Jag delade med mig av mitt mående i det här inlägget och gjorde en personlig lajv som man kan titta på på min IG-TV för den är sparad där, och blev så otroligt inspirerad och imponerad av all love bombing! ❤︎
Min tidigare erfarenhet både för mig själv och andra som mår dåligt är att många inte vet vad de ska säga och därför inte säger något alls. De är som att de inte kan finna orden riktigt, allting känns futtigt så de håller tyst och låtsas som det regnar. Den här metoden tycker jag är så galet oempatisk och skev, för “locket på-metoden” blir nästan en form av “gaslighting”* som gör att man börjar tvivla på vilken verklighet man lever i egentligen. Är allting som vanligt, eller går jag igenom en kris?
Har vi mjuknat pga coronakrisen?
Nu har ni som läser här och mina nära och kära gjort helt tvärtom, nämligen visat så otroligt mycket empati och rakryggad autenticitet att jag blir helt häpen, tagen och rörd på samma gång. Det känns som att den här coronakrisen har fått många att mjukna och bli mindre filtrerade i sina interaktioner. Det är i så fall en väldigt positiv konsekvens, mitt i allt elände. Jag tycker att det är exakt såhär man ska vara med varandra hela tiden, och inte bry sig så mycket om hur någonting framstår eller verkar. Inte “save face” genom att förneka eller förminska sina problem utan istället se det som en öppning till djupare kontakt med andra människor.
Att prata med folk som mår dåligt
Det blir inte futtigt eller plumpt. “Du ser ledsen ut, hur är det, vill du prata om det?” Något sånt är alltid okej att säga tycker jag. Att vara fruktansvärt rak kan vara väldigt befriande för människor för att de då får “tillåtelse” att vara mer raka tillbaka själva. “Jo jag är skitledsen faktiskt, men jag vill inte prata om det just nu” kan man svara. Det kan kännas oroligt att fråga privata saker för att man inte vill “klampa på” men det är ju den andra personens ansvar att sätta gränser för det. Bättre att klampa lite för mycket än för lite, för att visa att man bryr sig. Håller du med mig?
Hur som helst ser jag mer av det nu och även mer öppna funderingar kring hur man ska hantera situationen som råder. Hur allvarlig och tungsint måste man vara? Får man skoja om grejer? Måste man prata om corona hela tiden? Får man lov att ta en mental paus? Det verkar som att vi är överens om att man får det, och att vi får hoppas att vi ska komma ur det så att livet kan återgå till det normala och planera för det.
Hoppas också att vi kan fortsätta öppna upp för oro, ångest och mental vånda och inte gömma undan det. Som en läsare skrev kommer den psykiska ohälsan att öka våldsamt till följd av allting som händer nu, så viktigare än någonsin att nå ut och fram.
*Gaslighting är en form av psykologisk manipulation där man konsekvent förnekar en annan persons upplevelse av verkligheten tills den personen börjar ifrågasätta sitt eget förstånd.
Tror också (utöver corona) att det beror på vad du själv sänt ut kring din situation! Vågar man vara ärlig (utan att behöva bli för privat) och som du gjorde, tex be om råd, så tror jag att folk “vågar sig fram” också. Har själv upplevt att folk vågar fråga mig mer saker sedan jag ett par gånger vågat erkänna hur tufft det varit. Blir lite som att man ger något godkännande från egen sida också som gäller för framtiden.
Försöker själv vara en person som frågar hellre än aktar mig för eventuella ilskna, sårade eller irrationella reaktioner. Det är det värt!
Hoppas att er situation ljusnar 🙏🏻
Tack!
Tack för det här inlägget, Martina. Jag hoppas du har rätt, att folk mjuknar och vågar prata om att må dåligt. Jag är svarta fåret i min familj, och jag upplever att ingen riktigt vill / vågar prata med mig om det. De låtsas som att jag inte finns, inte för att vara elaka så klart, men kanske för att de inte orkar? Eller tycker det är svårt. Vad vet jag. Senast jag talade med min far nämnde jag att jag fått en ny psykiater. Hans svar var, “Nä, nu pratar vi om något roligare.” 🤷♀️ Jag är inte den som är den, så jag pratade om något roligare.
Jag tycker det här med gaslightning är svårt. Å ena sida är jag definitivt förnekad min verklighet, av omgivningen. Å andra sidan kanske min verklighet verkligen är helt skev…? Jag kanske är borderline och autistisk, rentav Schizofren? Vem vet. Eller så är jag bara riktigt gaslightad, så pass att jag förtrycker mig själv. Hur ska man veta?
Kram.
Och tack igen.
Sis
Alltså det kan bara vara så att du är extremt gaslightad man kan bli oerhört “knäpp” av att inte få sina känslor, tankar eller sin verklighet bekräftad. Det låter som att du får hitta samtalsstöd i vänner och terapi och försöka copa med att familjen är som den är.
