Bland personer som hetsäter, överäter, känsloäter eller “äter på autopilot” finns ett starkt flyktbeteende på både det psykologiska och fysiologiska planet. När det uppstår obehagliga känslor är impulsen att ta sig BORT från de här känslorna så snabbt som möjligt. För att överhuvudtaget kunna äta på autopilot, eller överäta måste hjärnan och kroppen vara frikopplade. Det går överhuvudtaget inte att ha en ätstörning åt vare sig ena eller andra hållet, och samtidigt vara förankrad och grundad i sin kropp.
Känsloätning för själen, inte kroppen
Att överäta eller känsloäta innebär inte på några sätt att tillfredsställa kroppens behov, det är ett psykologiskt behov som tillfredsställs. Även hunger kan komma som ett psykologiskt behov, snarare än ett kroppsligt och bara genom att vara närvarande i kroppen kan man skilja dem åt.
Beroendepersonen på autopilot
En person som lider av socker/matberoende/hetsätning kan till och med verka besitta flera personligheter, där den ena personen har en sansad och lugn inställning till mat, och den andra personen plötsligt kommer på sig själv med att ha ätit 1 liter glass, eller hela bullfatet. Plötsligt var godispåsen slut, plötsligt är kakfatet tomt – var någonstans var personen när de skedde? Inte närvarande, inte i sin kropp, inte mentalt där bara fysiskt och 100% på autopilot. I det här fallet var de underliggande känslorna av obehag så subtila att den tänkande hjärnan inte ens hann reagera, innan beroendet tog över och gjorde något åt saken.
Var uppmärksam på “beroenderösten”
När beroende-delen tar över tar den ÄVEN över tankarna, och kommer med smarta argument. “Du förtjänar lite gott, det är fredag”, “ska du inte unna dig den enda glädjen du har i livet?”, “Det är lugnt, du ska ändå träna sedan”, “Om du fastar i morgon, kan du äta vad du vill nu”, “Man måste ju få leva lite också!” och så vidare…
Beroende-delen som ett “personlighetsfragment”
Beroende-delen vill inte ha hjälp med sitt beroende – såklart, det skulle ju innebära slutet för dess existens! Det gör att det blir en ständig kamp mellan de två personligheterna som bor i samma kropp. Beroende-delen är en egen enhet, med ett starkt och kraftfullt energifält som sveper förbi och tar över allting i sin väg.
Vad är lösningen?
Det är att vara närvarande i sin kropp, och sluta fly ut ur den, samt att lära sig att ifrågasätta sina tankar.
Känner du igen dig i det här beteendet? Har du en beroendesjukdom eller skadligt bruk av mat/socker? Har du en stor övervikt som du inte lyckas bli av med, för att du hela tiden saboterar för dig själv?
Här kommer mitt råd:
- När obehagliga känslor kommer – fysiska eller psykiska, gå in i känslorna.
- Lägg fokus på vad som händer i kroppen och acceptera dem full ut.
- Acceptera att de finns där.
Fråga dig själv:
- “Vad sker inom mig just nu?” Finns det ensamhet, ångest, stress, irritation, missnöje, nedstämdhet, deppighet eller ilska? Acceptera de här känslorna genom att gå IN i dem istället för att fly bort.
Många gånger kan negativa känslor manifestera sig fysiskt i kroppen (det är vanligt vid beroendesjukdomar) i form av till exempel spänningar, dragningar, värk, smärta, ilningar, tryck, krusningar eller stickningar.
Fokus betyder acceptans, de betyder att du erkänner att de här känslorna – fysiska såväl som psykiska, finns där.
Efter en stund kommer du att märka, att odjuret som sliter och drar i din kropp, och försöker att övertala dig till något du egentligen inte vill, dör ut. Det löses upp och försvinner. Plötsligt är du inte hungrig längre, inte sugen längre. Ljuset av din uppmärksamhet bländade beroende-mörkret så att dess otäcka skugga inte längre fick någonstans att gömma sig.
Din uppmärksamhet löser hela problemet, hela beroendeproblematiken. Vänd uppmärksamheten inåt, möt beroendet och alla känslor som det skapar, med blicken. Vik inte undan. Någon av er måste ge sig, och låt det inte bli du.
