Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget för det är en lång iakttagelse som jag inte kan formulera enkelt i en mening. Men det är något jag tänkt länge och observerat hos mig själv, men inte kunnat sätta ord på förrän nu. Det handlar om träning och sociala medier.

Att träna för andra, mer än sig själv

När jag började med min kroppsviktsträning (calisthenics och yoga) i våras så tog det verkligen emot. Jag kände mig extremt kass och varje gång jag laddade upp en bild på instagram fick jag minst 10 avföljare. Jag vet att mina headstands och handstands inte är så vackra att se på, men jag blev ändå lite ledsen. Jag slutade att ladda upp bilder på kroppsviktsträningen, och det kändes bättre. Ibland laddar jag upp bilder på gymträningen, och det dröjer sällan länge innan någon kritisk kommentar dyker upp:

Kvinnor kritiserar generellt utseende, och män kritiserar generellt träningsteknik.

Och det har fått mig att fundera över hela den här instagram-fitnesskulturen, som jag har tagit del av varje dag. Mår jag bra av att titta på människor som jag inte känner eller bryr mig om, och deras träning? Nej jag gör faktiskt inte det, för mitt undermedvetna tror på något sätt att jag måste vara lika bra, även fast det är en praktisk omöjlighet.

Att träna för att vara snygg är ihåligt

Träning har i tusentals år varit mer av en spirituell aktivitet där man tränar sin diciplin, sitt fokus, sitt nervsystem och sin prestanda lika mycket. Träningen har gett livet en dimension till, i klass med meditation. Jag tycker att fitnesstrenden på sociala medier har tvättat bort den känslan helt och hållet, och kvar finns bara yta.

När jag var på gymmet förra veckan var det två skitsnygga tjejer där, stajlade från topp till tå i trendiga och matchande träningskläder. De skulle träna marklyft men inga vikter sattes på skivstången utan istället åkte mobilkamerorna fram. Den ena tjejen böjde sig fram medan den andra fotograferade den andres rumpa, och så turades de om. Vem vet, de kanske hade något projekt för sig och inte var där för att träna. Eller så skulle bilderna upp på instagram.

Vi vet inte vilket, men jag fick känslan av att den djupare meningen med att vässa sitt fokus och förankra sig i kroppen genom träning var som bortblåst. 

Att träna för sig själv, mer än andra

Jag kom att tänka på dans, jag älskar ju att dansa men det är faktiskt något jag aldrig har visat upp. Jag har ganska bra självförtroende när det kommer till dans, och jag vet att jag är en bra dansare. Ändå har inte en enda film eller bild åkt upp på sociala medier. Jag blev helt ställd när jag insåg det här.

Men så kom jag på att anledningen är att dansen verkligen bara är för mig, det är mitt sätt att snabbt hamna i ett tillstånd av flow. Det är som meditation, och man filmar inte direkt sin meditation (om man inte är Eckhart Tolle) 😀

den enda bilden jag lyckades hitta på mig själv när jag dansar. Här dansar jag kubansk salsa i Greensboro, North Carolina. 

Men betyder det att min träning inte bara är för mig? Svaret måste bli ja på den frågan, och jag gillar verkligen inte det svaret! Det känns plastigt och inautentiskt. Jag mår illa när jag tänker på det.

Jag vill att min träning ska vara min

Jag känner att jag behöver ta det här på allvar och komma tillbaka till mitt forna tränings-jag. När jag började träna så kände jag mig så jäkla häftig och stark för att jag orkade skruva ned en taklampa själv. Amazonkvinnan.

Jag kände mig oövervinnerlig när jag outtröttligt var ute och sprang timme efter timme, tills jag började jämföra mig och insåg att jag inte var ett dugg snabb. Vad spelade det för roll? Nu saknar jag den känslan, och jag vill ta tillbaka den. Jag vill att min träning ska vara min.

Jag vill inte säga att det är fel med träningsbilder eller “fitspo” på instagram, utan mer bidra med en reflektion kring hur man själv betraktar sig själv när ens fitness blir till allmän beskådan. Du kanske älskar det, och det är helt okej. Jag kommer antagligen fortsätta att lägga upp träningsbilder då och då, jag kanske till och med börjar lägga upp dansbilder vem vet.

Det är för mig på det inre, medvetandeplanet som ett perspektivskifte måste ske.