Det senaste jag uttryckte som jag vet är provocerande är min hypotes om att många som mår dåligt går in i sin sjukdomsidentitet och får svårt att skilja sjukdomen från sin egen person. Det gör att de inte riktigt “vill” bli friska för de *ÄR* reumatiker, astmatiker eller diabetiker. Att ta ifrån dem sjukdomen är att ta ifrån dem en del av deras identitet, vilket gör tillfrisknandet väldigt svårt.
Detsamma gäller förstås viktminskning. Om du identifierar dig själv som tjock blir det svårare att gå ned i vikt för tankarna måste förändras först.
Eget ansvar är provocerande
Att man har gjort sig själv sjuk och kan göra sig själv frisk är helt självklart för mig, men verkligen inte för alla. Många tycker till och med att det är en grov förolämpning att så skulle vara fallet. Andra provocerande antaganden är att man själv skulle vara ansvarig för att andra beter sig dåligt/respektlöst mot en, eller för att man blir mobbad på sitt jobb eller är i en dålig/destruktiv relation. Likaså att man är fullständigt ansvarig för sin ekonomi och sin jobbstatus. Det vill säga att det är ditt eget fel om du är arbetslös och ditt eget ansvar att fixa det.
Varför blir så många provocerade av dessa (enligt mig) helt självklara sakerna? Ansvar är ju makt! Man kan inte få makt utan att ta på sig en motsvarande mängd ansvar.
[pullquote]Man kan inte få makt utan att ta på sig en motsvarande mängd ansvar.[/pullquote] Jag går gärna in och tar ansvar även för grejer som omöjligen är mitt fel, men genom att ÄNDÅ tänka att det är MITT ansvar ökar min förmåga att påverka och få den utkomsten som jag vill ha. Jag tar gärna det extra ansvaret för att behålla kontrollen över min tillvaro och bli mer nöjd rent generellt.
“Total fucking ownership”
Bestäm dig för att ta ett absolut ansvar för dig själv och allting i din livssituation så slipper du känslor av hopplöshet och maktlöshet. Testa att se dig som ansvarig för det som händer dig, även i de fall då något görs “mot” dig. Då ser du lättare din egen roll och vad som är nästa steg framåt.
“Total fucking ownership” är mitt mantra så fort jag befinner mig i en situation jag inte gillar. Någon måste ta ansvar för att lösa den och om inte jag gör det måste jag lita på att någon annan har den förmågan, och dels är det inte schysst att lägga det ansvaret på andra och dels leder det bara till frustration och osämja om ingen lyckas ta ansvar nog när det väl gäller.
Om man tar för vana att göra det själv, så blir man dessutom sedd som väldigt trovärdig, autentisk och kapabel.
Ingen gillar en offerkofta 😉
Hej! Jag tänker i samma banor. Och en till sak som jag tänker på, som antagligen är jävligt förbjudet att yttra, handlar om vårat sjukvårdssystem. Så här: Jag lägger själv ner mycket tid och pengar på min hälsa och jag har inte använt mig av sjukvårdssystemet på många år. Kunskap är makt och jag har lagt ner oändliga timmar på att läsa på om hur jag kan hålla mig frisk och själv känna efter i min kropp vad som är bra och inte (tack för inspirationen till det Martina). Men, så finns den här gruppen av människor som INTE gör detta ÖVERHUVUDTAGET. Och istället ska sjukvårdssystemet ta hand om dem! Och jag får betala för det, dessutom. Först för min egen hälsa och sen skatt för att betala de som inte bryr sig. Borde det inte vara tvärtom?? Jag förstår att sjukvårdssystemet är till för att alla ska ha jämlik rätt till sjukvård och i grunden är det en fantastisk idé, även jag själv kan drabbas av olycka eller oförutsedd sjukdom. Men jag tycker verkligen att när det gäller livsstilssjukdomar, som jag gissar fyller en stor del av budgeten för sjukvårdssystemet, så har jag faktiskt inte lust att betala för det, för andras ignorans och okunskap. Men, så ser det ut idag, och fick jag välja, så skulle vi ha egna sjukvårdsförsäkringar, där man premieras om man tar ansvar för sin hälsa, inte tvärt om, premieras när man INTE tar hand om den.
