U: Jag såg att någon hade skrivit något om varför introverta uppfattas som egocentriska. Det var ett intressant ämne. Jag blir av min extroverta styvmor hela tiden uppfattad som arg. Jag är ALDRIG arg. Det är tråkigt om folk tror att man är arg när man är tvärtom.
Jag gillar mina extroverta kompisar jättemycket men ibland kan det bli väldigt uttröttande och jobbigt. Problemet är ofta NOLL förståelse för att vi funkar olika, och att jag behöver tystnad och återhämtning i otroligt mycket större grad. Det kan då uppfattas som att jag är ego och inte vill bjuda till, och vad jag har lärt mig då är att kompromissa lite. Dels att faktiskt bjuda till mer där det räknas, såsom att orka gå på fika, kalas och fest och försöka samla ihop energi till det. Det gör jag genom dagboksskrivande, träning och meditation som är väldigt energigivande för mig. Sen försöker jag också förklara mer att “nu orkar jag faktiskt inte, måste återhämta mig” och så föreslår jag när vi kan ses nästa gång. Det brukar funkar ganska bra!
Introverta och “The resting bitch face”
Någon mer än jag som lider av detta? 😀 Det ser typ alltid ut som att jag tänker “vafan vill du!?” men det gör jag inte alls. Nu har jag lärt mig att komma ihåg att le, då tror inte någon att jag är arg längre även om det ibland ser lite krystat ut, typ: “okej kom igen le nu!!!” Vi är många introverta som glömmer av hur våra ansikten ser ut när vi är djupt inne i våra egna huvuden 🙂
Tyvärr belönas extrovert beteende mycket mer än introvert beteende och vi råkar ut för fördomar som att vi är ego, kalla eller arga! Tack och lov har vi mycket fördelar också, som att vi är bra på att lyssna, inte har några problem med att vara ensamma eller hemma själv (fast vi behöver sällskap också!), ofta bra på att reflektera och analysera saker, så vi får mäta oss med en annan måttstock. Inte efter hur mycket grejer vi gör eller hur mycket kompisar vi har. Alla har ju olika behov och jag har lärt mig att det är okej!
Om du är introvert – har du råkat ut för några av de här fördomarna?
Om du är extrovert – stör du dig på något hos introverta, och i så fall vad?
Jag är introvert och högkänslig vilket får mig att verka osocial och tråkig. Men jag behöver mycket återhämtning och vila då min hjärna oftast går på högvarv…bloggar om detta och om hur jag försöker leva Slow Living….
Var och handlade på vår lokala lilla eko-butik igår när ägarinnan frågade mig om min sambo ofta är sur eftersom han knappt säger något när han är där och handlar själv.
“Haha, näää, han är väldigt sällan sur, han är bara introvert” sa jag och log.
Vet att många har felaktig uppfattning om hur han är. Jag som känner honom väl vet ju om att han är fantastisk, rolig, extremt sällan sur o.s.v.
Lösningsorienterad introvert person som inte är intresserad av “meningslöst” kallprat däremot 🙂
Själv ser jag mig också som introvert, men på en lägre nivå och jag har väldigt lätt (för lätt) att koppla på “charmen” och pladdra på… På gott i ont.
hehe du får påminna honom om att le lite 😀 När jag träffade andra bloggare för första gången blev jag uthängd i bloggar för att vara en total bitch och superdryg, när jag i själva verket hade panikångest och social fobi och fick använda all energi till att komma ihåg att stå upp och inte tuppa av…
Hahaha, igenkänningsfaktor! Bara för några dagar sen hade jag och min sambo en diskussion. Jag lagade mat, och lyssnade på podcast i hörlurar. Jag tycker verkligen om att laga mat och blir väldigt fokuserad på det. När maten stod på bordet, sa min sambo: VARFÖR är du så arg och stressad!!? Jag fattade ingenting, jag hade bara myst med att laga mat, var verkligen NOLL arg bara väldigt tillfreds. Haha, fick förklara att jag bara var i flow typ 🙂
haha!
