Vi svenskar är generellt ganska konflikträdda och har någonslags fobi för att stöta oss med folk, råka bränna någon bro eller stänga en dörr man kanske kan ha användning för senare. Det gör att många människor går och stör sig på någons beteende, eller accepterar något som inte känns okej, hellre än att säga ifrån eller bara avveckla relationen.
Från konflikträdd till konfliktnonchalant
Jag lider fortfarande av grov paranoia kring att jag ska förarga någon jag tycker om eller ser upp till, typ att jag talar innan jag tänker eller något. Det är skitjobbigt, men däremot har jag blivit mycket mindre konflikträdd där det verkligen räknas. Innan brydde jag mig liksom vad ALLA människor i hela världen tänkte och tyckte, och nu gör jag inte det. Jag övar mig på integritet och självrespekt, och att stänga dörrar. Det är nyttigt!
Innan blev ingen dumpad på dansgolvet
Mitt växande självförtroende avspeglar sig mycket i mitt intresse för dans, för det är exakt ett sånt scenario där man exponeras för massa människor man inte känner. För många år sedan sprang jag hellre och gömde mig än att tacka nej till någon jag inte ville dansa med. Nu i helgen hade jag dock inget problem alls att dumpa en stackars karl mitt på dansgolvet. Jag pausdansade lite mellan två tävlingar och hade kvar min nummerlapp på ryggen men vi hann inte mer än börja innan han lyckades slita av den. Sen bröt han min nagel och höll på att vrida armen ur led. Då gick jag och han kom försynt efter och frågade om vi hade slutat dansa. Ja det har vi verkligen svarade jag, och jag kände mig inte ens som en ragata.
Du sätter reglerna på din egen spelplan
Vi alla har våra egna personliga gränser och det är väldigt viktigt att skaffa det om det saknas. Det tog mig många år att skaffa regler för vad som är okej och inte, och de behöver inte vara logiska för någon annan. DU har DINA regler, ANDRA har ANDRA regler. Om någon bryter mot dina regler, då får du säga stopp och hejdå och du behöver inte ens förklara varför.
Det är också helt okej att säga nej, utan att säga tack efteråt eller förklara varför du sa nej. Nej är nej. Punkt.
“Hålla dörren öppen”-bullshit
Nej. Det finns dryga 7 miljarder människor i världen och man behöver verkligen inte vara kompis med alla. Om någon inte respekterar ens integritet eller gör något som man inte tycker om så behöver man inte tassa på tå kring det. Det bästa är att bara vara rak och ärlig och ge en riktig door slam. Få saker känns så bra för självkänslan!
Har du gett någon en door slam någon gång? För mig började 2016 som ett riktigt “door slam” år och jag insåg då vikten av att sätta stopp, säga nej, stänga dörrar och bränna broar.
Detta är något jag jobbar med kontinuerligt. Intressant och tankeväckande post.
Jag har upplevt att en del arbetsledare och chefer verkar köra med mig. Har fått kritik och gnäll för att “man inte är som arbetsledare/arbetsgivare förväntar sig!” det känns som att folk glömmer bort att alla har varit nya på en arbetsplats eller att alla är olika.
ja usch!
Jag jobbar som fan på detta och det tog verkligen fart i samband med att min feministiska resa började (den i samband med att jag blev gravid och insåg att shit, jag ska lära en annan människa dethär med känslor, sitt eget och andras värde osv). Under denna tiden (ca 2 år) har det hänt såå mycket. Senast, var på aw med jobbet och en kollega betedde sig jävligt illa, både allmänt snubbigt och äckligt och illa mot en annan manlig kollega. Jag sa ifrån, på skarpen, utan att känna minsta oro eller ångest. Tcärtom blev jag så stolt över mig själv att jag var den enda som satte ner foten. När vi möttes på jobbet en vecka senare kom han och bad om ursäkt!! Såå, dubbel vinst till mig 😀
Men visst är det svårt. Är otroligt glad att jag har min man att bolla tankarna och känslorna med och han peppar mig hela tiden till att stå upp för mig själv.
double-win! 😀 Grattis, starkt jobbat!
För cirkus ett år sedan bröt jag med 3 tjejer som jag umgåtts med hela livet…det var läskigt då men jävlar vilken befrielse nu! De satt med bebisar alla 3 o pratade jämt om ifall jag hade hittat någon lämplig man att bilda familj med..Haha helt sjukt, jag vet inte ens om jag vill ha barn.. Några månader senare tog jag även bort dom på insta, och det känns bara så SKÖNT att inte ha någonting med dem att göra längre, jag doorslam’ade “vänner” jag uppenbarligen växt ifrån. Fick ett sms från en av tjejerna som undrade om jag var deprimerad eftersom vi typ pangboom slutat ses (utan att “göra slut” muntligt, jag bara slutade svara o höra av mig :P) Men jag svarade kort att nä inget deppigt här.. snarare better then ever!