AMEN SISTER!!! Joina min powerful, libertarian women club! 😀
Amen!!! ??
Jag tycker du ställer saker mot varandra på ett sätt som är ganska ofräscht men ändå är ganska typiskt för hur samhället ser ut och har utvecklats det leder även till flera negativa saker på gruppnivå. Kollar man på statistik från 1990 talet så ser man en stark ökning vad gäller sjukskrivningar och det hänger i sin tur ihop med den ekonomiska krisen då företag var tvungna att skära ner på antalet anställda vilket i sin tur gjorde att färre personer fick ett betydligt större ansvar vilket i sin tur gjorde att fler gick in i väggen.
Man skulle ju kunna säga att personerna tog ett större ansvar och därför fick större makt men i praktiken var det nog inte så. I yrken som kräver stort personligt ansvar finns det större risk att hamna i utbrändhet. Tydliga krav och ansvarsområden är nödvändigt för att man ska kunna fungera och hantera vardagen.
De som förordar att personer ska ha högt personligt ansvar är ofta personer som är starka och har lyckats i någon mening. Jag tycker man måste röra sig på flera nivåer. Vad händer med ett samhälle där det ställs ett stort krav på eget ansvar när personen i mening saknar verktygen för att hantera det ansvaret ? Kan vi kräva av en person med grav autism att lyckas på en arbetsmarknad som ställer höga krav på utbildning och språklig förmåga ?
Självklart är det viktigt att vara lösningsorienterad även när det gäller sjukliga tillstånd och jag tror faktiskt de flesta försöker leva sina liv så bra det går trots olika sjukdomar, diagnoser och alla andra problem man möter som människa. Jag är inte säker på att det hjälper att bortse från sina problem för att bli “friskare” det gäller väl speciellt svåra sjukliga problem. En terapi som har kommit på senare år(ACT) vad gäller sjukdomar handlar ju om att se vad som är viktigt för den egna personen och att försöka prioritera det trots att det kanske tar emot och är smärtsamt.
Tack för din enormt välskrivna och djupsinniga kommentar, den gav mig en till dimension att tänka i!
I slutändan blir allt vad vi gör det till och jag tar hellre på mig ansvaret för saker snarare än att låta andra göra det för då blir det sällan ordentligt gjort eller iallafall inte som jag önskar. Visst, det kanske kan anses vara överdrivet kontrollerande men det bryr jag mig respektfullt inte om.
Samma här!
Ibland önskar jag att någon annan skulle göra det, men Markus du säger det så träffande: “I slutändan blir allt vad vi gör det till och jag tar hellre på mig ansvaret för saker snarare än att låta andra göra det för då blir det sällan ordentligt gjort eller iallafall inte som jag önskar. “
Du är underbar!!
Ann Heberlein har skrivit en bok som heter “Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar.” som handlar om just detta ämne. ISBN: 978-91-534-3040-7 91-534-3040-9. Boken kom ut 2008. Det varnas i Bokus kundrecentioner för att pocketupplagan har liten text vilket gör den svårläst så kanske bäst att inte köpa/låna den då .Boken utkom i inbunden upplaga också (större text) som bör finnas på bibblan i allafall..
Jag håller med till viss del, och du har en del kloka tankar.
I mitt fall föddes jag sjuk, det var inget jag själv framkallade eller åt mig till. Så jag har lite svårt att förlika mig med att det är mitt fel.
