Det här inlägget är borttaget men bibehållet för kommentarer och SEO. Läs om min upplevelse från 2013 här, min upplevelse från 2021 här och min objektiva guide till Dhamma Sobhana i Ödeshög här!
Namaste 😉
Hej! 👋 Jag skriver numera om andra saker än livsstilsoptimering/biohacking, men de inläggen finns kvar här på bloggen. Fokuserar alltså mindre på prestation & mer på livskvalité i största allmänhet. Delar lite tankar om det när jag får feeling!
Det här inlägget är borttaget men bibehållet för kommentarer och SEO. Läs om min upplevelse från 2013 här, min upplevelse från 2021 här och min objektiva guide till Dhamma Sobhana i Ödeshög här!
Namaste 😉
Det här blogginlägget är från 2013 från min första 10-dagars Vipassana-sittning på Dhamma Sobhana i Ödeshög. Du hittar en utförlig och objektiv beskrivning av lägret här, samt intrycken från min senaste sittning 2021 här.
Vilken rekordlång bloggpaus det har blivit, jag måste verkligen få tacka för alla fina kommentarer både här på bloggen, facebook och instagram! ♥
Jag är alltså äntligen tillbaka, och jag tänkte försöka berätta om min upplevelse av det tio dagar långa Vipassana-lägret i Småländska Ödeshög, vilket verkligen inte är en lätt uppgift för intrycken och insikterna är både många, motsägelsefulla och helt kors och tvärs. Det första jag gjorde när kursen var slut och jag fick tillbaka min laptop var att på den fyra timmar långa bussresan hem skriva 30 sidor dagbok för att försöka reda ut vad jag egentligen gjort och varit med om.
Jag kom tillbaka till Göteborg igår vid 14-tiden och blev upphämtad av min kära make. Han hade haft manlighetsvecka och odlat ett helskägg, lyssnat på hårdrock och kört MC så jag kände knappt igen honom. När vi kom hem bakade han sin signatur fitness/lowcarb-tårta till mig och sedan la vi oss ute i solen i gräset och pratade massor och åt upp hela tårtan. Även då var det svårt att förklara och strukturera upp mina intryck så det kändes mest som att jag tillbringade några timmar med att svamla. Jag vet inte om Mattias blev så mycket klokare heller.
Mattias bakar fitness/low-carb-tårta with love ❤
Tyvärr blev jag inte helfrälst i lägret som sådant och jag ska förklara varför i den här texten. Jag kom till lägret på onsdagen den 26e augusti, och väl framme var jag tvungen att bekräfta flera gånger både skriftligt och muntligt att jag inte skulle lämna stället förrän efter tolv dagar. Jag var tvungen att kryssa i en ruta med texten “Jag lovar att inte lämna lägret” och skriva under med mitt blod (okej nu överdriver jag men ni fattar). Då blev jag kallad till läraren för att förklara mig och jag sa att jag inte kunde lämna en hundraprocentig garanti på att jag skulle stanna eftersom jag inte visste hur mitt mående skulle vara. Det var det mest ärliga svaret jag kunde uppbringa istället för att ljuga “ja jag lovar” och sedan bryta det. Det kändes inte rätt.
“Men om jag mår dåligt eller något händer, då måste jag ju få lämna?” Sa jag och läraren nekade. “Men om jag får borrelia eller dör då, får jag lämna då?” Ja det fick jag. Jag tror att läraren blev lite trött på min neurotisism.
Den andra punkten på temat neurotisism är att servarna gick igenom våra väskor väldigt noga och plockade ut allting som inte var kläder och tandborste i princip. Vi fick inte ha några läkemedel med in och jag som alltid har “akut-benzo” på mig blev av med det förstås. Jag är ingen stor användare, inte alls, det är bara en mental trygghet att ha eftersom jag lidit av så svår panikångest tidigare. Ni som har ångestproblematik förstår säkert det där med säkerhetslinor och hur man tänker när ångesten lamslår en. Att jag inte fick behålla mina 5mg Sobril gjorde mig förstås också väldigt nervös och orolig.
