![[Mer på bloggen för den som vill läsa mer + ha vetenskapliga referenser osv! ☝] Jag har snöat in TOTALT på stress-resistens det senaste (s.k glukokortikoidreceptorresistens som förkortas GRR) & förfasas över hur otroligt destruktivt kronisk sympatikus-aktivering (fight & flight) kan vara, särskilt med tanke på att (vissa av oss 🙋♀️) är naturligt böjda åt det hållet!
Vi har dock alla olika stress-känslighet beroende på mängden kortisol- & T3-receptorer, ålder, kön, genetiska faktorer & hur vi funkar i stress-läge: Vissa blir super-motiverade, andra hyperkänslig eller tvärtom avstängda eller passiva. Utbrändhet brukar gå mer åt det apatiska hållet, men oavsett upplevelse så verkar just överdriven stress-signalering vara extremt skadligt för hela systemet, om det får tugga på år ut och år in, utan tillräcklig motreglering!
ALLT blir liksom lidande till sist. Det läskiga är att för typ 30 år sedan var GRR eller stress-resistens väldigt ovanligt, men numera har "de flesta" åtminstone något symptom. Oftast flera.
STRESSBEDÖMNING FRÅN SYMPTOM 🧐
Om du inte kan bedöma din stressnivå för att du inte upplever dig som stressad, så kan du checka av lite hormonparametrar istället: är menstruationerna ok? Matsmältningen? sömnen? Humör & energi-nivåer?
Det är sällan ett test säger mer än dina egna observationer, men dra dig inte för att boka in ett läkarbesök om du är orolig! ❤️
Om något grundläggande inte funkar, är någon form av stress en TROLIG kandidat! Kortisol, noradrenalin, adrenalin, dopamin & glutamat är ganska toxiska på höga nivåer. Särskilt glutamat som är nervsystemets gaspedal. Har du relativt sett mer dopamin än noradrenalin upplever du troligen inte stress som negativt, men får du stress-relaterade symptom så är det ändå för mycket för systemet! ⚠️
Berätta gärna om du känner igen dig i överdriven stress-signalering eller om du lyckats omprogrammera det!](https://martinajohansson.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Tack för alla bloggtips, speciellt tack till Grethe som inspirerade mig till dagens inlägg om att vara keto i sociala sammanhang.
Grethe skrev: “hur hanterar man Ketos/Lchf i sociala sammanhang, tex släktmiddagar (mormors goda kakor och skuldkänslor när man tackar nej), en AW med kollegorna som hånar en när man vill bara ha vatten istället för vin och öl m.m. Hela vårt samhälle tycks vara besatt av mat, och ”bara” träffas eller göra saker utan mat tycks vara helt ute… Börjar verkligen känner mig udda och kanske många känner likadant.”
Vad säger du? Känner du som Grethe? Min kompis var hos mig en vecka och han är dels nykterist och dels väldigt noga med sin mat. Han är inte “keto” men viktigt för honom att det är rent, giftfritt och sockerfritt. Det var SÅ skönt att gå ut och festa utan en droppe alkohol, och kunna fika utan att det ska göttas i det ena och det andra. Det känns så avstressat på något sätt. Jag var även på födelsedagsfest hos My för några månader sedan, och det var samma där – inget socker, ingen alkohol. Då inser man, precis som Grethe skriver, hur galet besatta folk generellt är av att äta och supa.
Hur hantera keto i sociala sammanhang?
För det första måste tron på sitt egna livsval vara väldigt, väldigt stark. Om man verkligen har bestämt sig blir det lättare att stå emot påtryckningar.
Ska du inte ha en kaka? Bantar du? Du som är så smal! Man måste unna sig någon gång. Gud vad tråkig du är, jag som har bakat. Ska du inte ha en kaka i alla fall? Varför inte då?
Det krävs liksom ett psyke av stål!