Däremot har jag tagit ansvar för att förbättra min situation och mitt liv, jag kämpar fortfarande mot läkarna om att få den medicin jag mår bäst av. De har hela tiden sagt nej, på grund av att det är ett licenspreparat och att det inte finns evidens för att man mår bättre av det. Men nu har jag tagit den medicinen sedan 2011 och hela mitt liv har vänt. Har gått från hopplös orkeslös soffpotatis till någon som faktiskt har makt att förändra allt jag vill bara jag satsar på det. Jag har tagit mig igenom en utbildning, jag har gått i KBT, jag har sökt hjälp för det jag inte kan ändra på på egen hand.. Jag tränar regelbundet och håller koll på vad jag stoppar i mig.
Jag kommer aldrig bli frisk, kommer alltid behöva ta medicin. Men mitt liv har förbättrats otroligt sedan jag tog makten om min hälsa – ser det som skillnaden mellan att överleva och faktiskt leva.
Tack för att du fortsätter skriva peppande, intressanta, provocerande, tankeväckande och lärorika inlägg! Heja dig!
Ett tips är artiklar upp den tidigare Navy SEAL-soldaten Jocko Willink. Han har både skrivit om ”extreme ownership” och talar om ämnet på sin självbetitlade podcast.
Dessutom har den brittiske musikern Akira the Don musiksatt Willinks monologer (och gjort detsamma med tal av Jordan Peterson, Alan Watts, Gary Vee med flera).
Riktigt inspirerande. Finns på musiktjänsterna samt på Youtube
Peter Attia gjorde nyligen ett avsnitt med Jocko Willink: https://peterattiamd.com/jockowillink1/.
Mycket intressant teori! Så du menar att, till exempel, om en person är allergisk mot katter, så är det den personens eget fel? Att den personen identifierar sig med sin allergi och det är därför den kvarstår? (Sedan kan vi leka med tanken och byta ut kattallergi mot vilken sjukdom som helst.)
Haha, nej så kan hon ju inte mena! Snarare är det personens ansvar att hålla sig borta från katter, om hen är allergisk! Och det är även personens ansvar att försöka förbättra sin allergi. Men vissst, identifierar man sig med sin allergi så blir den nog svårare att bli av med.
Ja, jag är med dig, Martina. Saker och ting sker i livet, men ens reaktioner är alltid ens egna val. Sen är det okej att vara en blöt pöl ibland om det i slutändan har ett konstruktivt resultat. Jag tror dock att skammen gör mycket för att hålla människor ifrån sitt egna ansvar. Den begränsar och betryggar, men också på bekostnad av den egna personliga friheten och agerandet. Jag tror att människan behöver bli bättre på att visa empati framför allt inåt.
EMPATI INÅT! <3
Jag jobbar inom sjukvården och förfasas ofta över hur patienter friskrivs allt ansvar. Många har en övertro på att det ska finnas piller för allt möjligt, att “doktorn ska hjälpa mig” eller gör världens tankevurpa vad gäller mänskliga rättigheter, alltså att de blandar ihop rättighet och ansvar. Nej du har inte “rätt” till bot om du inte gör något själv åt din kassa hälsa och nej läkare har inget ansvar gentemot dig om du inte själv är villig att ge något tillbaka. Och om ingen läkare säger det här till dig (för det gör dom inte) kommer vi aldrig kunna minska sjukdomssiffrorna. Bara en sån sak som hur olika sjukdomstillstånd formuleras – “fick diabetes typ 2”, “drabbades av depression” kan göra mig så irriterad! För mig är det självklart att du inte bara FÅR eller kroniskt HAR sjukdomar hur som helst och att de aldrig kan få lov att försvinna om du fortsätter äta och dricka skit, vara fysiskt inaktiv och skita i att sova på nätterna. Tänk om vi skulle börja säga lite mer som det är, om sjukdomstillstånd kunde få formuleras som självförvållade och i så fall ge folk en ärlig chans att ta lite jäkla ansvar.
TACK ANNA! Så härligt att höra någon inom sjukvården säga detta, spot on!