Kvällsföreläsningarna upprepade minst tio gånger de första tre dagarna att man absolut inte fick åka hem. Inte under några omständigheter. De poängterade att det var direkt farligt att åka hem för att vi nu utförde en operation av själen. Att bli kvarhållen mot min vilja eller ens antyda det är en trauma-trigger för mig vilket ökade min ångestnivå väldigt mycket, vilket försvårade min meditation onödigt mycket.
På grund av min neurotiska läggning och att jag inte fick ha mina livlinor drabbades jag förstås av mycket motvilja. Det gjorde att meditationen blev väldigt dålig. Att fokusera på andningen var så svårt när jag hela tiden kämpade emot mina funderingar på om de faktiskt skulle försöka hålla kvar mig mot min vilja. Är inte det olagligt liksom? Innan jag åkte hade jag läst om människor som fått fly från Vipassana-läger och blivit kvarhållna fysiskt. Inte i Sverige, men ändå.
Mitt andra hinder för att delta ordentligt var att jag inte förstod föreläsningarna. Vi fick höra om och om igen att vi utförde en djup, kirurgisk operation av själen. En smärtsam operation, och jag fick ingen förklaring till orden. Återigen var jag hos läraren för att fråga vad jag skulle tolka in i orden exakt. Vad för typ av operation? Vad ska hända? Inget svar. Jag frågade detta varje dag “Vad för operation? Vad ska hända?” Inget svar. Sjätte dagen ställde jag samma fråga för sjätte gången och fick då till svar att operationen började dag ett med att observera andningen. “Va?” Förvirringen var total! Frustrationen var olidlig!
Om det är någonting jag har svårt för så är det att inte få en förklaring ens när jag desperat ber om det igen och igen. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför de ville hindra min meditation på det sättet. Läraren hade bara kunnat säga att det som kommer upp (tankar och känslor) när jag observerar andningen, är det vi “opererar ut” under kursens gång. No more, no less. Jag hade nöjt mig! Nu var jag istället fly förbannad!
Även sjunde dagen gick åt till denna ilska och frustration vilket såhär i efterhand känns så otroligt onödigt. Min åsikt är att eleverna ska få de förutsättningar läraren kan ge för att skapa en god atmosfär för att meditera. Inte medvetet lägga krokben för någon som uppenbarligen lider av ångest, oro och upphakade tankar. En mer harmonisk människa kanske hade kunnat ta det med ro, men just en harmonisk liten solstråle är inte vem jag är!
Efter några dagar på lägret börjar man att sitta med fast beslutsamhet. Det betyder att man inte får öppna ögonen, händerna eller benen, alltså inte ändra ställning under en hel timme. Det gick ganska bra eftersom jag som pluggat en hel del i mina dagar övat på det här massor. Jag kan sitta mig igenom smärta, kissnödighet och bortdomnade ben men efter 60 timmars ihärdigt sittande fick jag faktiskt ont i ryggen. BRUTALT ont i ryggen!
Ryggsmärtorna som kom var inte nådiga. Jag ville krypa ur mitt eget skinn! Jag vred mig av smärta och bad gråtandes om en stol eller ett ryggstöd men svaret var återigen nej. Blankt nej. Jag kände mig torterad. Tanken var att jag skulle sitta mig igenom smärtan med bibehållen sinnesjämvikt, men återigen kändes det mest som ett hinder för meditationen. Ett onödigt hinder för en nybörjare.
Okej om jag ska sluta gnälla och vara lite positiv så var det inte enbart eländes elände. Lägret är ju elva-tolv dagar långt totalt varav tio dagar som spenderas i ädel tystnad. Sista dagen får man prata med sina med-meditatörer och det är otroligt roligt och givande att ha alla samtal, höra hur det har gått för de andra. Lära känna fina människor som är intresserade av samma saker! Det var utvecklande för mig eftersom så många kommit väldigt långt på sin egna andliga resa.
En annan sak var att jag verkligen fick en praktisk förståelse för det här med sinnesjämvikt vilket jag kan behöva. Just jämvikt är inget jag har haft i mitt sinne någonsin. Jag ligger helt klart på det bipolära spektrumet (dock endast dokumenterad EIPS men ändå) så att öva på sinnesjämvikt är väldigt, väldigt viktigt för mig. Livsnödvändigt.