Samma sak kan hända på en fest, och i ärlighetens namn skulle jag lämna en sån fest eller AW där drickandet var ett krav. Familjetillställning har inte riktigt den möjligheten, så där är det bara att andas och behålla fokus.
Ketos hjälper!
När jag är i uppmätbar ketos med lågt och stabilt blodsocker runt 4 så är jag supernoga med att inte rubba det, då är jag automatiskt extra noga och har extra willpower att säga nej.
Träning hjälper!
Att vara inne i en bra träningsperiod är också något som får mig att hålla mig på banan. Alkohol och träning går inte ihop, och skulle man äta någon extra kolhydrat är det inte hela världen eftersom man ändå bränner det på nästa pass. Bra träningsperiod tycker jag gör att man automatiskt äter bättre och står emot frestelser, mycket dopamin och endorfiner tar bort den typen av sug.
Detta är mina 3 knep för att vara keto i sociala sammanhang; fokus, ketos och träning.
Har du några bra tips eller knep så dela gärna med dig! ♥
Bra du tar upp detta ämne!! Folk blir provocerade för att man påminner dom om hur dåligt dom äter o dricker – ! När jag (ngn gång då o då hahaha) blir bortbjuden på middag finns det oftast ngn sallad som jag tar så mkt jag kan av och om ngn undrar säger jag att det inte är ngt problem för mig! De flesta jag känner och umgås med vet var jag står och många har börjat ta efter när dom ser hur jag mår 🙂 det viktigaste är att man känner sig säker i hur man lever o äter! Det är såå gött!!
På mitt jobb har vi just nu sjukt mycket godis precis överallt. Folk börjar trycka i sig redan på morgonen och sedan ojar dem sig resten av dagen om hur dumt det är samtidigt som de fortsätter att trycka i sig. Förra våren bestämde jag mig för nolltolerans mot socker och mjöl. Jag var öppen med alla om det och att jag gjorde det gör allergiers skull. Det funkade och nu så undrar ingen varför jag inte äter. Så jag tror att så länge man bara har någon något sjukdom och allergi att skylla på så funkar det men att inte äta för att man vill gå ner i vikt eller allmänt må bättre verkar inte funka. Inte heller för att man är sockerberoende för det är ju en sjukdom dom inte finns… (Sen hade jag några månader med avsteg men eftersom jag varit så tydlig på jobbet att jag inte åt socker så kunde jag inte med att göra några avsteg på jobbet vilket ju var bra :))
Jag dricker förresten inte heller nåt vilket folk stör sig på. Mer på det än att jag inte äter socker och mjöl.
Ja man kan undra varför det är så promoverande att tacka nej. Antagligen för dom känner sig träffade. När folk säger till mig men snälla du man måste unna sig har jag börjat att säg exakt det har du rätt i jag unnar mig att må bra., Och dom som inte kan hantera det är inte mina vänner.Men värst är ändå dom som säger men måste du vara en sådan tråkmåns, och dom har jag valt bort.
Åhhh du är så tråkig Carin 😉 Vi får bilda tråkiga klubben!
Ja herregud vad trött man blir på folk som ska lägga sig i vad man äter eller inte äter! 🙁 Äter inte Keto, men försöker ju att äta så ren och hälsosam mat som möjligt för att inte må sämre än vad jag redan gör + att jag försöker undvika socker (som jag ständigt kämpar med eftersom det får mig att må väldigt dåligt fysiskt som psykiskt på så många sätt)
Allt detta fikandes alltså, usch!
Fick igår en förfrågan från en kille som verkar intresserad, han ville bjuda mig på fika i helgen! *suck*
Jaaa men en kopp té kan du väl ta? 😉
Har ofta detta dilemmat.
Men tycker det är en sak att säga nej tack till en fika/kaka/tårta. Där är jag stenhård och folk får säga vad de vill liksom. Socker äter jag typ aldrig men gluten har jag nolltolerans mot. Alltid.