Jag läser just nu en bok som heter “hur läkare tänker” där författaren själv är professor och han poängterar vikten av att läkare håller emot de starka effektiviserings krav som finns inom sjukvården. I boken finns massor av exempel på där läkare tänker fel just på grund av stress och förutfattade meningar. Att ha diabetes eller hamna i en depression kommer inte lösas av att du kräver av patienterna att träna eller sluta vara ledsna det är en alldeles för naiv syn på tillvaron.
Målet måste ju vara att patienten kommer igenom sin depression och att patienten motiveras att förändra sina matvanor. Det finns mycket forskning som visar att dålig diet hänger ihop med låg utbildning, kassa arbetsförhållande, trasiga relationer och massor av andra saker sjukvården inte kan ändra på. Lösningen är att patienten hamnar i ett nätverk där man jobbar tillsammans för en förändring.
Att inse sitt eget ansvar är självklart viktigt och det kan absolut en läkare eller sköterska trycka på vad är det som hindrar dig att göra det ?
Allt det här känns väldigt nedervärderande. Är jag mindre värd som människa om jag inte vill/kan/orkar, leva, äta och träna på det sätt ni förespråkar? Förtjänar jag inte vård om jag inte har samma förutsättningar och genetik som ni har? Jag blir väldigt ledsen av sånt här elitistiskt tänk…..
Elitistiskt? Det handlar bara om eget ansvar, ett ansvar alla måste ta. Den som inte kan ta ett eget ansvar behöver att någon annan gör det, och även den servicen har vi i det här landet.
Älskar det här inlägget, så rätt och så bra!
SPOT ON!! ⭐️
Du har så rätt som vanligt!? Men sen att få en riktig offerkofta att förstå det är en annan femma!?
Så sant 🙂
Hej! Jag har verkligen blivit intresserad av personlig utveckling på riktigt! Så dina senaste inlägg har varit perfekta för mig! Jag har en helt annan säkerhet i mig själv idag, är en högkänslig person, så har jag kollat upp det. Jag tar ansvar för saker på ett helt annat sätt nu.Jag vill tacka dig för dessa inlägg och önska dig och alla härliga bloggläsare en fin sommar!??
Utrolig mye innsikt av en ung dame. Deler denne med naturalnordic/diet
Tack Bjørn 😉
Jag tar alltid ansvar för mina handlingar och mitt liv. Att jag är tjock, självklart mitt fel, att jag är lat ibland, mitt fel, att jag kan vara sjuk, även om det verklgen sällan, mitt fel. MEN att vara arbetslös är inte mitt fel. Eller lönlös kan man säga, arbete finns det gott om, LOL. Mitt kontrakt var tidsbegränsad och jag har sökt jobb nu över 2,5 år (!!) i både Tyskland och Sverige! Nothing! Och jag har jobbad hårt hela tiden för att hitta nånting i mitt ytrke. Du är inte anställt och har ingen koll på arbetsmarknaden! Det är inte allt alltid black & white!
Och jag blev också mobbad från ung ålder kan man säga, även från egna familjemedlemmar, och det är inte mitt fel heller. Varför är det mitt fel för att andra hatar mig? Jag kan inte ändra alla andra som mobbade mig, jag kan visst försöka att hantera situationen annorlunda (alltså inte vara offer utan skiter i de andra), men egentligen hjälper det inte direkt.
Du kan vara ganska hårt ibland och utan empati känns det som, framförallt mot dig själv och det är klart att det provocerar. Det är ju också bra i de flesta fallen för att inte snackar BS utan fakta och därför gillar jag bloggen. Men ibland har du fel helt enkelt!
Visst du får tycka att jag har fel och är utan empati, men jag tycker som jag tycker ändå 🙂
Jag tycker/tror att man ökar sin personliga makt genom att ta på sig ansvaret för det som händer i sitt eget liv.
Ja, exakt, jag tar ju ansvar för mina handlingar och liv egentligen, men ibland kan man inte påverka situationen!