Är introverta egocentriska? – Nä!
Det är väl extroverta som är mer egocentriska?? De ska vara mittpunkten, synas och höras hela tiden!
Antar att fördomarna går åt bägge håll 😉
Haha så sant!
Oh vad härligt att läsa om! Jag är lite ambivert men mer åt introverta hållet. Jag bor med min mycket mer extroverta son. När han far till sin pappa blir det ett stort tomrum, han tar så mycket utrymme. Sen blir det tungt med hans intensitet ibland förstås, och att bli avbruten/distraherad i typ allt jag håller på med, men sånt är livet med barn. Barn är rätt egoistiska. När han begett sig till sin far så vill jag inte vara ensam först, tills jag landat och inser hur bra jag trivs i mitt egna sällskap. Han har lärt mig att avbryta andra iaf, det ett måste för att få muntur i rimlig tid när han är i gasen. Många tror att jag behöver socialt sällskap hela tiden när jag är barnledig, men inte nödvändigtvis. Att ta promenader i naturen och bara umgås med mina tankar är helt underbart, ladda batterierna, sen kan det bli för mycket av ensamheten också såklart, jag kan tröttna på mitt egna sällskap till sist, det beror lite på måendet, o mdet är upp eller ner. Jag stör mig på personer som tar all plats och som tror att jag aldrig har något att säga pga att jag oftast tänker efter före jag öppnar munnen.. Jag antar att de är extroverta. Och på folk som uppfattar mig som blyg när jag bara är ointresserad. Har det kämpigt med meningslöst småprat, varför skulle jag ödsla min tid på det.. Blyg blir jag bara när jag är seriöst intresserad av någon, sådär känslomässigt. Nu har har fått upp ögonen för en annan ensamvarg, det känns som att vi är av samma skrot och korn, och vet inte riktigt hur till att lyckas få kontakt, men får se om det tar sig 🙂
Känner igen mig! Jobbar som chef o trivs med det, men får tänka mig för. Behöver mycket! egentid på kvällar o helger.
Läser din blogg ofta, kan skriva många positiva ord!
Är själv introvert till 100 %. Känner att det är otroligt bra att det pratas mer om våra personlighets-olikheter !
Inget är bättre eller sämre,bara olika! Jag är född på 60-talet och har kämpat med min sida av petsonligheten hela mitt liv. Har känt mig annorlunda, udda, inte som andra.. Har många gånger känt att andra har varit smått rädda, för min förmåga att “läsa av” -personer, stämningar osv, du fattar..?
En fråga som jag stört mig på otroligt mycke är “-Vad tänker du på ? ”
Hur förklarar man det ? När det är “Allt och inget” !
Och, den förutfattade meningen med frågan att frågeställaren alltid tror att jag tänker negativa tankar….
Livet har lärt mig idag, att utåtriktade personer har mer “problem” med introverta än tvärtom, med tiden och information hoppas jag gungbrädan jämnas ut..
Underbar sida ? /Birgitta
Tack Birgitta!
Hög igenkänning här! På ett tidigare jobb fanns en tjej som jag blev väldigt bra vän med och vi umgicks en del på fritiden. Efter ett tag berättade hon att hon hade varit lite rädd för mig för jag verkade vara en kall och arrogant typ. Jag har skrattat åt detta många gånger för det sista jag är, är just kall och dryg. Tvärtom. Men jag blev inte ledsen av att hon sa så, snarare nyfiken på att det var det intrycket jag gav andra. Jättefascinerande. Jag är gift sedan 19 år med en annan introvert och vi trivs verkligen bäst när vi får gå och muppa med vårt eget hemma på gården. Varsitt projekt, sida vid sida, som i slutändan resulterar i något gemensamt. Under en period var jag sjukskriven för utmattningsstress och gick dagliga promenader för återhämtningens skull. När jag berättade för maken att jag trodde att jag började utveckals till byns byfåne som gömmer sig i diket när en möter bilar på sina promenader, utbrast han att det verkligen räcker med en folkskygg byfåne i familjen och syftade på sig själv, haha. Precis som Lottsky brukar jag kalla mig för social ensamvarg. Jag har en handfull gamla vänner som jag trivs förträffligt med och som verkligen fungerar som energipåfyllning.
