat perspektiv. Superintressant ämne!
Hej Martina
Först och främst tack för en superbra blogg. Du är en av mina inspirationer i allt som gäller keto kost och träning!
Jag tror att du är inne på helt rätt spår. Tyvärr föredrar människor ibland den enkla lösningen som inte kräver att man känner efter vad som egentligen är orsaken till ens ohälsa. Mediciner är ett enkelt svar och läkemedelsindustrin hejar på eftersom de ju tjänar på att folk inte kan, vill eller orkar ta tag i roten till sina problem. För, som tidigare påpekats, så finns det inte utrymme i dagens samhälle för de som inte jämt är på topp. Men innerst inne vet vi nog alla vad som egentligen vore bäst för oss.
Mycket kloka ord! Har också svårt att ta till mig att det är trauman, omständigheter som formar och gör att man inte kommer vidare. Jag tror att det är tankarna om traumat som bromsar ett tillfrisknande. Negativa tankar som ältas tillräckligt många gånger om ett trauma blir till slut verkligare och värre än vad själva traumat var från början. Som du skrev, finns det människor som går igenom fruktansvärda händelser, men ändå strålar och lever ett lyckligt liv och de som aldrig kommer över en händelse och går vidare. Många har vittnat om att det var det tragiska, traumat som sedan fick dem att känna tacksamhet och lycka..Det mänskliga psyket är komplicerat och idag verkar det som att allt fler mår dåligt, att må dåligt av en sorglig händelse är en hel naturlig process. Tror det är en stor fara att tro att man alltid ska må bra och vara på topp. Föräldrar som hela tiden servar, skämmer bort, fixar för sina barn, så att barnen aldrig ska må dåligt, vara ledsna, gör sina barn en björntjänst! Det blir en chock för dessa barn att bli vuxna, när de märker att livet är inte så okomplicerat, så som föräldrarna lärt ut. Någon har sagt att vi i Sverige har världens lyckligaste barn och mest olyckliga tonåringar, vad säger detta?
Håller helt med! Hur du tänker och hur du reagerar på saker är det som kommer bestämma hur det kommer sluta. Folk idag gör inte saker för att de tycker det är roligt, de gör det för att de känner att de “måste”. Många sitter fast med stora lån, familj, hus etc. som de känner ett ansvar för och då kan de inte bara “göra det som känns rätt” om det inte drar in några pengar. Det är en svår balansgång. Man får se till att inte hamna i ett sådant läge från första början. =)
Åter igen ett ämne jag precis tänkt på, får ständigt frågor hur jag orkar studera och jobba samtidigt. Men samtidigt är det två saker jag tycker är kul och intressant så jag kan hålla på länge innan jag känner mig trött på det. Och ser jag tillbaka på de jag känner som har gått in i väggen etc. så har de alla haft negativa känslor mot sina arbetsroller/platser.
Så genom att jag är “sant” engagerad och motiverad att göra det jag gör, så tror jag det är svårt att känna av negativ stress i störrå mängd. Därför känns det bra att veta vad jag vill, ändrade inriktning i skolan, det var stressande och oroväckande om jag gjort rätt val tills nya studierna startade. Nu är jag lyckligare än innan och ännu mer motiverad att sitta med studieböckerna i ottan.
Så att våga lyssna på sitt inre är viktigt, även att våga ta ett steg eller två om det krävs för att må bättre. Finns många olika yrken och roller vi kan prova på, men vi har bara en kropp, så våga ta hand om den.
Vill rekommendera alla att titta på “Kjell Enhager – Jag AB”
Tack för tips, ska kolla in Jag AB!
Så väldigt kloka ord! Jag har själv fått användning av dina råd kring detta tidigare. Hoppas att det i framtiden blir en bok om psykisk hälsa!
Det blir det absolut,det är mitt absoluta favorit område ?
Ser fram emot det! Idag kommer jag titta på dina tips om studieteknik, då jag snart ska Rabén intensivkurs för körkort!
Tack för ett intressant inlägg.
Tar det till mig då jag i helgen återigen drabbades av ångest och panik genererat av mitt eget liv. Orsak? Sömnbrist, brist på kontroll och känsla av otillräcklighet. Lösningen? Andas, vara där i situationen i och acceptera att just nu är det så här. Det är en vidrig känsla men det går över.
Det gick över, jag fick känslorna under kontroll och gjorde sedan saker jag hade lust med, som ett löppass och trädgårdsarbete.
Tack så är det nog.
Men har man haft ett tufft liv med många trauman, fysisk och psykisk misshandel, missbruk, svåra hälsoproblem osv.
Så hjälper varken medicin eller att hålla känslorna i styr, väggen kommer i mot med väldig fart.
Jag tror inte på det, jag tror att det är ursäkter. Det finns många som genomlevt de mest fasansfulla sakerna och lever som solstrålar idag för att de arbetat med sig själva och tagit sig igenom händelserna. Vi blir rädda och oroliga när någon säger “trauma” eller “misshandel” “missbruk” men vad betyder det egentligen? Är det de egentligen händelserna, eller är de tankarna kring att de inte borde ha hänt som är problemet?
Bara för att man råkat ut för mycket, betyder det inte att man måste bli utbränd eller må dåligt. Att råka ut för saker bidrar inte till ens välbefinnande, men det finns ingen regel som säger att man måste känna på ett särskilt sätt bara för att många gör det.
Så godt skrevet, og så viktig innlegg! 🙂 Er veldig enig i det du skriver.
