För första gången på hur många år som helst så har jag läst lite skönlitteratur – Gangsterprinsessan av Helen Stommel Olsson. Den är baserad på en verklig berättelse om en ung tjej som växte upp i Bergsjön och kom att bli en av Göteborgs mest respekterade drug dealers.

Historien börjar när Sara som huvudpersonen heter är 7 år och ska gå till skolan för första gången och allting blir helt fel, för det är då hon inser att hennes familj inte är som andra familjer. Mamma och pappa är tysta narkomaner. De jobbar och betalar hyran, har inga betalningsanmärkningar men alla pengar går till alkohol, hasch och amfetamin och deras dåliga mående går ut över barnen. Sara blir misshandlad både hemma och i skolan, mobbad för att hon väcker uppmärksamhet med sina smutsiga, begagnade kläder och flottiga hår.

Vuxna som inte gör någonting

Vad jag reagerar på i boken som jag känner igen från verkligheten är alla vuxna som inte gör någonting. Läraren som ser allting men vänder ryggen till, grannarna som står i sina köksfönster och tänker att “Oj nu har han nog slagit ihjäl henne” och inte ens ringer polisen för de vill inte “blanda sig i”. Vuxna människor som aldrig någonsin frågar “hur är det?”

Har du också varit med om det här? Min enkla fråga är varför?

Varför gör ingen något?

Jag minns själv när jag var liten och mobbning ignorerades totalt från de vuxnas sida, eller skojades bort. Är de vuxna rädda för 8 åringar? För deras föräldrar? Jag minns en gång när jag klamrade mig fast vid min lärares ben och vädjade om hjälp för att en av klassens killar inte ville sluta sparka mig. Det gjorde såååå ont för han sparkade allt han hade på mina smalben medan jag satt som en koala på min lärare som bara skrattade. Jag kände mig så otroligt hjälplös.

En annan gång blev jag jagad av en 4 år äldre kille varv efter varv runt fritids. Han var beväpnad med en plastkniv och var oerhört aggressiv och jag bankade desperat på dörren till fritidshuset. Vädjade för mitt liv att bli insläppt och fröknarna bara skrattade… “Brinner det eller? Brinner det?”

Och kom inte och säg att vuxna inte ser eller inte fattar för man ser DIREKT vad som händer. Barn är mer eller mindre genomskinliga när det kommer till känslor och uttryck.

Civilkurage

Det har hänt flera gånger att jag har varit den enda som har stoppat bråk eller gått emellan. Trots att jag aldrig är störst eller tuffast, men jag bara KAN inte vända ryggen och låtsas att jag inte ser.

För något år sedan var jag på en takterrass och drack drinkar när jag såg ett gäng på 5-6 killar terrorisera en tjej som var hur full som helst. Hon kunde verkligen inte ta vara på sig och de bara skrattade och gjorde sig löjliga över henne, trakasserade sexuellt, och jag kände direkt att det här kunde sluta väldigt illa. Utan att känna minsta rädsla (du vet ju vilken scenskräck jag har i vanliga fall) bad jag killarna sluta med en gång, och plötsligt hade jag deras uppmärksamhet. De började hota mig, men jag var bara helt svart i blicken när jag bad dem att hålla käften och sluta bete sig som totala idioter. Det funkade och en av killarna hjälpte istället tjejen att ringa sin kompis så hon kunde bli hämtad.

Ingen annan reagerade. 

Jag har massor av sådana här historier, över lång tid såklart. Jag är ju mest hemma, men drar mig ärligt talat inte för att slåss om situationen kräver det och ingen annan reagerar. Hur kan människor leva med sig själva om det ser att något pågår men aktivt väljer att inte göra något?

Att inte välja är också ett val, som min filosofilärare alltid sa.