Som en liten paradox är jag faktiskt en suverän föredragande, presentatör och en skicklig retoriker. Drömmen vore att ha ett arbete där jag sitter på min lya och skriver föredrag och sedan, ett par ggr om året kliver ut i ljuset och håller dessa föredrag, minglar och nätverkar, för att sedan krypa tillbaka in i lyan. Funderar dagligen på vad jag ska föreläsa om, haha.
Oooh ja… Känner igen mig helt och hållet. “Varför ser du så sur ut jämnt?” Va? Jag är inte ett dugg sur? “Sitt inte här och läs, gå ut och lek med grannbarnen” (Sagt av extrovert mor som hade noll förståelse för sin HSP, blyga introverta dotter.) Jag stör mig inte på extroverta personer men jag stör mig på att normen så starkt belönar och uppmuntrar extrovert beteende. “Social intelligens” och allt vad det heter nuförtiden. Blyghet och känslighet görs till något negativt som till varje pris ska jobbas bort. Varför kan jag inte få vara som jag är tänker jag ju då.
Jag brukar kalla mig social ensamvarg. Uppskattar enormt att ha egentid, vara i mitt eget sällskap – men det är inget som säger att jag aldrig vill träffa ett fåtal väl utvalda vänner och inte sitter tyst som en mussla hela tiden på jobbet. Men jag blir störd om jag inte får mina tysta och tillbakadragna stunder. Och till slut rätt fräsig och kort i tonen tyvärr.
Har levt ihop med en extremt extrovert person. Det tog nästan 3 år innan han fattade hur han skulle bemöta mig när jag blev fräsig och inte ville umgås varje ledig stund på dagen… Idag lever jag ihop med en introvert. Kan vara mig själv hemma och jisses så skönt det är för välmåendet…
Ego? Inte mer än andra vill jag påstå. Begär ju inte omgivningens uppmärksamhet och bekräftelse 100 % av tiden.
Jag försökte vara extrovert från 15 till 20, som en försvarsmekanism men hela mitt liv var lite som en cirkus och kände mig alltid ensam och malplaceradför att jag inte var mig själv, men det tog ett tag innan jag förstod. Till slut så gjorde jag stora livsförändringar av andra skäl och fick ett “aha” moment. Insåg att jag inte alls gillade det här med att fika med allt och alla, hänga på alla klubbar och vara så jäkla social hela tiden. Började laga mat och läsa böcker och kände att mina rötter kom tillbaka, tjejen som kunde sitta stilla och måla en hel dag i tysthet utan att ha tråkigt och med världens fokus som älskade att bygga lego och pussla. Idag äääälskar jag att vara själv och “mysa” , efter en intensiv vecka när jag undervisat 20 klasser vill jag verkligen inte höra dåning musik eller känna cigarett rök. Som egen företagare är detta inget problem eftersom jag är min egna kollega men när jag jobbade på kontor eller i en skola innan så tyckte alla att det var något seriöst fel på mig som inte gick med på en enda AW. Sa till dom att jag var där för att jobba och inte skaffa vänner haha var så opoppis men gjorde ett bra jobb så fick som tur var respekt ifrån alla, men rekomenderar inte att säga det haha!! Idag är det mer att om jag pratar med min mamma så “oroar” hon sig över att jag är “ensam” men känner inte det själv. Tex träffar jätte mycket nya människor via jobbet, klienter och “kollegor” och där blir det massor med intressanta samtal om det gemensamma intresset träning kost och hälsa men slipper allt annat som man “måste” prata om med bekanta, ytligt prat, klagomål om partners osv. Går på massa workshops, events och liknade kring saker jag inte kan men vill lära. Mina gmla vänner från sverige finns online eller ett telefon samtal