Däremot tycker jag grillkvällarna eller middagar är jobbiga som f**
Nej tack, äter inte mejerier så ingen sås till mig. Tack men nej tack ingen potatisgratäng, äter inte carbs.
Kan gärna ta en köttbit, jaha du hade marinerat den i glutensoja. Suck…
Jag tittar på medan ni äter då?!
Känner att jag blivit sjukt osocial (och besvärlig) sen jag blivit striktare med kosten.
Älskar att vara hemma i endast mitt eget och sambons sällskap iof hehe…
men ibland måste man kanske gå på en middag.
Men hur gör man med maten?!!
Läs hos lchfingenjören, hon ringer alltid i god tid innan och talar om vad hon äter/inte äter och erbjuder sig att ta med egen mat. Hon har även en massa bra argument.
En grillmiddag är ju enklare för värden att anpassa, be dem ta undan en köttbit utan marinad eller erbjud dig att ta med egen, erbjud dig att ta med eget kryddsmör, egen bea eller vad/om du brukar ha något såsigt till. Ta med isf så det räcker även till andra. Men som sagt, checka av med värden innan och var beredd att ta med eget för att inte vara till besvär.
haha tack för inlägget! snacka om att man känner igen sig! det känns som att folk tycker att man är oförskämd bara för att man tackar nej åt kakor, godis och det som bjuds! Jag säger bara som det är: “jag är glutenintolerant, laktosintolerant och har känslig mage, tyvärr!”
säger folk: “nämen stackars dig som inte kan unna dig!” då säger jag bara:
“om jag unnar mig en bit kaka, godis så unnar jag mig magsmärtor!” för det är ju så det är.
jag har ju alltid levt med magsmärtor under hela min uppväxt, det var en vardag för mig, det var inte fören nu som jag äter LCHF/lågkolhydratskost som magen mår som bäst! 😀
btw jag är sjukt tacksam för inlägget och för att fler vågar öppna upp sig om detta! 🙂 jag blir ju alltid så nervös inför födelsedagar, traditioner osv, man vill ju inte tacka nej åt fin och god mat. men man får helt enkelt tänka att: “denna kost äter jag endast för MIN hälsa, kropp, själ!” 😀
btw ett knep jag brukar göra är att jag tar med en LCHF-gratäng, paj eller en maträtt under traditioner som jag bjuder folk på, då har både jag och andra något gott att äta, så känns det inte lika awkward att tacka nej.
att bjuda andra på LCHF-mat kan ju ge en trevlig känsla, det är dessutom något som brukar uppskattas!
eller så tar jag med egen matlåda med mat som jag äter med sällskapet! 🙂
Det är ju väldigt smart!
Ja verkligen… det är helt sjuka saker man får höra ibland alltså…
Såå bra skrivet! =) Heja dig! STOR KRAM! =)
Har faktiskt aldrig problem med att någon försöker truga och övertala till att äta eftersom alla som känner mig vet att jag började med LCHF för att inte ha ont i lederna, svårt att argumentera mot det liksom. Tror som någon här ovan nämnde att det är enklare för oss som har en sjukdom att “skylla på”. Däremot får jag ofta höra att man tycker synd om mig som inte han äta bullar, kakor och annat skräp…
Skönt! Det verkar helt klart lättare om man har en anledning folk förstår, typ värk.
Jag brukar vända på frågan. Ger du en nötallergiker nötter ? 99,9% säger NEJ! Jag är kolhydratallerfijer iom diabetes2 som ifs inte dödar Direk, men jag som man kommer att leva 10 år kortare, slipper amputation, sämre syn, impotens mm. Allt det slipper jag om jag inte äter kakor eller vad det nu bjuds på som ödelägger min ketos. Det fungerar mycket bättre än att prata om LCHF. Tyvärr måste jag säga..Alla skulle må så mycket bättre om dom var i ketos. ❤️
Att alltid tacka nej tycker jag hjälper. Efter ÅR av att med ett leende säga “tack, det är bra!” till kollegor och släkten har i alla fall hjälpt mig, dom har lärt sig nu och bjuder aldrig längre. Kanske har tur med min omgivning eller något men förstår inte riktigt problemet, så länge du verkligen är konsekvent med att tacka nej och inte hoppar mellan att ibland ta och ibland inte ta av vad som bjuds borde det inte skapa några problem.