Ingen kan trolla bort ditt beroende från utsidan, det här är en process som måste ske inifrån. Ingen kan vakta dig dygnet runt, eller sätta ett hänglås på ditt kylskåp. Ingen kan följa dig som en skugga i affären och slå dig på fingrarna om du sträcker dig efter en chokladkaka. Du måste vara där själv, och titta på ditt beroende NÄR det kommer. Du måste lyssna inåt, lyssna på din andning och vara närvarande med varenda cell i din kropp.
Bara då kan du ta kontroll över din situation, och behöver aldrig vara offer för något beroende igen.
För en tid sedan läste jag någon klok människas tankar om ätproblematik (kanske var det du som skrev) och insåg då det som säkert många redan insett att orsaken till att just “ätproblem” är så vanliga och svåra är att du inte kan sluta äta, ju. Då dör du. Har du alkoholproblem, knarkar du, äter du mylla eller är du beroende av en tv-serie eller whatever och vill komma bort från det är det enklast att besluta att helt sluta. Men du kan inte göra det med mat. Du kan minska, ändra, lägga till eller ta bort men du måste äta.
Nåja, vet inte vad jag ville med den kommentaren, bara en fundering. Tack Martina för dina kloka inlägg!
Mycket bra skrivet. Det är en daglig kamp för mig, kämpar på.
Det träffar så rätt ditt inlägg.
Jag har överätit i hela mitt liv, förstod inte då att jag åt för att trösta mig själv..
Har haft psykiska problem hela mitt liv men när jag åt och var tjock så märkte jag inte av problemen.
Efter min andra graviditet bestämde jag mig för att satsa på mig själv . Gick ner 30 kg och mina psykiska problem kom tillbaka . Ångest varje dag . Jag kände en sådan enorm press på mig . Jag kunde inte längre gömma mig bakom min övervikt. Jag fick börja jobba på mina problem. Jag gick i kbt i 1 år och jag lärde mig mycket om tankar och hur man kan tänka annorlunda.
Idag äter jag strikt lchf men unnar mig gott ibland . Idag kan jag styra mitt ätande på ett helt annat sätt. Jag har lärt mig att mat inte gör mig lycklig..
Tack Martina för dina inspirerande blogginlägg
Åh vilket bra inlägg! Du är så klok. Tar till mig av dina råd och kämpar på med att lyssna inåt och våga möta matmonster. Du är grym Martina. Tack.
Kram kram
Oj vilket bra inlägg, det ska jag spara och läsa om jag håller på att falla ner i negativa tankebanor som jag vill trösta med socker.
Otroligt bra skrivet Martina! Så lätt det verkar när du skriver det såhär, jag vet ju egentligen att jag inte vill ha den där chokladen fast att jag verkligen vill ha den. Det här inlägget tog jag verkligen till mig och ska försöka använda mig av det!
Vilka kloka ord och vilken fin bild. Får jag målar en (akvarell) tavla efter denna bild?
Vilket bra inlägg, du satte ord på mina känslor! många gånger så dyker det där matmonstret upp när jag är uttråkad.. försöker verkligen att stanna upp och tänka till de gångerna, händer ju dagligen så är van vid att motarbeta de negativa känslorna och fundera över vad de känslorna egentligen beror på men det är inte helt lätt..
Tror jag måste ha dig som coach! Så bra att du är insatt i sån här problematik också…
Tack för en bra jättebra text, mitt på pricken mig.
Inspirerande och utmanande, nu ska jag attackera de där tankarna nästa gång de kommer!
Hej!
Jag har själv haft problematiken i ganska många år, men har inte förrän på senare tid även kopplat ihop det med det dopaminerga systemet. Har man låga halter av dopamin så är det lätt att både känna sig håglös men även få sockersug. Jag har börjat experimentera med Tyrosin och kan redan på några dagar känna en skillnad (placeboeffekten kan kan ju aldrig svära sig fri från.. men det känns lättare och mina tankar är annorlunda vad det gäller sötsug och matbegär överhuvudtaget..). Läser själv på Psykologlinjen och har bollat tankarna som du skriver om i en massa år, men tyckt att jag fått kämpa “för mycket”, och jag tror inte på att man skall få kämpa hela tiden.. livet skall inte vara så. Den nya känslan av att vara mer i balans är oerhört häftig och jag hoppas att det kan hjälpa mig i fortsättningen att lättare nå mina mål. Kanske något att kolla upp och ta med i din coachning. Tack för bra inlägg! 🙂
Så bra skrivet! Du fick med förklaring, grundläggande problematik och lösning. Enkelt, kort koncist, känner hopp! TACK!