I total tystnad och stillhet får hjärnan verkligen fritt spelrum vilket gjorde att många ovärderliga insikter kunde komma till mig. Jag kunde sålla negativa, spiraliserande tankar från saker som faktiskt var vettiga. Jag upplevde att jag kunde kommunicera med mig själv och få ut något bra. Till slut ramlade ju poletten ned om vad “operationen av själen” innebär och jag kunde skaka upp mycket skräp till ytan som läkte mig på en helt ny nivå.
Sist men inte minst satte lägret mig på en ny bana genom att ge mig insikter kring vad jag vill göra och vad som är viktigt för mig. När jag kom tillbaka till verkligheten var det som en uppgraderad version.
Jag tror inte att jag kommer åka igen faktiskt och jag tror inte att jag kommer meditera så mycket heller eftersom meditation inte är min grej. Jo men efter 160 timmar kan jag säga det med säkerhet! Jag gillar mindfulness i vardagen, absolut, och att vara närvarande i det jag gör. Det är viktigt. Men jag tror inte att meditation av den här typen kommer att ge mig mer. Jag har fortfarande ont i ryggen och behöver först och främst boka in en massage!
Berätta gärna om du varit på Vipassana och vad du tyckte om det! 🙂
Jag har drabbats av en sån jäkla irriterande hosta alltså, & den är värst på natten när jag ska sova! Torrt i halsen som om jag käkat sand… i övrigt är jag inte alls sjuk, så jag tänker köra 2 pass idag ändå. För några år sedan var mannen i Nepal & klättrade på Mount Everest & köpte med sig en stengrym hostmedicin hem. Den använder jag nu & det är värsta mirakelmedicinen! 1 kapsyl räcker för att alla symptom ska försvinna helt under några timmar. Det är ju socker i förstås, men det är det värt för att bli av med hostan!
Förresten, visste ni att idén till MBC (fettkaffet) kommer från det Nepalesiska smör-téet? Det är väldigt populärt i Nepal att dricka te med smör, salt & kokosmjölk i! Man kan ha vanlig fullfet mjölk också, det finns flera recept. Många av de här nymodigheterna i väst är inte alls några nymodigheter, utan har tvärtom funnits hur länge som helst. Ibland i många hundra år! Stevia är ett klockrent exempel, & idén att blanda smör med kokos, eller att göra ghee (‘clarified butter’ vilket har varit en del av Pakistaniernas matkultur läääänge!) Kom bara att tänka på det här när jag såg en fejd i ett kommentarsfält om VEM som egentligen uppfunnit LCHF-vänliga kanelbullar… suck, senast jag var i Shanghai åt jag kanelbullar bakade på olika oljor & kokosnötsmjöl, det är väldigt vanligt med både mejeri- & glutenfritt i Kina utan att det finns LCHF-stämplar på. Nu flummade jag visst iväg, för det var inte alls recept jag skulle prata om egentligen, utan LCHF-debatterna som haglat i media den senaste tiden. Jag har inte kommenterat det alls eftersom jag liksom gått & väntat på Grand Finale!
I dagens GP bemöter 2 professorer (Tore Schersteé & Karl Arfors) & 2 docenter (Uffe Ravnskov & Ralf Sundberg) LCHF-kritiken från Maj-Lis Hellenius som publicerades på DN-Debatt 1/8, Igår bemötte också Kostdoktorn debatten galant (as always) & fantastiska Ann Fernholm har skrivit en mycket läsvärd slutreplik! Bästa av allt är förstås bevis som talar för sig själva, att fina My (LCHF-ingenjören) ställde sig på vågen & såg att hon var uppe i 75 (!!!) tappade kilon tack vare LCHF, samma dag som “Maj-Lis-larmet” basunerades ut på DN. Sååå…. dags för er som står med ena benet i smöret & andra i margarinet att ta ett kliv åt rätt håll? Vi är väldigt många nu som är stenövertygade om lågkolhydratkostens förträfflighet. Både tjocka & smala, friska & sjuka, otränade & vältränade!