Tack för riktigt grymma och motiverande inlägg Martina!
Haha ja har man växt ifrån varandra så har man! BRA GJORT!
Fattar din tanke, men funderar lite över hur du resonerar professionellt. Har du möjlighet att slänga igen dörrar även där? För mig som rör mig inom nätverk som jag vet att jag kommer vara i under lång framtid kan det skada mig om 20 år om jag bränner broar nu. Hur tänker du kring sånt? (Eller är ditt fält brett nog att du kan söka dig någon helt annanstans och vara nöjd med det?)
Jag sa upp mig 2014 permanent och har sagt upp mig flera gånger före dess, varje gång har det varit en dramatisk doorslam för att jag inte har kunnat komma till min rätt och för att jag inte accepterat reglerna på arbetsplatsen. Min senaste doorslam 2014 var rejäl, men jag har ändå varit på middag flera gånger med den chefen (i privata sammanhang) och eftersom jag alltid har fakta och reson på min sida, är han imponerad av mig, min viljestyrka och min framgång inom mitt område så vi har en bra relation även om han aldrig kommer att anställa mig igen. Jag är helt okej med det, och jag tycker han är duktig och grym på sitt jobb.
Jag doorslammar för att stå upp för mig själv och det är ALDRIG ALDRIG fel, ever. Det är min fasta övertygelse.
Jag har tack och lov aldrig varit rädd för att sätta ned foten. Vilket resulterat i att jag blivit stämplad som besvärlig, ilsken, elak och annat sådant. För att jag vägrat lägga huvudet på sned och le…. Med åren har andras reaktioner blivit allt mindre viktiga. Man blir väl kanske bitchigare med stigande ålder, eller snarare, man står för sina gränser och bryr sig allt mindre om vad andra anser om det. Är dock aldrig otrevlig men rak. Vänner har jag få men noga utvalda. Människor som snor min energi håller jag på armslängds avstånd – med stigande ålder blir jag tröttare och behöver min energi själv, tack så mycket. Att våga sätta ned foten och stå på sig är en övningsfråga som mycket annat. Man behöver inte vara “snäll” men man kan sätta ned foten utan att vara otrevlig också.
Precis så! 😀 Armlängds avstånd låter lite väl nära tycker jag, jag kör mer på några mils avstånd 😛
För mig stämmer det att jag har blivit mycket bättre på att sätta gränser och ta konflikter ju äldre jag har blivit. Men….det är inte tillräckligt! Jag jobbar med det VARJE dag. Läser, reflekterar och tar nya tag.
Har svårast för de personer som vill bestämma , som jag upplever som ”starka” och som vill ha sin vilja igenom i det mesta, jag har då lätt för att falla tillbaka i ett undfallande beteende som jag dragits med hela mitt liv. Jag vill alltid hålla mig väldigt sams med den här typen av personer och kan många gånger tro att jag tycker lika, fast jag egentligen inte gör det. Jag blir så himla diplomatisk så att jag kan kräkas.
Men jag har börjat genomskåda mitt beteende.
Bra, då är du på rätt väg 🙂 Börja med att bli lite mindre diplomatisk, testa att säga ordet nej några gånger bara för att se hur det känns. “Nej så är det inte alls”, “Nej så tycker inte jag” osv
Jag har ofta det problemet att jag inte märker när andra gör fel mot mig. Tänker bara att de “inte säkert menade illa” eller att jag “uppfattade situationen fel”. Hur lär man sig riktigt att lita på sina känslor och på att det man tänker är rätt?
Börja med att tänka att dina känslor är 100% korrekt, oavsett vad andra tycker eller vad deras intentioner var. Känner du något så känner du något, punkt.
Åh, jag är precis som dig där! När känslorna kommer ikapp mig och jag mår riktigt dåligt, förns då inser jag att personens beteende inte är okej! Det är synd för ibland är det för sent att vända då.
Alltså timingen på detta inlägg var så mitt i prick för mig <3 Jag gick ur en liten syklubb förra veckan som jag funderat i flera år på att gå ur och som jag inte besökt på kanske ett halvår.. Det har bara tagit energi att delta i deras möten. Borde ha tagit mig ifrån dem för länge sen. Har inte intresset och det finns ingen riktig gemenskap eller engagemang. Det kändes bara så bra att göra det. Att sätta gränser och känna sig själv är inte så lätt alla gånger men övning ger färdighet. Det där med door slam är något jag ska testa 🙂
Bra!
Bra jobbat! 🙂 Shit vilken danspartner du lyckades få, låter verkligen som en riktigt klumpig typ som lyckades med allt det du nämnde.
Jag behöver bli bättre på att sätta gränser , MINA egena gränser och inte bry mig om de är ok för någon annan eller inte, svårt när man är så van att ta för mycket ansvar för andra dock.
