Jag har märkt att väldigt många är rädda för sina känslor och gör allt möjligt för att undvika att känna dem. Människor med panikångest är panik-rädda för att bli panik-rädda, människor som hetsäter dränker känslorna i mat som en alkoholist dränker dem i alkohol.
Varför är vi rädda för våra känslor? Jag har identifierat tre vanliga tankar kring det här:
- Tänk om känslorna konsumerar mig?
- Tänk om jag blir galen?
- Tänk om de inte försvinner?
Roten till all oro är det så kallade “What if-game” som jag har bloggat om många gånger. Expressvägen till oro är att tänka “Tänk om” och sedan sätter man bara in vad som helst efter dom två orden!
Viktigt att komma ihåg är att man alltid är starkare än sina känslor och att INGEN känsla blir långvarig i ljuset av ens fulla uppmärksamhet. Testa själv! Ingenting existerar för evigt utan uppstår och försvinner kontinueligt.Testa med en sån enkel sak som att de kliar nånstans. Testa att istället för att klia så fokuserar du på den kliande punkten, efter ett par sekunder har de slutat eller börjat nån annanstans. Så är det med känslor också.
Tänk också på att ingen människa någonsin har dött av att känna en känsla, däremot har många människor dött av att fly från dom. Det är livsfarligt! Nästa gång något obehagligt dyker upp så möt det med din uppmärksamhet, vik inte undan. Sitt kvar. Gå inte upp för att ta någonting att äta eller dricka. Se hur det uppstår och försvinner alldeles av sig själv!
Hm, jag har aldrig tänkt som punkterna 1, 2 och 3. Klart att känslan går över? Iallafall har alla känslor jag haft kommit och gått. Men jag hetsäter ändå. Jag står inte ut. Jag orkar inte uthärda och vänta och känna. Rastlösheten/oron/ångesten(?) “vinner”. Men visst tror jag det skulle hjälpa med meditation och om jag skulle lära mig att stanna i obehaget utan att dämpa det. Dock tror jag inte att jag är rädd för det eller inte vågar stanna i det.
Träning är absolut bästa medicinen för mig. Både mot nedstämdhet och hetsätning.
Jag tycker också som Frida D ovan, att rädsla och obehag (för mig ångest/oro/rastlöshet/ibland även något som liknar förtvivlan) är två olika känslor.
Däremot tror jag att lycka och kärlek är samma känsla för mig ^^.
Hej Martina, Tack för en otroligt inspirerande blogg och ett oerhört relevant inlägg.. Jag undrar om du möjligtvis skulle kunna skriva mer om hur man kan öva på att stanna i sina känslor och känna de för att förebygga beteenden som att fly in i mat eller andra sinnesförändrande beteenden.
Sandra
Rädsla (för en känsla) är inte detsamma som att genomleva ett starkt obehag. Så starkt att man faktiskt inte vill vara vid liv mer. T ex allt elände som man kan uppleva i en depression. Jag har upplevt, ofta, en känsla av att det aldrig går över. Flera dagar, veckor kan ha passerat när jag mått som sämst. Med eller utan medicinering. De dagarna då jag bara ligger i sängen och bara väntar, svävar mellan ett meditativt och dissociativt tillstånd (att “spela död”). Jag har hetsätit, mycket. Det fungerar (kortsiktigt), såklart, annars skulle ingen göra det. Rädsla har inte hört hit, för mig. Jag vill bara slippa må dåligt, som alla andra. Depressiva känslor tycks kunna vara mycket, mycket längre, ibland i flera år. 6 månader på 1 medicin, 3 månader på en annan, sen 2 olika i kombination. Att vänta ut sådana känslor kan leda till något mycket värre.
Jag vet inte exakt vad jag vill ha sagt med det här, kanske att om man är allvarligt sjuk så är det bättre dra i kortsiktiga halmstrån, än att riskera att må sämre och så dåligt att man för sig illa. Gäller såklart framför allt just vid allvarlig sjukdom (depression), inte bara “jag äter för att jag har tråkigt”.
Hej Martina
Sjukt bra skrivet kort och gott! Det är helt sant och det skulle hjälpa såå många människor med just detta förhållningssätt till sig själv och livet.
Linda
Haller med de andra om att detta var ett riktigt intressant inlagg! Din blogg ar verkligen inspirerande att titta in hos pa morgonkvisten!
Fragan ar dock om aven det motsatta kan leda till probelm: Att man forsoker kanna in sa mycket i negativa kanslor att man blir “kvar” i dem sa att saga….
Om man har lite pesimistisk grundsyn tror jag det kan vara bra att ibland “tvinga” sig att ej ga ner sig i negativa kanslor t.ex., eftersom man, om man har den laggningen, kan har sa latt att falla in i en mer depressiv period av detta som kan vara svar att ta sig ur.
Mycket bra skrivet! Och håller med angående Mys kommentar, så sann haha.
Som vanligt ett FAB inlägg! Jag brukar säga: “En känsla har ett Bäst-Före-Datum precis som mjölken i kylskåpet”. Den blir liksom gammal och går ut. Känslor är färskvaror.
PUSS!
tack för din kommentar Mysan!!! Så rätt! <3
Tror människor med kontrollbehov lätt förnekar känslor. Är man disciplinerad och strikt mot sig själv undviker man känsöostormar och känslan av att tappa kontrollen och lägger locket på tills en blir en slags tryckkokare. Kruxet är att öht bli medveten om att man trycker undan känslor många märker inte själva vad som pågår och ser sig som så harmoniska och alltid glada o blir aldrig arga osv. Väldigt självdestruktivt att inte tillåta sig sitt känsloregister.