Bra skrivet
Känner igen mig i det du skriver om grupper. för diverse sjukdomar. Det var anledning gen till att jag inte gick med när jag ”gick i väggen” 2002. Eget ansvar innebar för mig att hitta en nytt sätt att leva. Svårt för en högpresterande människa att dra ner farten. Inte alla, läkare, terapeuter, vänner, familj, gillar när man vill ta eget ansvar..
Intressant onekligen! Så tänker inte de flesta, tyvärr, jag tror många skulle tex må bättre än att vältra sig i tex ångest. Själv har jag en diagnos men känner mig inte sonett offer, det beror på att jag fått super krafter som gjort jag kan skapa konst och musik tex.
Sen har ju Sverige och svenskar rätt god arbetsmoral man jobbar helt enkelt. Men det behöver inte betyda att man tittar ner på de som inte jobbar. Man kan bli rätt så ohyggligt mobbad bara för att man inte har ett jobb. Det ger människor en känsla av trippelskam. Trippelbeskattning: Du jobbar inte, alltså duger du inte. När du inte duger så mår man sämre och får svårare att ta sig upp och jobba. Är du så kass så du inte vill eller klara av att jobba? Osv. Det kan kännas lätt med attraktionslagen men man kan inte dra alls över en kam.
Lysande! Håller helt med.
TACK – det bästa du har skrivit och sagt på länge!!!
Den som inte tål sanningen kan sluta följa dig här och nu! Rakt på sak, inget fjanteri – Take it or leave it! Tack! ???
Haha tack Grethe!
Jag gillar “Total fucking ownership” 🙂 Jag tror dock att inte alla har verktyg för att på ett enkelt sätt erövra totalt ägarskap. Har man som barn uppfostrats med ett fixed mindset (att man tror att intelligens och kompetens är medfödda egenskaper som inte kan påverkas) istället för ett growth midset (att man tror att hårt arbete leder till utveckling), kan det vara svårt. Verktyg kan också saknas om man uppfostrats till att allt är andras/statens/kommunens fel eller om man haft föräldrar som alltid tagit på sig offerkoftan. Brist på kunskap kan också göra det svårt att erövra totalt ägarskap. Man måste verkligen läsa på, och för att vilja läsa på krävs nog ett growth mindset 🙂 Tyvärr kan det ta tid innan man hittar rätt kunskap som löser problemet. Det kan ta många decennier innan man hittar lösningen som gör att man tillfrisknar, mycket beroende på att sjukvården inte har tillräcklig kompetens och att man måste testa sig fram till rätt lösning. Hur som helst önskar jag mer “Total fucking ownership” i inom många områden i samhället och jag själv ska definitivt öva på det totala ägarskapet 🙂
Ja, detta håller jag med om. Vill man åstadkomma något får en jobba för det. Det är många osynliga tankar och processer bakom framgång.
Kommer helt klart praktisera detta tankemönster mer.
WORD!
Det svåraste tycker jag är när man är i processen att inse att man borde kunna påverka, men inte hittar hur. Jag hade en snurra nyss där jag hela tiden reagerade på några andras beteenden. Om jag blev medbjuden i samtal och häng var allt bra, blev jag inte medbjuden så satt jag nästan på vänt. Men det tog tid att inse VARFÖR jag blev påverkad och att kunna hitta sätt att bryta det.
Men jääää-häää-äääävlar vad jag levlade upp livet när jag med hjälp av andra vänner kunde resonera fram varför och sen gå vidare. Det är inget fel på personerna, men min reaktion var inte sund.
Jag anser nog oxå alltid att man har ett ansvar. Sen kan jag däremot förstå varför vissa aldrig kommer att kunna ta det ansvaret. Vilket är väldigt ledsamt.