bort så känns som vi pratar jämt fast vi ses så sällan. Sen träffar jag min pojkvän dagligen som jag tycker är så jävla cool och intressant så efter 4 år har vi fortfarande alltid något att prata om, men också att vi inte alltid måste prata utan kan vara i varandras sällskap och bara njuta! Tog dock 1 år att bo ihop innan jag blev helt bekväm att alltid dela aaaaallting, tex om man är inneboende med en tjejkompis ( student liv ) så är man inte fysiskt på varandra utan har sitt space. Idag är det endast att jag kan störa mig någon gång i månaden ( särskillt efter veckor med mycket ) på att sova tillsammans med min pojkvän pga att jag hör och märker att det är någon i rummet, vill ha det sådär dödstyst och stilla men då brukar jag ta morgon efter där jag ligger kvar när han gått till jobbet, somnar om och sover en extra timma, då har jag “kompenserat” med egen sovtid och är nöjd haha 😀 konstig och stolt – hell yah!
Extrovert här!
Det är jätteviktigt för oss extroverta att få läsa sånt här! Kolla bara på alla som känner igen sig här ovan.
Det som jag jobbat med är det faktum att introverta gärna sitter tyst och liksom lyssnar och sedan tyst och noggrant tänker ut vad de vill ha sagt innan de säger det.
Och jag försöker verkligen förstå…
MEN – när jag sitter på mitt möte på jobbet där ALLA i min forskargrupp är introverta… Alltså jag vill liksom stänka mig in i hjärnorna deras och DRA ut det de vill ha sagt!!! Jag blir galen!!!
Jag själv är bubblig och vill diskutera! Jag liksom tänker BÄTTRE om jag pratar under tiden.
Att bolla idéer med en hög introverta kan vara tortyr.
Men som sagt, jag jobbar på det..
Haha, jag förstår dig ändå. Jag är något övervägande introvert, har inget starkt behov av umgänge, behöver mycket tid själv är starkt analyserande och reflekterande men är extremt otålig och beslutstagande. Blir toookig på folk som går och drar på sig. För mig är det ok vad är alternativen och vad är för och nackdelar GO. Sen blir jag förvisso också tokig av för mycket babblande utan beslut, vill bara skala bort allt onödigt och komma direkt till kärnan.
I mitt umgänge är alla mer eller mindre introverta och det funkar bra, men för tillfället har vi en superextrovert som har infiltrerat och det tar verkligen på krafterna för mig när hon är med. Lustiga är att hon inte riktigt förstått att vi är mer eller mindre introverta innan vi pratade om det då hon hade uppfattningen att introverta har en “blygare” framtoning, vilket ingen av oss har, bara lite mer behov av “utrymme”.
Jag hittade äntligen mitt “rätta jag” när jag läste Linus Jonkmans bok “Introvert – den tysta revolutionen” för ett par år sedan. Det var som att läsa om mig själv:-) Den boken rekommenderar jag till alla, både introverta och extroverta. Den är lättläst med många exempel från hans eget (han är introvert naturligtvis) och hans kompisars liv. Jag till och med föreslog den boken till min bokklubb och jag tror att det är den boken som folk minns bäst av alla böcker vi läst i klubben:-) Det intressanta var att de som gillade boken minst var alla extroverta och de som älskade den alla introverta:-D. Men, sedan dess har många av de extroverta kommit fram och sagt att de inte kan glömma boken och att de nu har bättre förståelse för introverta, som de tidigare bara tyckte var tysta och osociala. Nu när jag vet varför jag reagerar och gör som jag gör så känner jag att jag inte behöver “föreställa” mig lika mycket längre, ta mig som jag är eller skit i det.