Nu är det gym-dags, hörs om en stund igen 😉
Jag var väldigt kaxig när vi skulle bestiga Mount Fuji för jag trodde inte att det skulle vara alls så jobbigt som det faktiskt var men… det var väldigt utmanande. Ett tips till dig som ska göra denna strapats… var lite mindre arrogant än mig… 😅
Mount Fuji är ett berg som ligger på ett berg utanför Tokyo, så man börjar med att åka buss upp till 2300 meters höjd och därefter börjar man vandringen uppför det 3700 meter höga berget. Det blir alltså 6000 meters höjd totalt sett, vilket ger stor risk för höjdsjuka!
Två strapatser: Man kan välja mellan två vägar där den ena är trekking (enkel väg) och den andra är climbing (svår väg) och självklart ville jag ta klättringsvägen där man får klättra runt på alla fyra stora delar av vägen upp. Det är med andra ord väldigt brant!
Jag avskyr skor så som vanligt hade jag bara utslitna converse på mig istället för vandringskängor som hade varit det normala. Alla andra hade vandringskängor, men jag är ju helst barfota. Något annat jag avskyr är att äta (och att vara mätt) det låter som att jag har en ätstörning men jag har lidit av Crohns (inflammatorisk tarmsjukdom) tidigare (jag är frisk nu) och därför kopplar jag ätande till att vara matt och trött. Min matsmältning är fortfarande inte toppen så jag väljer mina tillfällen för matintag noga, och även om kolhydrater är väldigt lättsmält så är kött och fett mer skonsamt.
När jag ska göra något fysiskt ansträngande väljer jag därför i 9 fall av 10 att inte äta, för med en kropp som drivs på ketoner vet jag att jag har ungefär 100.000 kcal tillgodo (min fettreserv) även fast jag inte har så mycket fett på kroppen (typ 15% kroppsfett). Att carbsladda hade på sin höjd gett mig 2000 kcal, men dessa 2000 kcal förbränns ganska snabbt ändå och kroppen måste då ändå gå loss på fettreserven efteråt. Då kan jag ju lika gärna använda fettreserven på en gång tänker jag, så därför inledde vi bestigningen i djup ketos efter ca 42 timmars fasta. Mattias är inte lika dedikerat superketo som mig men han kan fasta han också.
Rekommenderad tid för att bestiga Mount Fuji är 8 timmar, men vi gjorde det snabbare än dubbla tempot. Det gjorde att vi behövde vänta en del för att inte komma upp till toppen för tidigt. Man vill tajma soluppgången vid 04.20 och på toppen är det extremt blåsigt och kallt, så där vill man inte vara så länge. Temperaturen var omkring 5 grader vilket var okej i rörelse, men eftersom jag var ganska dåligt påklädd blev det snabbt kallt så fort jag stod stilla.
Jag är okej med kyla även om jag nog borde haft en ordentligt jacka på mig (hade bara träningstights och en vindjacka på mig, väldigt typiskt mig!) men något jag inte var okej med var höjdsjuka. Det kändes som att jag blivit förgiftad, och det blev bara värre och värre för varje meter uppför berget. De sista 50 höjdmetrarna mot toppen var nästan outhärdliga och tårarna bara sprutade!
Höjdsjuka uppstår till följd av tryckökning i kroppen. Allting sväller. Till och med hjärnan sväller, vilket ger upphov till extrem bultande huvudvärk, illamående, yrsel och synhallucinationer. I början av höjdsjukan blev jag bara fnissig och skrattade åt allting, jag sjöng och skrattade om vartannat men sedan tog det jobbiga över.
Synfältet krympte till en smal tunnel framför mig och jag tyckte att det kom flygplan åkande mot berget. Jag vägrade ta höjdsjukemedicinen eftersom jag fick för mig att jag skulle dö av den och att den var jättefarlig! Såhär i efterhand inser jag att jag blev psykotisk. På toppen av berget var mitt ansikte helt klotrunt av svullnad, men så fort vi begav oss nedåt igen så släppte svullnaden successivt.