Haha! Jag älskar att ta del av dina provocerande åsikter och det är för att jag känner igen mig i mycket av vad du skriver. För mig är det också både frihet och makt att inte lägga mitt liv och mående i händerna på någon annan/omständigheter/turen. Och jag har också varit förvånad och stundtals blivit helt uppgiven av människor som nästan verkar VILJA må dåligt, hellre än att ta ansvar för sitt liv.
Men jag kom till insikten att precis som vi har olika fysiska förutsättningar i livet (helt objektivt är det så, oavsett hur vi väljer att se på och hantera det) så har vi även olika kognitiva och mentala förmågor. Så bara för att jag har hittat mentala strategier som funkar för mig, kanske det inte passar alla. Vissa människor kanske helt saknar förmågan att distansera sig till sitt eget mående, till den utsträckning att de inte klarar det ens med stöd. De förstår inte ens vad jag pratar om, att välja sina känslor. Det går ju inte! Och då förstår jag att de blir provocerade. Och inte på något bra och konstruktivt sätt. Utan bara ledsna och sårade.
Så istället för att såra och istället för att själv bli frustrerad, vilket jag har varit i perioder, har jag valt att acceptera att vi är olika. Jag har också valt tacksamhet över min egen förmåga att glädjas över det lilla, att kunna och våga känna stora känslor (även de som gör ont), att leva livet i färg.
Kram!
Jag förstår vad du menar, men jag tycker att man kan aldrig ta ansvar för någon annans handlingar. Om någon mobbar mig eller slår mig eller psykar mig, det är aldrig mitt fel. Men det är mitt fel om jag inte tar mig ur det och bort från situationen. Det måste jag själv vara stark och ta ansvar för, om mitt liv ska bli bättre.
Det kan jag hålla med om, att man ska sluta klaga och göra nånting åt situationen om man har det jobbigt. Eller ta hjälp av någon om man inte har kraften själv.
Jag menar ju försås att det är ens ansvar att avlägsna sig från en destruktiv relation, och det gör man genom att först inse att det är man själv som har ansvar för det. Det är alltså ens eget “fel” att man är där man är, och då är det bäst att fixa det så snabbt som möjligt.
Jag tror att det ofta handlar om krishantering. Man kan inte lösa ett problem förrän man är mogen att se alla vägar ut.
Fram till dess är diagnosen en trygghet, istället för den beskrivning av problemet som den borde vara.
Du har rätt min sköna. Ingen hypotes. Läst om detta på klinisk psykologi nyligen. Finns olika ” somatoform” diagnoser som handlar om just detta. Manchausen och manchausen by proxy är extrema varianter.
Just det, finns en intressant dokumentär om det på Netflix också 🙂
Jag tror på individens makt över sin egen situation. Vill man så kan man påverka en hel del. Jag har så svårt att förstå hur man inte kan vilja testa grejer som kanske kan hjälpa i sin situation. Att aktivt jobba för att må bättre. Människor accepterar att må dåligt. Och nej, det är inget hittepå Jag ser dagligen människor i min vardag som kan må bättre men är inte beredda att göra det som krävs.
Om du ser problemet så äger du problemet. Motot jag missionerar när jag kan. “Men varför ska jag ta ansvar för att det är fräscht på toa/finns färskbryggt kaffe/plocka skräp på gatan?” För att du kan! Det är inte uttalat men med små medel blir det mesta bättre för alla. Och hellre det än gnäll om att det är ofräscht/slut/skräpigt. Ta ansvar för dig själv och din omgivning. Gillar din tanke!
Så här har jag alltid tänkt! Dock en sak jag märkt är att när man nu har vanan att fixa saker själv, så kan man bli sedd som den som alltid gör som den själv vill, dvs kör sitt eget race utan att ta hänsyn till andra. (Jag vill inte bli ståendes på en fot bara för att någon ska ”känt” klart! Vilket inte är samma sak som att köra över andra. Men de behöver ta sitt ansvar att ta sina beslut! I tid. ) Och å andra sidan tror folk att man aldrig vill ha hjälp eller helst gör saker själv! Så är det ju inte heller.