Jag har en intern “bantningssabotör” som jag nog borde ta en diskussion med lite oftare. I mitt fall tror jag det hänger ihop med att våga ta plats (inte bara fysiskt), stå på mig och våga ta konflikter. Fundera mera på vad jag vill, och inte vad som är enklast just nu.
Tack för inlägget; jag ska skriva ut det och sätta det där jag ser det.
Åh så bra inlägg!! Som vanligt så skriver du och förklarar på ett sådant bra sätt!
Förhoppningsvis hjälper ditt inlägg många. För mig satt problemet så djupt och jag hade målat in mej själv så totalt i ett hörn. Jag förstod att det jag höll på med var tokigt och att jag åt för andra skäl än hunger. Men eftersom jag stängt av kontakten med mig själv, för att klara vardagen, så kom inga andra signaler fram. Jag kunde inte förstå varför jag satte krokben för mig själv mot bättre vetande. Bara sockertrollets omättliga behov kom fram. Mitt riktiga jag kunde jag bara glimta. Jag hade ett och ett halvt år av sockerfrihet när jag sakta började hitta mig själv, men sedan trillade jag dit igen. Två år senare lyckades jag kravla mig upp såpass ur sockerträsket att jag tog kontakt med en terapeut. Hon hjälpte mig att få kontakt med mig och att inse att trollet är en annan sida av mig som också tjänar ett syfte som går att använda på ett mycket konstruktivare sätt.
Utan hjälp av min terapeut hade jag inte varit där jag är idag. Så min uppmaning är att om du trots allt inte ror i land det men Martinas tips, sök hjälp.
I kommentarerna ovan beskrivs mina tankar om din text… Du skriver tydligt, “huvudet på spiken” och klokt/tänkvärt. Jag skulle vilja lägga till en sak, som jag efter ett halvt liv av matmissbruk (överätning och kompensation) fick till mig. Jag läste en bok som heter något i stil med “Sluta hetsäta”. I boken påstår författaren att “du äter därför att du är hungrig”. VA?! Driver hon med mig, var min spontana reaktion. När jag läste vidare förstod jag vad hon menade. Nästan undantagslös har mitt hetsätande föregåtts av bantning. Jag har alltså inte bara känt en känslomässig hunger/eller dito kaos som beskrivs ovan utan därtill känt en fysisk hunger. Utifrån min egen problematik har jag därför (för min egen del) dragit slutsatsen att jag behöver äta stadiga måltider OCH ta hand om mina känslor. Om en av dessa “brister” så är också risken stor att jag använder mig av hetsätning och kompensationsbeteende.
/Julie
Vilket jättebra inlägg! Träffande och nyttigt. Jag behöver verkligen höra detta om och om igen tror jag.
Jag tycker att jag försöker vänta ut de jobbiga känslorna, men de kan sitta i i dagar och sedan hetsäter och spyr jag för att få bort skiten (ofta hjälper det mot obehagskänslorna i magen också, uppsvälldhet, förstoppning etc.). Frågan är om jag verkligen går in i känslorna, känner dom. Eller om jag bara försöker “stå ut” och väntar på att de ska försvinna…
Suck, lätt är det inte iaf.
Oerhört bra skrivet och tänkvärt. Kan säkerligen hjälpa många att stanna upp och vända om innan det är för sent. Ju längre tiden går desto kraftigare blir demonen och desto svårare blir den att övervinna, oavsett hur mycket man vill bli frisk. Demonen vinner alltid och tillslut står man där och inte förstår att man förnekar sanningen för sig själv och omgivningen. Demonen är lömsk, manipulativ och livsfarlig. Den har kontrollerat mig i snart 15 år, och trots ett flertal behandlingar har den legat kvar och lurat. Önskar att fler lyfte detta ämnet oftare för det är då oerhört viktigt och orsakar så mycket onödigt lidande som tystas ned av de drabbade för att det är så skamfyllt. Det är ju ens alldeles egna hemlighet som man delar med demonen självt.
Superbra text Martina! Längtar till att din bok Beroendehjärnan släpps 🙂
Ha en görbra dag!