Så fort man kommer ned i höjd försvinner höjdsjukan väldigt snabbt. Det är inget farligt med den här typen av besvär utan det kan tydligen bli mycket, mycket värre innan man behöver oroa sig, men obehagligt är det även om det inte är superfarligt.
Det tog oss 2,5h att ta oss ned från berget vilket igen var mer än dubbelt så snabbt som rekommenderad tid, så återigen var vi väldigt snabba. Vi tog oss ned snabbt för att vi sprang, trots dryga 2 dygns fasta, höjdsjuka och utslitna converse!
Jag vet inte vad den totala sträckan blir men ca 4000 höjdmeter uppåt och samma sträcka nedåt… jag gissar på 4-5 mil…? Som ett vertikalt maraton ungefär och jag har en del träningsvärk nu kan jag säga!
Här kommer lite bilder från toppen!
På nedvägen hann det ljusna och vid drygt 2000 meters höjd kom vi in i skogen (bilden ovan) Det var nog den grönaste skog jag har sett! Superfint!
Jag rekommenderar INTE Mount Fuji om man har någon form av hjärtproblem, högt blodtryck eller många extrakilon att bära på. Inte heller om man har problem med höfter och knän för då kommer man inte ned för berget sen!
Man behöver vara i ganska god form för att klara sig till toppen tror jag. Vissa personer tål inte höjder över 2000 meter och man vet inte i förväg om man är en av dem. Att bli väldigt hostig och att spy är tecken på allvarliga höjdsjuka och då måste man ned snabbt.
Berätta gärna om du har gjort någon liknande ketogen strapats! 🙂 Jag måste säga att jag tycker att strikt low carb och fasta är helt överlägset för den här typen av uthållighetsträning, men vet inte hur jag hade gjort vid någon mer explosiv fysisk ansträngning. Hittills har i alla fall inte behovet av carb back loading uppstått men har ingenting emot att köra det i framtiden om det skulle vara bättre på något vis.
Tvångstankar, panikångest, nervositet, stress, oro & klassisk ångest. Herrejesus vad många det är som verkar lida av detta, så nu tänker jag dedikera ett inlägg med lite biokemisk approach till denna sjukdom.
Man kan väl påstå att ångest är “normalt”, att alla har det och så vidare men jag tycker inte att det blir bättre av det. Personer som lider av ångest kommer inte må annorlunda bara för att det är normalt. Det finns en psykiatrisk diagnos som kallas för GAD (Generalized Anxiety Disorder) som VÄLDIGT många människor lider av, och diagnosen rymmer i princip ALLA typer av ångest.
Man kan säga att det är livssituationen som ger ångest, men varför kan då två människor ha SAMMA livssituation men helt olika reaktion på den? Den ena har mega-ångest och den andra är lugn som en filbunke. Det beror såklart på HUR man reagerar, VAD man säger till sig själv och vilken stressnivå man tål, men jag tycker också att det säger en hel del om konfigurationen i hjärnan. Vi ser helt olika ut rent biokemiskt.
En person som är känslig för dopamin fastnar snabb för cigaretter, medan en person som inte är det kommer testa en gång & sedan säga “usch aldrig mer!” En person med lågt nor-adrenalin kommer ha väldigt svårt att sitta still och läsa en bok i 3 timmar i streck, medan en person med högt nor-adrenalin kommer kunna plugga hela natten utan problem. Det spelar stor roll vilken biokemisk konfiguration vi har i hjärnan, de påverkar mående och beteende till stor del. Personer med högt serotonin har till exempel sällan eller aldrig ångest, de är lugna som filbunkar hela dagarna.
Ja! Man kan manipulera sin hjärna på massor av sätt. Både genom kosten och genom att vara vaksam på sina tankar. Man kan också ändra hela miljön man befinner sig i. Det finns också medicin mot ångest, som man INTE ska vara rädd för att testa.