Så sant, tror det är när man är inkonsekvent och tackar ja ibland och nej ibland som det försvårar för folk. Det kan ju vara så att de flesta som har problem med detta, ibland ger efter.
Upplever och får ofta kommentarer med en negativ klang “vad du ska vara duktig då”, som om det är något fel att avstå från socker och stärkelse.
Idag med den kunskap och styrka jag har i mig själv svarar jag bara “TACK” utan någon vidare diskussion. Skulle det någongång bli någon typ av hets så går jag oftast bara därifrån.
Hos familjen har jag börjat förbereda redan innan (exempelvis ringde jag min mor igår inför julafton och julmaten) jag kommer dit för att berätta hur jag äter. Gör jag inte det brukar de med välvilja köpa glutenfria alternativ till fikat då jag är glutenintolerant, och då har jag upplevt det jobbigare att säga nej när de redan gjort något specifikt till mig. Därför är det enklast att prata innan om att de inte ska göra något speciellt för/till mig.
Det är viktigt för mig att vara motiverad och som du påpekar kan jag behöva meditera eller förbereda mig mentalt innan jag ska utsätta mig för vissa sociala sammanhang för att klara av det.
Tror det viktigaste är som du skriver, att man själv verkligen tror på det. Att det är en del av ens livstids. På mitt jobb är de vana vid det här laget. En del vänner vet andra inte. Jag pallar inte med tjat och det gör jag ganska klart. Sin tro och självsäkerhet tror jag avspeglas och det är det som folk läser av. Mamma är skeptiskt men har accepterat det även om man får nån pik men när.man är hemma har hon alltid tänkt till och gjort godkänd mat.
Jag brukar vända på det och kritisera deras val om folk börjar tjata. Då brukar de sluta då de inser att det inte är så kul att får massa oönskade råd tillbaka.
Haha smart! Men lätt att det blir lite tjaffsigt 😛 Sen åker offerkoftan fram “jaaa nu är jag såååå onyttig som tar mig en kaka, ojojoj…. dör jag nu??? Dör jag nu eller?” I’ve heard it all…
… eller så kan man sette tydelige grenser ved å si “Er vi ferdig med å snakke om dette snart nå…?” 😉 Å være tydelig på at dette ikke er et tema, hjelper i en del sammenhenger for min del.
For å unngå fristelser, hjelper det meg å ha spist et godt måltid i forkant slik at jeg er mett på ordentlig mat. Det er stor forskjell på det, og være småsulten..
Ja det är sant, det hjälper verkligen inte att vara hungrig. Har man ätit och är mätt och glad är det lättare att säga nej 🙂
Jag tänker använda resultatet av mitt DNA-test som argument. Jag har typ världens sämsta gener och har avvikelser inom de flesta områden. Fettomsättning, metylering, inflammation os.v. Måste leva klanderfritt för att inte dö i förtid känns det som, haha.
Haha samma här, jäkla gener alltså! 😛 Ibland glömmer jag hur känslig jag är men det slår tillbaka direkt!
Vart kollar man sitt dna?
Kram Anki
På till exempel 23andme.com 🙂
Oki ♥ Du är super Martina. Lärt mej massor!
Tack för inlägg och tack alla ni som kommenterat.
Särskilt det om argumenten kring att jag unnar mig hälsa istället för skräp mm. Mitt mantra 2018?
Haha, det var bra!
Många accepterar mitt val utan kommentarer. Men ofta från människor som jag inte känner så bra. Så kommer kommentarer som stackas dig som inte får… brukar replikera med att jag visst får men väljer att avstå, väljer min hälsa och mitt välmående. Och i min hälsa ingår inte socker, processas mat osv.
