Personlig utveckling och “shadow work” är inget för den veka. Man tvingas dyka rakt in i sina egna mörkaste vrår för att man har insett att den enda vägen ut ur sitt egenskapade elände är att gå rakt in i det. In och gräva, vända och vrida. Det kan tyckas som en navelskådande aktivitet, men det finns en direkt korrelation mellan ens lyckonivå och allmänna framgångar i livet och ens nivå av medvetenhet. Därför lönar det sig att arbeta aktivt med sina egna mentala bromsklossar, och inse att den enda som hindrar en själv är en själv.

Jag har en egen kategori här på bloggen som jag kallar för powerthinking som handlar om just detta, och idag tänkte jag skriva lite personligt om min egna personliga resa genom ångest och skam.

Enjoy! 🙂

Det började med panikångest

Jag drabbades av panikångest när jag var sju år ungefär, alltså före jag hade utvecklat någon form av rationellt tänkande. Om du har fått en panikångest-attack någon gång så vet du att det är fysiskt, psykiskt och emotionellt utmattande eftersom både kroppen och hjärnan reagerar som om den stod öga mot öga med en sabeltandad tiger. Panikångesten kom som en blixt från klar himmel, och kunde triggas av precis vad som helst. Hjärnan försöker att skapa samband även där det inte finns några så till sist var jag fånge i mina egna tvångsritualer för att undvika ångesten. Det gick förstås inte.

Med några få undantag var panikångesten närvarande varje dag, flera gånger om dagen tills jag började gymnasiet. Jag sökte hjälp men det fanns ingen hjälp att få och några läkemedel var det inte tal om förrän långt, långt senare när jag inte behövde några. Jag måste säga att jag tycker att medvetenheten om psykisk ohälsa har kommit väldigt långt, för min upplevelse är att ångest inte togs alls på allvar. Det var därför jag började jobba så mycket med personlig utveckling, för det fanns inget val. Om mat, socker, alkohol eller droger kunnat “fixa mig” hade jag varit den första att bli beroende men jag har aldrig fått någon ångestlindring av att äta, dricka eller knarka. Tvärtom!

Det som fungerade för panikångesten var acceptans. Jag bara gav upp inför den och lät den hållas. När varken jag eller den hade någonstans att ta vägen, och jag slutade kämpa emot, gav den till sist med sig. Att gå rakt in i känslor är det enda som verkligen hjälper för mig, för det jag är rädd för är att jag inte ska klara av känslorna. Inte känslorna i sig.

Bakom ångesten fanns tvivlet

När man har nått stort åbäke som panikångest att brottas med så döljer det mycket annat. Det är lätt att känna sig som en lök när man börjar skala av lager efter lager och det ena efter det andra dyker upp. Det är begränsande att gå runt med massa ångest, men egentligen ännu mer begränsande med tankar om att inte kunna eller inte duga. Det sätter käppar i hjulet.

Därför har jag lagt en hel del pengar på coaching snarare än psykoterapi. Jag har testat klassisk terapi också men som resultatfokuserad person tycker jag coacher kan vara bättre. Just nu kör jag ACT (Acceptance and Commitment Therapy) för alla känslor som grävdes upp i kölvattnet av 2020. Skuld och skam har varit mina “go to” känslor hela livet men vad som dykt upp det senaste är omfattningen på den här jäkla skammen. Den är överallt! Först förstod jag inte varifrån den kom, men nu förstår jag att den kopplar ihop med alla år av panikångest. Bara för att jag blev av med min ångest blev jag inte av med skammen som legat där under allt tvivel!

Snabbaste sättet att skala en lök

Jag vet att jag tjatar mycket om meditation men det är otroligt vad vi bombarderar våra sinnen med saker hela dagarna. Skärmar, människor, shopping, mat, massa tankar. När man skapar tystnad och stoppar inflödet för en stund så börjar hjärnan att rensa. Det är en helt otrolig process som alla människor har åtkomst till. Många människor gör allt i sin makt för att stoppa det och det är där drogandet kommer in. Om du inte gör någonting åt saken, inte sätter en skärm framför näsan eller stoppar något i munnen, så börjar hjärnan veva upp allting för ditt inre. Det behöver inte ta lång tid alls, en skogspromenad på en timma utan musik eller podcast räcker långt.