Har dumpat en del vänner, men det har varit alldeles för sent egentligen, borde ha gjort det mycket tidigare och besparat mig själv en hel del lidande och slöseri av mitt liv på den. Den första jag dumpade var dock en “kompis” jag hade gått i samma klass som i många år, var först när vi slutade 9:an som jag dumpade henne eftersom det kändes för svårt när jag tvingades träffa henne varje dag i klassrummet och runt om i skolan hela tiden.
just nu har jag “halvdumpat” en kompis sen ett bra tag tillbaka, vet liksom inte och vet heller inte om personen kan bättra sig eller ens inse att han har betett sig illa….inte så lätt alltid.
Blev en del fel i texten, är inte så usel på att skriva egentligen!
Lugnt!
Nej jag vet detta är de svåraste som finns, mänskliga relationer…
Ja, djur kan vara lättare ibland! 😉
En vad jag trodde god vän sa till mig någong gåmg att jag var en bråkig person. Det sårade mig verkligen eftersom jag trodde att hon kände mig bättre än så.
Jag svarade då att skillnaden mellan mig och henne var att jag inte är konflikträdd : jag sällan startar konflikter. Men när konflikten söker upp mig då undviker jag det inte och tar konflikten an. Min erfarenhet är att de som är värd att behålla i livet förstår att varje människa har sin gräns och det gynnar vänskapen om man verkligen visar vem man är. Jag tycker att man skaper då möjlighet att prata ut konflikten isa sticka och besluta att aldrig träffas mer.
Ja!
Du är en klok tjej Martina! 🙂
Fantastiskt inlägg! Jag håller faktiskt med: “man måste faktiskt säga ifrån eller bränna broar för sin egen skull!”
Tack för ett mycket bra inlägg! Jag har alltid varit ganska hård mot mig själv men nu det senaste året är det tvärtom. Jag tänker inte ändra på mig för någon annan skull och så länge jag inte är elak mot någon så får folk ta mig som jag är.
BRA!
jag är precis uppe i en konflikt med min pappa.. varför ska det vara så svårt för vissa människor att förstå ett rejält övertramp. Men nu blir det nog aldrig igen som förr, har ställt ett rejält ultimatum att han ska behandla mig med respekt. Jag är 30!!?
Borde gjort det för längesedan.
Så skönt att läsa din text, gav mig den extra näring jag behövde!
Känner igen det här, men det verkar som om modet att säga nej kommer med åldern, så ha förtröstan 🙂 Att sätta gränser mot en chef kan ju vara ett av det svåraste, man är rädd för att bli åsidosatt i kommande lönesamtal osv. Själv blev så arg på min chef att jag sa att han kanske skulle fundera på sitt chefskap om han var rätt för jobbet sedan gick jag hem och sjukskrev mig 1 vecka. Jag har fortfarande samma chef och tror att respekten för varandra blev något bättre efter händelsen.
Haha ja du ser, det lönar sig att vara hård!
Sjukt inspirerande post, jag har gått ett tag och funderat på just detta, om/hur/när det är dags att sätta en gräns och sätta ner foten.
Jag tror att det är bara bra att bestämma vilka gränser/regler som gäller för en själv så att man kan vara medveten om dem och märka när någon korsar en gräns. Sen behöver man inte bryta med personer direkt (beroende på person/historia), men ge dem en varning om att de gjort något som inte är acceptabelt för dig. Fortsätter de oavsett så är det nog dags att bryta…
Men summa av vad jag ville säga: mycket inspirerande och tänkvärt 🙂
Tack!
Det här är någonting som jag verkligen måste börja göra! Alltför ofta accepterar man andras (konstiga och ibland elaka) beteende som man mår dåligt av efteråt. Jag är en sådan som får tunghäfta och kommer på först efter flera timmar, vad jag skulle ha sagt och gjort. Men just där och då, så blir jag bara ställd!
Senast det inträffade var på jobbet strax före min semester när min chef betedde sig väldigt illa, när han ville att jag skulle utföra en uppgift på jobbet som jag vägrade. Och det dessutom inför en praktikant vi hade då. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte bara stack iväg, åkte hem och bara sket i allt och sjukskrev mig resten av veckan.
I stället jobbade jag på och stannade kvar, för jag liksom kände att jag inte bara kunde gå. Knäppt så här i efterhand, men jag kände liksom ansvar och ville uppträda proffsigt inför praktikanten. Kan säga att det var skönt med 4 veckors semester efter den veckan, men stämningen på jobbet blir sig aldrig mer likt. Dyker det upp något annat intressant jobb så slutar jag direkt!
Jag är också en sån som får tunghäfta, så jag reagerar ofta flera dagar senare men har bestämt att det också är okej. Då kan man höra av sig igen och säga “Du, jag har tänkt på det du sa och jag känner såhär inför det bla bla”