Det är intressant hur ifrågasättande andra människor är av ens matvanor. Att fika och välja bort sötsakerna är en dödssynd.
Spot on!
Gud vad man fått höra det genom åren. “Man måste få unna sig också. Jaså, du undviker socker pga att du har problem med magen, jag som trodde att du gjorde det bara för att du ville vara smal, osv!!! ”
Som om det skulle vara fult att vilja undvika något för att man vill vara smal. Allt handlar ju förstås också om dessa personers eget dåliga samvete mot sig själva. Tar jag också en kaka så mår de mindre dåligt för att jag också syndar.
Är så trött på att det anses fint att synda då och då. Vad hände med att vara juste mot kroppen som ska bära en genom livet och förhoppningsvis se till att man slipper hamna på hem och ligga med blöjor i 10 år innan man dör?
Har man bra gener och inte får så mycket småkrämpor innan de stora så att säga klappar till en med kraft kanske man tycker att det är riskfritt att smacka i sig en massa skräp. Men,, då kanske det slutar som för en äldre herre jag känner som misshandlat sig i många år med skräpmat och alkohol. Han har fantastiska gener( hans mamma blev 100 ) men han har varit sjuk i diabetes, olika strokes och mängder med allvarligt småplock som har invalidiserat honom i över 20 års tid. Men,,, han lever fortfarande. Kan svälja själv, men det är inte mycket mer. Bor på hem och har folk som sköter om sig. Det är ju bra, men det hade kanske varit bättre om han supit mindre och unnat sig mindre skräpmat, då hade han kanske kunnat bo själv. Det är så fånigt att kokettera med att man misshandlar sig regelbundet och kamouflerar det med att få “unna sig”.
Ujuj fy dig som vill vara smal och frisk haha! 😀
Han måste ha fantastiska gener som har överlevt flera strokes och diabetes och andra grejer, vilket slöseri när han säkert hade kunnat vara hur frisk som helst… :/ Tror på något sätt att “vi” med kassa gener kommer leva friskare längre för att vi måste. Det straffar sig direkt när vi “unnar oss” och då gör vi hellre inte det, vilket ger mer win i längden. Har också kompisar som “tål allting” men jag undrar alltid, hur länge?
Det är ett sjukt sammhälle att man måste ha en ordentlig ursäkt för att få tacka nej till något. Vid sådana tillfällen är jag extremt lycklig över min tarmsjukdom (Ulcerös Colit) då den är bra att ta till när man behöver tacka nej. Då förstår folk direkt. “Friska” människor har det lite jobbigare. Vet dom som behöver säga att de har något som “liknar” diabetes typ 2 fast det inte riktigt är det dom har.
Ja det är helt knäppt att det inte räcker med “nej tack” utan att man måste ha en valid excuse som en sjukdom… suck…
Tack Martina! ??
Tack själv för inspo!
Det är bara att säga “tack men jag mår inte så bra av prinsesstårta, lösgodis, lussekatter, etc”. Eller vad det nu kan vara man erbjuds. Det brukar alltid fungera för på något sätt är det mer accepterat med intolerans mot livsmedel.
Ja då är man ju inte knäpp, allergisk kan man inte hjälpa så det är alltid mer accepterat. Men själv blir jag lite provocerad om nån då säger “ååååhhh stackars dig vad JOBBIGT du måste ha det som inte KAN äta detta…” ehhh… nej det är inte ett dugg jobbigt, tackar som frågar 😀
Känner verkligen igen mig och blir så frustrerad emellanåt. Nu i juletider verkar det som varenda juvel räcker fram en pepparkaksburk framför näsan på en och stirrar som en valp när man säger nej tack. Får en liten “tycker synd om dig för att du bantar blick” när jag i själva verket väljer att må som en drottning istället för en skit! Men så skönt att höra om folk som har det likadant, Jag blir stärkt av det ?