Har du hört någon säga att de får så himla bra idéer i duschen? I duschen har du plötsligt bara dig själv och dina tankar och då drar hjärnan igång!

Skammen är överallt

Jag tycker att skam är en väldigt subtil känsla. Så subtil att jag under så lång tid inte tog någon notis om den, utan lät den styra bakom kulisserna. Nu när jag vet vad jag ska titta efter så ser jag att den är överallt! Det är så otroligt lätt att känna skam, och jag tror att vi är jättemånga som känner skam – men vad är skam?

Om jag läser på Wikipedia om skam så står det att det har med andra människor att göra, medan skuldkänslor har med sin egna moraliska kompass att göra. När man känner skam så handlar det om rädsla för att inte nå upp till sitt idealjag inför andra. Ångest inför att inte vara bra nog och enligt psykoanalytisk teori läggs grunden för det mellan 3 till 6 års ålder. Det är då socialiseringen sker och vi konfronteras med andra barn och med vuxna som har förväntningar på att vi ska klara av vissa saker. Många föräldrar skammar sina barn när de beter sig barnsligare än nödvändigt och det är ett exempel på att inte leva upp till omgivningens förväntningar.

Jag är född i december vilket gör mig ett år yngre (nästan) än många jämnåriga och det märkes när jag började skolan. Jag var hopplöst efter i allting. Skrev som en kratta, läste långsamt och dåligt, kunde inte räkna alls och var inte med i matchen på så många områden. I gymnastiken hade jag total panik hela lektionen för hela mitt väsen skrek NEJ vad vi än skulle göra. Bollar – NEJ! GUD NEJ! Bockar och plintar – NEJ! Badhus – GUD FÖRBARMA DIG! Såhär när jag tänker på det känns det som att det verkligen la grunden för rejält med skam. Det ska tilläggas att jag var ett lätt autistiskt barn med väldigt mycket rädslor, men det var inte så på tapeten då som det är nu.

Exempel på skam

Skamkänslor kan uppstå för minsta lilla. Det behöver verkligen inte vara att du brutit mot något tabu eller gjort något dumt egentligen. Du kan tvärtom ha gjort något väldigt bra och ändå känna skam! Skammen är verkligen lömsk på så vis. Den som känner skam av mycket positiv uppmärksamhet kommer således dra sig undan positiv uppmärksamhet eller undvika att göra bra saker.

Man kan känna skam av att bli sedd av andra, att visa upp sina talanger, att försöka se fin ut, att inte se fin ut, att göra ett bra jobb, att göra ett dåligt jobb, att ha mycket pengar eller att ha lite pengar. Skammen vet verkligen inga gränser och den är väldigt ologisk.

Att arbeta på flera fronter

Jag har som sagt börjat med ACT nyligen och utöver det kör jag regelbunden meditation, självinventering och “free flow journaling”. Det finns flera inlägg om det här på bloggen (sök i sökrutan) och det finns även mer läsning i forumet som du hittar i menyn. Vad jag märker är att det är väldigt komplementärt att arbeta på flera fronter samtidigt för då klämmer man ihop problemen som en irriterande finne. Att erkänna sina problem är det allra största arbetet och ibland räcker det för att de ska gå upp i rök!

Jag tycker dock inte att man måste arbeta med sina upplevda problem non-stop. Jag förstår att det kan verka som att jag gör det för att jag skriver så mycket på det temat, men ibland får man ta en paus och bara vara där man är. Det kan lätt bli överväldigande, särskilt om man har lätt för att överidentifiera sig med sina negativa sidor. Då får man köra en period av love bombing istället och mantrifiera att allt är okej även när det inte känns så.

Berätta gärna om du har arbetat med skam och hur du gjorde det. Har du några tips är det väldigt välkommet! 🙂