Etter det jeg har lært og lest i det siste, så tror jeg en vei kan være å få gå inn i det som skjedde en, forstå hvilke følelser og reaksjoner det utløste, og oppleve/forstå en sammenheng, og dra med “trådene” til hvorfor man strever idag. Få hjelp til å løse opp følelsene som har satt seg i kroppen. Få forstå før man kan bearbeide. Samtidig kan det å lære hvordan ulike mekanismer fungerer i mennesket når man opplever traumer styrke en. Kunnskap gir mer innsikt og styrke.
Har ikke lest bøker av de ennå, men har planer om å lese mer av Aaron Antonovskys teori (om opplevelse av sammenheng) og Peter Levine (om hvordan traumer setter seg i kroppen). Tror det er spennende og relevant lesning. Tips 🙂
sant men många börjar inte bearbeta saker innan väggen kommit. Man kanske inte ens inser att man mår dåligt innan man gått in i den berömda väggen. Efter det kan man leva som en solstråle. Sedan är de flesta läkares lösning piller, inte att man ska få träffa en kurator/psykolog/gå i terapi. Piller är mindre jobb och kostnad för sjukvården (möjligen även en intäkt vissa läkare är väl köpta av läkemedelsbolagen).
ja jag håller verkligen med! tänk dem som tex varit med i krig, visst många mår dåligt men många andra gör det inte som sagt
ett problem är att “vi”känner oss själva för dåligt och lyssnar inte på de hundra eller tusental signaler vi får från kropp och själ innan man blir jättesjuk, sen när man väl blir sjuk, ja då är det skitsvårt (men absolut inte omöjligt) att få någon ordning i det hela beroende på hur långt det har gått och vilken situation man är i, så förebyggande arbete och kunskap är grejen, annars blir återhämtningen tillbaka onödigt lång
ang. ångest så måste man bara acceptera den när den dyker upp, motståndet gör det hela värre, jag hade regelbundna panikångestattacker för några år sedan, det varade en kort period ca två månader, jag gjorde som så till slut, att jag stannade kvar i situationen, det räckte med två tillfällen (båda gångerna på jobbet samma dag) och sedan hade jag inga mer, inte just panikångest i alla fall, den sista attacken var i en aula på jobbet, fullt med folk och trångt, min första jobbdag efter sjukskrivning, jag visste att det skulle bli jobbigt men jag gick och satte mig i mitten så det inte gick att komma ut, jag höll på tuppa av men jag härdade ut, sa inget till någon och i slutet av föreläsningen mådde jag bra för jag hade upptäckt att inget hemskt hände och att jag klarade av att rida ut stormen, sen efter det slut!
Träna är nr 1 på din lista, vad bra:-)
Jag är övertygad om att du har helt rätt! När man drabbas av t ex en panikattack så är det en signal som säger “det här är farligt för dig, håll dig undan!”. Man kan tycka att ett morgonmöte på jobbet, eller en trång buss inte är något farligt, men vi är alla olika och passar att göra olika saker. En del älskar liv och rörelse runt sig och blir mer kreativa då medan andra(som jag själv) helst strövar runt för mig själv i skogen. Man ska lyssna på sitt inre varningssystem och fundera på vad som är bäst för just mig. Vardagen ska inte behöva vara en fight där man går emot sig själv. Sen ska man lära sig att hantera jobbiga situationer för att inte bli handikappad i vardagen, men det är onödigt att konstant utsätta sig för obehag.
Jag gillar verkligen det du skriver om att obehagliga eller outhärdliga känslor är ett sätt för ens undermedvetna att kommunicera att saker och ting inte står rätt till, och att man kanske borde gå djupare in i dessa känslor och analysera deras egentliga betydelse. Men samtidigt så känner jag att psykiska besvär i viss grad kan vara symptom på fysiska symptom (även om de fysiska symptomen ofta har uppstått till följd av att man inte alltid följer sin “inre kompass”). När jag började läka min kropp så minskade iallafall mina sömnsvårigheter i viss utsträckning, även om det inte är helt perfekt ännu. En annan sak som jag är intresserad av är drömmar, jag tror att de säger VÄLDIGT mycket om hur det egentligen står till och vad som är de psykiska grundproblemen precis som våra känslor.
Jag tror också att drömmar säger oerhört mycket, försöker analysera mina så gott jag kan. Tror också att mycket av det psykiska kan ha fysiologiska orsaker såsom läckande tarm, inflammation osv.
Goda råd och du har rätt! Dagens samhälle tillåter inga negativa känslor och tillåter knappt ens människor att sörja färdigt i naturlig takt. Det är förfärligt. Omvänt “får” man inte vara för glad heller… Och den här mentaliteten att alla måste fram och upp ständigt och jämnt förstår jag ärligt talat inte heller. Alla vill inte upp och fram, det finns de av oss som faktiskt känner oss nöjda där vi är (förvaltare brukar vi visst kallas som “typ”) men på något sätt ska man inte vara nöjd utan sträva uppåt…
Tillåt oss själva att vara mänskliga är nog en bra väg för att undvika utbrändhet. Och en annan viktigt aspekt – våga vara den man är och lära sig strunta i vad andra tycker och tänker. Det gör mycket för ens mentala hälsa!
Håller helt med, men det där med att vara för glad… det är en av anledningarna till att jag inte bor/inte vill bo i Sverige. Folk är ta mig tusan kliniskt deprimerade! :/
Jag har kommit till insikt om att varje känsla är betydande i lärsyfte och för att komma vidare. Har slutat trycka i mig tabletter (SSRI) pga arbetslöshet, utanförskap och skral ekonomi.
Ja du har så rätt, varje känsla vill ju förmedla något. Bakom varje negativ känsla finns också en tanke som det är dags att ifrågasätta!