Ångest beror oftast av två olika parametrar: Antingen väldigt högt nor-adrenalinpåslag (panikångestattack och allvarlig stress) eller alldeles för låga serotoninnivåer (mer deppig ångest och gnagande oro)
Att inse att det kan finnas en medfödd känslighet för obalans bland signalmolekylerna kan vara ganska tröstande, för det går att fixa och det är inte man själv som är galen 🙂 Lågkolhydratkost har visats stabilisera personer med ADHD och även ge upphov till mindre panikattacker hos människor med stark ångest, men det kan vara värt att experimentera mer med maten. Aminosyrorna till exempel, tryptofan som finns naturligt i choklad (attans!) men också i kyckling, tonfisk och lax (yes!) hjälper till att bygga upp signalmolekylen serotonin tillsammans med aminosyran 5-HTP. 5-HTP finns receptfritt på burk för den som vill köpa. Även aminosyran L-theanin har visats lindra ångest väldigt bra.
Serotonin & dopamin har en väldigt komplex relation i hjärnan, men båda signalvägarna går ut i hjärnans framlob och påverkar därför vårt beteende i hög grad. Negativa tankar, låg självkänsla, blyghet, rädsla, sömnproblem, panikattacker etc. ÄR ett tecken på obalans, det är inget abstrakt utan högst konkret och det går att fixa rent kemiskt.
SSRI (Serotoninåterupptagshämmare) är en medicin man kan få utskriven både mot depression och ångest, och en vanlig biverkan är antingen minskad aptit ELLER ökad aptit. Man kan plötsligt med lätthet gå ned i vikt, eller plötsligt gå upp flera kilo. Det beror på konfigurationen i hjärnan. Ökade serotoninnivåer i hjärnan kan leda till att dopaminet i hjärnan bli blockerat, vilket i sin tur leder till sockersug eftersom glukos har en serotoninåterupptagshämmande effekt. Hjärnan försöker alltså kompensera för de bristande dopaminet med mer serotonin. Dessa 2 signalsubstanser har nämligen väldigt lika effekt: Lugn och glad – välmående. Det är därför stort sockerintag och många insulinsvängingar ofta, kan leda till störningar i måendet, för att det blir serotoninpåslag som tröttar ut systemet och gör hjärnan mindre känslig. Alla är inte såhär känsliga, men vissa är det.
Ett stort proteinintag täcker ofta in de flesta aminosyrorna automatiskt vilket gör att det är större chans att INTE lida brist på någon viktig aminosyra. Genom att träna ökar vi blodcirkulationen så att aminosyrorna kan pumpas runt och distribueras i kroppen och hjärnan där de behövs! Tryptofan frigörs under träning och det är därför som träning faktiskt HAR en antidepressiv coh ångestdämpande effekt!
För oss nordbor är de problematiskt att serotonin är ljusberoende, har ni hört talas om SAD? (Seasonal Affective Disorder) eller höst/vår/vinter-depression. D-vitamin behövs för uppbyggandet av serotoninmolekylen, så om du känner dig nervös eller deppig kan det hjälpa att öka D-vitaminintaget.
Fler mikronutrienter som krävs för bra serotoninnivåer är: B-vitamin (B6 främst), Kalcium och Magnesium!
Genom att äta BRA mat för människan, utan SOCKER och GLUTEN tror jag att man kan komma väldigt långt. Med rätt tillskott kan man komma längre. Om inte de räcker – var inte rädd för medicinska alternativ!
Välkommen till Sveriges mest omfattande biohacking-blogg. Jag som skriver här heter Martina och är en nyfiken själ som brinner för att förstå hur saker hänger ihop och fungerar. Allt jag skriver har i syfte att uppmuntra till dialog. Det betyder att jag vill att vi pratar med varandra och hjälps åt att tänka, utvecklas och inspireras för att må bättre och hitta nya lösningar på gamla problem. Jag påstår alltså inte att jag sitter inne med “sanningen” utan allt kan bli föremål för reflektion och diskussion! Det är så vi lär oss och blir bättre, vilket är själva kärnan i biohacking och alla former av självförbättring.
Alla kommentarer godkännes manuellt. Det är bara jag som skriver här och bloggen är personlig.
evolve - All rights reserved Martina Johansson