Jag har nån gång fått kommentaren “Vad är fel? Du ser så ledsen ut.” när jag varit upptagen i mina egna tankar. Lärdom: sitt inte och ha konversationer med dig själv när du umgås med en grupp människor. ?
haha been there! 😀
Ja, känner igen mig. Har fått höra att jag är “snål”, kan jag inte bjuda till, bjuda på ett leende åtminstone..? Oj då, ingen aning om att det uppfattades så, får anstränga mig lite… också att det är svårt att läsa av mig, det syns inte så mycket i mitt ansikte, jag är inte så tydlig, förmodligen för att jag är så mycket inne i mitt eget huvud som du skriver. 🙂 Konstigt nog är jag tillsammans med en extrovert, ja det skär sig ibland 😉 Men viktigt att tillägga tror jag att extroverta också möts av fördomar. Min pojkvän blir väldigt trött på sig själv ibland och klagar över/önskar han kunde vara lite mer tillbakadragen och inte “ta över” alla sociala grejer totalt. Folk uppfattar honom som stark och utåt men det gör också att han ibland känner att han aldrig får vara svag. Han är *extremt* extrovert och skrämmer typ bort alla (men har också adhd). Har lärt mig lite av honom vilket gjort att jag kan fungera lite bättre men mår samtidigt ofta dåligt, blir trött och undrar varför man inte bara kan få “va'” utan att någon tror man är sur eller ledsen. Behöver jobba på mer på att sätta gränser och få min återhämtning…
Du är min förebild Martina, tack för din blogg! 🙂
Hm, kanske borde skrivit: Har lärt mig lite av honom vilket gjort att jag kan fungera lite “bättre”, med bättre inom citationstecken…
Tack själv Sara <3
& tack för din kommentar, har också varit ihop med en extrem-extrovert och nu tillsammans med extrem-introvert 😀 Orka vara lagom liksom, båda har sina för- och nackdelar...
För ett par år sedan när jag var på en fest så sa en tjej jag aldrig träffat eller pratat med att jag såg sur ut och skulle le lite. Och jag var inte sur! Efter det har jag börjat le så att jag ska slippa få sådana dumma kommentarer. Skönt att man inte är ensam om detta ?
Japp. Resting bitchface deluxe. Såg tydligen sur ut som nyfödd.
Hej! När jag var yngre så var jag ganska så pladdrig,tyckte om att berätta allt för alla.Nu är jag sen 5 år tvärtom.Börjafe med lchf då och är en tillfrisknande sockerberoende.Är noga med kosten och är rädd om mig själv i alla lägen.Måste sätta mig själv främst,att läsa den här bloggen har hjälpt mig mycket.
Tack för att du delar med dig Anna, blir jätteglad att läsa detta!
Jag håller med om att introverta diskrimineras eller misstros till den grad att jag lärt mig att dölja(!) mina introverta sidor till stor del. Även hemma faktiskt. Otroligt energikrävande måste jag erkänna men känns nödvändigt. Annars skulle jag aldrig få ‘komma till tals’. Sen får jag hämta energi lite i smyg… ☺
Nää det ska inte vara nödvändigt, man måste få vara som man är. Särskilt hemma!
?❤
Hahaa.. känner så igen mig! Sedan jag fick barn så har jag mer behov av egentid och har inte riktigt orkat med så mycket stå hej på helgerna, behöver återhämta mig och ladda. Natur, yoga, meditation, skriva och läsa i tystnad och i ensamhet ger mig så mycket! Med åren lär man sig mycket om sig själv! Jag har hört av andra att jag är svår och komma nära och så är det… jag håller ett avstånd, och är lite avvaktande! Om någon gör mig illa någon gång, s har jag väldigt svårt att förlåta och känna som jg gjort innn! Då blir jag verkligen en bitch! En tystlåten bitch! Min mam tyckte det var så jobbigt när jag var tyst och gick o surade… nu har jag blivit bättre på att säga hur det är…inte lätt alltid! Jag tror alltid att ingen ser att jag mår dåligt, men tydligen ser alla alltid om servar något …haha! Är som en öppen bok!