Ja, folk har blivit mjukare och en del börjar vakna till liksom. På många sätt är Sverige ett vuxenlekis. VI har inte haft världskrig och stora påfrestningar som länderna runt omkring oss, och livet känns inte alltid på allvar kanske, utan leks fram med olika aktiviteter som ska göra att man “hittar mening”.. Men meningen med livet är kanske att livet är meningen, och när inte ens livet, dvs livhanken är självklar börjar men fokusera lite annorlunda. Ett exempel: Blev retad av en kompis för några veckor sedan för att jag försökte få tag på toapapper som var slut överallt, hon tyckte jag var hysterisk, man kunde faktiskt inte äta papper, och jag kunde använda tyg som jag skulle tvätta tyckte hon. Hon avrundade föreläsningen med att det inte var världskrig. Nu tror jag inte hon trodde att jag trodde att det var världskrig eller att jag tror att man kan äta papper….
Hon lade trotsigt ut bilder från fjällen som hon åkt till även fast hon satt i karantän från resa utomlands från riskområde. Frisk luft är ju nyttigt gudbevars. Summan av kardemumman var att hon ansåg att allt var överdrivet och att man inte behövde hetsa upp sig så mycket i onödan.. Sen gick det några veckor… Hennes kompis exman hamnade på IVA och hon är nu lite chockad. Adam Alsing som hon lyssnade mycket på har gått ur tiden och hon börjar förstå att det är allvar. Kanske är vi som tar det på allvar inte hysteriska ändå..
Ibland undrar jag om vi häruppe är så isolerade i vår Sverigebubbla att vi inte läser andra nyheter eller ser vad som händer i andra länder och gör bedömningen att det nog inte kan bli så allvarligt här.. Varför skulle det inte kunna bli det.? Vad gör oss immuna mot allt elände som tydligen alla andra kan drabbas av men inte vi. Måste någon nära oss bli allvarligt drabbade för att vi ska förstå att alla andras länders människor också skulle kunna vara vi?
Det är fruktansvärt synd om alla människor och det kommer bli synd om fler, framförallt de som blir av med anhöriga och jobb. Det som är viktigt tycker jag är faktiskt att vi just blir lite mjukare, ödmjukare framförallt och inser att vi inte är oövervinnerliga. Att livet inte nödvändigtvis måste vara så “kul” hela tiden för att vara värdefullt och att vi börjar bry oss om våra gamla mer. VI blir kanske gamla själva och orkar inte ha “kul” då på samma sätt som när vi var unga, men vi kanske kan ha det mysigt och roligt ibland i alla fall. Speciellt om det är någon som bryr sig om oss, och man inte känner sig bortglömd för allt man inte orkar delta i, och att det finns människor som orkar umgås lite med en. även fast man inte själv orkar så mycket. Att få bry sig om andra kan lätta mycket på egen ångest. Det finns många gamla som behöver ett telefonsamtal och kanske en blomma.
Det är roligt att skoja och det kan man säkert få göra men vad som är viktigt tror jag också att vi inte måste skoja jämt heller utan vågar vara allvarliga på allvar om något av det allvarligaste som hänt på väldigt länge. Det behöver alla.
Ja, det var mina tankar för ikväll. Du vet att du gör stor nytta Martina. På alla sätt.
Tack Lotta!
Vet inte om d e Corona kanske det, jag berättar ofta hur jag mår men på senare tid har jag förstått att de inte e ok hos vissa. Alltså såna som alltid kämpar med karriären och ytan och anseendet som tycker de e bra med hålla tyst o va stark. Som vill visa att de minsann kan. För mig är det inget val för jag har inte ens möjligheten.
Vilken fin miljö du befinner dig i, skogen läker och lugnar även om det kan ta lite tid.
Idag plockade jag nässlor, gott och nyttigt, Kan det vara nåt för dig?
Själv blandar jag min läsning mellan det fiktiva och vetenskapliga rapporter
och däremellan pockar gården på vårstädning, Ja och så har jag kopplat på ormögat 🙂
Ja nässlor är toppen, det ska jag ta och plocka ihop idag!
Gör det massor av serotonin i 🙂
Vilket mitt i prick inlägg! Sitter själv just nu mitt i en “locket på” situation. Varslad om uppsägning (absolut ingen som helst koppling till corona), efter info om varslingen är det locket på, det enda som sagts är det blir förhandlingar med facket. Snacka om elefanten i korridoren, fika rummet osv då alla vet att vi är fyra som berörs.
Med en utmattningsdepression som jag försöker ta mig ur så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till situationen, ena stunden tänker jag det löser sig inget att grubbla på, nästa stund bryter jag ihop på toan. Hade hellre velat få min ev uppsägning rakt av istället för att som nu gå i ovisshet, riva av plåstret snabbt så att säga.
Har en annan uppsägning i bagaget, där kom vd direkt från styrelsemötet och samlade all personal på två minuter, lämnade beskedet ni blir alla uppsagda, företaget lägger ner. Chockartat ja, men sååå mycket enklare att hantera.
Wow vilken situation!