Samma här, är svår att lära känna och om någon trampar mig på tårna så kommer jag aldrig över det. Oftast är det hejdå om mitt förtroende missbrukas.
Just det: på samma sätt ser nog introverta extroverta – som egoistiska människor som inte förstår och som lägger sig i hela tiden. Extroverta ser ju ofta också väldigt glada ut när de träffar en, vilket gör att många tror att extroverta alltid är så glada. Det stämmer dock sällan, men det är bland människor man lever upp.
Som introvert med lite social energi tänker jag dock att man har ett ansvar i att se över vad man prioriterar. Bör man ha ett så socialt jobb att man inte orkar ha vänner på fritiden? Är styrelsearbetet viktigare än ens partner? Är partners viktigare än kvällskursen? Osv. För om man inte reflekterar över det som introvert så blir det så att det som en gång var viktigt för en fortsätter att ta all energi, eftersom inget annat får plats. De flesta människor förändrar sig över tid, så jag tror att det är extra viktigt att reflektera över sin sociala interaktion som introvert.
Bra kommentar, tack Elin!
När jag var kanske 3 månader in på sjuksköterskeprogrammet fick jag kommentaren “Ibland måste man umgås lite också!” och jag blev helt chockad för min syn på saken var att jag varje vecka var helt utmattad för att jag hängde med på så jävla mycket “lära känna” grejer och besökte klasskompisar och fikade och pluggade tillsammans hemma hos varandra… Puh… Jag är ALDRIG på besök hos andra i “vanliga fall” utan nu ansträngde jag mig väldigt mycket för att vara trevligt osv. Och så tyckte de ändå att jag var den där sura som aldrig hänger med haha!
Men åh, så frustrerad jag hade blivit!
Här har vi en introvert med resting sad face istället 😉
haha! 😀
Har ikke opplevd fordommer, men antar jeg oppleves som litt tilbaketrukket innimellom. Kan det hjelpe å “speile” de; at LIKE naturlig som det er for de å hente energi gjennom å være sosial og ha lite tid alene, så er det like naturlig for andre (introverte) å hente energi gjennom å ha tid for seg selv, og være litt sosial innimellom. Alle er ikke som de, de er ikke “normen”, og de er “annerledes” fra introverte 😉 Same same, but different 😉
Absolut har jag råkat ut för detta och det är otroligt skönt att läsa om det du skriver just om ansiktet! Jag ser så sur ut när jag inte ler vilket är ganska så jobbigt eftersom jag sällan är sur eller arg. Lider oxå en hel del av att vara just introvert, inte av att jag behöver min återhämtning utan att jag känner en otrygghet bland vänner och bekanta som inte är nära vänner. Deras uppfattning om mig är ju att jag inte vill umgås eftersom jag har tackat nej till utgång där det är många människor med. Går gärna ut med en,två personer men inbjudningarna kommer nästan aldrig utan det är jag själv som får ge inbjudningarna. Har inget mot det men det skulle vara trevligt om andra bjöd till. Tror att vissa av oss introverta uppfattas som starka och mer självständiga än vad vi egentligen är.
Känner verkligen igen mig. Även det där med att folk tror att jag är arg :(. De har aldrig sett mig arg…
haha! “you have seen nothing yet” 🙂
Råkat ut för fördomar – svar ja!! Ofta missuppfattas jag för att inte ha någon humor. Jag har massvis med humor MEN jag skrattar eller ler inte åt saker jag inte tycker är roliga. Tror att introverta typ artighetsskrattar i högre utsträckning men jag har aldrig fattat det. Men skrattar jag kan andra räkna med att det är äkta 🙂